Mellogodis
Fröken Femmas Fascination För Fruset vatten
Förra vintern gick jag köpte mig isdubbar och en sjöräddningslina. Gissa varför…?
Några verktyg till…
Efter att ha fått helt fel energi häromdagen akutbokade jag tid hos en tränare för att komma vidare med brukslydnaden. Jag behövde säga hejdå till dåliga yttre energier och ta in nya. Ett annat alternativ hade kunnat vara att skita i det hela. Men nej, lite envis är jag också. Alltså kontaktade jag tränaren (som jag aldrig träffat förut) och fick en tid dagen efter. Perfekt! Tålamod är inte riktigt min grej…
Femma och jag träffade och tränade med den nya tränaren, och det blev ett mycket bra träningstillfälle. Både praktisk träning och givande prat kring momenten. Där fick jag med mig några nya verktyg (hoppsan, verktygslådan får svälja ner lite till…) och rätt energi!
Medan vi eftersnackade lite i slutet av träningstimmen, så belönade jag Femma med ett par långa busmarkeringar med snörbollen… Då noterade jag en liten rolig sak, som jag blev tvungen att testa under nästa promenad. Vad jag upptäckt var att när jag står med en boll i handen och säger ”ja!” (frikommandot för att få hämta kastade saker), så springer Femma rakt ut tills bollen dimper ner framför henne… Voilà!
Nu får jag tänka till hur jag ska förvalta detta, men med ett kommando och större avstånd, kanske för-preppade områden, skulle det ju kunna bli en grund för blinda skick.
Vad heter den här stormen, nu då?
Det är lördag morgon, jag vaknar tidigt, eftersom jag i vanlig ordning somnade tidigt på soffan föregående kväll, och jag hör genast att det är blåsigt ute. Väldigt blåsigt. Suck, först var det Ciara, sedan var det Dennis – vad heter den här stormen, nu då? Och när jag öppnar fönstret för att vädra hör jag att det regnar också. Suck igen, det får bli ”hela kittet på”, dvs stövlar och regnställ, bara för att ta ut hundarna på den minimala morgonrastningen… Lyckligtvis blir hundarna också väldigt effektiva i det vädret, de struntar i att nosa och kolla vilka djur som varit här under natten och går istället straight to business. De springer om mig på vägen tillbaka och blir stoppade av grinden som blåst igen. Men matte skynda dig, då!
Vad då, jag har regnkläder, svarar jag…
Vi skyndar in och hundarna visar tydligt att de vill bli torkade, de väntar på sin tur och ställer sedan upp sig framför mig. Piaf är bäst på att vända sig runt, som för att visa att du missade visst ett ställe där! Sedan blir det frukost och vila i soffan, en uppskattad stund på dagen för oss alla fyra. Jag nätsurfar och tittar i smhi-appen, och konstaterar att det ska blåsa 10 sekundmeter idag. Och regna en del också. Perfekt städväder, med andra ord, tänker jag ironiskt.
Jag skickar en tanke till alla som längtar ut för att träna med hundarna och bara har helgerna att göra det på (så länge det är för mörkt på kvällarna under veckan). Så surt att det för tredje veckan i rad är regnigt och blåsigt just på helgen! Personligen ratar jag helst träning i sådant väder. Jag åker inte ens bil i sådant väder om jag slipper. Lite överdrivet, kan hända, så känner jag ändå att den tiden är förbi då jag riskerar liv och lem för lite hundträning. Tiderna är förbi då jag åker en timme på isiga motorvägar och står i snöstorm och tränar markeringar…
Men det är lätt för mig att säga! Jag kan ju träna under veckan. Igår fick jag feeling under promenaden igen, och gjorde en rolig liten övning som vi lärt oss på Kopparhult, nämligen en övning för att skilja på närsökssignal och sid-dirigering. Egentligen har Femma inte tränat tillräckligt på de olika delarna för att sätta ihop dem, men ibland vill man (jag) bara testa! Och eftersom man inte behöver vråla när det går fel, så är jag riktigt nöjd med hur det blev. Nog för att vi redan hade testat en gång innan jag filmade, och då gick det perfekt, men det här var nästan bättre… Närsök/sid-dirigering
Delfi och Piaf fick göra samma övning, men bara Piaf blev filmad. Där var svårigheten tydligen den omvända, men jag tycker det var bra gjort för henne som inte tränar särskilt mycket på exv. sid-dirigeringar annars.
Tidigare i veckan tränade vi som sagt spår och jag har börjat ”känna lite på” brukslydnaden – vad kan vi och vad behöver vi jobba på? En hel del, är svaret på båda frågorna!
Men idag tänker jag strejka igen. (Lite inomhusträning kan det ju bli, förstås.)
Hur kul på en skala?
Hur kul på en skala är det att spåra? Hur kul som helst! Det är lite synd att jag inte börjat med personspår tidigare, såklart, men jag har haft mina skäl. Som att inte blanda viltspår och personspår. Men mest rädsla att göra fel, om jag ska vara ärlig.
Idag gick jag två spår och liggtiden blev ca 2 timmar för flattarna och ca 2,5 för labben.
När Delfi hade gått sitt spår lät jag nämligen Piaf ta samma spår, och hon var så duktig! Supertanten! Hon har ju knappt spårat alls efter viltspårchampionatet – senast när jag lade ett viltspår åt henne hade hon inte lust alls, så det har inte blivit att jag ”frågat” igen. Men det här att hon kan få prova ett spår som jag ändå har lagt för någon av de andra hundarna, det är ju perfekt!
Det här ska vi göra fler gånger.
Delfi hade tagit samma spår före Piaf och hon lyckades också bra, tog det i sitt sköna tempo men missade en pinne.
Femma, däremot… hon drog som en gnu 🙄 men missade inget! 😅 Den hunden, va!? Jag hade fått tips om att pausa henne en stund när hon hittat en pinne, så vi tog gos-paus, helt enkelt…
Tidigare på dagen hade jag hittat en liten trädfri backe i skogen – där tränade vi lite roliga markeringar.
Lite för roliga för vissa…
Käckt med reservhundar som kan hoppa in för varandra 🙂
Förresten var det en träningskamrat som kommenterade Delfis fysik nyligen, typ ”man kan inte tro att hon är sju år”… Det var första gången det slog mig att Delfi inte är en ungdom längre – hon, min tokfia, hon har ju nyss mognat lite! 😳😆
Nåväl, det var tidigare på dagen, det. Efter spårningen på eftermiddagen tog vi en liten promenad till medan solen började gå ner – tre nöjda hundar!
Verktygslådan är full
Jag har en verktygslåda full med verktyg för de flesta av de olika aktiviteter jag vill utöva med mina hundar… Jag har hjärnan full av dem (tips och råd, egna erfarenheter etc.), jag har en hel bokhylla med dem (böcker), jag har en hel pärm full av dem (anteckningar från olika kurser). Men på grund av att det är så fullt har jag svårt att hitta det rätta verktyget när jag väl sätter igång – eller: jag försöker knappt ens att leta, för jag vet att jag inte hittar i den där överfulla verktygslådan ändå…! Alltså tar jag de verktyg som ligger närmast till hands – de som jag lagt på minnet – och struntar i de andra fina verktygen som bara ligger och väntar på att plockas fram och användas.
Ett lyxigt problem, får jag medge. Det är faktiskt bara att öppna lådan och börja botanisera…
I förra veckan lade jag äntligen spår åt Femma och Delfi, och lade även ut spårpinnar i spåren. Så skönt att slippa kladda med blod och klöv, och bara gå ett spår! Den första dagen fick de varsitt spår på ca 150 m i en mjuk båge, med två spårpinnar under spåret och ett lite roligare föremål i slutet. Alla föremål hittade de och de verkade älska att spåra, även utan någon viltdoft.
Dagen efter fick Femma ett spår på ca 300 m och Delfi ett på ca 400 m – båda spåren skulle likna bruksets appellklass-spår, dvs ett kantigt ”U”, även nu med två pinnar och ett föremål i slutet.
Det gick också strålande. Jag är särskilt nöjd med Delfis ganska lugna tempo, medan Femma… 🙄 hon nästan grävde sig fram i spåret! Jag som tänkte att hon kanske skulle vara mindre taggad i ett personspår… Men å andra sidan var ju liggtiden bara en timme istället för ett dygn, som hon varit van vid. Men kul ändå! Nu när vi äntligen igång!
Två år sedan
Lite valpnostalgi… Den 12 februari var det exakt två år sedan Femma kom till oss, och i mitt FB-flöde dyker det upp allehanda valpbilder. Jag tog visst ”en eller annan” bild när Femma var valp… Valp sover. Valp äter. Valp går ut. Valp leker. Valp sover igen.
Strejk pågår
När SMHI utfärdar klass 1-varning för hårda vindbyar, regnet piskas vågrätt genom luften och vi dessutom har varit ute på en timmes promenad på morgonen, dvs. innan det började regna… då strejkar vi. Vi tar vilodag resten av dagen. Och lever på minnet av de grymma bollmarkeringar som Delfi och Femma hämtade in på ett hygge under promenaden. Varsin, bara. Planen var ju att vi skulle åka till ”klubben” och träna med ett gäng där, så jag ville inte träna för mycket innan dess. Men det är svårt att låta bli när man får inspiration, och den kommer oftast under promenaderna.
Svårare är det för mig att ”gå ut och träna”. Då ska det vara så himla… öhh, planerat? Man ”måste ha en plan”, det ska vara struktur och det ska väl helst också skrivas ner både före och efter och så ska det utvärderas. Inte för att jag inte har försökt! Men huanemej, så tråkigt.
Bästa träningen är den som blir av, sägs det, och träning blir det ju. Men för mig funkar det inte med träningsdisciplin av typen ”tre linjetag om dagen, samma tre linjer tre dagar under en vecka och byt terräng efter en vecka”-träning. Det tar död på all träningsglädje i mig.
Men igår gick jag faktiskt ut och tränade. Lämnade först hundarna och ställde ut tre vita dummies på rad, därefter tog jag en runda runt en av ängarna här hemma och ställde ut tre vita dummies till på tre helt olika punkter. Gick in och hämtade Femma och gjorde lite olika övningar som gick ut på att skicka henne på de tre dummisarna på rad, men med olika störningar. Det gick så bra, så vi gick vidare så att hon fick ta den första vita ute på ängen… sedan fick hon ta de två sista med. Delfi fick inga.
Tog istället med mig alla tre hundarna upp i skogen, och där vallade jag av ett sökområde och lade ut tio dummies. Sedan plockade jag upp sju dummies (gratis minnesträning…) och såg till att de sista tre var väl dolda, innan jag skickade Femma. Gjorde sedan samma sak för Delfi. Båda fick jobba lite mer än vanligt för att hitta, vilket var meningen. Nästa gång ska de bara få EN dummy i söket.
Till sist körde vi lite hörselmarkeringar – det svåra där var för hundarna att acceptera att jag höll för deras ögon när de fattade att jag slängde en dummy… det kändes nog väldigt onaturligt för dem. Kanske ska jag hålla mig till att kasta markeringar i mörker för att träna hörselmarkeringar?
Nå, det var igår, det. Idag strejkar vi, som sagt.
Matskålsträningens upprättelse
Jag kastade nyligen lite skit på matskålsträningen, men måste ge den lite cred också. Redan tidigt fick Femma lära sig att vända ifrån matskålen (fylld med hennes frukost eller middag) och belönas för det, innan hon fick ”varsågod” att kasta sig över maten – eller senare: skickas ut till matskålen. Jag gissar att det har gjort det lätt för henne att vända bort från markeringar etc. för att istället skickas på en helt annan uppgift. Hon har inte tränat så mycket dubbelmarkeringar eller störningsmarkeringar förrän nu den senaste veckan, men jag gillar det jag ser!
Förresten var jag även och nosade lite på att skicka henne bakåt/ut med hjälp av matskålen – det är sånt man lätt glömmer efter ett tag. Och så blir man jättepaff när man på någon tävling (som vårt första WT i somras) eller träning bara chansar och blåser stopp och ger signalen bakåt/ut… och det funkar!? Är hunden ett A-barn på riktigt?? Nejdå, men den kommer ihåg sin matskålsträning…
Som en smekning
Jag var hos tandläkaren, och för ovanlighetens skull hoppade man över steget med att först skicka mig till tandhygienisten. Anledningen var att jag vid det senaste besöket (för något år sedan) uttryckte missnöje med mina framtänder.
Det började i slutet av 1970-talet, med en sommarjacka som i ett trångt kapprum utanför en skolsal slängdes med oturlig kraft och i en olycklig vinkel, så att dragkedjan slog ut en liten bit av min tand. Många var turerna till folktandvården efter det, men så småningom hittades en bra lösning och de kommande 40 åren har biten fallit bort bara ett fåtal gånger. För varje gång har det gått lättare att fylla i tandhörnet igen, i takt med att tandtekniken förbättrats.
Under tiden såg jag dock också till att själv dels gnissla tänder så att framtänderna gick sönder i nederkanten, dels borsta framtänderna så hårt att jag förstörde emaljen på framsidan… ”bravo”! Den lilla hörnbiten fick sällskap av fler ifyllnader… Även detta har gått relativt lätt, men resultatet har varit varierat.
Effekten har blivit att jag skämts för mina framtänder. När andra har fantastiska tandrader intalar jag mig ibland att de nog inte kan vara riktiga. Många har ju ersatt fula tänder med snygga, satt in fasader etc. Men jo jag vet, en del har helt enkelt fantastiska tänder. Grattis!
Den senaste ifyllnaden gjordes av en duktig tandläkare i Luxemburg. Hörnbiten rök i och för sig redan någon månad efter det första försöket, men andra gången gick det så bra att den sitter kvar än idag, vilket tandläkaren jag var hos igår verkade mäkta imponerad av.
Denna tandläkare var också oerhört trevlig och tog sig tid att förklara mina olika alternativ. Han var noga med att inte vare sig bagatellisera eller förstora mitt upplevda problem. Och i slutändan kom vi fram till en lösning som inte blev så dyr, och med den tur jag haft hittills blir den ändå långvarig – ta i trä. Snyggt blev det i alla fall och jag hymlade inte med att jag knappt ville sluta att beskåda tänderna nu…
En gammal lagning behövde också lagas och tack vare att patienten efter mig hade försovit sig, så hanns även det med. Nu bekräftades denna tandläkares skicklighet, och jag kommer aldrig någonsin att vilja gå till en annan tandläkare. När han lade bedövningssprutan, så kändes det nämligen… ingenting!
Jag har lidit av tandläkarskräck, och även om det har blivit mycket bättre, så är jag extremt medveten om allt tandläkaren och sköterskan gör – alla verktyg som används, hur mycket de låter, hur de vibrerar etc. Utöver att han lade bedövningssprutan som en smekning, så berättade den här tandläkaren även allt han skulle göra, vilket verktyg han skulle använda och hur det skulle kännas. Maj gadd, om alla tandläkare vore som han…! Då skulle ingen mer behöva lida av tandläkarskräck.
my flatcoats 