Håll till godo, här kommer ett mat-tips, ett träningstips och ett boktips.

Mat-tipset är en gammal favorit från Luxemburg som jag nyss plockat upp igen: tabbouleh, marockansk dito. Jag vet att det finns varianter med bulgur och massor med persilja, men det här receptet är det som mest liknar den tabbouleh som man kunde köpa färdig – med eller utan kycklingbitar i – i Lux. Helt perfekt att ta med sig på utflykter eller som lunch när som helst. Jag använde fullkornscouscous (jag använder numera nästan bara fullkornsris, fullkornspasta etc.) och utöver övriga grönsaker lade jag till gurka och majskorn. Glöm inte salt och peppar, sedan behövs inget mer. Jättegott till en bit grillad kyckling.

Träningstipset handlar om att springa i uppförsbackar. Fy satan vad jobbigt, rent ut sagt – jag hatar ett par av backarna som ingår i min standardlöprunda. Men jag har ju insett att det inte hjälper det minsta att sjunka ihop som man (jag) spontant vill göra när det börjar ta emot… tvärtom är det bättre när jag höjer blicken och anstränger mig lite extra för att sträcka på mig.

Och när jag kom hem och googlade hittade jag bland annat just de där tipsen på den här sidan om hur man springer bäst i uppförsbackar. Jag får testa de andra tipsen nästa vecka, för nu har jag gjort mina tre pass för den här veckan.

Till sist vill jag tipsa om en rå-aktuell bok som ger så många bra förklaringar till det fruktansvärda som händer i Ukraina just nu. Det som ter sig vidrigt och obegripligt, men som samtidigt är som att historien bara upprepar sig. Vilket alltså framgår av Shaun Walkers bok Putins nya Ryssland och det förflutnas skuggor. Ingen feelgood-bok på något sätt, om man bortser från att det känns bra att få dessa förklaringar. Inget för despotkramare och historieförnekare, såklart.

Nu springer jag alltså 5,4 km på 35 minuter. Enligt ”nätet” bör man springa 5 km på 30 minuter för att kunna känna sig någorlunda nöjd (även om jag är rätt nöjd, faktiskt, men kan ju bli ännu nöjdare), så jag behöver komma ner till 6 min./km i snitt – sedan ska jag utöka sträckan så smått.

Under löprundorna händer det att Femma kan tänka sig att springa jämte oss tanter (Delfi och jag) – annats brukar hon ju hålla täten, precis som hennes idol Piaf alltid gjorde.

Det känns fortfarande som att hela världen rasar, men jag har hittat nya informationskällor som i alla fall ger mer hopp än CNN och Svt, och främst tänker jag då på bloggen cornucopia.se. Lars Wilderäng och alla som skriver kommentarer under hans dagliga, informativa inlägg – de gör tillvaron lite bättre. (Man får dåligt samvete av att skriva det, för tillvaron är självklart redan oförskämt bra här.) Men information – relevant sådan – är allt! Samtidigt som hjärtat tyngs av det oerhörda lidandet som det ukrainska folket måste utstå, så tänds hoppet om att det goda ska vinna till slut. Över det onda. Det går inte att lalla runt och låtsas som ingenting när det råder fullt krig två landsgränser bort från oss, även om jag inte heller slutar leva. Såklart.

Jag är glad att jag tog tag i löpningen i vintras, och man ska väl inte titta bakåt och ångra saker och ting. Men okej, ja, jag tycker faktiskt det är synd att jag inte hade den här ventilen under studietiden (min dåvarande pojkvän och sambo T försökte allt att få med mig ut i löparspåret, men jag tyckte ju det var pest) och kanske ännu mer senare när jag led av stress i mitt arbete. Det hade nog varit toppen med löpning då. Vissa perioder hade jag ju workout/aerobics istället, och andra perioder simningen (där man dock inte får upp flåset på samma sätt), men jag tror att det här med löpningen hade kunnat vara väldigt bra för mig. Men jag har den nu, i alla fall!

Den senaste veckan kunde jag springa två av tre löparrundor med joggingskor och löparkläder, i stället för med kängor och vanliga kläder (inklusive underställ). Och si! Det blev ju något helt annat… Redan under första passet märkte jag hur mycket lättare det var att springa med rätt kläder, och förlängde den längsta spring-sträckan från 15,5 till 24 minuter (hade blivit mer om inte en lösspringande schäfer kommit rusande mot oss), inklusive en riktigt lång uppförsbacke, som jag väl aldrig hade trott att jag skulle kunna springa – eller okej: jogga/lufsa – uppför.

Sedan blev det kallare igen, men i slutet av veckan fick jag ännu ett pass i löparkläder, och nu ville jag få till ett helt pass med löpning utan gå-sträckor (förutom några hundra meter i början och i slutet, som uppvärmning respektive nedvarvning) – och så blev det. 34 minuter i sträck sprang/joggade/lufsade jag, inklusive två långa och flertalet kortare uppförsbackar (och precis lika långa och många nedförsbackar…). Det kändes riktigt bra!

Jag har varit lite sugen på att joina någon av alla löparskolor som drar igång nu, men jag tror att det passar mig bäst att köra på mitt sätt, utan att tänka på en massa tekniker. Intervaller får jag ju ändå, tack vare backarna, och lite tips läser jag på nätet och tar med mig ut när jag springer, men det får räcka. Jag vill också slippa köra till träningen, när jag nu slipper.

Jag måste erkänna att jag inte längre kör mina 25-25-25 som tidigare. Knäböjarna kör jag inte alltid, eftersom jag ju lagt till 5 – av allt – var tionde dag och är nu uppe i 50 om dagen, och jag börjar bli lite orolig för att det ska slita på mina knän… Så knäböjarna kör jag inte dagligen. Armhävningarna mot väggen gav inget längre, och jag får inte till dem mot en stol/soffa, så nu kör jag bara ”riktiga” på golvet, dvs. på tårna. Jag skriver ”riktiga”, för än så länge ser de snarare inte riktigt riktiga ut… Men de är på g, vi kan väl kalla dem wanna-be-armhävningar, eler mini-armhävningar, och det blir då rakt inte några 50 om dagen, utan snarare 10. Eller fem om jag verkligen anstränger mig för att få dem lite djupare. Och så kompletterar jag med plankan för bålstyrka, plus situps – och Sofia på tv fem dagar i veckan.

Det jag är sämst på, surprise-surprise…, är att få till några minuters meditation om dagen. Jag kom igång bra ett tag, men just detta tenderar jag att ”glömma bort”…

När det känns som att världen rasar är varje glädjeämne välkommet och ett sådant är solen som lyser och klättrar allt högre på himlen om dagarna, och våren som är på väg.

Denna morgon behöver solen inte ens ta sig igenom någon morgondimma, och huset, fälten, naturen badar redan från soluppgången i solens ljus, snart även lite värme. Det behövs ingen brasa i kaminen idag, och om några dagar kan jag nog springa i mina nya löparkläder, i stället för vanliga kläder med underställ etc.

Den här veckan har löptiden legat på 32,5 minuter, varav 15,5 minuter i sträck, som mest. Jag fortsätter att springa den backiga vägen, så löpsträckorna inbegriper både upp- och nedförsbackar, men hellre det än att springa fram och tillbaka (5 minuter åt ett håll) på en väg utan backar. Det provade jag en gång i förra veckan, och det var så tråkigt så det kändes dubbelt så jobbigt. Och hundarna trodde jag blivit totalt knäpp.

Däremot var de rätt nöjda igår, och det var jag med, jättenöjd! Femma och jag har varit iväg på flera olika kurser och träningar de senaste veckorna, och för det mesta har det gått väldigt bra, vilket ju är kul, men ibland blev vi också satta på plats, precis som jag visste att vi behövde. Vi behövde utmaningar som får mig att steppa upp träningen, och det fick vi särskilt när vi tränat i grupper på ”elitnivå”. En av dessa kursdagar var också uttalat inriktad på att utmana oss, och utmanade blev vi nog alla, vilket är bra! Då går man hem med massor med ”hemläxa”.

När Femma fått gå på kurs har Delfi fått allt mer träning här hemma. Grundövningar som jag inte kan göra med Femma – för att de är för förutsägbara/”tråkiga”…- är jättebra för Delfi. För henne finns inga tråkiga övningar, allt är skitkul! Knäppa, underbara hund. Samtidigt har jag börjat utmana Delfi med de övningar jag gör med Femma, och hon må vara en fnatte-tant, men dålig är hon inte. Det känns som att hon är tillbaka där hon var innan alla hennes hältor satte stopp för träningen, eller möjligen lite bättre, tack vare grundträningen vi ägnat oss åt. Sedan är frågan hur hon skulle klara att komma ut på en tävling, det vore faktiskt lite kul att ta reda på…

Numera tar jag ut dem en och en, och ger dem min fulla uppmärksamhet under deras respektive träning, vilket känns bra. Och igår körde jag ett kul! och varierat! upplägg, först med Delfi och därefter med Femma. Båda lyckades jättebra med det upplägget och därefter fick de lite extra träning som däremot var olika och individanpassad. Vad jag gillar det ändå, att ha kontroll över vår träning och kunna göra den så varierad och individanpassad som jag vill ha den. Men som sagt nödvändigt också att komma ut och utmana lite extra!

Nu blir det inget kursande/tränande i grupp på ett par veckor till, eftersom Femma börjat löpa – bara 4,5 månader efter dag 1 på förra löpet, och Delfi har hakat på även denna gång. Så är det med tikar! Och även om det är opraktiskt med täta löp, så kan jag inge klaga, för varken Delfi eller Femma är särskilt knepiga vare sig under eller efter sina löp.

Ja, tack och lov för hundarna och hundträningen när det känns som att världen rasar.

Det är sydsidan – så stor som möjligt – och taket! Mitt hus ligger verkligen helt perfekt om man vill spara energi (och det vill man ju), då det ligger i rakt söderläge med stora fönster mot söder – där det snart ska odlas tomater, basilika m.m. igen – och ett stort, svartmålat tak som också suger åt sig värme under vårens allt längre och soliga dagar. De soliga dagarna har vi dessutom varit riktigt bortskämda med den när veckan, helt underbart. Så även om nätterna är kalla och jag gärna tänder upp kaminen när jag går upp tidigt på morgonen, så kommer det snart inte att behövas längre, då solen och taket och fönstren gör sitt under dagtid. Tack!