När Piaf och jag gick och lade oss igen efter att hon varit ute för en tidig kiss på gräsmattan kände jag att dagen lika gärna kunde få börja – jag kände mig pigg! Men så gick jag också och lade mig – efter att ha kämpat mot sömnen i soffan – vid halv nio igår…! Hmm. Nu börjar det snart lite väl ”bra” med de tidiga vanorna – eller? Vi snoozade i alla fall någon halvtimme till – och gick upp vid halv fem, hela flocken. Eftersom det är fredag laddades tvättmaskinen med sänglakan och innan vi går ut på promenad kan dessa hängas ut för torkning. Det ser ut att bli ännu en fantastiskt fin dag – och under den första minirastningen med hundarna lade jag märke till en välkommen förändring: det var alldeles stilla ute till skillnad från all den blåst vi haft de senaste dagarna.

Igår var Delfi och jag på Kopparhult för lite privatträning i par. Det blev oerhört bra träning med upplägg som utmanar både oss förare och hundarna. Delfi förvånade mig genom att 1. Inte stanna på stopp-signal (förrän på andra signalen) 2. Bjuda på alldeles ovanligt raka linjer, till och med snett över ett brett dike – och detta även på tillbakavägen, trots att det fanns en enklare väg att tillgå…! Mina ögonbryn åkte väl upp till hårfästet och mungiporna till öronen…

Jag fick också med mig så mycket tankar om tajming och alla de olika val man som förare har när man skickat sin hund och något går fel – eller blir annorlunda, som Katarina säger (det gillar jag). Och alla de där besluten man ska ta, det behöver man verkligen få träna på. Det är där jag oftast brister och efteråt vet jag så väl att ”jag borde ha” eller ”nu gjorde jag sådär igen…” – men jag antar/hoppas att det också leder framåt.

På eftermiddagen fick bilen på sig sommarskorna, och jag blev så glad att höra på verkstaden att inte bara sommardäcken håller minst en säsong till, utan dubbdäcken är ”i nyskick”! Det gillas av plånboken…

Sedan var det dags för ett träningspass för lilla Femma – och inspirationen flödade efter förmiddagens privatträning och de tidigare egna passen den här veckan. Under det här passet med Femma stannade jag upp och kände in känslan av att ha hittat rätt i vår träning. Vi har verkligen kul, så som jag vill att det ska vara i träningen. Seriöst, absolut, men att vi har roligt är viktigast! Hon är så seriös ändå, lilla Femman, men jag har börjat hitta knapparna för att få henne att rocka loss emellanåt. Att koppla av har hon mindre problem med…

Efter passet blev det en runda runt Kroksjön med alla tre, kanske det bästa jag vet.

Det finns de som låter hur säkra som helst på sin sak, oavsett hur lite de egentligen vet – och de som är noga med att framhålla att det finns tvivel och frågetecken, oavsett hur insatta de är. Det blir tydligt i diskussionerna om vad som är rätt och fel i Coronatider, och jag vet vilken kategori jag väljer att lyssna på. Det ”bästa” är de – totala amatörer – som tror sig veta vad som kommer att hända i ett visst avseende och dessutom förväntar sig att bli tagna på allvar. Som tycker sig kunna säga vilken strategi som är rätt och vilken som är fel – utan något som helst tvivel. Tillåt mig att tvivla! När jag tänker efter gäller detta även hundträning: det är inte de som säger att ”man måste göra si” eller ”man kan inte göra så” som är mest trovärdiga…- naturligtvis så länge det inte handlar om att systematiskt trycka ner eller aga en hund till lydnad – då tycker jag nog själv att det finns skäl att vara nog så kategorisk.

Vad gäller ”den svenska linjen” i Coronakrisen är i alla fall jag oerhört glad att vi får fortsätta att utöva vår hobby inom hunderiet! De stora hundklubbarna har beslutat att vi inte får vara mer än 10 personer ”på samma plats” och alla tävlingar och prov har ställts in under en tid framöver, men samtidigt uppmuntras vi att fortsätta vara aktiva med våra hundar – det är nog Sveriges hundpopulation väldigt glada för. Den mesta hundverksamheten sker ju hursomhelst utomhus. (Samtidigt får folk sitta på restauranger om antalet gäster är lägre än 50, så hundvärlden tar verkligen ansvar.)

Personligen har jag inget större problem att leva isolerat… Så länge jag slipper karantän och får gå ut i skogen med hundarna är jag rätt nöjd! Jag tycker det är synd att pappa inte får spela kort på ett tag och hoppas att han underhåller sig med patience istället. Men jag har fått ovanligt mycket tid över, och de senaste dagarna har det blivit flera träningspass på ängarna. Ängarna är ju helt perfekta nu – kort gräs och inte det minsta leriga eftersom det knappt regnat alls de senaste två-tre veckorna.

Jag har dammat av de vita pinnarna och kört lite sid-dirrar för Femma och raka dirrar varvat med stopp och sid-dirrar för Delfi. Och fotgående, då… Igår körde jag även ett pass med matskålsträning, det är ju så kul! Och jättebra sätt att få till stoppen på avstånd, det hade jag nästan glömt… Jag har inte glömt att jag för ett tag sedan dissade matskålsträningen för Femmas del, men jag tror vi kan ta in den igen. Piaf fick också köra lite matskålsträning. Visst är hon duktig, den söta flattetanten?

Ett annat träningspass skickade jag Delfi till vita dummies utställda på ängen, utan några särskilda referenspunkter i närheten. Jag känner att vi har teamat ihop oss under de senaste passen, Delfi och jag. Hon känns väl i hand och hon har börjat acceptera att en linje inte behöver gå i en bananböj, utan den kan vara rak också! (Åh 17…/Delfi)

Femma har fått fler pass av multipla skick till ett och samma område. Ett antal vita/vit-tejpade dummies uppställda mitt på ängen, och skick dit från olika håll. Femma tycker väl fortfarande inte det är världens roligaste övning, precis. Men störningsmarkeringarna som hon får innan skicken till mitten, dem gillar hon desto mer, så de hottar upp hela upplägget. Markering (hyfsat lång, med snörboll som i bästa fall också studsar lite på den torra marken) – vända ifrån och hämta i mitten – fokusera på markering – hämta markering. Ibland förflyttar vi oss också, men Femma är duktig på att hålla reda på sina markeringar.

Kvällsbion igår bestod av Mamma Mia – here we go again, klart bättre än den första Mamma Mia-filmen, kanske för att jag gillar låtarna i tvåan bättre, de har tagit med fler av de lite rockigare Abba-låtarna som jag gillar bäst. Och Dancing Queen-scenen – ahhh, den kan jag se många gånger om!

Jag älskar mina tv-kvällar i soffan, och möjligheten att själv välja exakt vad jag vill se och när jag vill se det. Det planlösa zappandet är ett minne blott, och dessutom ger den moderna tekniken möjlighet att avbryta ett avsnitt när som helst (när jag börjar nicka till i soffan…) och fortsätta nästa kväll.

Just nu avslutas kvällarna med ett par avsnitt av en brittisk krim-serie, Hidden, och jag har fått upptäcka ett språk jag tidigare bara hört talas om, kymriska/walesiska. Ett så märkligt språk! Något enstaka ord kan man snappa upp som liknar engelskan, och melodin kan man möjligen känna igen från vissa andra engelska dialekter (tänker främst på den skotska).

Bara för att ta några exempel från youtube:

Lyssna gärna på filmen för att höra uttalet också! Många ord uttalas absolut inte som man skulle frestas att tro när man som amatör läser orden… Men notera också att mjölk heter lait på franska, och un deg pedwar betyder rakt översatt: ett-tio-fyra.

Ett par fraser från en annan film:

Nej, det kan man ju förstå, att man inte förstår…!

Kymriska/walesiska ingår i gruppen keltiska språk och under de senaste 30 åren talas walesiska av runt 20% av invånarna i Wales, enligt de undersökningar som görs då och då. I Wales fick språket status som officiellt språk utöver engelskan 2011. Storbritannien, däremot, har, hör och häpna, inget officiellt språk alls, även om engelska fungerar som sådant, och de fem landsdelsspråken är kymriska, skotsk gäliska, lågskotska, iriska och korniska (i Cornwall).

Hm, korniska i Cornwall – det lät ju också spännande… Det får vi ta en annan gång.

 

 

Den där natten då jag trodde Piaf var sjuk och inte fattade att hon behövde ut har gjort underverk: den här gången  var jag i och för sig redan vaken (jag var kissnödig…!), men i natt räckte det med ETT flås i mitt öra, så flög jag upp och erbjöd Piaf att gå ut – och hon tackade inte nej. Snabbt och smidigt slank hon ut i trädgården, och lika snabbt och smidigt slank hon in igen. High five, tanten! sa vi till varandra…

Igår var det då dags att ta sig till Rammdalen.

Jag hittade ett tredje sätt att ta oss till Salsjön, nämligen… på en stig! Planen var att gå längs mossen nedanför berget i stället för rakt över berget och genom skogen, och där, mellan mossen och berget går stigen. Därmed har vi faktiskt en helt perfekt långrunda att variera med i vår hemmaskog. Jag behöver bara hitta lite bättre nerifrån stigen och upp till Salsjön.

Vi knatade uppför klipporna igen, jag letade lite efter Trollstenarna, men gav upp – eller: jag kan mycket väl ha stått rakt framför – eller på – dem utan att veta att det var just ”Trollstenar”. Det kan också vara så att stenarna som jag redan har sett och fotograferat är just dessa ”Trollstenar”… som den här:

Hur som helst skulle vi ändå vidare, till Rammdalen – på en stig. På vägen dit kom vi till en utsiktspunkt 188 möh, Store kulle.

Därefter gick det nedför en stig, ner till Rammdalen. Det var fint! Men än en gång: så sorgligt med alla träd som brutits av eller vält omkull… Det var rena hinderbanan på Risvedenspåret:

Då var det lättare att gå i slänterna ner till bäcken längst ner i dalen. Klippväggen på andra sidan påminner definitivt om Luxemburg.

En del träd har sannerligen klarat stormarna mot alla odds…

Hundarna och jag gick försiktigt fram nedanför den höga, dramatiska klippväggen, och jag tackade mig själv för att jag lade ett silvermynt på Salstenen igår, för här hade man alla chanser till benbrott.

Rammsjön:

Nu hade vi sett det vi skulle – och skulle bara ta oss till bilen igen, och den vägen gick över ännu en kulle med ännu en massa kullvälta eller knäckta träd, men det ingick i planen och där har jag åtminstone varit förut. Ja, några gånger har jag irrat omkring på den där klippiga kullen Göpås. Man hittar alltid upp, men man hittar aldrig rätt väg ner igen… Det blir nya vägar varje gång. Idag tackade jag ett jakttorn för hjälpen, och den snitslade vägen från tornet ut till vägen…

Enligt en gammal sägen ska man – när man nu hittar Salstenen… – lägga ett silvermynt på den, detta för att undvika benbrott eller andra olyckor under den fortsatta vandringen…

Jag var i alla fall väldigt sugen på att se hur denna Salsten ser ut, och gjorde ett nytt försök igår. Även denna gång gick vi rakt genom terrängen söderifrån, fast en annan väg än igår. Den här vägen var också ”brötig” men inte lika mycket som gårdagens. Vi gick till en början genom risig skog, men slapp mestadels klättra genom kullfallna träd.

De knäckta och kullfallna träden är förresten inte bara resultatet av de senaste stormarna, det insåg jag nu när jag bättre noterade att det även var gamla torra träd som låg på marken. (Det ser man ju även på gårdagens bilder, doh…)

För att komma till Salsjön (igen) söderifrån måste man förr eller senare klättra lite, men den vägen vi valde idag var hyfsat smidig. Hundarna – och i synnerhet Femma – är i sitt esse när de får klättra i klippor, men det blev inte lika mycket av det denna gång. Istället kunde man gå och mysa och titta på coola stenar som vi passerade på vägen upp…

Vi kom upp, och jag kände igen naturens karaktär från igår, även om vi inte var på precis samma ställe. Istället hamnade vi rakt på den stigen som vi skulle ha valt igår, och när vi följde den först fram till Salsjön och sedan tillbaks, då hittade jag Salstenen. Eller: jag antog att jag hittat Salstenen när jag såg det här:

Jag gissar att en hundägare varit här och tänkt att om jag lägger en Frolic, så slipper nog i alla fall hunden få några benbrott… Så här ser alltså Salstenen ut!

Själv hade jag tagit med mig ett silvermynt – vem är jag att våga trotsa en gammal sägen, och några benbrott vill jag då inte veta av…! Alltså:

Sedan tog vi den rätta stigen, och den var dessutom markerad ända ut till vägen, så det var bara att gå och njuta av den bitvis riktigt vackra skogen.

Sedan blev det lite knatande på vägen igen, innan vi tog samma väg tillbaka som dagen innan.

När vi gick fram och tillbaka på den där rätta stigen vi Salsjön såg jag förresten en skylt mot Rammdalen – jag tror vi får komma tillbaka och följa stigen åt det hållet nästa gång!

När vi kom hem fick hundarna varsitt märgben i trädgården, och senare på eftermiddagen drog vi ut på ”våra” ängar igen. Det blir ingen lydnads- eller spårträning nu, så länge vi kan vara ute och träna på ängarna…! Nu hade jag sett fram emot att få damma av en övning som jag gjort i vissa träningsgrupper förr, men glömt bort, fram till dess att Kopparhult-Katarina föreslog den som lösning på Femmas osäkerhet inför att gå ut flera gånger till samma område… Det lät väldigt bra – och så blev det!

Första gången jag skickade ut Femma i området blev hon bara stående mitt bland dummiesarna… Jaha, vad ska jag göra nu, tänkte du?? Men ett par närsökssignaler gav henne den ledtråd hon behövde. Vid ett av de påföljande skicken fick hon också för sig att byta dummy (big no-no), men det blev ingen upprepning på det, utan sedan var det som att hon förstod: EN i taget, precis som vanligt, och jag kommer att få ta de andra snart nog ändå… Och det märktes också tydligt att hon blev säkrare, hade bättre drag ut, för varje gång, inte tvärtom. SJU skick från olika håll in till samma område blev det innan jag tyckte att Femma klarat av övningen för den här gången. Så nöjd!

Delfi fick också hämta i mitten, men för henne blev det i vanlig ordning även en massa väntande och vankande fram och tillbaka mellan skicken… Piaf var med och ville såklart också hämta – och det fick hon, fast på kortare avstånd. Haha, första skicket visade att hon är lite – ähum – ringrostig på de raka skicken… Däremot satt ju stoppet och hon fick användning för sina fina sid-dirrar istället. Flattetant-style!

Grannens ”Gamla Bettan” var också ute och luftade sig i vårsolen:

Nu har jag snart frullat klart och hundarna har vilat efter sin frukost… Mot Rammdalen!

 

Även i natt behövde Piaf ut mitt i natten, men den här gången tog det åtminstone inte så lång tid för mig att vakna/fatta. Jag undrar lite vad det är som orsakar detta nattliga behov, men förmodar att det är åldersrelaterat.

Igår följde hon med på en långpromenad som dessutom blev lite längre än planerat…

Utöver jättegrytan som ska finnas vid sjön som vi går runt flera gånger i veckan, ska det även finnas en ”salsten” och ”trollstenar” i en annan del av samma skog. Nu vill jag hitta dem! Norrifrån går det att nå dem via en stig – men stigar är ju för amatörer… Eller: för att komma den vägen behöver jag åka en bra bit med bilen, vi snackar närmare ett par mil, och det verkar ju onödigt när vi lika gärna kan gå rakt genom terrängen söderifrån. Sedan kan man ju ta stigen därifrån för att få lite längd på promenaden.

Sagt och gjort! Eller ja, salstenen hittade jag inte, och inte några trollstenar, heller. Däremot en annan kul sten:

I skogen på vägen upp blev det lite klättring, både uppför branta klippor och över och genom träd som ömsom vält, ömsom knäckts som tändstickor i vårens och tidigare års stormar.

Lite sorgligt att se, faktiskt, liksom den till synes ganska nyligen självdöda vildsvinssuggan som låg så fint med hakan på en trädstam. (Henne har jag rapporterat till jaktlaget, så de kan kolla upp om hon dött av sjukdom.)

Så småningom kom vi i alla fall upp till den lilla Salsjön och flattarna kastade sig i vattnet…

Där någonstans borde ju salstenen vara. Men… vi hittade däremot fräcka klippväggar som påminde mig lite om Luxemburg…

Och Trump Tower på Manhattan:

Det hade kanske underlättat om jag visste hur ”salstenen” ser ut, men nu gick jag bet, och var så nöjd över att hitta en stig att gå vidare på… så jag valde fel stig! Tack och lov hade jag insiktsfullt tagit med mig kartan, så jag visste i alla fall var vi var, och det var bara att följa vägen till stigar som vi känner till sedan tidigare.

Promenaden blev slutligen lite längre än vad jag egentligen vill att Piaf ska gå (landade på 13700 steg), så jag höll järnkoll på henne mot slutet, men hon rörde sig verkligen fint ända fram till bilen.

På eftermiddagen såg jag årets första sädesärlepar här hemma! Så välkomna! Än så länge är de skygga – och svåra att fånga på bild – men de brukar bli riktiga retstickor som flyger upp framför oss på vägen. Gullisar.

 

 

En taltrast satt högt upp i ett träd och sjöng, och jag fick ett bra tillfälle att pausa hundarna under promenaden. Jag har medvetet lagt in sådana pauser, som för hundarna säkert är helt meningslösa, men kanske något mer uppskattade av vissa (Piaf) än av andra (Femma). Den senare är däremot den som bäst behöver de där pauserna – hon gillar inte att ha tråkigt, och började lätt att gnälla under dylika pauser. Samma gnäll som hon kan ta till vid annan passivitet, vilket är högst oönskat från min sida. Alltså har jag velat vänja henne vid mer tråkiga pauser, och jag fick tid att njuta av taltrastens sång.

På eftermiddagen var Femma och jag på Kopparhult och tränade med den jättetrevliga gruppen som siktar mot öppen klass. Femma fick vara med trots sitt löp eftersom hon bara är i början av löpet, och det är verkligen skönt att slippa missa ett kurstillfälle. Hanhundarna i gruppen var lika duktiga som vanligt, även om man såg att de noterade löptiken under de passiva stunderna. Roliga och bra, lagom utmanande övningar fick vi även denna gång, och dessutom visade våren sig från sin allra bästa sida. Termometern visade faktiskt 16 grader och när vi stod i lä blev jag bara tvungen att skala av även den tunna långärmade tröjan. Samtalet på linjen började handla om solbränna och solskyddsfaktor… det hade man inte trott så sent som för ett par dagar sedan!

Vi tog en runda i den sköna eftermiddagssolen och flattarna badade och torkade sig i torra löv – de blev sååå fina (inte).

Jag har en last som håller mig fast i ett järngrepp, och det är Google Earth. Jag kan sitta länge, länge och följa vägar, gå ner på Street view, sedan zooma ut igen, följa vägen vidare, gå ner igen osv. Den möjligheten att se ställen jag aldrig kommer att komma till, den är en gudagåva för en nyfiken sate. Och en förbannelse. För det går tid. Nåväl. Andra spelar dataspel, jag använder Google Earth. Jag kan inte läsa en bok eller se en film utan att jag ska ”åka till” de ställen som nämns, eller där man spelat in. Program som På Spåret… ja ni förstår ju själva. Men utöver ställen där jag inte varit, så brukar jag även resa tillbaka till ställen där jag varit. Det känns ibland overkligt att man varit på vissa platser, men när jag känner igen vägar, korsningar, byggnader etc. så blir det mer verkligt.

Nu senast såg jag en fransk serie, Les revenants, som spelats in i bl.a. Annecy och Tignes – och särskilt Tignes var jag bara tvungen att ”åka tillbaka till”. Tignes, det var där jag hamnade på väg till Val d’Isère, när jag förvånades över att alla bilar som legat framför – och bakom – mig på de smala vägarna svängde av mot Tignes. Det gjorde mig nyfiken, så jag åkte också dit – och fick se förklaringen, nämligen att det franska fotbollslandslaget Les bleus var där och tränade inför det kommande världsmästerskapet.

Mina bilresor i franska Alperna är något jag är väldigt glad över att ha gjort, eftersom de var utmanande för en rädd-hare som jag själv, men med god planering fick jag ut så mycket av de där dagarna. Två kortsemestrar 2009 och 2010 blev det, och hundarna var med, överallt. Och det kostade inte skjortan heller, för vi reste inte under värsta turistsäsong.

På grund av min inre oro kunde jag inte riktigt njuta fullt ut under resandet – jag var alltid lite orolig för hundarna, bilen, den fortsatta resan. Någonstans bottnar det visst i dåligt självförtroende – inte kan väl jag ro i land det här? Något måste ju gå fel? Något måste jag ju ha glömt, något måste jag väl schabbla bort? Men allt flöt på. Även när planerade rutter var avstängda och man fick improvisera på andra små alpvägar. Jag fick se så mycket vackert! Och i efterhand har jag nästan kunnat njuta desto mer – av bilderna och minnena.

Bilderna ligger fortfarande – än så länge – i galleriet Northern alps på min gamla hemsida myflatcoats.net.  Jag överväger ständigt att släcka ner sidan – men då måste jag först bestämma var jag ska ha bilderna istället – hur länge till kommer vi ha cd-läsare på datorerna när allt lagras på och laddas ner från moln? Det är väl där jag borde ha lagt dem för längst. Fotoböcker verkar kul, om än lite dyrt – och opraktiskt/omodernt.

En annan last – som jag väl delar med många hundägare – är att shoppa till hundarna! Ändå håller jag igen, det gör jag! Jag vill ju i huvudsak lägga pengarna på bra kurser/träning… Men när det dyker upp en snygg dyna i ull – som CCWool-dynan hos Kopparhult

(dynorna ligger inte ute på nätet, ser jag nu, men de finns i IRL-butiken…), eller de här vrålsnygga halsbanden från Kristensen’s, ja då måste jag bara slå till. Skillnaden är hårfin mellan att behöva och villhöva något… 😬🐾

Halsbanden är tänkta att användas som – väldigt tydliga – arbetstecken för tävlingslydnaden, och jag bara älllskar färgerna!

Undrar om Delfi ogillade att höra sin mat slukas av en glupsk labbe, eller om hon hur som helst var färdig med sin matvägran… men nu behöver vi inte tänka på det där med att kvarlämnad mat försvinner mer… inte förrän Delfis nästa skendräktighet.

Gårdagens träningspass bestod av dirigeringar, dirigeringar och… dirigeringar! Alla tre får följa med ut, vi installerar base camp mitt på ängen och så kör jag en i taget. Det blir tydligt och bra vems tur det är och risken för oönskade knallningar från vilande hundar (mest Piaf) minimeras, så jag kan koncentrera mig på den arbetande hunden.

Just igår fick Piaf köra lite dirigeringar också. Vi körde vår gamla favoritövning ”klockan” och det visade sig att tanten har glömt ”bakåt/ut” helt och hållet, men har full koll på sid-dirigeringarna – det spelade ingen roll hur jag vände och vred på linjerna, kastade störningsmarkeringar (som blev till kommande dirigeringar) och att färgen på dummiesarna smälte in i färgen på fältet. Hon Hon ska få göra mer av detta, för hon såg så lycklig ut under träningen och efteråt! Lilla Piaffa-tanten. Hon trilskas fortfarande med avlämningarna, men det skiter vi i. Att se hennes glädje över en belöningsboll som hon vet att hon förtjänat, det slår allt.