En del är så duktiga på att beskriva sina hundar och sin kärlek för dem. Jag är usel på det. Orden känns alltid bara futtiga och platta i jämförelse med det jag känner. Värmen som flödar när jag tar mig tid att studera dem i någon alldaglig situation. Så jag stoppar där. Och konstaterar bara att Delfi, min älskade drömflatte, fyller tio år!!!

Den kommande veckan inleder vi en Cartrophen-behandling (sprutor) som förhoppningsvis ska lindra Delfis led-besvär. De senaste veckorna har hon varit helt fri från hälta (och har inte fått rimadyl), och hon har gått med oss på alla rundor, men vi har då inte gått den längsta rundan, utan exempelvis tagit bilen en kilometer innan vi gått runt Kroksjön. Jag har också börjat koppla henne innan jag släpper ut henne i trädgården eller utanför tomten, för att undvika de värsta skutt-rusningarna ut, och minska risken för snubbel. I övrigt går hon lös och springer som hon vill.

Hon är alldeles lagom smäcker och fin för en tio-årig sport-flatte och har blivit en riktig mysig flatte-tant. Stanna hos mig länge, finaste Delfi.