Sedan många år tillhör jag – stolt – den så kallade köttbullemaffian, som gärna belönar mina hundar med godis. Möjligen lite för mycket ibland, men hellre det, än för lite, tänker jag. Eller: Hellre belöna för mycket än korrigera för mycket.

Samtidigt har jag varit rätt usel på att använda leken som belöning, som ett alternativ till godisbelöning, och jag tackar dels Eva Bodfäldt, dels någon enstaka tränare som jag träffat live, som också betonat vikten av att ha leken till hands i sin verktygslåda.

I Femmas träning har jag haft stor användning av leken, och frågan är hur hennes utveckling hade sett ut utan den, faktiskt.

Hennes getingfobi löstes till stor del upp med hjälp av leken, liksom flera andra små knutar.

Nu idag fick jag oväntat användning av en lek vi ägnat oss åt i soffan, och som utvecklats till ett halvbra ”high five”, där jag sätter upp vänsterhanden i luften och hon sätter sin högertass emot min hand. Så. Kloklippning har inte varit något vi älskar… till stor del antagligen för att jag väntade alltför länge innan jag började använda glasögon vid kloklippningen… Detta har även färgat av sig på stretchingen för Femma. Hon verkar se fram emot den (hon håller sig alltid i närheten och väntar på sin tur när jag stretchar Delfi), och uppskattar den så länge jag håller mig till bakbenen. Men framtassarna är hon så rädd om, och äharven om hon låter mig ta tassen, så kniper hon med armbågen och har riktigt svårt att koppla av tillräckligt för att det ska bli någon vettig stretching av frambenen. Men då gör vi vår ”high five”: Jag sätter fram min hand, och hon får själv sätta sin tass emot den. Det är något hon känner igen, det är lekfullt och inget som känns jobbigt. Hon kan själv välja att sätta sin tass i in och få stretchingen, eller låta bli. Så nu kan även frambenen stretchas.

Så spotta inte på leken eller tricksen, tack.