Under för-sommaren gick vi ju viltspår hos Ninna Lindman (Sandens hundskola) – och det visade sig att Piaf, med sin gedigna livserfarenhet och säkerhet rent generellt, var riktigt duktig på att spåra från första stund. ”Visa mig startpunkten, så fixar jag resten”, typ. Ninna lade snart på bloduppehåll och återgångar, det fixade hon lätt. Däremot var det knepiga att se exakt när hon spårade rätt – och när hon faktiskt hade fått ett annat spår i nosen. Hon var ju så att säga säker på sin sak hela tiden – och visst, spåra gjorde hon ju 🙂
Med Delfi såg det helt annorlunda ut. Denna tjej är ju inte säkerheten själv i nya situationer, vilket man knappt kan tro när hon arbetar med apportering, för då är nya miljöer etc inte något hon alls reflekterar över. Men första gången som hon fick spårsele på sig med lina, ny skog, TVÅ människor som gick bakom henne i spåret etc. så var hon oerhört störd av hela situationen. Reagerade på grenar som knäcktes!? Hon som brötar fram som värsta bulldozern i skogen annars…! Nåväl, med mycket stöttning tog hon sig i alla fall fram ända till spårslutet första gången (hon fick ett ordentligt spår redan första gången) – och därefter gick det bättre och bättre för varje gång. Hon kunde sätta sig mitt i spåret och bara ta in och smälta intrycken – och sedan fortsätta som ingenting. Fjärde spåret gick hon mycket fint, visade bara något enstaka tecken på osäkerheten från tidigare, men framför allt syntes det så tydligt NÄR hon var säker på sitt spårande och när hon bara kollade något. På sätt och vis är det att föredra för mig som hundförare!
Sedan gick Ninna på semester med orden ”tveka nu inte att anmäla dem till anlagsprov”. Men det gjorde jag – tvekade, alltså. Detta på grund av att två spår som jag hade lagt själv åt Delfi hade gått åt skogen (den första gången kom ett skyfall och spolade över spåret, den andra gången gick något galet redan i början av spåret, jag tror att jag snålat med blodet plus att väldigt mycket vilt och människor trampar omkring där i skogsbrynet) – frågan var om Delfi på ett prov skulle uppföra sig som hos Ninna eller om hon skulle ha med sig de dåliga erfarenheterna från mina spår.
Dessutom gick vi kursen hos Keith M. och blev helt inriktade på apporteringsträningen de kommande veckorna. Viltspåret lades på hyllan. Tills jag plötsligt fick ett ryck och ringde en domare, som skulle ringa mig för att boka ett rörligt prov för båda hundarna.
Samtalet kom i söndags, efter Hunnebergsprovet. Frågan var om vi ville gå anlagsprovet följande dag. Javisst, svarade jag! (?) Å ena sidan undrade jag efter samtalet om det var så klokt, å andra sidan tänkte jag att ”äh, vi provar”.
Nu blev det ändå inte av. För under följande natt och morgon blev jag riktigt skrämd av hur min fot kändes – den hade varit öm i ett par veckor, och jag hade gett den vad man i bästa fall kan kalla ”relativ vila”. Åtminstone fram till för några dagar sedan, då jag ju hjälpte En kompis att flytta (två trappor ner och en trappa upp) och därefter trampade runt i skogen hela helgen under Hunnebergsprovet… Hade inte känt något speciellt, vare sig efter flytten eller under helgen, men nu under natten mellan söndag och måndag sade den ifrån ordentligt. (Nu får det vara nog, banne mig/mvh Din Fot).
Att inte kunna gå obehindrat är INTE kul. Och nu tvingades jag dessutom att ringa viltspårsdomaren och fråga om vi kunde ta proven en annan dag. Jo tjena, snacka om att låta som att man fått kalla fötter. Men han verkade förstå och sa att vi skjuter på det utan problem.
Gott så! Nu fick foten vila och skämmas bort i ett par dagar – den fick ett nytt fint ankelstöd och extra hjälp av voltarén gel. Sakta, sakta blev den bättre och jag började kunna gå lite i skogen igen.
Idag – fredag – lade jag ett viltspår var åt hundarna. Det var varmt och torrt ute och båda spåren lades i mestadels mossa. Liggtid ca tre timmar. Delfi tog sitt klockrent – och som säkerheten själv! Hon har verkligen mognat något oerhört under de senaste veckorna, lilla trollet. Hon var däremot inte särskilt intresserad av själva skanken efteråt, mindre än tidigare. Köttbullarna kom väl till pass 🙂
Piaf tog sitt lika klockrent och hon ville mer än gärna tugga på sin skank efteråt, det lilla vilddjuret 🙂
Sedan hämtade jag ut Delfi och lät hundarna ”bara vara” i skogen medan jag plockade en rejäl påse med kantareller, som jag hade stött på i slutet av Piafs spår… Svamparna fick min kära granne, som dagen innan sagt att hon inte hittade någon svamp – hon blev så glad så jag fick en kram. Tala om att förena nytta med nöje 🙂
my flatcoats 
