Igår kväll tog jag fram det ena foto-albumet efter det andra och återupplivade minnen från olika resor jag gjort. Jag tycker mig känna känslorna igen, bara av att se bilderna. Som när jag var 22 år och tillbringade några månader i Lyon i Frankrike tillsammans med mina studiekamrater på internationella civilekonomprogrammet. Jag delade lägenhet med två tjejer jag inte umgåtts mycket med innan, och vi levde life den tiden.

Meningen var att vi skulle plugga, och absolut gick jag på alla föreläsningar, gjorde ett grupparbete och redovisade det – men tentorna tog jag hemma i Sverige några månader senare, för i Lyon hade jag alltför mycket annat roligt att göra. Som att ”bränna” hela mitt sparkonto, det som jag haft ända sedan jag var liten. Men aldrig någonsin ångrade jag det – jag levde verkligen ut den våren i Lyon, umgicks med helt fantastiska, spännande människor och trivdes så ofantligt bra med italienare, fransmän och amerikaner.

Självklart blev jag himlastormande kär också – i Paolo från Turin. Följande sommar visade han mig nästan alla ställen jag varit på på det italienska fastlandet: Turin, Rom, Pisa, Venedig, Rimini, Punta Marina. Eftersom han älskade att köra som en racerförare var det en nära-döden-upplevelse att åka bil med honom på Appenninernas smala och krokiga vägar… men han var skicklig.

Vi försökte sedan hålla igång ett distansförhållande, och han kom och hälsade på mig i Göteborg vid jul, innan det sprack. Det var i alla fall tack vare honom som jag började plugga italienska den hösten, till en början med hjälp av Utbildningsradions kurs för nybörjare. Paolos vrålgarv var spontant och hjärtligt när han i telefonen fick höra min första inlärda fras, Che cosa c’è dietro la chiesa? (Vad finns det bakom kyrkan? Vi hade lärt oss att fråga efter vägen och ge väganvisningar…)

Jag kommer aldrig att veta säkert, men det kan vara så att det faktum att jag pluggat lite italienska – vid det laget på universitetsnivå – bidrog till att jag erbjöds jobbet som översättare i Luxemburg – och ”resten är historia”…

Hur som helst! Jag har alltid betraktat de där vår-månaderna i Lyon som den bästa tiden i mitt liv – en del kanske tycker det låter sorgligt, men jag har mest varit glad att jag verkligen tog för mig just där och då.

Allt har sin tid och när jag återvände till Lyon tio år senare var självklart känslan en helt annan. Dessutom hade jag min första hund med mig, och jag gick mest och var rädd för allt farligt Ella kunde trampa på eller stoppa i sig från gatan. Sannerligen en helt annan känsla. Här hade jag kunnat lägga in en bild på Ella och mig vid samma utsiktspunkt som på en av bilderna ovan – om jag hade haft den kvar…

Jag gjorde nämligen en smått frustrerande upptäckt igår när jag ordnade upp mina album… För en tid sedan insåg jag att albumen jag hade från mina första två hundar var rätt enahanda. På den tiden (2001- ca 2008) tog jag enorma mängder bilder på mina hundar – allt de gjorde var fantastiskt… Dessutom höll jag på att lära mig fotografera med systemkamera, så… några bilder blev det. Och några album. Men för en tid sedan beslutade jag då att det kunde räcka att behålla ETT album med svarta flattar, jag tror det var det från Ellas valptid, eller kanske det andra albumet med något lite mer variation på bilderna (det med bilden från Lyon)… De övriga, säkert 3-4 album, rensade jag bort – och slängde. Det är okej, det är bra att rensa lite drastiskt ibland, och det finns dubbletter på några av de roligare bilderna. Alla gamla negativ har jag däremot gjort av med, de rök nog vid den senaste flytten. Men vad jag upptäckte igår var att jag inte har ett endaste av mina hund-album kvar, och det måste vara ett misstag, för ett så drastiskt beslut har jag väl ändå aldrig fattat med flit? Eller tänkte jag att det ändå fick vara någon måtta på nostalgin…?