Halva dagen hade gått och vi hade slagit oss ner i soffan för lite lunch (lunchvila för hundarna). En av hundarna hade lunkat iväg till köket, inget konstigt med det – man brukar kunna höra dem dricka lite vatten i köket och sedan komma tillbaka. Jag var inte det minsta uppmärksam på det… förrän det plötsligt hördes ett bekant skramlande i en matskål…! Jag visste precis vad det var i matskålen: ungefär en fjärdedel av Delfis vanliga frukostmängd, som jag hade hällt upp och som hon inte hade rört. Och som jag så kaxigt skrev häromdagen: mina hundar rör inte varandras mat. Haha!

Nu stod Femma med huvudet djupt ner i matskålen och jag var riktigt förvånad att hon inte hunnit äta mer innan jag kom dit (jag kanske skulle satsa på en sen sprintkarriär?). Jag kände att hon inte skulle kunna hejdas muntligen, utan satsade på att handgripligen vända bort henne från skålen – och förvånades över hennes kraft i att försöka hänga sig kvar vid skålen…! En glupsk labbes viljekraft är inte att leka med! Men visst gick det, och hon fann sig snabbt. Vi tittade på varandra som att ”wow, vad hände där, egentligen?” fast ur lite olika perspektiv.

Vid kvällsmålet gjorde jag samma sak: hällde upp en fjärdedel av Delfis mat, lät henne äta eller låta bli – det blev det senare. Fredagsmyset hade just börjat när jag hörde hur det skramlade till i matskålen i köket igen… Jag rusade inte den här gången. Jag bara konstaterade att de tiderna tydligen är förbi då hundarna kan lämna sin mat och ha den kvar.

Under förmiddagsrundan igår blev det lite kluriga snörbollsmarkeringar på hyggena vi passerar under promenaden. Jag får släppa lite på mitt kontrollbehov, eftersom snörbollen flyger ganska långt och jag kan inte riktigt veta hur det ser ut just där som bollen landar. Den kan landa på plan mark, i ett snår eller i värsta fall i en lerpöl, men just nu – efter de senaste veckornas torra väder – är den risken inte så stor.

Det är intressant att se Femmas och Delfis olika väg ut till ungefär samma nedslagsplats. Delfi väljer gärna en lite längre och mer lättsprungen väg. Femma tar en så kort väg som möjligt och tar sig förbi de hinder som dyker upp på vägen.

Delfi och jag fortsätter att försöka komma ner i varv mellan markeringarna – och jag tar faktiskt mobilen till hjälp, eftersom jag är riktigt usel på att bara stå rakt upp och ner och vänta. Delfi får alltså hämta en markering och kommer upp i varv. Jag tar fram mobilen och börjar surfa, glömmer tid och rum… Efter en stund lägger jag undan mobilen, och vid det laget har Delfi också hunnit få lite tråkigt – då är hon redo för nästa markering.

Jag tittade till en extra gång när jag passerade påskfjädrarna och påskäggen i affären. Som om jag hade trott att påsken skulle vara inställd i år. ”Påsken inställd pga Corona!” Nu firar jag ju inte påsk särskilt mycket i vanliga fall heller, men mina årliga marsipanägg vill jag inte vara utan, även om jag försöker att sluta med köpegodis. Det har faktiskt gått förvånansvärt bra, och mitt bästa argument har varit att man verkligen inte har en aning vad exempelvis smågodiset innehåller. Egentillverkade praliner eller bakverk duger väldigt bra istället. Förutom vid påsk, då.

På grund av stormen igår blev det inte så mycket träning, men vi såg till att komma oss ut på en ordentlig promenad på förmiddagen och då petade jag in lite närsöksträning. Närsökssignalen, som jag själv tycker är lite småtråkig att träna, vilket brukar märkas när den behövs… Jag tycker det är svårt att få till en lagom svårighetsgrad. För det mesta verkar jag gömma apporterna (tennisboll eller mini-dummy) för lätt – Femma har ”en jäkla näsa” och Delfi har definitivt blivit mycket mer noggrann än hon var förr – eller så blir det på tok för svårt, och jag får hundar som tittar upp och frågar mig var sjutton jag gjort av bollarna/dummisarna…

Igår gick vi förbi och kikade i ett område där jag gömde en orange mini-dummy så bra i höstas, att den försvann. Nu hade vildsvin gått just där och bökat lite, så jag fick upp hoppet, men nix, antingen har grisarna slukat dummyn, eller så ligger den fortfarande kvar därnere i mossan.

Sedan har Femma börjat löpa. Den ena hunden är skendräktig (ovanligt många dagar den här gången) efter sitt senaste löp, då börjar nästa löpa… Det blir till att bädda med skyddslakan i sängen igen – tar ett gammalt påslakan som får ligga mellan bäddmadrassen och underlakanet. Det behövs utifall tikskyddet åker av under natten. Dagtid brukar både hon och Delfi klara väldigt bra att hålla rent utan tikskydd, vilket är skönt.

Bästa sättet att slippa väckas av en skränande fasantupp är att gå upp före tuppen! Det tog några dagar efter omställningen till sommartid, men nu är jag tillbaka på mina tidigare morgontider – mycket tack vare fasanen.  Snart kommer man även att sluta tänka ”fast egentligen är ju klockan bara…”.

I Coronatider visar även hundvärlden sin kreativitet och väcker min fulla beundran. Kerstin Malm och Jenny Wibäck, som ju fått ställa in sin gemensamma föredragsturné, har båda två startat bokcirklar kring sina respektive böcker – det ser väldigt intressant ut! Jag ser bland annat en bokcirkel med rubriken ”Bortom poäng och resultat” – det låter som precis vad jag skulle vilja fundera kring. Jenny har även ett gediget utbud av distanskurser, ännu en modern lösning som nog kommer att bli väldigt populär nu. På Jennys hemsida hittade jag även ett inlägg apropå inställda tävlingar som jag tyckte jag lite kul.

Ett annat kanoninitiativ har lanserats i FB-gruppen WT Sverige (C–prov retriever): ett WT-online! De har lagt ut en apporteringsuppgift med flera olika moment som man lätt kan göra själv med sin hund, och tanken är att man filmar när man gör det och skickar in för bedömning, som på ett WT.

Jag kunde såklart inte låta bli att prova upplägget – det är ju det roligaste med WT:n och jaktprov: nya upplägg. Jag är egentligen nöjd med resultatet (bortsett från inkallningen, kanske). Men jag inser att man nog ändå måste ha någon som filmar för att kunna få med både mitt skick och hundens arbete på markeringarna… Jaja, det var i alla fall roligt att prova – och hoppas att många andra skickar in.

Annars fick Femma lägga mest krut på sid-dirrar och Delfi fick fortsätta träna på raka linjetag – det är lite extra svårt när vi tränar på ängar där vi har många tidigare målområden och Delfi tenderar att tro att hon vet vart jag egentligen vill skicka henne… Mycket fotgående för den bruna också – en riktig drillning med massor med vänstersvängar och helvändningar… Utmaningen för mig är att inte bli irriterad, jag vill inte korrigera, utan gå i ett mönster som får henne själv att förstå var det är smidigast att gå: ligger hon för långt fram i fotpositionen får hon det jobbigare – får backa tillbaka mer – i vänstervändningarna. Drillning blev det verkligen, och mot slutet verkade flera poletter ha trillat ner – ja vaddå, hon är ju bara sju år…!

Jag har satt igång en brasa i kaminen denna morgon, det har inte behövts på några dagar, och egentligen hade det väl gått utan den även idag. Men det är ju så mysigt, och snart är den säsongen över. Mitt hus ligger i söderläge, med ett stort, ganska flackt, svart tak som suger upp en massa go värme under soliga dagar, dessutom har jag stora fönster på sydsidan också, så om inomhustemperaturen sjunkit till 17 eller strax under under natten så räcker det med ett par timmars dagsljus – med solsken, alltså – för att höja värmen med ett par grader. Elementen står på, men på väldigt låg värme. Och med ett välisolerat hus har det räckt med det den här vintern – kompletterat av lite stearinljus och/eller kaminen i vardagsrummet.

Jag träffade en granne igår som jag inte pratat med på flera månader. Vi bor ju inte inpå varandra härute, precis, och alla har sina egna liv och tider. Det var en trevlig pratstund, och vi kom in på våra hus läge i förhållande till solen, och han tyckte det var lite synd att vi inte har någon kvällssol, medan jag tycker det är perfekt. Okej, att man kan sakna kvällssolen under försommarkvällar och ljumma höstar när man vill kunna sitta ute och nyttja solen lite extra. Men enligt mig vägs det med råge upp av att slippa ett alltför varmt sovrum när det är som varmast på sommaren. Att sovrummet dessutom ligger på den sidan där kvällssolen hade legat om den inte skymdes av träd och berg… det gör att solen aldrig ligger direkt på sovrumsfönstret. Det kunde inte vara bättre!

I söderfönstren står även den lilla hemodlingen. Den är verkligen liten, den ska ju vara så i år, tänkte jag. Men… när jag nu inte ska odla tomater i år och har en massa lediga krukor, så skulle jag ju kunna satsa på något annat matigt, som sallad, eller kål. Jag har ju så sent som den här vintern upptäckt grönkål, och den ska vara tacksam att odla själv, så… Jag tror jag måste prova!

Vi tog ett träningspass på ängarna igen, och det blev lite olika dirigeringar för Femma – lyckades äntligen skicka henne bakåt/ut utan röstkommando, det satt hårt inne! Hennes träningspass var effektivt.

Sedan tog jag Delfi. Hennes pass tog sju gånger så lång tid, dels för att få ner aktivitetsnivån mellan skicken, dels för att jag än en gång bestämde mig för att ta tag i det där fotgåendet. De längre skicken mot nya områden var inte felfria, de heller, men vi redde ut det utan några konflikter, det njuter jag verkligen av. Stopp – in på linjen igen – och vidare i anvisad riktning. Och andra skick med luriga terrängövergångar eller genom tidigare målområden blev riktigt bra. Stopp-signal på väg ut i full kareta – nemas problemas!

Alla tre fick träna på vårt nya sök-kommando och det funkar rätt bra nu. Avslutade med boll-markeringar och även Piaf fick ta en, belöningen efter all väntan. Ännu en belöning för henne är att få bära bollkastaren, det har alltid varit hennes grej.

Femma gav dem långa blickar när vi kom ut på vägen i morse, de två kanadagässen som slagit sig ner inte särskilt långt från vägen. Det brukar komma ett fåtal varje vår och utmana tranorna om platsen på ängarna. För ett par år sedan var det många som ville vara just här, och jag var smått förfärad över oväsendet och de surt luktande bajskorvarna som låg överallt. Det påminde mig om parken i hamnen i Nyköping. Ursäkta Nyköping, men den enda gången jag varit där var det invasion av kanadagäss, och det luktade bara surt och man fick hoppa mellan bajskorvarna – och försöka få hundarna att inte frossa i detta himmelrike av godsaker… Nu blev invasionen av våra ängar kortvarig och det var snart bara ett fåtal kvar, som vanligt.

Årets två försts kanadagäss började för säkerhets skull vagga iväg när vi kom gående. Men de gick inte särskilt långt innan de kände sig tillräckligt säkra för att stanna och lägga sig igen. Femma fortsatte gå och släppte dem så småningom med blicken och fick ett lugnt beröm för det. Sedan kunde hon göra det hon kom ut för att göra. Ägnade dem inte den minsta uppmärksamhet mer – hon tänkte nog mer på sin tomma mage och frukosten som väntade.

Igår var vi ute på ängarna för ett ordentligt pass med dummiesarna. Jag fick verkligen feeling och gav både Femma och Delfi dirigeringsträning. Minnesmarkeringar för Femma och dels dolda skick till gamla målområden, dels skick på utställda vita dummies mitt på ängen för Delfi. Eftersom de klarade allt så bra som de gjorde får jag väl erkänna att jag inte spände bågen tillräckligt, men det var ett upplägg so omjag kommer att kunna utveckla och jag kan knappt vänta till nästa pass. Det enda som inte funkade så bra var Delfis fotgåendet, det eviga sorgebarnet. Fotgåendet, alltså, inte Delfi!

Delfi älskar jag – även nu när hon är skendräktig och går här hemma och piper. Hon adopterar och bär runt på illrosa pipleksaker och lurviga trasleksaker – och jag gömmer dem. Hon befinner sig mitt i de två-tre dagar som infaller några veckor efter löp, och som är de enda då man märker av hennes skendräktighet i någon större grad. Träna går bra ändå, och det ska ju vara bra att aktivera skendräktig tikar lite extra.

Utöver träningen blev det promenader runt Kroksjön.

Piaf tröttnade på att modella och gav mig det här:

Vad jag börjar bli trött på den frasen, som tenderar att förekomma minst en gång i varenda muntlig eller skriven text i dessa tider… Liksom alla de varianter av den: i dessa dagar, i dessa svåra tider, i denna ovissa situation… Jajaja! Men kan man inte bara få låtsas en enda liten stund att allt bara är som vanligt? Djur har inte behandlats så illa att deras oerhörda stress bildat ett virus som är överförbart till människor. Ingen influensaepidemi har skapats eller spridits genom människors behov att vara någon annanstans – så långt bort som möjligt – än där de lever och bor. Borta bra, men hemma bäst – och så tar de med sig smittan hem. Ingen pandemi, ingen riskgrupp, ingen som dör på grund av sitt yrke, ingen som dör ensam på grund av smittrisk, ingen hysteri, ingen ekonomisk kris, ingen depression. Men då vore det inte dessa tider, utan andra tider.

Igår kom besked från SKK att SKK-anslutna klubbar måste ställa in alla evenemang som samlar fler än tio personer. Därmed har i det närmaste alla prov och tävlingar fått ställas in under de kommande två månaderna, med start igår. Idag hade jag tänkt åka och se på en brukstävling i appel-spår, men klubbens styrelse agerade föredömligt snabbt på SKK:s beslut och ställde in, så att de tävlande fick besked så snabbt som möjligt. Det var väl på sätt och vis väntat att det skulle bli allt hårdare restriktioner, och det är bara att gilla läget. Eller… man kan väl ogilla det också för den delen. Det tänker jag göra. Gilla läget – men ogilla det.

Våren är i alla fall lika underbar som varje år… och hundarna struntar i Corona. Det räcker att kasta en liten kotte för att de ska glömma tid och rum så att jag äntligen får ta en bild där de tittar åt ett och samma håll på höjden vid Kroksjön…

Och jag har bakat matbröd. Har gått med i en fiffig FB-grupp där någon delade ett recept som jag snabbt insåg skulle bli min väg in i att börja baka matbröd. (Så ja, det är jag som köpt upp all jäst i butikerna! I alla fall ett litet paket…).

Det behöver inte ens stå och jäsa! Man bara rör ihop degen, knådar ihop till två limpor, sätter ugnen på 200 grader men sätter in limporna redan när ugnen är kall, låter stå 60 minuter – voilà!

Jag hade i ett par deciliter solroskärnor också – och det blev verkligen jättegott!

Det skulle Bill Gates sannerligen kunna säga, med all rätt: I told you so.

Smått otroligt att höra honom mer eller mindre förutspå den situation vi befinner oss i nu, i detta klipp från april 2015 .

Min akilleshäl vad gäller hälsa är inte hälen, utan framfoten. På båda fötterna, och det är min stora skräck att inte kunna gå mer pga detta.

Så när det dök upp en annons i FB-flödet, där Rehaboteket flaggade för en inläggssula, Hallux stiff, som ska hjälpa just vid smärta i stortå och framfot, då slog jag till. Nog för att de kostar lika mycket som ett bättre par skor… men hjälper de får det vara värt det.

Jag skickade efter ett par, och testade dem idag. ”Passande nog” har jag haft extra ont efter de senaste dagarnas promenader, och jag kan verkligen säga att jag är positivt överraskad. Jag var nämligen skeptisk. Sulorna ser inte mycket ut för världen: gråa, tunna, stela. Och när man tänker på priset blir man ju smått förbannad… Men känslan efter dagens promenad var en helt annan – inte ”gode gud, befria mig från dessa skor NU!” utan: ”heeeey… helt okej”!