Dagens spårträning avstår jag med gott samvete när vindarna når närmare 10 m/s – då vill jag inte ens vara ute vare sig i skogen eller på vägarna om jag slipper. Jag väntar också besök av två olika företagsrepresentanter idag; en på förmiddagen och en på eftermiddagen, och jag undrar än en gång hur heltidsarbetande gör när de ska få sådana besök ”någon gång mellan 8-12″… I Lux hade vi ett stående skämt om att alla förväntades ha en hemmafru som kunde invänta och ta emot hantverkare – men det verkar ju vara samma sak här i Sverige.

Igår funderade jag över Femmas motivation att springa över blöta ängar, och bestämde mig för att tänka som en tävlingslydnadstränare. Lydnadstränare – moderna sådana – är väldigt ofta det jag menar med att vara lösningsorienterad.

Inom tävlingslydnaden accepteras sällan att hunden gör något den inte är tillräckligt motiverad att göra, för det kommer att synas i utförandet av momentet. Det är en sympatisk aspekt av denna gren, och jag skulle tro att det är vad som ger det lösningsorienterade tankesättet. Man behöver jobba med hunden och hitta dess motivation att utföra varje liten detalj i momenten. Målet är alltid glada, snabba utföranden, annars får man tänka om.

Eftersom varken Femma eller Delfi är särskilt heta på att apportera en apportbock i trä, så har jag tittat runt bland lydnadstränarnas tips och har redan tränat dem på ett sätt som får upp motivationen – och farten – i den apporteringen. Återigen: det är inte det att de inte apporterar träapporten, men farten, dvs. den rätta motivationen, sakna(de)s.

Igår, när vi gick ut på en blöt äng för att träna dirigeringar, så hade jag med mig ett effektivt verktyg som motiverade Femma tillräckligt för att hon skulle glömma det kalla skvättet mot magen. Fortsättning följer…