När träningskamraterna lurat iväg en till en sjö flera kilometer in i den gigantiska skogen… så muntrar i alla fall de här skyltarna upp mig (ja utöver den stundande träningen, då). För att inte säga att vissa av dem sätter fart på min fantasi… ☺

Här skulle jag behöva ett lexikon…?

…och här är sjön som gjorde det värt att åka!

Så har det gångna året varit – både bokstavligt och bildligt.

Det jag vill berätta om från det senaste året börjar nämligen med semester i juni förra året, 2014, då jag tog med hundarna på en bilsemester till österrikiska alperna, Tyrolen. Det var en resa jag hade velat göra länge och jag hade planerat att vara en vecka på tre olika ställen. Vi var först en vecka i Kappl och åkte på fina dagsutflykter därifrån. Vi vandrade i dalarna och bergssluttningarna. Delfis uppfödare, min vän Gaby Kipphardt, skrev till mig på Facebook (vi hade mycket kontakt via FB, där vi bland annat kunde sitta i timmar och diskutera flattar och träning på chatten – med avbrott för träning, middag eller sömnbehov) att hon varit mycket i Kappl och att hon bestämt ville se mina bilder därifrån. Och visst skulle det bli bilder…

En dagsutflykt gick till Kaunertal och där träffade jag på en trevlig kvinna som jakttränade sina labradorer på en äng. Jag tog ut mina flickor, så tränade vi lite tillsammans. Detta var lite extra roligt eftersom något sådant aldrig hände mig ”hemma i Luxemburg”. När jag berättade detta på min FB-sida tyckte jag någonstans i bakhuvudet att det var konstigt att Gaby varken ”gillade” eller kommenterade detta – hon som brukade vara uppmuntrande till allt som skrevs, i synnerhet om hundträning..

Från Kappl drog vi vidare till Kitzbühl. Jag mejlade kvinnan som jag skulle hyra lägenhet av och sa att vi nog skulle bli sena, eftersom jag ville stanna och se mig omkring på vägen. ”Naturligtvis går det bra”, skrev hon tillbaks, ”vägen är målet”.

Det var otroligt varmt, drygt 30 grader, och första dagen i Kitzbühl orkade jag inte göra någon längre utflykt. Andra dagen bestämde jag mig dock för att göra den utflykt som jag drömt om länge, trots att jag var nervös över om bilen skulle hålla en sådan bergsrutt osv… Detta måste bli av! Så vi åkte över Grossglockner den dagen. En otroligt fin resa över Österrikes mest kända och högsta bergsmassiv, och jag var så glad att jag kommit dit. På vägen upp stannade jag vid en liten keramikbutik och köpte några souvenirer, bland annat den här:

Der Weg ist das Ziel. Vägen är målet.

Det var en underbar dag på många sätt. Fram till dess att den blev en av de värsta.

När jag kom hem på kvällen och skrotade runt i lägenheten fick jag via Facebook det fruktansvärda – det ofattbara – beskedet att Gaby hade gått bort. Jag ringde Helmut, hennes man, och fick veta att hon fått en stroke. På bara några timmar var hon borta. Hon lämnade make, tre vuxna hundar och tio stycken fyra veckor gamla valpar, hennes drömkull. Den som vi chattat om så mycket under vintermånaderna, då hon valde hane till denna, Jinnies sista, kull och då hon bestämde sig och planerade för densamma.

Gaby och Delfi, Vättlefjäll sommaren 2013

För min del innebar detta fruktansvärda besked stor och djup sorg, men även beslutsamhet och nyplanering då jag avbröt semesterresan i Österrike och åkte upp till Hamburg för att bistå Helmut med valparna. Han hade mycket nog med att planera för begravning och ha kontakt med valpköpare och dessutom en massa administrativa frågor att reda ut med den tyska retrieverklubben, eftersom uppfödningen hade stått i Gabys namn. Tänk er att dessutom ha tre hundar som behöver sitt PLUS tio små valpar att ta hand om?! Eftersom jag ändå hade semester (som jag förlängde med en vecka) ville jag göra det lilla jag nu kunde för Gabys valpar. Och så blev det.

Det var många tårar som rann under resan till Hamburg, men när jag väl stod framför dörren till Gabys och Helmuts hem föll jag direkt in i den anda som Helmut gett uttryck för när jag på telefon hade frågat honom hur man mår: ”Jag? Jag har inte tid att känna efter – nu är det valparna  som gäller. Sörja får jag göra sedan.” I den andan samarbetade vi de kommande två veckorna, med undantag för den dag då begravningen var.

På en vacker skogskyrkogård fick Gaby sin sista vila och ett stort antal vänner var där, däribland många hundtränings- och jaktvänner. Inte minst hennes gode vän, Jinnies uppfödare och förra ägare, Johnny Henriksen, som också var bland dem som sköt vid gravplatsen. För Gaby in i evigheten.

Gabys valpar fick fina hem, hos folk som tänkte jobba med dem. Någon skulle tränas till att spåra varg i östra Tyskland, ett par skulle användas i praktisk jakt, någon skulle tränas till att bli räddningshund och en annan tränas i tävlingslydnad – men samtliga var införstådda med att dessa valpar skulle jakttränas. Några hade träffat Gaby och visste mycket väl hur hon kände för denna kull. En uppfödare (tillika vän till Gaby) från Belgien kom också och blev väldigt förtjust – och utan att Helmut avslöjat vilken som varit Gabys favorit, så valde även denna uppfödare samma valp, som alltså fick flytta till Belgien.

Resten av sommaren var bara jobb-jobb-jobb, men även mycket fina naturupplevelser i Luxemburg. Nu var det mycket som skulle upplevas ”för sista gången” (eller i alla fall på ett väldigt bra tag), eftersom jag nu hade bestämt mig fast och fullt för att flytta hem till Sverige. Planen var att det skulle ske vid årsskiftet, men på grund av att jag hade konstaterats ha en trasig menisk beslutade jag mig för att göra den operationen i Luxemburg först. Därmed beslutade jag också att ta ett par veckors semester i Sverige i oktober.

Hundarna var såklart med som vanligt, och vi bodde hos min pappa. Vädret var si och så, men vi gick långa skogspromenader och jag hittade massor med svamp. Utöver detta tittade jag på ett par hus, och var egentligen redo att slå till på ett litet rött hus med vita knutar, men tiden blev för knapp och ingen affär blev av. I slutet av oktober åkte jag tillbaks till Lux – och vid Allahelgonahelgen kom ännu ett fruktansvärt – ofattbart – besked.

Johnny Henriksen hade blivit rånmördad då han kört taxi i Köpenhamn. Ett par ungdomar hade tagit hans liv för att komma över en mobiltelefon och lite kontanter. Det går nästan inte att ta in. Det är än idag svårt att förstå. Men Johnny, samme Johnny som sköt salut vid Gabys begravning några månader tidigare, var inte heller bland oss mer.

Johnny och Jinnie, Vättlefjäll sommaren 2013

Om man som jag vill lära något av varje situation, så lärde jag mig detta om inte förr så då: att uppskatta att få vara här och nu, och att utnyttja tiden väl, för det är inte alla som har lyxen att få vara kvar.

Knäoperationen klarades av smidigt och lätt. Enda missräkningen var att jag hade räknat med att kunna åka hem samma dag – som jag hade hört att folk i Sverige gjorde efter sina knäoperationer – men jag blev kvar tre dygn. Som tur var kunde min vän Ingrid ha hundarna hos sig den tiden. Och när hon inte kunde ha dem mer sa jag till läkaren att nu _måste_ jag hem! Och så blev det. Med kryckornas hjälp plus två hundar som går lösa i skogen utan problem kunde jag ta hand om hundarna själv – bara att åka till närmaste skog.

Det blev vinter och efter årsskiftet var det dags för mig att börja dra i alla trådar och knyta ihop de påsar som behövde knytas inför min flytt från Luxemburg. Och det var inte lite, kan jag lova. Nu skulle jag i och för sig bara vara tjänstledig, men jag hade valt att avsluta allt – bostad, jobb, bil, alla kontakter med företag och myndigheter – och det blir en del efter 18 år i ett land. 90% av möblemanget fick Röda korset komma och hämta – en väldigt smidig lösning för mig, som ändå var trött på sakerna (hade ändå haft det mesta i närmare 17 år).

Jag mer eller mindre tvingade mig att åka in till Luxemburg stad en ”sista” gång, men kände mer än väl att jag var helt färdig med den staden. Däremot åkte jag inte bara EN ”sista” gång till Trier i Tyskland, utan jag tror det blev fyra ”sista” gånger till sist. En väldigt fin studentstad, och dessutom ska det vara en av Tysklands allra första städer, grundad av romarna. Inte gör det något att shoppingen är fantastisk, heller 😉

I själva Luxemburg var det snarare skogarna jag ville ta farväl av ordentligt. Dessa skogar som utan tvekan räddat min hälsa under alla dessa år med alltför mycket stress. Vad hade hänt om jag inte hade haft dessa oaser att vandra i på lunchraster och helger??

Grünewald

Det var hur som helst en skön känsla – om än lite konstig! – att lämna Luxemburg utan någon enda husnyckel på fickan.

Den 26 mars tog vi Kielfärjan och åkte hem till min pappa på Hisingen, där vi fått lov att bo så länge det tog mig att hitta ett hus. Otroligt värdefullt och inget jag tar för givet, när man kommer med två hundar dessutom.

Cirka en månad senare skrev jag på köpeavtal för mitt nya hus, som ligger 4-5 mil utanför Göteborg, med ett fåtal grannar knappt inom synhåll från huset och stora ängar och skog som breder ut sig runt huset. 2 km till ”stora vägen”, vilket gör att jag äntligen fått den tystnad omkring mig som jag kände att jag behöver efter ett antal onödigt högljudda grannar i lägenhetshuset jag bott i.

Och hundarna har fått egen trädgård, precis som jag hade lovat dem. Det är bra nu.

Blev ni lurade igår, den första april?

I den tyska Facebook-gruppen WorkingRetriever lades ett blogginlägg ut om att retrieverklubbens styrelse tagit beslut om att styra upp klädseln bland prov/tävlingsdeltagarna, och att man kommit fram till att alla skulle bära något orange… JA, jag gick på det!n Konstigare saker har man väl hört, som varit sanna, eller?? *försöker försvara mig* Men som tur var fanns det kommentarer från folk som hade koll på dagens datum etc. Någon skrev att hon förstod lureriet när hon läste att det var just färgen orange… (skulle gärna vilja veta varför??) 

Frågan många ställer sig nu är: Hur många kommer att dyka upp med orangea kläder vid de tyska proven och workingtesten i vår och sommar…? 🙂

För att göra en kort historia ännu kortare, så: vi står utan bil sedan igår.

Alltså får vi klara oss på vad stan har att erbjuda.

Igår kväll tog vi en promenad in till stan. Hängde en kort stund utanför Luxemburgs centralstation och gick hem igen.

I morse blev det ingen storskogsrunda, men i det här läget är jag ju ännu mer tacksam över den skog vi faktiskt har gångavstånd till och där man ändå kan få ihop en riktigt hyfsad promenad.

Och på eftermiddagen blev det inte heller någon träning på fina ängen, däremot promenerade vi till en park som jag hållit mig undan i flera år, på grund av dels koppeltvånget, dels det faktum att det alltid sprang omkring olydiga hundar där i alla fall…

Nu tog jag i alla fall mod till mig, letade upp en liten plätt där vi kunde hålla till och träna – med hundarna okopplade (eller: den hund som väntade fick ha koppel på sig, men utan att vara fastbunden).

Det blev riktigt bra variation mot vår vanliga träning, och med mycket störning!

Åt ena hållet: beach volley

Åt andra hållet: fotboll

Vi hade nu inte så stora yta till vårt förfogande, men lite fotgående körde vi och lite dirigering till de små konorna som ersatte pinnarna idag. Ja, ni ser kanske det löjliga avståndet, men… jag är nöjd med det lilla, för störningsträningen idag kändes jättebra. Det här får vi göra om!

blev det idag. Temat var: skick med hinder. Piaf skickades åt sidan över stockar och stigar, Delfi skickades rakt fram med samma hinder. Någon gång fick de hämta sin dummy uppe på en gammal rotvälta/jordhög, en annan gång fick de en markering som landade bakom en större jordhög. Till slut en dubbelmarkering för Piaf med dolda nedslag och en enkel för Delfi.

Hade ett snack om vilthantering med Delfis uppfödare, som påpekade att greppet som Delfi hade om Dead Fowl-pippin häromdagen, inte ser ut att vara särskilt bra alls Nej, det har hon ju rätt i *skäms* Det greppet hade nog inte funkat på en riktig and… Så nu får jag se om vi kan rätta till det hyfsat snabbt eller ligga lågt med dead fowl-träningen. Äh. Men så värdefullt att få den kommentaren!

Det inspirerade mig i alla fall att ta med mig den stora kanindummyn ut i det vackra vädret idag. Delfi plockar upp den jättefint – men slarvar lite runt mig. Men jag såg ändå det jag ville se: det snabba upptaget.

Sedan fick ”kaninen” vila i bilen medan vi gick vidare med dummyväskan. Idag tränade vi i skogspartiet där jag snubblade och gjorde illa knät för ett par-tre veckor sedan. Det har läkt bra nu, vilket jag är väldigt glad för! 😀

Tanken med att träna i skogen idag var att jag skulle bygga in lite ”hinder” i en sträcka fram till pinnen… Pfff! Bara några få – kanske 10 – meter från pinnen lät jag sträckan gå genom bara ett jättelitet, glest parti med buskar – det var ett 10-tal pinnstackare som stack upp ur marken, bara… Men det var inte lätt att skicka hundarna _genom_ det partiet – det var ju så lätt att sticka runt det. Hmm läste jag inte att man ska välja breda hinder…? I alla fall var jag envis och den hund – dvs. båda, då och då – som inte sprang genom blev kallad tillbaka. Som mest kunde jag väl skicka hundarna från 10 meter före det där partiet, alltså totalt 20 meter… Jajjamensan.

Sedan gick vi iväg och jag kastade ett par markeringar åt dem var, och markeringarna landade bakom ett nedfallet träd. Inte särskilt långa avstånd här heller.

Slutligen ett stort och glest sök bland flera fällda trädkronor som låg utspridda i det här skogspartiet – perfekt att kasta in en dummy där 🙂

Hade totalt åtta ”apporter”, varav 4 tennisbollar. Brydde mig inte om att gömma något (mer än det som hamnade i trädkronorna) utan det fick räcka med glesheten. Delfi tog den första, Piaf de två nästa, därefter tog Delfi ganska så snabbt in fyra, varpå jag skickade Piaf efter den sista. Det var svårt. Och jag kunde se dummyn – den låg framför en trädstam – och tyckte att Piaf sprang förbi den ett par gånger och förstod inte riktigt varför hon inte hittade den.

Jag tog in Piaf och tog risken och skickade Delfi i stället. Hon letade också länge, men sökte verkligen av hela området – jag tyckte även här att hon _borde_ känt dummyn, så nära som hon sprang förbi den. Började undra om hon stängt av näsan och bara sprang…? Jag kastade ut en räddningsboll som hon skulle få hitta i stället. Men… då tog Delfi en sista runda ut i området… utanför det liggande trädet – och DÅ fick hon vittring på dummyn… hur tydligt som helst hur hon vek ner, sprang över trädstammen och tog dummyn. Näsan var inte alls avstängd 🙂 Nej, den nosen inte går av för hackor. Piaf var också nöjd – hon fick hämta den sista bollen och visste naturligtvis precis var den låg 😉

Det stora paketet med träningsprylar kompletterades idag med en ”dead fowl” – den är i gummiaktig plast, verklighetstrogen storlek och ska hjälpa Delfi att lära sig bära en otymplig and. Vi provade genast, och mycket riktigt är det svårt för henne att greppa den… vilket också syns på bilderna nedan.

Vi tog alltså med oss polaren till skogen för träning – och fotoshooting (obligatorisk…).

Piaf – tja, vaddå gå direkt till matte? Ska bara titta här lite… Men visst ser ankan ganska verklighetstrogen ut, så här från sidan…?

Med Delfi är det inget snack – pippin ska till matte – men det är lite svårt för henne att få ett bra grepp.

Bra att var stor i käften ibland 🙂

På ängen satte jag upp tre pínnar på rad – i boken jag skrev om igår menar de att skicket till den mittersta pinnen – och sittsignalen där – belönas genom dirigeringen åt sidan. Om hunden inte springer dit snabbt nog – och sätter sig snabbt nog – blir det ingen belöning… Mja, jag föredrar nog att behålla dragningen även vid mittenpinnen ett tag till för Piaf. Idag körde jag med matskål i mitten – och vid de yttre pinnarna låg dummy/dead fowl.

Delfi skickades också till mittenpinnen… Blåste sitt efter att hon ätit och belönade med boll. Andra skicket: Haha… då satte hon sig direkt utan att ens äta godiset i skålen… Kasta bollen, då!  Tredje skicket: Stannade och satte sig halvt-om-halvt – redan före pinnen… Matte fick byta om lite… Bort med skålen. Bollen fick ligga vid pinnen i stället – och två skick senare sprang hon snabbt och fint rakt ut till pinnen igen.

Närsök. Vittrade in och gömde ordentligt – två tennisbollar åt gången, båda hundarna fick hämta två var. Nöjd med svårighetsgraden idag – särskilt Piaf fick leta ordentligt efter den sista, men hon tog den.

Vi tog ytterligare ett träningspass senare på eftermiddagen – då körde vi fotgående hemma utanför huset. Tänker mig att det blir lite lagom med störningar där till att börja med, med bilar som kör förbi och folk som går förbi. Piaf kom ihåg övningen från igår och backade fint. Plötsligt kunde även Delfi backa bredvid mig utan problem – det var som om hon hade studerat Piaf 🙂

Efter tre dagar med rätt rejäla träningspass har vi haft två vilodagar. Inte ett närsök. Inte ett enda linjetag. Bra så!

Igår började jag däremot läsa en av mina nyinköpta, tyska böcker om apporteringsträning steg för steg (Dummytraining Schritt für Schritt, Viviane Theby & Lisa Peitz). Boken är inte uteslutande inriktad på retrievers, och i vissa avsnitt har jag svårt att hålla koncentrationen… men här och där finns guldkorn och bra påminnelser. De går igenom apportering – dirigering – markering – sök i några steg per moment, och de sista stegen är långt ifrån enkla.

Om och om igen betonas att hunden måste få lyckas varje gång. Tack för den påminnelsen. I apporteringsavsnittet lär man ut två metoder för att lära hunden att apportera, varav den ena består av shejping. Pluspoäng!

Nu har jag ju inte kommit igenom mer än hälften av boken än, men den får i alla fall godkänt, eftersom jag ser fram emot att läsa resten av den.

Idag tog vi ett träningspass. Inspirerad av boken ovan skulle här tränas grunder! Pinnar, matskål och godis hade vi med oss till ängen.

För Delfi blev det några skick till pinnen, där det stod en matskål med godis. Hon skickades fram, fick äta och fick sitt-signal, belönades med bollkast. Någon enstaka gång stoppade jag henne redan före pinnen, det gick också bra. Delfi fick också lite fotgående med matskålen som externbelöning (mycket mer lagom som externbelöning än en dummy…), sedan fick hon även där sitt-signal och boll- eller godisbelöning.

Piaf fick också ett par skick mot matskålen + sittsignal. Men när vi tränade fotgåendet slog det mig att Piaf inte alls kan backa stående! (Jo, hon kan det när hon backar ut från mig, men inte när hon är vid sidan av mig). Ända sedan hon var ung har hon hamnat i fel utgångsposition och när hon rättat sig har hon sitt-backat så långt som krävts. Samma sak när vi ska flytta oss på stället, dvs byta riktning: *sitt-sitt-sitt*. Just idag var dagen då jag inte stod uuut med detta mer! Mycket godis gick åt, och till en början verkade det helt hopplöst (*sitt-sitt-sitt*), men till slut var det faktiskt möjligt att stå upp och flytta sig bakåt, både backa rakt bakåt och snurra runt, bakåt.

Vi tog ett pass till senare på förmiddagen, Piaf och jag – och visst märks det att det känns konstigt för henne fortfarande, men hon ser ut att känna sig duktig också 🙂

och detta ska sägas på släpig Montazami-svenska. Detta upprepade jag efter eftermiddagens träning – man vill ju inte tjoa alltför högt och häftigt och hetsa upp hundarna 😉 Eller jo det gör jag också ibland, men idag var jag bara sådär gött nöjd, då fick det räcka med släpet.

I förrigår gjorde vi långa, raka skick mot ena änden av ängen. Igår raka, korta skick från mitten och ut mot kanterna. Idag ställde jag upp alla fyra pinnar på mitten av ängen – ville ha en extra tydlig referenspunkt – och lade tre dummies åt gången där. Började med att kalla in hundarna till den första skickpunkten. Därifrån skickade jag endast Piaf. Sedan gick vi tillsammans vidare till nästa punkt i utkanten av ängen, och därifrån skickade jag först Piaf och sedan Delfi. Var riktigt förvånad över hur bra det gick och hur raka linjerna blev!

Lade ut de tre dummiesarna i mitten fem gånger totalt (med lite vattenpauser och även andra övningar emellan), så Piaf fick totalt tio skick och Delfi fem. Piaf fick också markeringar som kastades i ganska snäv vinkel i förhållande till det raka linjetaget – tyckte att det hade blivit _för_ tråkigt för henne annars, och hon var riktigt bra på att ändå ta den rätta vinkeln mot pinnen. Det var bara vid något tillfälle som jag såg att hon tittade fel och fick påminna henne om vad tecknet betyder. Jag hoppas i alla fall att det håller på att fastna…! Delfi fick absolut inga störningar – jag tyckte hon var jätteduktig som tog skicken så bra varenda gång, från alla möjliga håll.

Till slut hade vi nästan gått runt hela ängen – dock hade jag inte skickat ända utifrån de yttersta kanterna av ängen – det tar vi en annan gång.

Tränade också lite stoppsignal – där har jag ju tydligen alltid stoppat Delfi på ungefär samma avstånd, så jag har jättesvårt att få henne att springa längre bort ifrån mig, innan hon vänder sig om mot mig – jag vill att hon ska vara på väg ifrån mig när jag blåser stopp.

På slutet körde vi fotgående med externbelöning i form av en dummy. Piaf var jätteduktig på det, men jag gjorde felet att kasta ut dummyn mitt på ängen – och efter fotgåendet med vändningar mm så tog det onödigt lång tid för Piaf att hitta dummyn – det tog ner tempot och det roliga i övningen.

Med Delfi kastade jag istället dummyn till de fyra pinnarna på mitten av ängen – mycket bättre! Hon klarar dock bara mycket kortare sträckor fotgående innan hon måste få sin belöning… men jag tror faktiskt att hon har lagt sig till med ett litet tryck mot benet för att övertyga matte om att hon är klar att skickas. Jag ÄR här, kärring, skicka mig då! Så där har ni det – passet som fick mig att säga

I am SO happy…