När dagarna blir allt kortare på hösten är jag inte den som klagar – då får jag mer tid för alla böcker jag vill läsa. Utöver de spännande nya böckerna som jag numera lånar på biblioteket har jag fortfarande ett mindre privat bibliotek som står och väntar i bokhyllan…
Eftersom jag har alla möjligheter att utnyttja det begränsade dagsljuset lider jag inte särskilt mycket av de korta dagarna heller.
Ambitionen att gå upp tidigt – mellan 5 och 7 – på mornarna har funkat bra och jag trivs verkligen med det, jag är ju i grund och botten morgonmänniska. Ju tidigare jag går upp (efter 5…), desto nöjdare är jag, men om jag legat vaken eller av andra skäl behöver sova så är ju 7 en helt okej tid också. Sedan är denna nya ordning något som passar Piaffa-tanten väldigt bra. Hon har fått större behov av att få gå ut tidigt på morgonen, ibland mitt i natten, faktiskt, och med tidigare morgonvanor är det lättare att komma upp när hon säger att det är dags. Herregud, tänker kanske en del, men ja, i den här flocken har hundarna definitivt en talan, och alldeles i synnerhet om man är en 12-årig flattetant (och kissar på sig i mattes säng om man inte får komma ut…).
Och nu! Nu är det ju faktiskt ljust vid sju – så om jag ska iväg på något på förmiddagen så hinner vi gå ut på en ordentlig runda – utan pannlampa – klockan sju, och då ska hundarna ha fått mat och minst någon timmes vila dessförinnan. So… five it is! Och tidiga kvällar blir det. Igår var det Melodifestival-final, och jag är ju ett stort mello-fan… så döm om min förvåning när jag somnade ifrån alltihop. Vaknade när vinnaren hade sjungit klart sin låt. Va? Jag somnar ifrån Mellon!? Nu är man allt tant på riktigt! 🤣
Men vad gör det när våren och ljuset kommer åter och man får lov att göra massor av det jag gillar mest; att ägna mig åt hundarna.
I fredags gick vi upp sådär tidigt, och klockan sju fick hundarna en timmes promenad innan Femma och Piaf lämnades hemma och Delfi och jag åkte till Kopparhult för årets första privatträning tillsammans med Linda och Milla. Och Katarina, såklart, som i vanlig ordning gav oss nya, roliga utmaningar. Redan när de första skotten hördes märkte jag att Delfi var i helt rätt sinnesstämning för träningen. Och tänk, det höll i sig. Underbara, fina hund. Är det inte typiskt ändå, att när man har bestämt sig för att (så gott det går!) acceptera att hunden är en piplisa och man har vant sig vid tanken att huvudsaken är att vi har kul och kan utvecklas helt bortsett från pipet… då är hon tyst. Så länge det nu varar – för det kan ha med skendräktighet att göra. Men hursomhelst blev träningen kanon!
Katarinas Bäst, Linda och Milla, jag och Delfi Foto: Katarina Eriksson
Fredag eftermiddag tog jag ut alla tre på fotbollsplanen härhemma. Först en uppvärmningsrunda i skogen intill, därefter hämta min fina, eller i alla fall praktiska och rymliga träningsväska – gekås-kassen… – och upprätta base camp mitt på planen. Därifrån kan de vilande hundarna hålla koll på träningen. De är rätt duktiga på att vänta på varandra, även om Piaf väl är den som då och då smyger sig fram till där det är action… och godis 😉
Femma fick känna på några olika lydnadsmoment, både från brukset och tävlingslydnaden, och hon är inte svår, den lilla gula.
Delfi och även Piaf fick såklart också träna lydnad. För Delfis del tänker jag mest tävlingslydnad, och Piaf är försökskanin med lite av varje som hon tycker är kul att göra.
I lördags tog vi också en tidig skogspromenad innan vi åkte iväg på lite spårträning. Femma skulle få gå personspår lagt av någon annan än mig, men det sket sig lite grann, kan man säga… Spåret lades i närheten av en scoutgård och på en bågskyttebana, och under liggtiden såg vi hur stora grupper av scouter vandrade iväg, rakt över Femmas spår, och när vi gick spåret stod två bågkyttar och tränade, så även de hade gått i/över spåret. Det blev för svårt, men det visste ju inte Femma, hon hittade ett spår (eller flera, kanske) som hon följde med sin vanliga entusiasm… Och jag hade ju ingen aning hur spåret gick, så det var bara att hänga med. Tack vare spårappen DogTracks kunde jag först efteråt se hur vi gått i förhållande till det lagda spåret. Det var inte mycket som stämde. Någon sa ”skit samma”, men där protesterade varje por i mig…
Jag vet att det är nyttigt för kontrollfreaket i mig att låta sådant hända utan att bry sig alltför myclet… men jag kunde inte låta bli att lägga ett eget spår när de andra åkt, och låta Femma ta det efter en timma. Och låta henne lyckas – igen! hälsar Femma.
När vi kom hem gjorde jag min favoritpaj, purjolökspaj (eller tarte aux poireaux). Receptet skrev jag ner för drygt 30 år sedan, när jag var au pair i Gouvieux, strax norr om Paris. Lite har jag gjort om receptet under årens gång, men det är samma gamla lapp som åker fram varje gång.
Det sista dagsljuset denna lördag utnyttjades åt ett par dummysök uppe på Ranneberget. Vallat område, många utlagda och väldigt få – tre – som låg kvar när hundarna fick ta var sin. Piaf fick ta den första, och Femma och Delfi fick ta in den sista varsin gång. Alla fick jobba, alla var nöjda.
Det skulle bli regn på söndagen och vi var redo för en vilodag med besök hos mattefar.
