Författare: Myfflan

Glass i små lass

En av mina största laster – särskilt på sommaren, såklart – är glass. Jag kan ha godis hemma och spara det (I alla fall till kommande helg…) men glasspinnar går bara inte att spara! De måste ner i min mage nu! Att köpa glass i Hemglassbilen blir därför en dyr, eller i alla fall kortvarig historia, eftersom den är så god att jag absolut inte kan spara den…

I år har jag tänkt mig att fimpa pinnglassarna och prova något annat: kulglass/paketglass/lösglass, eller vad man ska kalla det. Tidigare har jag knappt ens velat köpa Ben&Jerry’s pga priset – men nu har jag hittat en ännu dyrare glass, men den känns också riktigt exklusiv och god, och då kan jag också nöja mig med en strut. Tror det blir billigare i längden – och i vilket fall som helst blir det färre kalorier.

En ny glassvärld har öppnat sig för mig. Och ja, våfflan är grön… päronsmak!

Delfis fjärde WT i öppen klass

Delfis resultat på de fyra WT:n hon startat på i öppen klass har verkligen varierat. På det första: 88 p! På det andra (i höstas) pep hon redan före start, nollade första stationen (pga startljud, vilket anses vara typ det svåraste man kan ha att göra sig av med…) och därefter valde jag att avbryta ”kalaset”… Det tredje gjorde vi i våras, och då var hon ju tyst, men det var på håret – aktivitetsnivån var för hög, och det kostade henne att hålla ihop, vilket visade sig på markeringarna och vi fick med oss ynka 51 poäng hem. Meeen hon nollade inte någon station, och det väckte nytt hopp i mig… Det fjärde WT:t i öppen klass gjorde vi alltså igår.

Jag hade redan kört Femma i nybörjarklass, och då hade Delfi väntat i bilen. Inte idealiskt, hade jag trott, men det kanske var fel. Delfi kändes ”på”, men hon var helt tyst även när skotten började höras från ruta 1. Vi startade redan som nummer sju i öppen klass, vilket kanske var bra för oss.

20190630_173424

Ruta 1 var en dubbelmarkering i högt gräs och på linje, den först kastade hamnade längre bak än den sist kastade. Delfi sprang ut i rätt område, men började lägga upp ett större sök, så jag valde att stoppa henne ganska snabbt och dirigera tillbaka henne till området- hon tog signalerna och hittade. Vid andra skicket bromsade hon ordentligt vid det första området, så även där stoppade jag henne och pushade ut mot nästa och även här tog hon signalerna och hittade. Samtidigt visste jag att denna domare inte gillar att man dirigerar på markeringar, så vi fick se vad det skulle kosta…

Ruta 2 började med ett fotgående efter skytt, därefter en dubbelmarkering uppe på en brant klippa där den sist kastade skulle hämtas först. Fotgåendet var… svettigt 🤣 i äkta Delfi-stil… ändå gick det väl hyfsat, med våra mått mätt, tills hon fattade var vi skulle stå och själv hoppade in i rätt position med blicken mot skytt och kastare vid klippväggen… Haha, jag tror faktiskt jag fnissade till åt ”eländet”. Den första markeringen hamnade lite fel, och landade nedanför klippan (man hörde kastaren svära till 😁),  medan den andra landade där den skulle. Delfi spikade den sist kastade, dvs for upp- och nerför klippan i väldans fart, men även om det verkligen sett ut som hon hade markerat den först kastade, så sprang hon uppför klippan igen, och jag förlorade henne ur sikte… Jag blåste stopp och inkallning – såg ingen Delfi och blåste inkallning igen. Då kom hon farandes nerför klippan och tog direkt dummyn som låg nedanför. Puuuuh! Precis när jag fått dummyn i hand började funkisarna applådera och tjoa – enligt kastaren uppe på klippan hade Delfi tvärstannat på mitt stopp, men inte rört sig på min första inkallning, däremot på den andra… Himla bra att få denna feedback från funkisarna – när man tränar mycket själv är det nog mycket sådant man missar… och applåder är ju kul! Ruta 2 var den peppigaste rutan, helt klart 😁

Efter ruta 2 passade jag på att låta Delfi bada i en intilliggande sjö, det uppskattades i värmen.

20190630_143005

När jag passerade ruta 2 igen kunde jag höra hur det fortfarande pratades om den bruna flatten…!

Ruta 3 var fotgående, enkelmarkering i slyig mark och till sist en blind dirigering. Delfis fotgående var svettigt igen… Men med ett par påminnelser gick det okej, sedan spikade hon sin markering, dock tog hon ett varv runt domaren med den innan hon hittade mig..  Linjetaget var varken överdrivet svårt eller långt. Bokskog och kanske 50 meter, snett uppför en svagt lutande sluttning. Men det var svårt för Delfi, som redan efter ca 15 meter vek av från linjen och hamnade långt åt vänster. Så jag fick dirigera lite och hon hittade ganska snart ändå.

Ruta 4 var fotgående efter skytt, som skjuter åt höger, och efter en markering åt vänster tar man en dirigering åt höger. Fotgåendet gick helt okej!!! trots skottet åt sidan, vilket är en stor förbättring jämfört med WT:t för ett par månader sedan. Markeringen spikade hon, sedan vände hon lätt om med mig åt andra hållet. En dirigering? Javisst, Delfi var med på noterna! Hon sprang rätt ut till området, men hade tyvärr alltför brått därifrån när hon inte hittade. Hade jag varit lite mer förberedd på det, skulle jag ha blåst stopp och närsök, istället hann hon förflytta sig rejält i sidled, först åt ena hållet, och efter min stoppsignal och dirigering… över området och för långt åt andra hållet. Näsan var antagligen inte påkopplad… Men dummyn kom in efter några signaler.

20190701_130138.jpg

Ruta 5: inget fotgående, inget linjetag, bara en dubbelmarkering – visserligen på linje och snett över två gärdesgårdar. Det blev lite bökigt för oss, och jag fick dirigera Delfi lite på båda markeringarna.

Meeen med detta var Delfis runda avklarad och… Hon hade varit tyst hela tiden! Halleluja! Jag gick som på rosa moln och sa till alla jag mötte, och som frågade hur det gått, att hon har varit tyst!

20190630_183939

Nu uppstod då nästa fråga (mycket vill ha mer)… Jag visste att vi inte nollat någon station, men hade vi fått tillräckligt med poäng för att klara 75 p som skulle ge oss vårt andra ”förstapris” i den öppna klassen – och biljett till elitklassen… Det var inget jag hade siktat på för denna dag, men det vore ju verkligen kul! Ännu mer spännande blev det när poängen kom upp: X-18-15-14-14. Poängen på första stationen höll de hemliga, och vi behövde alltså ha fått 14 p på den för att klara 75-poängsgränsen.

Klockan var runt 19:30 när det blev dags för prisutdelning – det hade varit en lång dag i värmen, men det var ovanligt många som valt att stanna kvar, kanske lika glada som jag?

Den första glada överraskningen var att Delfi blev domarens val på station 2  – det var riktigt, riktigt roligt att min lilla räser-flatte fick ett sådant pris, dessutom med motiveringen ”en härlig hund”. Jo tack – lite väl härlig ibland, bara… 🙃

IMG_10301

Sedan kom nästa glädjebesked: Delfi fick totalt 76 p! Yessss! Vi får starta i elitklass om vi vill och ja jäklar, här ska tränas!

 

 

 

 

 

 

Femmas första WT

Allra sista dagen som det gick att anmäla till SSRK/Göteborgssektionens WT funderade jag över om jag skulle anmäla Delfi… Så kom jag på att jag kanske skulle ta och anmäla Femma!? Sagt och gjort – man kan ju alltid stryka sig om man ångrar sig. Men det gjorde jag inte.

Före åtta på morgonen var vi på plats – och fick en tacknämlig bilplats i skuggan. Femma startade som nr 27, så vi fick vänta någon dryg timme innan det blev vår tur vid ruta 1, men det gjorde absolut ingenting. (Jag är så glad att allt fler WT-arrangörer väljer att ta alla ekipage i nummerordning istället för att köra i flummiga grupper som ändå inte håller ihop, utan bara skapar förvirring.)

20190630_085300

Ruta 1 var en enkelmarkering i högt gräs och ett dike skulle passeras. Femma spikade den, men valde att ta en liten stig till höger om oss, istället för att springa spikrakt ut.

Ruta 2 var ett kort fotgående efter skytt och en enkelmarkering uppe på en ganska hög klippavsats – jippie, tänkte jag som vet att Femma älskar att springa uppför och nerför branta klippor… Hon gick fotgående som en liten ängel och spikade markeringen – snabbt ut, snabbt tillbaka…

Ruta 3 var också ett kort fotgående, och här gick enkelmarkeringen ut i en terräng med en massa björksly, och bakom ett kraftigt träd. Man såg alltså inte hunden, kunde bara höra hur det prasslade i löven när den sprang och letade… Och det gjorde en och annan på denna ruta, så även Femma. Hon var på håret att ge upp, men jag stoppade henne och pushade ut henne igen, och då kom hon igång igen – och hittade. Men hennes bristande självförtroende skulle kosta några poäng, sade domaren något bekymrat. Själv var jag inte ett dugg bekymrad – jag har sett detta hos henne många gånger förut men har även sett hur mycket hon utvecklats på relativt kort tid, så det kommer att lösa sig.

Ruta 4  Fotgående med skott åt höger under gång, och sedan skott och markering åt vänster. Nu hade Femma börjat gilla den där skytten riktigt mycket 😶 så fotgåendet var inte så bra som innan – det kan också vara så att jag var så slapp att jag glömde säga ett tydligt kommando när vi började… jag fick istället påminna henne ett par gånger under den korta sträckan vi gick. Sedan spikade hon sin markering – kastade sig över stockarna som låg i vägen. Levererade fint i hand, som på övriga stationer.

Ruta 5 Här kastades markeringen så att hunden behövde passera två gärdesgårdar på vägen ut och tillbaka – Femma spikade igen och levererade. Här kommenterade domaren det lite fjösiga (något slarviga) greppet hon hade om dummyn, och det hade jag noterat genomgående. Han sa att det inte störde honom så länge hon håller den tillräckligt bra för att leverera den – men det är något att tänka på. Absolut, håller med!

Jag var i alla fall enormt nöjd och glad och nöjd med Femmas runda – herregud, hennes första WT, och hon hade troligtvis redan klarat de 75 poäng som krävs för att gå upp i nästa klass! Började strax att skriva till uppfödaren och jubla…

Nästa glada nyhet kom när poängen sattes upp – Femma hade fått 90 poäng! Serien blev: 19-20-12-19-20.

Heja min duktiga träningskamrat!

 

 

.

 

Hitta flatten

…någonstans på den här bilden:

Facit kommer i nästa bild – fuska inte!

Delfi är ingen spontansimmare – men hon älskar att få uppgifter i vattnet! Slänger sig handlöst ut för att apportera eller komma på inkallning. Hon springer själv ut på olika uddar så att jag kan kalla in henne från nästa udde. Nu har jag utökat den leken lite, så jag går iväg en bra bit innan jag kallar in – eftersom hon älskar inkallningsleken är det inget problem att sitta kvar medan resten av flocken försvinner iväg. Sedan får hon sig en rejäl simtur och perfekt hund-motion.

Har börjat introducera inkallning över vikar med Femma också, men då behöver jag fortfarande Piaf och Delfi som vägvisare.

Nåväl, nu kommer facit:

 

 

 

Helginternat med Anita Norrblom

På våren 2015 och även 2018 var jag åhörare på ett årligen återkommande jaktinternat med Anita Norrblom – och i år när jag hörde mig för om det fanns plats i år igen, så blev jag erbjuden en plats som deltagare med hund, och det tackade jag ju gladeligen ja till…

Lägret hölls i Fegen (nära Ullared) och nu i helgen var det dags. Perfekt tajming, verkligen, eftersom jag dels grundtränat Femma till en nivå som jag är ganska (alltför??) nöjd med, dels testat av hur hon funkar vid gruppträning – och i stort sett har jag varit nöjd med hur det sett ut – så nu kunde jag faktiskt behöva en experts tränade öga för att se om jag är onödigt nöjd, vad jag ska se upp med och hur vi bör gå vidare.

Vi åkte dit på fredagen – Piaf och Delfi var givetvis också med, och vi blev inhysta i ett rum som vi delade med ett annat ekipage. Det gick hur fint som helst. Den största utmaningen var väl i så fall den stupbranta och hala trappan upp till rummet på andra våningen…

Vi inledde lördag morgon med genomgång av våra olika önskemål – vi var 8 ekipage totalt, men blev indelade i två grupper om 3 respektive 5 ekipage.

Lördagens första träningspass bestod av walkup – dvs fotträning – och enkelmarkeringar i högt gräs. Efter lunch blev det en dubbelmarkering med skott i skogen och därefter enkelmarkering och dirigering till samma ställe på vattnet.

Söndagen i leddes med walkup och skottapporter (dvs. med dummykastare) på ett hygge, följt av en skottapport-markering mellan två målområden för en hund, därefter dirigeringar till vänster respektive höger målområde för två andra hundar.

Allra sist körde vi en dubbelmarkering till, med skott.

Allt som allt var jag mycket nöjd med hela helgen. Anita Norrblom är en väldigt duktig instruktör, Femma visade att hon har goda grunder att stå på när vi nu ska gå vidare, och jag fick verkligen många tips och idéer för nästa etapp i träningen.

Egen pesto

Det är väl smått otroligt att jag, som verkligen älskar pesto och hade pasta med pesto som en av mina favoritluncher under de senare åren i Lux, ändå aldrig gett mig på att göra egen pesto. I Lux, visst, där hade jag alltid tillgång till jättegod färdig pesto i butikens kyldisk… Ofta flera olika sorter, alla goda. Bara inte de som säljs på glasburk bland konserverna! Dem kan du jaga mig med, som min mamma brukade säga.

Här i Sverige hade jag bara sett just de där glasburksvarianterna fram till ganska nyligen. Coop har, åtminstone vid Eriksberg, en av de goda sorterna jag köpte i Lux, nämligen Rana:

20190603_172926

Men nu när jag odlat fram frodiga basilikaplantor (bilden)

20190603_173254

så måste jag ju bara prova att göra egen pesto också… Bara att blunda och betala parmesanosten – pinjenötterna var lyckligtvis redan inköpta sedan länge -, för hemmagjort är ju sååå ekonomiskt – visst?

Jag körde efter det här receptet (halverade mängderna och det blev två lagoma portioner) – ni får bortse från reklamen, men av en slump var det just zeta olivolja jag hade hemma, och jag köpte också grana padano (16 mån) av samma märke.

Hur som helst! Hemmagjord pesto blev det, och helt ärligt…

Herrrreguuud, så gott!!!

Fritt följ – 10 points

Nu har Delfi och jag försökt oss på tävlingslydnadens Startklass igen – och nu var känslan en heeelt annan i det fria följet (eller följsamhet, som momentet heter i Startklass, men eftersom jag kör det utan koppel blir det fritt följ). Tillsammans med en ny träningskamrat hade jag kommit fram till att jag ska ta rejälare kliv – då går Delfi mycket bättre! Att jag inte kommit på detta tidigare – det var ju så jag gick fot med både Ella och Saga… Och jag är så himla nöjd med att jag inte behövt kräva någon onaturlig ögonkontakt av Delfi.

Så… det kändes riktigt bra efter det första momentet – och ännu bättre när tävlingsledaren – redan på väg till nästa moment – sa att han just sett dagens hittills bästa fotgående… Gissa känslan och peppen…!

Och  sedan fortsatte det så – med en helt grym känsla – och jag lyckades låta bli att klanta mig nämnvärt. När vi var klara avslöjade domaren att han inte ofta ger 10 p på följsamheten, men vi hade fått det. Jag tror dessvärre att jag hoppade högt av lycka – jag kan då aldrig spela cool… 🙄🙄🙄

Vi fick 189,5 p totalt och en tredjeplacering i tävlingen. Så nöjd! Avdraget i sättandet berodde på något med avslutet, kan vara att hon inte hängde med på den sista halten – jag såg det faktiskt inte… Och i apporteringen var det – som vanligt – ojämnt tempo. Hon springer fram till apporten, men lunkar fram till mig med den. Dels beror det nog på att vi länge tränade med en alltför tung apport – den är nu TILL SALU! Dels har vi filat massor på att få till en fin ingång med apporten – och den satt som en smäck! – vilket kan ha kostat lite extra på hastigheten… Och resten är ju inte så mycket att orda om, eller hur? 😜

20190601_150925

Men fortfarande mest nöjd med fria följet och känslan!