En gång i tiden satt jag som så många andra i bilkö varje vardagsmorgon, och rätt ofta även på eftermiddagen. Bilresan till kontoret, som utan kö tog en kvart, tog istället 30-45 minuter. Jag kunde välja att åka den kortare vägen genom stan – som tog längst tid, men var ganska lugn körning – eller den längre vägen på motorvägen runt stan, som gick lite fortare, men där folk körde mycket mer aggressivt, särskilt vid avfarten, och ”man” kom fram till kontoret med ett stort åskmoln runt huvudet… Gissa om jag sedan älskade att arbeta på distans, vilket jag gjorde i mer än tio år. På den tiden var det inte så accepterat som det är idag, men för egen del såg jag bara fördelar med ”teleworking”. Miljömässiga, effektivitetsmässiga, hälsomässiga. ”Men fikapauserna är ju så viktiga”, kunde man få höra, men det är i min mening inte så säkert att snacket som går i fikarummet gör alla så gott. ”Jag skulle arbeta dygnet runt” sa någon annan, men jag hade mina hundar som skulle ha sitt, och som var min stora passion. De fick mig att vara effektiv under arbetstiden så att jag kunde lägga övrig tid på hundarnas motion och träning. Jag hade dessutom möjlighet att ta lång lunch varje dag, så att vi dagligen kom ut på en ordentlig runda i skogen mitt på dagen – guld värt, särskilt under vinterhalvåret.

Jag kom att tänka på de där bilresorna till och från arbetet igår när jag satt i bilkö i 2,5 timmar. Detta på grund av att Jordfallsbron över till Hisingen hade fastnat i öppet läge, och när alla skulle ta vägen över Angeredsbron blev det naturligtvis kö dit. En bil med motorstopp och en bilolycka uppe på bron hjälpte inte heller… Jag ringde pappa 4-5 gånger under den bilresan för att säga att jag skulle bli en halvtimme senare än jag beräknat under det senaste samtalet… Men fram kom jag, och även om jag inte kan tänka mig ett sämre sätt att spendera tid, så… vad gör egentligen 2,5 timmar i kö en enda gång.

Första halvan av dagen spenderades bättre, ute i skogen och i solen. Under morgonpromenaden fick Delfi ta in en dirigering över en liten tjärn. Bollen hade jag smugit ut dagen innan, samtidigt som jag kastat en dummy som Delfi fått hämta direkt. Men nu hade det gått ett dygn och bollen låg lite längre från vattnet än dummyn hade gjort. Nu hade dessutom ett par svampplockare valt att stanna vid just den här platsen just då, så jag bad en stilla bön att dirigeringen skulle kräva så lite signaler som möjligt… Och Delfi simmade rakt över till platsen på andra sidan, tog stoppsignal och ut-tecken och fick snabbt utdelning för närsökssignalen. Succé!

Under promenaderna får Delfi också ha på sig sina benmanschetter under ca en kvart och Femma får träna bruksets framförgående under vissa sträckor och ett eller annat ut-tecken.

Lite mer ut-tecken och annat körde vi senare, på ängarna och med pinnarna och chuckiten. Då var självfallet även Delfi med, och jag börjar ana att jag tenderar att lägga nivån för hennes träning lite för lågt nu efter hennes träningspaus. Så när jag såg att det fanns plats kvar på träning på Kopparhult senare i höst anmälde jag Delfi. Dels för att se var vi står (om några veckor), dels för att steppa upp gemet – både före och efter dessa träningstillfällen.

Sol och perfekt temperatur, mellan 15 och 20 grader – hur underbart har det inte varit med dessa vackra sensommardagar? Promenader med svamp och kråkbär och något nytt kråkbär-ställe, trädgårdsarbete som mest är skön motion i det här vädret och sista rekningen av ”mitt” tävlingsspår före själva tävlingsdagen. Passade på att plocka en liten hink med fullmogna blåbär – inte för att frysa in (där är det stopp) utan för att ha till gröten.

Och vi har såklart tränat.

Lite träning under promenaderna och lite träning ute på ängarna. Jag har frågat – och fått svar – på FB om ett sätt att träna skottapporter utan att det smäller så mycket som det gör med apportkastaren. Lösningen verkar vara att kasta tennisbollar med en ”chuckit” och sedan skjuta med min lilla ”singel shot” – på så sätt kan jag även få till ett skott när bollen är som högst upp i luften.

Jag har verkligen försökt öka svårigheterna kring våra markeringar, och känner mig nöjd med det jag ser, jag ser en utveckling hos både Femma och Delfi. Är det lite extra svårt för dem att markera, så nog ligger de i och letar i alla fall. Vill jag stoppa för att dirigera går det också – men de olika dirigeringstecknen och närsökssignalerna behöver vi bli bättre på.

En intressant sak såg jag när jag dirigerade Femma till en pinne på andra sidan om ett parti vildvuxet gräs. Som jag har fått slita för att få flattarna att gå rakt igenom en sådan terrängväxling, eller snett igenom, men i alla fall gå igenom i den riktning som jag pekar, och inte välja någon stig eller någon annan väg som de tycker verkar så mycket bättre… Femma har inte tränats särskilt mycket med pinnarna – inte i närheten av hur mycket jag använde dem för Delfis grundträning – men när jag pekar mot en pinne tar hon sikte på den och springer rakt mot den, även genom det höga gräset. Riktigt najs att se!

Nästan lika najs som att Delfi har fortsatt grönt ljus från fysioterapeuten, dvs. inget bakslag efter att Delfi fått hämta in sök, markeringar och dirigeringar den senaste veckan. Hon behöver fortfarande lite övningar för att stärka det nya, rakare rörelsemönstret, men jag jublar ändå över två friska hundar.

Vår bästa tid är nu!

De senaste dagarna har varit generösa. Generösa med regn, generösa med sol, generösa med hundträning och generösa med svamp och bär. Svamp verkar poppa upp på ställen där man aldrig sett dem tidigare, det här jag hört fler än jag som vittnat om.

Och jag har lärt mig två nya bär, varav ett har blivit en riktig favorit. Det började med att både Femma och Delfi glufsade i sig blåbär medan jag plockade. Sedan gick Femma över till att äta de där bären som liknar blåbär och brukar växa alldeles intill blåbärsriset. Förskräckt googlade jag fram att de heter odon och att de inte är giftiga…

När jag gick över till att plocka lingon började båda hundarna även äta lingon, men nu hittade Femma även ett bär som jag aldrig tidigare lagt märke till. Än en gång blev jag förskräckt, än en gång googlade jag, och än en gång blev jag lugnad. Dessutom blev jag nyfiken och smakade på det lilla kråkbäret och det smakade riktigt gott och syrligt.

Så nu har jag stereo-plockat både lingon som blivit stora och alldeles mörkröda (inser att jag började plocka dem lite för tidigt…) och kråkbär, som är små rackare, men roliga att plocka och naggande goda.

Kråkbären har dels åkt ner i en kvarts flaska vodka som väntat (i ett par år, minst) på ett gott bär att blandas med för att jag ska dricka upp den, dels har de blivit sylt, mycket god sådan! Den kommer att sitta som en smäck ihop med någon god dessertost framöver…

Redan för fem-tio år sedan hade den tyska bokmarknaden böcker om precis allt inom hund, bland annat inte bara en, utan flera olika om att ha fler än en hund. En av dem heter Zwei Hunde – doppelte Freude (Två hundar – dubbel glädje). Och jag fullkomligt njuter av att kunna träna Delfi fullt ut nu, naturligtvis i en mängd som sakta trappas upp, men det finns inget hon inte får göra, så länge hon är uppvärmd – jag ska köra henne i allt vi brukar göra. Äntligen!

Äntligen har jag två hundar att köra på ängarna, det är något av det roligaste jag vet. Att ha lite olika områden – eller några pinnar – och låta hundarna turas om att antingen arbeta med markeringar och dirigeringar eller vänta på sin tur. Och att den turen kommer även för den väntande Delfi, det är helt underbart.

Ett längre lydnadspass på fotbollsplanen har det blivit också, och det var riktigt kul, det tyckte även hundarna och särskilt Femma kunde mer än jag hade trott. Jag tränar lydnaden så sällan att jag hinner glömma bort vad vi har tränat… men Femma minns! Det fick mig att rentav fundera på att anmäla till en liten startklass ganska snart, och i vilket fall lägga lite mer energi på både tävlingslydnad och brukslydnad.

Femma och jag har varit på en prova-på-jaktdag (Delfi var med på en likadan för ett par år sedan), och det var väldigt spännande och perfekt att stoppa ner i hennes erfarenhets-portfolio. Jag ska inte säga att jag är förvånad, men okej lite förundrad är jag ändå över hennes lugn även när det hettar till ordentligt. Tyst och följsam hela tiden och jag kan verkligen gå och mysa med den hunden vid min sida.

Igår kom dessutom sommaren tillbaka och vi tog ett pass med vattenapportering på eftermiddagen.

Helt utan hundar har jag också varit iväg på en kort uppdatering i vägskyltar och trafikregler, vilket jag tyckte kunde vara behövligt drygt 30 år efter att man tog körkort… De här skyltarna, t.ex. – håll för höger sida av bilden och säg vad A respektive B betyder?

Efter en ovanligt intensiv träningsdag passade det särskilt bra med en vilodag. Vi gick ut i lingonskogen – två liter färdigrensade bär fick jag med mig hem – innan det blev dags att åka till Redog, där Delfi fick sitt efterlängtade klartecken, att nu ska hon få kuta ut i ett och annat större sök och även lite mer markeringar/dirigeringar. Yay!

Eftermiddagen spenderade vi hos pappa/mattefar, och det finns nog få ställen där hundarna kopplar av lika bra, för där händer absolut ingenting som involverar dem. Pappa och jag åt middag och spelade kort, som vanligt, och pappa vann. Det är så fint att se hur pigg pappa är nu, det är som dag och natt jämfört med i våras, när han hade varit isolerad (bortsett från hemtjänst tre ggr om dagen) i fem veckor. När jag kom på besök efter tre veckor för att fylla på frysen upptäckte jag att han inte hade ätit särskilt mycket alls, och när jag kom tillbaka efter två veckor hade det inte blivit bättre PLUS att han hade ramlat och även hemsjukvården bedömde honom som mycket svag. Dessutom hade jag sett och hört Ingmar Skoog prata i Svt:s Agenda, och det avgjorde saken. Jag gjorde, tillsammans med mina syskon och pappa själv, såklart, bedömningen att jag (som dessutom lever mer isolerat än de flesta…) skulle börja besöka pappa igen, lika regelbundet som före covid19, och sakta men säkert har han blivit starkare och piggare igen. Han var alltså isolerad i fem veckor…! Jag säger inget mer (………), men tackar Ingmar Skoog för min pigga pappa.

Femma brukar ligga under min stol i köket, och det ser sällan särskilt bekvämt ut…

Men igår, en stund efter att jag hade tagit den här bilden, lyckades hon trycka in sig så hårt innanför de fyra stolsbenen, så att hon hade svårt att komma loss och veckla ut sig igen… Jag väntade inte särskilt länge innan jag lyfte undan stolen – om hon nu hade tänkt leka Houdini, så blev det tji.

För några år sedan hade en sådan rubrik kunnat provocera mig lite. Äntligen måndag? Håll käften! Men då hade jag redan fattat att något behövde förändras i mitt liv, något radikalt. I bokhyllan står till och med en bok med titeln ”Äntligen måndag?”, men den är fortfarande oläst – när den hamnade där (fast några hundra kilometer härifrån…) visste jag nog redan vad som behövde förändras, och drog redan för fullt i trådarna för att få det att hända.

Igår var i alla fall en ovanligt späckad måndag – på ett bra sätt. Nästan lite för bra, för det blev liiite stressigt ett tag, men med så lite stress som jag har i livet nuförtiden, så piggar det väl upp. Jag fick förresten en kommentar häromdagen, att Femma och jag liknar varandra i sättet – så lugna och laid-back, båda två. Haha? Det var första gången någon säger att jag är lugn. I hundträningssammanhang har jag snarare fått höra att mina nerviga hundar – flattarna…… – påverkas av min nervighet… Sedan har jag väl för all del jobbat på att vara lugnare i hundträningen, stå mer still, vifta mindre med armarna, och min ständiga ansträngning för att inte ta så mycket plats, inte göra min stämma hörd fullt så mycket… men därifrån till att uppfattas som en lugn person…? En liten high-five på den!? En förvånad high-five, men ändå.

Hur som helst! Efter morgonpromenad åkte vi lite lagoma 2,5 kilometer till dagens första kurs, den i bruksspår. Vi fick börja med att gå ett spår var med våra hundar, och när vi senare gick ett spår till hade vi fått individuella tips på vad vi kunde ändra, dels vid spårläggningen, dels när hunden gick spåret, för att göra våra hundar ännu bättre. Och det blev grymt bra!

Femma ansågs spåra bra redan första gången, men behövde få bättre fokus i början av spåret och jag behövde göra lite förändringar i spåret för att hon inte ska vara så jäkla styv i korken och gräva sig framåt…

Fast efter det andra spåret var det ändå just för att hon var så säker, som hon överöstes av beröm från ”fröken” – och jag tog på mig skämsstruten… Monica gick även denna gång med oss i spåret, och mot slutet av spåret skulle Femma prompt svänga upp på en kulle, medan jag stod kvar och höll emot. Monica sa att någon har ju helt klart gått där, antingen jag eller någon svampplockare (som vi sett komma ut från skogen)… Ja, jag har då inte gått där, sa jag och fortsatte att hålla emot, medan Femma ömsom tittade på oss, ömsom stretade åt sitt håll på kullen. Då tog Monica ett litet steg åt sidan och såg då, uppe på kullen, en av mina pyttesmå snitslar i ett träd… Och visst var det just där jag hade gått – strax efteråt hittade Femma en pinne, hon hade haft rätt hela tiden, och hon gav sig inte!! Det är så man får en liten tår i ögat! Över min egen klantighet, men också över denna lilla jaktlabbeflicka som växer så oerhört i spåret. Och som Monica sa, så blev denna fadäs från min sida ändå väldigt bra för hunden, eftersom hon stod på sig och fick rätt!

Därefter hade jag en timme på mig att åka hem, byta, äta och åka vidare till nästa kurs. Att boka kurser så här tätt gör jag verkligen endast i undantagsfall, och ursprungsplanen var att Delfi skulle få ta brukskursen, men det hade ju varit väldigt synd att inte få de individuella tipsen för den hund som man planerar att köra bruks med… Alltså fick det bli två kurser för Femma denna dag.

På Kopparhult var det terminsstart i goldengruppen, där Femma alltså är enda labrador – men vi trivs bra där! Den här gången fick vi bl.a. uppgifter som var utmanande för alla, men på lite olika sätt. Det gällde nämligen att apportera över ett vattenfyllt krondike, och Femmas motvilja till att kliva i vattnet visade sig för fullt igen, även om det blev lite bättre för varje övning vi fick. Nu (när jag nästan har fixat en båt åt oss) står ett krondike högst på min önskelista – så löser vi säkert upp den knuten också.

På kvällen sågade jag förresten till en sittbräda till båten – nu behöver vi (jag och/eller båtens ägare) lösa detta med årtullar på båten, för det finns inga i nuläget.

Nu har det röda guldet mognat i skogen och det gäller att skörda NU, för en del har redan börjat ramla ner på marken… Två lingonrundor blev det i helgen, en på en mosse och en på ett hygge, och bären nästan poppade ner i handen. I år ska jag plocka ordentligt, så jag har till rårörda lingon ett bra tag framöver. Jag lägger dem i portionspåsar som stämmer med Per Morbergs recept, dvs. 2,5 dl lingon som senare blandas med 1 dl socker. Varje gång jag smakar på lingonen blir jag förvånad över hur sura de är, hur kan det bli något gott av dem? Men det är väl just där sockret, mirakelmedlet, kommer in och gör sitt simsalabim.

Blåbärsplockning har det blivit också, och ännu en rekning av tävlingsspåret – nu börjar jag bli nöjd med dess dragning och har skrivit upp exakt hur jag vill ha det. Blåbär finns det fortfarande massor av, och nu får jag snart inte plocka mer av hänsyn till plats i frysen, men det är gott att kunna lyxa till havregrynsgröten med dem.

• 

• 

Hundträning blev det också, och även om jag inte vågar släppa på Delfis restriktioner riktigt, inte förrän vi fått klartecken från fysioterapeuten, så har hon fått hämta några få markeringar. Åh, vad jag hoppas att vi kan träna fullt ut snart igen! Av det jag sett vid små tester i vattnet bl.a. så fungerar tecknen hyfsat bra med tanke på pausen vi haft.

Femma har fått träna på ängarna, och det blev ett pass på lördagen, där jag mot slutet såg att jag nog borde lagt ut lite färre punkter, och ett på söndagen, där jag faktiskt skärpte mig och lade ut färre punkter och bara EN apport på varje punkt, så att vi kunde sluta innan Femma var alltför trött. Men hon jobbade riktigt bra, och hon gillar verkligen våra träningar på ängarna.

Söndagspasset inleddes med att Femma fick hämta in en apport som låg kvar sedan dagen innan, och det blev en lång, stadig linje längs gräskanten ända ner till målområdet, samma som vi misslyckades med för ett par veckor sedan. Nu blev det bra! Jag hade också hystat ut en tennisboll i två andra målområden som vi använt dagen innan, det kunde jag göra på vägen tillbaka från en promenad, trots att Femma var med, eftersom hon oftast går några meter framför mig och är i sin stora värld av dofter… Delfi är det ju omöjligt att lägga ut något i smyg för, eftersom hon dels går jämte mig nästan hela tiden, och även när hon inte gör det, så märker hon direkt om jag börjar gräva efter något i min dummyväst – och då kan jag bara glömma att kunna lägga ut något i smyg…

Slutligen måste jag lägga in denna vackra (del av) skylt, som tillhör en hårsalong i Sollebrunn – det är inte så ofta jag får se mitt namn på en skylt, och jag tycker den är riktigt fin!

Hallå, vad hände med min halva bonusdag, den som jag räknade med? Nehej, det får man såklart inte göra, ta något för givet… På morgonen åkte vi till och gick ut i blåbärsskogen – jag upptäckte världens ställe när vi rekade tävlingsspåret häromveckan, blåbären är enorma, nästan som odlade blåbär, och söta och goda – men efter en plockad liter med bär fick vi allt skynda oss till bilen för åskan mullrade ordentligt, och medan jag körde hemåt ösregnade det. Ösregnade. Okej, det var väl behövligt nu, och vad gör väl en halv dag med vackert väder hit eller dit när vi fått så mycket av den varan, en får inte vara otacksam! Det var bara synd att jag inte hann ta in stolsdynorna…

Därmed var i alla fall sommarlovet över. Nog för att vi har använt de fina dagarna väl – i vattnet, framför allt – men blir det bara svalare nu, så kör vi igång träningen på ängarna, fotbollsplanen ska vi också återvända till, och spårskogen och helst också till appellplanen å det snaraste…

Och oavsett, så dras den organiserade träningen igång, idag faktiskt, och det ska bli så kul! Inspiration för den fortsatta träningen, en koll över vad som funkar och inte, träffa trevliga, gärna lösningsorienterade hundentusiaster, prata träning och sikta framåt.

Det käcka med att vara lite pessimistiskt lagd är alla bonusar man får. Det här kan ju inte gå bra… Men så gör det det – bonus! Ja, okej, lite lagom av optimism och pessimism är väl bäst.

I slutet av juli hade vi några fina dagar och när jag gick hem från badet den sista av just de fina dagarna, så tjoade grannen Har du badat? (det var ju inte alls så varmt i vattnet då som det är nu) och jag tjoade tillbaka att det var bäst att passa på, för det kunde ju vara den sista riktigt fina dagen för i år… Grannen svarade – ordagrant: Nej då, augusti blir fin! Och vad hon fick rätt, grannfrun.

Ja, vilken bonus man fick med de här 2,5 augustiveckorna! Och alla verkar nöjda, jag har inte hört några större klagomål på värmen, vare sig av dem som måste vara ute eller av dem som måste vara inne. Snart nog kommer hösten, så det är bara att tacka och ta emot. Även bönderna verkar nöjda, för det har ändå regnat tidigare under sommaren, och här hemma har fukten legat kvar i marken under dessa två veckor, och daggen om natten har varit riklig.

Igår togs vallen på ängarna här hemma för andra gången, vilket jag gnuggar händerna åt, för då kan vi använda ängarna i vår träning så fort det blivit svalare. Och det ska det ju bli snart…

Det känns lite som Sista morgonen när jag går ut med min tekopp denna morgon. Sista morgonen (för i år) som jag sitter här och ser solen klättra upp på himlen och vet att en pangdag ligger framför oss med sol, värme och bad. Men så tittar jag i väder-appen och ser att åtminstone första halvan av morgondagen ska bli fin och varm – bonus!

Men sedan kan det faktiskt få bli svalare, sommarlovet får vara över, för vi har lite träning att ta itu med…

Igår förmiddag var vi på en väldigt inspirerande kurs i bruksets uppletande och spår. Tränaren var inspirerande, övningarna (som var väldigt korta och lågintensiva, dvs helt okej även i den rådande värmen) var inspirerande och lilla Femma var också inspirerande. Vilken liten pärla jag har! Hur underbart är det inte när hon går från att fatta nada – aldrig gjort övningen förr – till att ligga på som en tok i kopplet, och samtidigt använda sin näsa och den nästan obefintliga vinden. Så motiverad! Så fokuserad! Hur mycket kostar hon, hörde jag bakom mig när vi jobbade… Sorry, hon är inte till salu!

Sedan var vi på Redog och det skulle bli riktigt spännande att se om Delfis myckna simmande den senaste veckan hade ”kostat” något… Men det verkade det inte ha gjort, och efter laser, vattentrask och vibb skickades vi hem med uppmaningen att fortsätta som vi gör, klart att Delfi ska få göra det hon älskar!

På kvällen gick vi promenad med bad för oss alla tre – det gäller ju att passa på.

De senaste dagarna har det blivit typ tre bad om dagen – det har känts som den vettigaste sysselsättningen för både människa och hund när temperaturen ligger på över 25 grader och solen gassar från en molnfri himmel.

Promenad med bad på morgonen, kortare promenad med bad till lunch och promenad med bad på kvällen. Absolut helt underbart har det varit.

Häromdagen gick vi runt en av mina favoritsjöar för första gången på säkert en månad, jag har inte velat se min promenad nerskräpad av alla som hittat dit… Men det var inte fullt så illa som jag befarat; det var mest skit med tillhörande toapapper på strategiska ställen några meter bakom vindskydden (och alldeles intill stigen, men det tänkte de säkert inte på)…

Men vår klippa vid just den sjön är den bästa, och det tycker nog Femma också – särskilt klippan mitt ute i vattnet där hon bara älskar att slänga sig ut i vattnet. Och så plaskar hon – fast jag säger till henne att det bara är valpar som gör så. Vem bryr sig, tycks Femma tycka (helt rätt!) och plaskar lite till.

Men, som alltid: när det gäller att ta sig fram snabbt i vattnet, då spiller hon ingen energi på något trams, hon rör inte ens svansen mer än för att styra sin nätta kropp i vattnet – hon är oerhört effektiv.

När jag tänker efter är det rätt utmärkande för det mesta hon gör i arbete. Hon hetsar sällan upp sig utan använder den energin där den behövs. Hon stissar inte under fotgåendet, och hon kopplar av i passivitet (för det mesta, och ibland lite för bra…), i söket använder hon benen för att ta sig fram, inte för att hitta apporter – det använder hon näsan till, samma sak i markeringarna.

Hon är rätt så mycket Delfis motsats i alla dessa avseenden, faktiskt, även om Delfi också har blivit mycket bättre på att använda nosen eftersom hon märkt att det ger snabbare resultat än att bara kuta… Och även om jag alltid har älskat Delfis entusiasm (alltid, utom när den pyst ut i form av ljud…), så gillar jag alltmer Femmas sätt, det verkar rätt mycket smartare.

Och då kan man kosta på sig lite trams emellanåt.

Jag kommer förresten kanske att ha tillgång till båt framöver – titta, så fin!