Om vi körde avstånd mot EN pinne igår, så gjorde vi tvärtom idag: flera pinnar och korta avstånd. Först en ”klocka” (kl. 12, 3, 6, 9) och hundarna fick jobba en i taget och plocka in en dummy från vardera pinne, i tur och ordning, i solens riktning. Därefter minskade jag vinklarna mellan pinnarna (ca kl. 8, 10, 12 och 2) och även nu fick de hämta i samma ordning som innan. Ville inte krångla till det på något sätt alls idag, utan bara traggla ”gå dit matte pekar, och du ska hitta”. Gjorde samma sak en tredje gång också (kl. 9, 10, 12, 1) – traggla var ordet.

Delfi gjorde alltså precis samma sak som Piaf, men det är ju Piaf som behövt hoppa tillbaka några steg här… Och vad gör det? Det är inte tänkt att hon ska tävla eller göra prov – OM hon känns klar för det så är det bonus. Och jag tänker inte ge upp, inte så länge det känns kul att träna – och hon har definitivt inte gett upp 🙂

Avslutade med ett sök, mest för att det hade skapats ett så spännande sökområde intill ängen där vi var idag (inte den vanliga) – nedhuggna björkar och sly som låg huller om buller… Det var jag ju tvungen att utnyttja, och slängde ut allt vad jag hade: tre dummies och fyra tennisbollar. De jobbade bra, båda två! Upp och ner över och under trädstammar, full fart men ändå med näsan igång. Såg bra ut för bådas del!

Knät är opålitligt och gör ont, men jag tror benhårt på att själen måste få sitt för att kroppen ska kunna läka på bästa sätt. Alltså åkte vi och tränade. Det var inte bara Halta Lotta som stolpade fram, utan snarare Stelopererade Stina eller Enbenta Eva… Men det gick (höhö)!

Vi tog oss i alla fall till ängen – den bedrägliga skogen med alla snubbelvänliga pinnar undvek vi – och där blev det pinnträning en masse.

Raka skick för båda – liksom igår lade jag hela tiden ut två dummies i taget. Piaf är hyfsat pålitlig när det gäller att inte byta dummies… Delfi är definitivt opålitlig… Piaf arbetar alltså först. Jag kastar en markering med bollkastaren, skickar henne sedan mot pinnen – därefter på markeringen. Sedan skickade jag Piaf mot pinnen igen – hon visste ju att det fanns en till dummy där – men stoppade henne halvvägs… och belönade med en kastad boll. Gick kanon! Vi gjorde detta i två olika vinklar och två olika avstånd mot samma pinne.

Delfi fick hämta den kvarvarande dummyn vid pinnen – försöker att introducera en störning i form av att jag lägger  ifrån mig en dummy bakom oss… Men ofta – särskilt som jag också försöker öka avståndet från pinnen – blir det lite väl svårt för tjejen, och vi får gå närmare pinnen istället. Nu som jag skriver detta inser jag mitt fel: att öka två svårigheter samtidigt… Dumt, jättedumt.

Piaf fick också några skick åt sidan, också till pinne – jag har ofta svårt att jobba upp långa avstånd i vår träning, men nu tvingade jag i alla fall ut avståndet lite för varje skick. Målet är att jag ska kunna skicka tvärs över denna äng – det är ändå inget enormt avstånd. Provade också att kasta en markering före ett sid-skick, men om skicket går till ”kl. 9”, så kastade jag markeringen till ”kl. 7” (dvs. snett bakom mig) – och det blev lite svårt – jag fick gå fram till Piaf och rikta henne mot pinnen för att påminna henne – sedan gick skicket bra 🙂

Till slut körde vi närsök. Sex bollar, och jag kom på mig själv med att nästan bli besviken (!!) när hundarna hittade boll efter boll utan några som helst svårigheter – jag hade ju verkligen ansträngt mig för att gömma dem väl under gräs och löv. Till sist – i den andra omgången – var det i alla fall en boll som de inte hittade – båda hundarna fick belönas med en stoppsignal och bollkast som avslutning. Sedan gick vi alla tre och letade – men hittade den inte! Hm, till slut lyckades jag i alla fall gömma en boll tillräckligt bra… lite väl bra, till och med… 😀

När vi gick mot bilen igen tänkte jag på vad läkaren Nisse Simonsson skriver i sin bok ”Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?”, nämligen att fler läkare borde ordinera promenader till sina patienter (med stressrelaterade sjukdomar/lättare depressioner). Hundträning vore säkert inte heller så dumt! Inte bara mår man bra i själen efter ett bra träningspass… Faktum är att knät smärtade betydligt mindre på vägen tillbaka. Win-Win!

Igår hade vi ännu en grå och regnig dag och trots att det var helg var inspirationen (nästan) noll – det enda vi gjorde i träningsväg klarade vi av inomhus: lite sitt-lämna-av-fasandummy-träning. Det gick fort.

Dagen idag började i samma stil – vad gäller väderlek och inspirationsnivå – däremot gjorde Delfi klart för mig, efter en morgonrunda med efterföljande lur på soffan, att hon ville göra något. Och det ville verkligen jag också! Inte minst som vädret blev allt bättre och till och med solen visade sitt vackra anlete. Ja, jag erkänner: Jag tränar hellre i vackert väder än i dåligt väder! Och kameran fick följa med!

Fasandummyn fick däremot inte följa med – den är för fin och kommer bara att få följa med ut när det är hyfsat torrt ute – där är vi inte än. Däremot fick de nya dummiesarna med de markeringsvänliga överdragen följa med – syftet var dubbelt: markeringsträning och ta lite actionbilder i solskenet.

Vi körde ett fullspäckat träningspass. Började med ett närsök med tennisbollar – och nu drog jag ner rejält på söksignalen jämfört med vad jag gjorde på filmen sist… Och så hade jag försökt att verkligen gömma bollarna ordentligt. Men det blev ändå väldigt lätt – det var därför jag tidigare valt att ”smyga” ut en boll efter ett tag, men som någon vänligt varnade mig på Facebook: risken är att hunden genomskådar övningen och bara låtsassöker fram till dess att bollen kommit ut. Den risken tror jag absolut är överhängande, och därför ska jag istället öka svårigheten på annat sätt… så att hon verkligen söker och söker noga när hon hört närsökssignalen.

Sedan vidare till ängen, där hundarna fick turas om att hämta markeringar  (och fotomodella). Praktiskt att kunna skicka dem med namnet i det läget – för de iakttar mycket noga även de markeringar som jag kastar för den hund som ska få vara aktiv… Nu kom jag på vad jag borde testa någon gång så småningom: att en hund sitter på spänn och väntar på att bli skickad, den andra sitter passiv snett bakom – och så skickar jag den bakre hunden i stället för den främre… Elakt! 🙂

Nåja, det blev några bilder i alla fall:

Hmm, jag klippte Piaf bara häromdagen – det syns ju inte!

Sedan riggade jag ett upplägg för Piaf. Egentligen borde jag väl fortsätta att harva med sid-dirigeringarna, men jag vill fortfarande testa lite olika upplägg och se var Piaf står. Jag har ju redan tidigare märkt att hon är ganska bra på att snurra runt – för att hämta bakåt – åt det håll som motsvarar den hand jag använder. Dvs. om jag skickar henne ut med höger hand (handen rakt upp ovanför huvudet) så snurrar hon åt höger. Det gillar jag! Så nu tänkte jag kolla av om hon även tar en dirigering snett bakåt. Det gick faktiskt väldigt bra.

Jag ska nu avslöja en liten dirigeringsdröm jag har… Tänk att kunna skicka hunden bakåt i den vinkel som man visar med armen..? Rakt åt sidan, rakt bakåt – och allt däremellan… Mumma 🙂 (Hur svårt kan det vara…?) Eller ska man kanske nöja sig och fila ordentligt på sidorna och bakåt istället…?

Även Delfi fick pinnträning – raka skick med inkallningar först. Var det förra gången som det faktiskt var lite svårt i början? (eller har vi gjort det ännu en gång sedan dess?) Nu är det där i alla fall inga som helst problem, inte heller med litet avstånd mellan henne och dummy och långt avstånd till mig. Plättlätt! Nu får vi hitta på något annat att försvåra med.

Tillbaks till Piaf! Kände mig riktigt inspirerad och skickade Piaf snett mot den bortre pinnen (grön dummy), och då var det lite svårt för henne att springa förbi pinnen med den röda dummyn. Det blev till att blåsa hårt i pipan vid första skicket 🙂 Men sedan satt det! Success has been achieved…

Vi tog ett närsök till – och nu tyckte jag att det var sådär igen: jag gömde verkligen bollarna noga… och hundarna hittade dem direkt. Äsch. De där som säger att de ”gräver ner” bollarna… gräver de verkligen ner dem??

Till slut ville jag testa hundarna på en riktigt lång markering vardera. Det blev minsann ingen success… Jag överskattade mina hundar – båda fick kallas tillbaka. Det positiva i kråksången var då att båda lät sig kallas tillbaka utan problem. Sedan gjorde vi om med lite schysstare villkor (som att inte ett backkrön skymmer nedfallsplatsen).

Det blev i alla fall ett ganska långt – och riktigt roligt – träningspass. Nöjd! Nu ser jag ännu mer fram emot vår, torrare väder och marker och mycket mer träning!

Här – på väg till bilen – går Piaf och hoppas att jag ska låta henne bära en av pinnarna… vilket inte kommer att hända *ser framför mig att Delfi blir spetsad på pinne*

i skogen när man rör sig utanför stigarna… När jag lät hundarna – även Delfi – busa och springa igår eftermiddag sökte vi oss till den mjuka lövtäckta marken utanför stigarna. Plötsligt hittade Piaf något vid ett träd. Jag avfärdade det förts som en stor gummibit… men när jag gick närmare visade det sig vara något helt annat.

Lill-flickans hälta har hållit sig borta idag,  så efter att hon knappt fått någon motion alls idag fick hon lov att busa loss på sena eftermiddagen. Det var mycket energi som skulle evakueras där, ojoj…

Två rediga pass med fotgående blev det idag, för båda hundarna. Piafs fotgående, som ju varit lite för långt ifrån mig, har verkligen blivit så mycket bättre av den träning vi lagt ner. Under några år lät jag det ju vara, det var ju dumt…? Men nu när jag vill få Piaf att gå närmare mitt ben får jag också verkligen skärpa mig och se till att inte snubbla. När Piaf var liten var jag så mån att lära henne går långsamt fot, att vi alltid smög fram – det visar sig fortfarande i att hon har svårt att gå snabbt i fotkommando, men vi jobbar på det också – med lite sättanden och inkallningar till sidan ”i farten”… 

Nu vet jag hur bra jag vill att fotgåendet ska vara: så bra att jag inte behöver titta ner titt som tätt för att se var hunden är, så bra att jag inte ska behöva låta som en ”symaskin”, som en tränare sa (”här”, ”sida”, ”nä”, ”såja” *smackljud*, ”här”…), så bra att det inte gör något att en ficka på en pickup-väst gör att jag inte ser hunden… Tror vi har lite att jobba på, men vad gör det 🙂

Efter på tok för långa promenader den gångna helgen har Delfi haltat. Det började på eftermiddagen i söndags, så den eftermiddagen fick endast Piaf träna, medan Delfi mest fick sitta och titta på – inte helt fel för henne, det heller. Piaf fick träna dirigeringar mot pinnarna och lite närsök. Igår fick de nedkortade promenader och lite närsöksträning, men tydligen ropade jag hej för tidigt, för Delfi fick tillbaka sin hälta på eftermiddagen 😦 

Idag har det därför bara blivit minimala promenader, men däremot lite fotträning bort från, till, runt och över några utslängda dummies. Svårt för mina tjejer, men vem vill inte tjäna lite godis? På så sätt blev det inte heller några längre sträckor för Halta Hunden, däremot krävde det koncentration.