Januari utan vinter

Januari – och ingen vinter så långt ögat når.

20200131_100306

I vanliga fall skulle jag kalla det en ”skitvinter” – jag älskar ju snöiga och kalla vintrar, pulsar gärna långa promenader i snön, njuter av att se skogen i vinterskrud och av att ha rena hundar med mig in i huset… Så är det nu inte i år, inte än i alla fall, och som så många andra tycker jag faktiskt att vi lika gärna kan hoppa över vintern i år.

För visst är det trevligt att kunna gå ut och jaktträna hela vintern igenom, och kurssäsongen är redan igång igen, både för Delfi och Femma. (Mer om det längre ner.) Promenad-disciplinen sätts på prov, och den har definitivt blivit bättre tack vare det dåliga vädret. Det går liksom inte att ”strejka” sig förbi dåligt väder när det regnar och blåser dag efter annan… Dubbdäcken sitter på bilen och fräser asfalt helt i onödan… det känns väl sådär, men samtidigt njuter jag av sommarväglaget hela vintern igenom. Undrar om jag ska våga att byta till sommardäck redan i februari…? Man kanske rent av borde lära sig att byta däck själv!? Hmmm. En riktigt trevlig sak med en mild vinter är i alla fall elräkningen, som blev flera hundra kronor lägre än tidigare år för december månad, och jag räknar med minst samma effekt på januari-räkningen.

Januari inleddes som vanligt med ett besök på My Dog, och den viktigaste punkten på programmet var att få se polisens uppvisning.

Notera särskilt den lilla söta jaktcockern! Jag har blivit helt betuttad i dessa ljuvligt söta och roliga hundar som poppar upp överallt i retrievervärlden.

På tal om betuttad, så tittade jag till grannens katt när ägarna var på semester, och vi connectade verkligen, katten och jag. När jag fyllt på mat och bytt vattnet slog jag mig ner i soffan med en kudde i knät och hann knappt sätta mig innan katten hoppat upp och börjat spinna… och dregla. Efter första besöket googlade jag och fick reda på att katter dreglar när de mår riktigt bra. Så det fick ju bli många sådana gos-stunder. Men katter är allt lite hmm… annorlunda när de gosar: kramar in klorna i huden på en (därav kudden i knät, och så fick jag dra upp tröjan i halsen), dreglar som sagt, och har man riktig ”tur” får man några slick i ansiktet… med en jättesträv tunga!

Men vad gör det, för visst förstår jag att folk älskar kattdjuret. Jag skulle själv skaffa en katt omedelbums – särskilt efter den här bekantskapen – om det inte vore för att jag är så oerhört allergisk. Efter första besöket svullnade mina ögon igen så galet som de inte har gjort på flera år och det är ingen behaglig upplevelse. Men följande gånger var jag mer noga med att inte ha katten nära ögonen just och viftade hela tiden bort allt som kändes som lite päls i ansiktet – det klarade sig hyfsat med det. Lite rodnad och svullnad på de ställen där klorna kommit åt, det är en bagatell i sammanhanget. För åh, vilken mysig katt!

Hundarna skulle säkert uppskatta en katt… Men de får nog vara utan och nöja sig med vad matte kan erbjuda, såsom olika former av träning. Piaf är så gott som färdig med tricket ”PANG – du är död!”. Visst är hon övertygande, sötnosen. Nästa gång måste jag kolla om hon till och med sluter ögonen :-).

Jaktträningsmässigt har säsongen aldrig riktigt upphört i år. Det har blivit träning under och utanför promenaderna, ensam och i grupp – och på Kopparhult. Jag har ju tidigare provat ett antal olika tränare och kursformer, men när det gäller jaktträningen har jag landat i att jag trivs väldigt bra på Kopparhult och att deras tänk och träningsupplägg passar mig och mina hundar. I januari blev det ett par träningstillfällen för Delfi och fortsättning på dirigeringskursen för Femma.

Starkare!

För några veckor sedan skrev jag om att Piaf följde med på nästan alla promenader, men att jag oftast valde bort rundor på över en timme eftersom vi båda blev lite slitna av en längre runda än så. Så att man i så fall kanske inte kände för att gå någon mer promenad samma dag. Men nu får jag revidera det uttalandet lite, och det är goda nyheter!

Under vinterhalvåret hinner man ibland bara med en längre runda om dagen oavsett, bl.a. p.g.a. mörkret, och då har vi ofta gått den lite längre rundan här hemma. Den tar 1,5 timme om man går raskt och helt utan pauser, men för oss tar den oftast 1:45-2 timmar. Den har vi gått ett par-tre gånger i veckan, och ibland har det kunnat bli en runda till samma dag (det tickar på i stegmätaren!).

Strax efter julafton blev jag påmind om vår längsta runda här hemma, den runt Tinnsjön – eftersom en jakthund hade försvunnit på andra sidan sjön tog jag då bara Delfi och Femma med mig och gick runt sjön. Det visade sig att den rundan var blott ca 1000 steg längre än den ovan nämnda långrundan som Piaf numera hänger med på utan något som helst problem, så påföljande gång fick hon hänga med Tinnsjön runt. (Jakthunden hittades efter ett par dagar av ett par tjejer som gick ut och letade i området.) Det är inte förrän några timmar efter, eller morgonen därpå, som man verkligen vet om det gick så bra med den längre rundan, men Piaf visade inga tecken på hälta. Så skönt!

För egen del har jag ibland kunnat känna av fötter (trots mycket bra kängor!) och/eller höfter efter de längre promenaderna, men jag märker av dem allt mindre, tycker jag. Det är som att både Piaffa-tanten och klimakterie-tanten har blivit starkare i kroppar och ben i och med att vi utökat våra promenader sakta men säkert. Vilken seger för oss! 💪

Den här veckan ska det visst bli genomgående dåligt väder. Alltså var det lika bra att inleda hurtigt, med en Tinnsjörunda.

Screenshot_20200127-113216

Som strutsen
1217527_201672231354631_sbig

Bild lånad från Google images

Jag vill inte veta

– att folk fortfarande lämnar sina hundar bundna utanför affären trots alla risker det innebär,

– att folk fortfarande släpper ut och låter sina hundar rasta sig på egen hand, både ute på landsbygden och i mer tätbebyggda områden trots alla risker det innebär,

– att ”älskade husdjur” lämnas ensamma med minimal tillsyn i hela dagar, flera dagar, ja till och med flera veckor,

– att ett så utpräglat flockdjur som hunden isoleras i hundgårdar, dessutom med så lite mjuka och sköna material som möjligt,

– att folk fortfarande reagerar mer på överdrivna belöningar än på överdrivna korrigeringar i hundträningen.

Jag vill verkligen inte veta, men allt som oftast…:

FB_IMG_1579161164553

Dirrar

Låt mig börja med ett erkännande: matskålsträningen låg mig förmodligen i fatet (…) vad gäller Femmas dirigeringsträning. Lite nytta gjorde den väl också, men jag körde den för länge och med allt för bra belöning. Hon fick ju hela sin frukost/middag som belöning för en enda dirigering – så gissa om en matglad labrador blev gruvligt besviken när matskålen byttes ut mot en dummy!? Suck.

Så jag har tagit det väldigt piano med dirigeringsträningen – och via busmarkeringar (Femma får frisignal att springa efter apporten redan när jag kastar den) och sök har Femma sakta men säkert börjat uppskatta bollar och dummies – inte lika mycket som mat, ska gudarna veta… (medan Delfi nog faktiskt väljer en tennisboll eller dummy före mat i de flesta fall!), men såpass att hon inte tycker att en dirigering till en dummy är lika upphetsande som en räkning på posten…

I höstas vågade jag så anmäla oss till en dirigeringskurs på Kopparhult, och där fick vi med oss riktigt bra övningar som jag verkligen sett fram emot att få praktisera- bara känslan är rätt.

För lilla damen är nämligen inte heller särskilt förtjust i att springa över blöta, kladdiga ytor – och de flesta marker är den här bedrövliga vintern just blöta och kladdiga… Så vi har även behövt lite KLAFS!-träning (vilken liten labradorprinsessa jag har, va…) – än en gång kom busmarkeringarna väl till pass.

Under tiden som vi jobbat med den där KLAFS!-träningen, så har jag inlett en typ av dirigeringsträning som jag aldrig kunnat göra med Delfi, vilket är lite synd. En del gillar den inte, men jag gör det, som en variant till träningen ute i terrängen. Nämligen: att smyga ut apporter på tydliga, raka stigar eller skogsvägar. Med Delfi går inte det, för hon håller stenkoll på mig under promenaderna för att inte missa något. Och skulle hon inte hålla koll, och jag börjar gräva i väskan efter en dummy… då har jag henne intill mig i ett nafs.

Femma har jag från början gett mer spelrum – hon gillar att gå längst fram i flocken och pyssla med annat, här är det riktigt skönt att hon inte är så fixerad vid apporter som den bruna damen är… Alltså kan jag ganska lätt smyga ut en apport på vägen, jag väser i mungipan åt Delfi och Piaf att låta den ligga och följa med mig… och sedan kan jag kalla in Femma och skicka henne på apporten.

I vilket grad den där apporten är dold låter jag vara osagt. Vem vet hur mycket hundarna skvallrar sinsemellan och det är ju som sagt en väg, och apporten ligger åt det håll vi just kom ifrån. Men lite nytta tror jag det gör ändå. Om inte annat blir det en situation hon känner igen, och som jag kan utnyttja för att introducera övriga dirigeringar, störningar etc.

Nu har vi precis börjat kampanja vänster-dirigeringar på detta sätt, även med lite störning (jag hade ännu inte bestämt mig för vilket kommando jag ska använda, men det blir i alla fall inte det jag använde här…).

Men jag ska passa mig för att köra den där väg-träningen för mycket – igår tog vi ut kampanjen på en av våra kladdiga ängar (lite extra lerig på grund av vildsvinens bök) och det var kul! Jag såg tydligt på Femmas hållning att hon uppskattade uppgifterna, och även om hon inte sitter och rycker eller ens lutar sig åt det håll jag ska skicka henne åt (som den bruna damen!), så fanns där tillräckligt med lust och förväntan för att övertyga mig om att vi gör den här träningen med en positiv känsla. Annars kan det kvitta!

Sök

En provledare jag pratade med när jag åkte och tittade på ett b-prov i höstas menade att många ”glömmer” att träna sök, eller tenderar att ta söket lite för givet och fokuserar på de andra delarna av jaktträningen. Jag blev förvånad, men kände mig också lite träffad. Visst tränar man på att hunden ska kunna ta in vilt inför b-provet, men att ge hunden ordentlig erfarenhet av sökarbete så att den lär sig ett bra sökmönster, olika terränger, söka stort och/eller mer noggrant – får den träningen stryka på foten, kanske?

Med min första flatte var söket tidvis det enda vi tränade på apporteringssidan. Det var så lätt att pausa under promenaden, sätta henne och lägga/kasta ut ett sök. Hon var bra, den goda Ella. Sökte högt och lågt. Hittade allt (enligt mitt perfekta och objektiva minne). Sök och markeringar var hennes grej, dvs. de självständiga delarna av retrieverarbetet. Men så fick hon träning på det också.

Däremot lämpade sig egentligen inte de luxemburgska (bok)skogarna särskilt bra för sökträning. När jag blivit lite mer medveten om det insåg jag att Delfis sök blivit som det blivit på grund av de alltför lättsprungna söken i de där skogarna. Det gick så lätt att ”springa in” söken när dummisarna låg öppet på marken – det fanns inga stenar, stockar, inga hålor eller blåbärsris att gömma dem i.

Nu hade Delfi i och för sig inte något problem att just springa in sina sök – hon sprang tills hon hade tur och fick vittring… men inte är det en fröjd att se, det tycker jag inte… Och när jag såg att även Femma – som annars varit bra på att söka med ”näsan” och inte med ögonen – började tendera att springa lite för snabbt och mycket i söket… då var måttet rågat. Dessutom läste jag på nätet att Femmas kusin letar upp 1 cm stora kongbitar på stora markytor. Det kan man kalla nosarbete!

Jag slutade använda standard-dummies och körde med mindre dito, och även riktiga mini-dito, dvs. närsöksdummies. Nu jäklar får det vara slut-kutat i sökområdet! Vi har pysslat med det där ett tag nu, och det har varit en balansgång mellan svåra sök och ändå lyckade sök. Hur små dummiesar, hur svårt kan jag gömma dem och i hur stort område – utan att få det oönskade ”frågandet” från hundarna när det tydligen blivit för svårt…

På sistone har jag varvat de små dummisarna utkastade i ett stort område av hyfsat svår terräng med mini-dummisarna gömda i ett mindre område. Idag! Såg jag tydligt hur Delfi verkligen finkammade det lilla området med låg nos och när hon fick en liten vittring så stoppade hon verkligen ner nosen i blåbärsriset och gav sig icke. Riktigt fint att se hos en hund som alltför länge antingen kutat eller studsat runt i sökområdet… Femma har inte varit lika långt ifrån att använda nosen, och hon är ofta den som tar in de närmaste i söket – hon har ”nosen påslagen” redan från början. Hon behöver bara få mer rutin och självförtroende och fatta att hon alltid ska söka vidare, utan att fråga matte om det verkligen finns fler därute…

Men jag är rätt nöjd med hennes sök nu!

 

2010-talet

Nu var det ju inte bara ett år som skulle summeras, utan ett helt decennium.

Första hälften av mitt 2010-tal är värd att minnas för att Saga gick bort i cancer och Delfi kom till vår flock från en jaktinriktad kennel i Hamburg. Den är värd att minnas för resorna: Rivieran, de franska alperna, New York City, de norska bergen och fjordarna, de österrikiska alperna… och för de två katastroferna: Gabys och Johnnys bortgång i juni respektive november 2014. Det smärtar fortfarande att ni gick bort så hastigt, och jag ska aldrig någonsin glömma er.

Under de där åren föddes och stärktes även idén om att ge mig själv ett liv värt att leva istället för det jag hade, där jag ständigt längtade efter nästa lunchpaus, nästa helg, nästa semester… Drömjobbet hade blivit ett fängelse, ett själadödande ekorrhjul. Jag längtade också bort från Luxemburg och till den svenska naturen och jag längtade efter den svenska hundvärldens utbud. Idén om en radikal förändring stärktes sakta men säkert, och jag riktigt njöt av att varva drömmar med realistiska kalkyler.

Så småningom fattade jag mitt beslut och tog god tid på mig att känna efter hur det kändes. Var det skrämmande? Ja, lite. Men framför allt kände jag hur jag långsamt mjuknade upp inombords, hörde musik på ett annat, mer intensivt sätt, ändrade mina tankebanor, och jag insåg att beslutet var helt och hållet nödvändigt att fullfölja. Så samtidigt som jag planerade allt det praktiska för min flytt, så njöt jag lite extra av sådant som jag skulle lämna och sakna, som vissa utflykter i den luxemburgska naturen och till städer strax utanför Luxemburg.

2014 avslutades med min knäoperation, som blev alltigenom lyckad och jag skickar fortfarande tacksamma tankar till den tyska ortopeden när jag traskar över stock och sten i skogen.

Våren 2015 flyttade jag med mina två hundar hem till Sverige och följande sommar blev jag husägare och flyttade ut på landet med mina hundar. Mitt i den fantastiska svenska naturen och med det svenska hundvärldsutbudet inom räckhåll. Kan inte bli bättre.

Min pappa har åldrats och jag bor på sådant avstånd att jag kan besöka honom flera gånger i veckan. Vi spelar kort och äter middag tillsammans – och jag får träffa hemtjänstpersonalen som ser till honom morgon, middag och kväll. Det är otroligt skönt att inte vara över hundra mil bort när pappa behöver hjälp.

Och 2018 kom Femma till vår flock – för första gången har jag tre hundar samtidigt.

Jag njuter av min flock. Och av min frihet.

Screenshot_20200102-084346_Gallery

Hundåret 2019

Dags att summera hundåret som gått! Det har varit ett grymt bra år med tre vuxna hundar som varit friska och kunnat hänga med på allt. Det har blivit en del tävlande, framför allt för Femma, som hämtat hem de tre titlar som Delfi och Piaf också har: SEVCH, RLDN, RLDF. Hon har debuterat på B-prov med ett tredjepris och fått 90 resp. 93 poäng på sina två första WT:n. MH är också avklarat, ifall vi skulle få för oss att börja med bruks.

Delfi har debuterat i tävlingslydnad och kvalificerat sig för klass 1, och hon har tagit sitt andra kvalificerande resultat i ökl på WT och får nu lov att starta i elitklassen.

Piaf har fortsatt sin bana, hon med… som supermysig, charmig och trygg flattetant! Och hon har även varit med i några inofficiella tävlingar i uppletande. Officiellt är hon pensionär, eftersom hon får rimadyl mot artros i tassarna och stela höfter.

Sedan har jag varit på en hel del hundkurser, och i nedanstående lista hittar vi förklaringen till min tidvis ansträngda privatekonomi det här året, men i min värld är det precis som det ska vara: pengarna ska läggas på hunderiet. #domoreofwhatmakesyouhappy

Kurser under 2019:

Privat träning m. Wilma Steen, 2 x 1 tim (Femma)

Apporteringskurs nkl, 4x 2 timmar, Labväst (Femma)

Spårkurs intro m. Mikael Nord, Lerums BK (Delfi)

Clinic m. Helen Phillips, Clicker Gundog, 3 dagar (åhörare)

Retrieverinternat m. Anita Norrblom, 2 dagar (Femma)

Kennelläger apportering m. Helena Lindström, en dag (åhörare)

Gruppträning mot nkl, Kopparhult, 2 x 2 timmar (Femma)

Gruppträning mot ökl, Kopparhult, 2 x 2 timmar (Delfi)

Föreläsning m. Ida Lindgren, Alingsås BK

Rallylydnadskurs m. Ida Lindgren, Alingsås BK, två dagar (Femma)

Retrieverträning m. Helena Lindström, (Mandylike’s), tre heldagar (Femma)

Privat träning i par, Kopparhult, 5 x 2 timmar (Delfi)

Föreläsning m. Eva Bodfäldt i Stenungsund

Föreläsning m. Jessica Johansson, Game on puppy, Ale BK

Clinic m. Jessica Johansson, Game on puppy, Ale BK, om uthållighet på tävling, en dag (åhörare)

SSRK-kurs mot nkl med Wilma Steen, 2 x 2 timmar (Femma)

Dirigeringskurs nybörjare, Kopparhult, 2 x 3 timmar (Femma)

Dirigeringskurs fortsättning, Kopparhult, 2 timmar (Delfi)

Föreläsning om hårda spår, Lerums BK

Introduktion till avancerat/eftersöksliknande viltspår, SSRK, två dagar (Delfi)

 

Några tävlingar och prov blev det också:

Ett tiotal rallylydnadstävlingar för Femma och fyra för Delfi.

Två lydnadstävlingar i startklass för Delfi.

Två WT:n i nybörjarklass för Femma och två WT:n i öppen klass för Delfi.

Ett b-prov i nybörjarklass för Femma.

Ett anlagsprov och fyra viltspårsprov i öppen klass för Femma.

Ett MH för Femma.

Ha! (Ledarskap igen)

(Ledarskap igen)

20191227_133621

Läser precis en tunn liten bok om jakthundsträning och jag gillade den redan från det att Robert Fagerberg förklarar att han aldrig använder positivt straff  (slag/koppelryck etc.). Sedan har han riktigt enkla, bra beskrivningar av hur man kan träna in spår och frysmarkeringar, och så toppar han med ett avsnitt om – tada! – ledarskap:

20191227_133553

 

Hjortarna här hemma

Vi har nästan dagligen ett gäng hjortar på ängarna utanför mitt hus, och jag har undan för undan sett hur mina hundars intresse för dem blivit allt mindre. Nu verkar även Femma vara hyfsat hjort-ren (viltren kommer jag säga den dag de inte vill springa efter en hare eller ekorre som kutar iväg, och där är vi inte än – vi får för lite träning på det momentet…).

Hjortar 1

Hjortar 2

Hjortar 3