Uncategorized

Strejk pågår

När SMHI utfärdar klass 1-varning för hårda vindbyar, regnet piskas vågrätt genom luften och vi dessutom har varit ute på en timmes promenad på morgonen, dvs. innan det började regna… då strejkar vi. Vi tar vilodag resten av dagen. Och lever på minnet av de grymma bollmarkeringar som Delfi  och Femma hämtade in på ett hygge under promenaden. Varsin, bara. Planen var ju att vi skulle åka till ”klubben” och träna med ett gäng där, så jag ville inte träna för mycket innan dess. Men det är svårt att låta bli när man får inspiration, och den kommer oftast under promenaderna.

Svårare är det för mig att ”gå ut och träna”. Då ska det vara så himla… öhh, planerat? Man ”måste ha en plan”, det ska vara struktur och det ska väl helst också skrivas ner både före och efter och så ska det utvärderas. Inte för att jag inte har försökt! Men huanemej, så tråkigt.

Bästa träningen är den som blir av, sägs det, och träning blir det ju. Men för mig funkar det inte med träningsdisciplin av typen ”tre linjetag om dagen, samma tre linjer tre dagar under en vecka och byt terräng efter en vecka”-träning. Det tar död på all träningsglädje i mig.

Men igår gick jag faktiskt ut och tränade. Lämnade först hundarna och ställde ut tre vita dummies på rad, därefter tog jag en runda runt en av ängarna här hemma och ställde ut tre vita dummies till på tre helt olika punkter. Gick in och hämtade Femma och gjorde lite olika övningar som gick ut på att skicka henne på de tre dummisarna på rad, men med olika störningar. Det gick så bra, så vi gick vidare så att hon fick ta den första vita ute på ängen… sedan fick hon ta de två sista med. Delfi fick inga.

Tog istället med mig alla tre hundarna upp i skogen, och där vallade jag av ett sökområde och lade ut tio dummies. Sedan plockade jag upp sju dummies (gratis minnesträning…) och såg till att de sista tre var väl dolda, innan jag skickade Femma. Gjorde sedan samma sak för Delfi. Båda fick jobba lite mer än vanligt för att hitta, vilket var meningen. Nästa gång ska de bara få EN dummy i söket.

Till sist körde vi lite hörselmarkeringar – det svåra där var för hundarna att acceptera att jag höll för deras ögon när de fattade att jag slängde en dummy… det kändes nog väldigt onaturligt för dem. Kanske ska jag hålla mig till att kasta markeringar i mörker för att träna hörselmarkeringar?

Nå, det var igår, det. Idag strejkar vi, som sagt.

 

Som en smekning

Jag var hos tandläkaren, och för ovanlighetens skull hoppade man över steget med att först skicka mig till tandhygienisten. Anledningen var att jag vid det senaste besöket (för något år sedan) uttryckte missnöje med mina framtänder.

Det började i slutet av 1970-talet, med en sommarjacka som i ett trångt kapprum utanför en skolsal slängdes med oturlig kraft och i en olycklig vinkel, så att dragkedjan slog ut en liten bit av min tand. Många var turerna till folktandvården efter det, men så småningom hittades en bra lösning och de kommande 40 åren har biten fallit bort bara ett fåtal gånger. För varje gång har det gått lättare att fylla i tandhörnet igen, i takt med att tandtekniken förbättrats.

Under tiden såg jag dock också till att själv dels gnissla tänder så att framtänderna gick sönder i nederkanten, dels borsta framtänderna så hårt att jag förstörde emaljen på framsidan… ”bravo”! Den lilla hörnbiten fick sällskap av fler ifyllnader… Även detta har gått relativt lätt, men resultatet har varit varierat.

Effekten har blivit att jag skämts för mina framtänder. När andra har fantastiska tandrader intalar jag mig ibland att de nog inte kan vara riktiga. Många har ju ersatt fula tänder med snygga, satt in fasader etc. Men jo jag vet, en del har helt enkelt fantastiska tänder. Grattis!

Den senaste ifyllnaden gjordes av en duktig tandläkare i Luxemburg. Hörnbiten rök i och för sig redan någon månad efter det första försöket, men andra gången gick det så bra att den sitter kvar än idag, vilket tandläkaren jag var hos igår verkade mäkta imponerad av.

Denna tandläkare var också oerhört trevlig och tog sig tid att förklara mina olika alternativ. Han var noga med att inte vare sig bagatellisera eller förstora mitt upplevda problem. Och i slutändan kom vi fram till en lösning som inte blev så dyr, och med den tur jag haft hittills blir den ändå långvarig – ta i trä. Snyggt blev det i alla fall och jag hymlade inte med att jag knappt ville sluta att beskåda tänderna nu…

En gammal lagning behövde också lagas och tack vare att patienten efter mig hade försovit sig, så hanns även det med. Nu bekräftades denna tandläkares skicklighet, och jag kommer aldrig någonsin att vilja gå till en annan tandläkare. När han lade bedövningssprutan, så kändes det nämligen… ingenting!

Jag har lidit av tandläkarskräck, och även om det har blivit mycket bättre, så är jag extremt medveten om allt tandläkaren och sköterskan gör – alla verktyg som används, hur mycket de låter, hur de vibrerar etc. Utöver att han lade bedövningssprutan som en smekning, så berättade den här tandläkaren även allt han skulle göra, vilket verktyg han skulle använda och hur det skulle kännas. Maj gadd, om alla tandläkare vore som han…! Då skulle ingen mer behöva lida av tandläkarskräck.

Dirrar

Låt mig börja med ett erkännande: matskålsträningen låg mig förmodligen i fatet (…) vad gäller Femmas dirigeringsträning. Lite nytta gjorde den väl också, men jag körde den för länge och med allt för bra belöning. Hon fick ju hela sin frukost/middag som belöning för en enda dirigering – så gissa om en matglad labrador blev gruvligt besviken när matskålen byttes ut mot en dummy!? Suck.

Så jag har tagit det väldigt piano med dirigeringsträningen – och via busmarkeringar (Femma får frisignal att springa efter apporten redan när jag kastar den) och sök har Femma sakta men säkert börjat uppskatta bollar och dummies – inte lika mycket som mat, ska gudarna veta… (medan Delfi nog faktiskt väljer en tennisboll eller dummy före mat i de flesta fall!), men såpass att hon inte tycker att en dirigering till en dummy är lika upphetsande som en räkning på posten…

I höstas vågade jag så anmäla oss till en dirigeringskurs på Kopparhult, och där fick vi med oss riktigt bra övningar som jag verkligen sett fram emot att få praktisera- bara känslan är rätt.

För lilla damen är nämligen inte heller särskilt förtjust i att springa över blöta, kladdiga ytor – och de flesta marker är den här bedrövliga vintern just blöta och kladdiga… Så vi har även behövt lite KLAFS!-träning (vilken liten labradorprinsessa jag har, va…) – än en gång kom busmarkeringarna väl till pass.

Under tiden som vi jobbat med den där KLAFS!-träningen, så har jag inlett en typ av dirigeringsträning som jag aldrig kunnat göra med Delfi, vilket är lite synd. En del gillar den inte, men jag gör det, som en variant till träningen ute i terrängen. Nämligen: att smyga ut apporter på tydliga, raka stigar eller skogsvägar. Med Delfi går inte det, för hon håller stenkoll på mig under promenaderna för att inte missa något. Och skulle hon inte hålla koll, och jag börjar gräva i väskan efter en dummy… då har jag henne intill mig i ett nafs.

Femma har jag från början gett mer spelrum – hon gillar att gå längst fram i flocken och pyssla med annat, här är det riktigt skönt att hon inte är så fixerad vid apporter som den bruna damen är… Alltså kan jag ganska lätt smyga ut en apport på vägen, jag väser i mungipan åt Delfi och Piaf att låta den ligga och följa med mig… och sedan kan jag kalla in Femma och skicka henne på apporten.

I vilket grad den där apporten är dold låter jag vara osagt. Vem vet hur mycket hundarna skvallrar sinsemellan och det är ju som sagt en väg, och apporten ligger åt det håll vi just kom ifrån. Men lite nytta tror jag det gör ändå. Om inte annat blir det en situation hon känner igen, och som jag kan utnyttja för att introducera övriga dirigeringar, störningar etc.

Nu har vi precis börjat kampanja vänster-dirigeringar på detta sätt, även med lite störning (jag hade ännu inte bestämt mig för vilket kommando jag ska använda, men det blir i alla fall inte det jag använde här…).

Men jag ska passa mig för att köra den där väg-träningen för mycket – igår tog vi ut kampanjen på en av våra kladdiga ängar (lite extra lerig på grund av vildsvinens bök) och det var kul! Jag såg tydligt på Femmas hållning att hon uppskattade uppgifterna, och även om hon inte sitter och rycker eller ens lutar sig åt det håll jag ska skicka henne åt (som den bruna damen!), så fanns där tillräckligt med lust och förväntan för att övertyga mig om att vi gör den här träningen med en positiv känsla. Annars kan det kvitta!

2010-talet

Nu var det ju inte bara ett år som skulle summeras, utan ett helt decennium.

Första hälften av mitt 2010-tal är värd att minnas för att Saga gick bort i cancer och Delfi kom till vår flock från en jaktinriktad kennel i Hamburg. Den är värd att minnas för resorna: Rivieran, de franska alperna, New York City, de norska bergen och fjordarna, de österrikiska alperna… och för de två katastroferna: Gabys och Johnnys bortgång i juni respektive november 2014. Det smärtar fortfarande att ni gick bort så hastigt, och jag ska aldrig någonsin glömma er.

Under de där åren föddes och stärktes även idén om att ge mig själv ett liv värt att leva istället för det jag hade, där jag ständigt längtade efter nästa lunchpaus, nästa helg, nästa semester… Drömjobbet hade blivit ett fängelse, ett själadödande ekorrhjul. Jag längtade också bort från Luxemburg och till den svenska naturen och jag längtade efter den svenska hundvärldens utbud. Idén om en radikal förändring stärktes sakta men säkert, och jag riktigt njöt av att varva drömmar med realistiska kalkyler.

Så småningom fattade jag mitt beslut och tog god tid på mig att känna efter hur det kändes. Var det skrämmande? Ja, lite. Men framför allt kände jag hur jag långsamt mjuknade upp inombords, hörde musik på ett annat, mer intensivt sätt, ändrade mina tankebanor, och jag insåg att beslutet var helt och hållet nödvändigt att fullfölja. Så samtidigt som jag planerade allt det praktiska för min flytt, så njöt jag lite extra av sådant som jag skulle lämna och sakna, som vissa utflykter i den luxemburgska naturen och till städer strax utanför Luxemburg.

2014 avslutades med min knäoperation, som blev alltigenom lyckad och jag skickar fortfarande tacksamma tankar till den tyska ortopeden när jag traskar över stock och sten i skogen.

Våren 2015 flyttade jag med mina två hundar hem till Sverige och följande sommar blev jag husägare och flyttade ut på landet med mina hundar. Mitt i den fantastiska svenska naturen och med det svenska hundvärldsutbudet inom räckhåll. Kan inte bli bättre.

Min pappa har åldrats och jag bor på sådant avstånd att jag kan besöka honom flera gånger i veckan. Vi spelar kort och äter middag tillsammans – och jag får träffa hemtjänstpersonalen som ser till honom morgon, middag och kväll. Det är otroligt skönt att inte vara över hundra mil bort när pappa behöver hjälp.

Och 2018 kom Femma till vår flock – för första gången har jag tre hundar samtidigt.

Jag njuter av min flock. Och av min frihet.

Screenshot_20200102-084346_Gallery

Ha! (Ledarskap igen)

(Ledarskap igen)

20191227_133621

Läser precis en tunn liten bok om jakthundsträning och jag gillade den redan från det att Robert Fagerberg förklarar att han aldrig använder positivt straff  (slag/koppelryck etc.). Sedan har han riktigt enkla, bra beskrivningar av hur man kan träna in spår och frysmarkeringar, och så toppar han med ett avsnitt om – tada! – ledarskap:

20191227_133553

 

Hjortarna här hemma

Vi har nästan dagligen ett gäng hjortar på ängarna utanför mitt hus, och jag har undan för undan sett hur mina hundars intresse för dem blivit allt mindre. Nu verkar även Femma vara hyfsat hjort-ren (viltren kommer jag säga den dag de inte vill springa efter en hare eller ekorre som kutar iväg, och där är vi inte än – vi får för lite träning på det momentet…).

Hjortar 1

Hjortar 2

Hjortar 3