Nu har jag använt mina skosulor hallux stiff från Rehaboteket i drygt en månad, och jag är mer än nöjd. De ger verkligen det utlovade stödet för framfoten och jag har inte längre ont när jag går promenader och mycket lite däremellan också. Faktiskt väl värt pengarna – det är bara synd att priset gör att man inte kan köpa ett par till varje par skor. Å andra sidan har jag inte alls lika stort behov av att byta mellan olika skor nu när jag har dessa sulor.

Igår blev det två ordentliga rundor runt Kroksjön.

Jag blev stående att lyssna på ett par fåglar som verkade följa efter oss – kan det vara möjligt att de gör så? Eller är det önsketänkande, drömmen om att vara någon slags Snövit…?

Inte blev jag klok på vilken sorts fågel det var, heller. Jag skulle verkligen vilja bli bättre på att känna igen fågelläten, men det är ju svårt att veta var man ska söka. Jag gick hem och lyssnade på några olika läten utan att få träff.

Igår knipsade jag av en ansenlig mängd stjälkar på min basilikaodling här inne – bladen var redan enorma. Peston blev alldeles ljuvligt god och jag funderar över om jag ska våga flytta ut basilikaodlingen i år… Förra året gick det stuprätt utför med odlingen när den flyttades ut, så förmodligen får de bli kvar i sitt lagom ljusa fönster…

Fiskesäsongen har inletts vid våra sjöar, och med det vackra vädret har det varit en hel del fiskare och vandrare som kommit och njutit av naturen här. Och när man är ute i naturen ska det tydligen grillas. I förra veckan lyckades Femma sätta i sig något smarrigt som lämnats kvar vid en nytillkommen grillplats… Hon fick en stor burk med sparris när vi kom hem, och det brukar räcka med det. Men den här gången fick hon även problem med magen, så hon fick Canikur – det brukar också ge resultat väldigt snabbt, men när resultatet uteblev efter ett dygn satte jag henne också på fasta, med risavkok. Det gick förvånansvärt bra för henne att acceptera den uteblivna måltiderna ändå. Tänk om hunden nu kunde tänka att ”Aha, det är såhär tokigt det blir när man vräker i sig något som inte matte har serverat… Jag tror jag låter bli det i fortsättningen…”

I helgen har vi varit på rallylydnadsläger på Alingsås BK. Mycket pet med detaljer, vilket jag tycker är rätt kul – förvånansvärt kul, för man kan bli smått tokig på allt som ska sitta på plats: fötter, händer, axlar – och det innan ens hunden kommer in i bilden. Det kändes ovanligt lyxigt med en hel helgs hundträning ”i dessa tider”, och självklart var vi utomhus hela tiden, och vi var exakt 10 pers. inklusive tränaren. Det var vackert väder – men inte för varmt (ens för hundarna), utan helt enkelt perfekt.

Det är lugnt i baslägret

Så skönt också att inte ha någon löptik, utan att alla hundarna kunde få följa med ut och ligga parkerade vid sidan av planen hela dagarna. Eftersom Delfi löpte när jag gick samma kurs i höstas var det främst hon som fick träna den här gången. Inte henne emot! Allt är så himla kul i hennes värld, även att göra helomvändningar framför en aluminiumskylt 10-20 ggr på raken…

Jag smakade på en maskrosblomma igår – det ska gå utmärkt att ha dem i sallader, koka marmelad på dem, göra saft och te av dem. Men jag tror jag avstår – smakprovet gav inte mersmak.

Nässlor däremot… Jag blev riktigt sugen att prova redan efter Ola Salos vinterprat i december 2013, där han talar sig varm om att nässlor är både goda och nyttiga – och gratis. Googlar man hittar man också åtskilliga texter som uppmuntrar oss att äta nässlor.

Men det skulle dröja till nu, när jag läst åtskilliga inlägg på FB om nässelsoppor, nässelsallader och annat, som jag verkligen fick lust att prova. Och när jag igår såg att det precis börjat komma upp späda nässlor på min tomt gav jag mig ut och plockade, gjorde en mycket enkel tillagning denna första gång: smörstekte dem med lök och vitlök (utgick från det här receptet) och åt dem med hårdkokt ägg. Och wow! Det var verkligen gott! Det kommer absolut att ätas mer nässlor här framöver. Kanske skulle ta och lyssna på Ola en gång till, för lite extra inspiration.

Min bonuspappa Sigvard (som gick bort 2005, vila i frid Sigvard) var riktigt duktig på det mesta som rörde trädgård – hans egen pappa var nämligen trädgårdsmästare. Tyvärr var jag själv inte särskilt intresserad av trädgårdsskötsel under de år då jag bodde hemma annars hade jag kunnat lära mig massor av Sigvard. Han hade nog så stor betydelse för mig ändå, för det var helt och hållet tack vare honom – som var lärare – som jag uppmuntrades att satsa på skolan. Jag njuter idag frukterna av det och tänker inte så sällan på Sigvard.

Och på tal om frukt så skulle jag ta tag i att beskära ett äppleträd igår. Förra året gav trädet bara sjuk frukt, och om trädet överhuvudtaget går att rädda, så måste det beskäras. Det var nog inte igår, minst sagt. Säkert var inte tidpunkten på året optimal, men eftersom trädet är hos pappa så var det ändå perfekt att passa på nu, när vi ändå inte kan spela kort eller umgås överhuvudtaget. Och vädret… lämnade inget övrigt att önska, heller.

När det gäller att beskära äppleträd, då minns jag i alla fall vad Sigvard berättade att hans pappa hade sagt: Man ska gå ut och klippa tills man gråter, sedan går man in. Nästa dag går man ut och klipper lika mycket till.

Detta råd har satt sig ordentligt hos mig och jag har använt det många gånger – i samband med trimningen av mina flattar! Man tager en alltför lurvig flatte, klipper och klipper tills man tycker att det verkligen får räcka, väntar till nästa dag och vänjer sig vid att ha en flatte som ser någorlunda normal ut – och klipper lika mycket till, så får man en flatte som ser riktigt prydlig och välvårdad ut. Allt oftare gör jag dock bara det första steget, men så har jag inga utställningshundar, heller.

Men igår var det ett äppleträd som skulle beskäras och nu var ambitionen att i möjligaste mån ta båda stegen på en gång, så att jag slapp klättra fler gånger. För jo, tanten var uppe och klättrade i trädet, höll mig (hårt) fast med en hand och klippte med den andra. Det gick riktigt bra, fast jag kan säga att 1. vissa grenar längst ut förblev oklippta och 2. jag var glad över att en granne också var ute i sin trädgård och hade kunnat höra om jag hade ramlat ner…

Hundarna var med ute i trädgården och passade på att vila. Inte ens när den ena grannens hundar kom utflygandes och stod vid staketet och vrålskällde, så sprang mina hundar dit. Det var nytt för i år – förra säsongen sprang även mina hundar fram i gemensam trupp och svarade inte så vänligt på grannhundarnas svador… Samtidigt märkte jag att jag fick allt lättare att kalla in dem från staketet, vilket kändes rätt gôtt. Men det här nya, det var ju snäppet bättre – att de helt enkelt inte bryr sig om gaphalsarna längre.

Det kan vara så att de helt enkelt inte känner sig så hemma hos pappa längre. Piaf och Delfi bodde ju där i tre månader 2015 (och Femma gör helt enkelt som dem…) och jag har alltid anat att det var därför de hade sin vaktighet även där. Hemma hos mig är de absolut vaktiga – och det får de gärna vara. Herregud, jag bor ensam i ett hus på landet, klart att mina hundar ska vakta mig och huset! Men! Jag vill kunna avbryta dem så att förbipasserande inte ska behöva ha tre gapande hundar i öronen hela vägen förbi mitt hus, och det går allt bättre. Tre hundar som vrålskäller vid staketet, men kan avbrytas med en inkallning – där någonstans nöjer jag mig. Målet för den här sommaren är att vi ska kunna vara kvar utomhus och se ”inkräktarna” fortsätta förbi. Säsongen för den träningen har börjat, eftersom grannarna har börjat promenera ner till sjön – nu har vi några månader på oss.

Men igår, hos pappa, kunde jag njuta lite extra av utsikten när mina hundar bara låg och betraktade de två hundarna vid staketet…

Ett plommonträd fick också en dust med saxen – sedan oljade jag in pappas altan. Här var i alla fall tidpunkten mer än perfekt med det torra vädret vi haft och sägs få de kommande dagarna. Träolja fanns kvar sedan förra året, och den stenhårda penseln gick ju faktiskt att mjuka upp, det hade jag aldrig trott. Nu fick däremot hundarna vänta på ”mitt rum” inomhus…

Fasanen står och skränar utanför sovrumsfönstret, så jag låter bli att gå och stänga fönstret för att undvika att skrämma honom… Så mycket får han bestämma här redan, tänker jag lite surt. Bara han inte går och sprätter i min nya odlingsbädd!

Redan förra året lurade jag lite på att skapa en odling, i första hand med pallkragar, på den sidan av huset. Nackdelen är att jag har mindre kontroll över vad som händer på den sidan… Hundarna kan springa dit och gräva, och där finns spår av olika andra djur. Förra året hade jag ju besök av en liten vildsvinskulting innanför stängslet… och jag vill inte gärna locka in vilda djur i trädgården genom att presentera sallad och annat mitt framför ögonen på dem, och dessutom på den mer ostörda sidan av huset.

Men så fick jag plötsligt ett infall igår. Eller, idén har väl vuxit fram i ett par steg. Det började egentligen med att en del av förra årets uppsamlade löv – och det blir en hel del runt det här huset, kan jag säga… – lades i ett dike intill den lilla stugan som används som förråd, och dessutom tömde jag ut förra årets odlingslåda där. Sedan fick idén gro (…) över vintern. Egentligen är platsen som gjord (jord, höhö) för att bli odlingsbädd, och igår när jag bläddrade bland mina fröpåsar hittade jag den med plocksallat och den ska visst helst sås så fort jorden är brukbar. Hoppsan! Jag är sent ute där, men vi testar väl! Och vips hällde jag ut en påse jord i den där bädden, över alla löv och den gamla jorden, blandade med lite naturgödsel – och hittade dessutom några kantstenar som ligger och skräpar utanför stängslet. Det här huset har resurser…! Voilà, så hade jag fått en liten odlingsbädd, och med lite tur kan salladsfröna gro där, och med lite tur kommer inget djur och förstör. Varken tama, halvtama eller vilda. Det blir ett litet test, utan någon större insats mer än lite jord och frön.

Igår körde vi igång lite rallyträning – det har verkligen varit mycket lite av den varan de senaste månaderna, och i synnerhet de senaste veckorna då fokus lagts på jaktträningen – men i helgen ska vi drillas av Ida Lindgren, så vi får allt se till att ha fräschat upp rally-kunskaperna till dess. Till min glädje har vi ändå gjort lite framsteg med vissa klurigare moment, som backandet, och jag har själv fått in fotarbetet utan att behöva tänka så mycket på det. Lite mindre viftiga rörelser med armarna är också önskvärt, men vi har ju några dagar till på oss.

Igår var Femma och jag och tränade privat igen, och i par, och det skulle bli så kul! Vi fick markeringar och linjetag om vartannat, ett riktigt toppenupplägg, som vanligt. Men den här gången hade jag ännu svårare att få ut Femma på linjetagen – redan vid första skicket till ett (känt) område. Det var så illa att inget utom enkelmarkeringar verkade funka – förrän vi lade till skott, då fick hon tillräckligt sug ut på dubbla också. Vad är nu detta? Förhoppningsvis handlar det om hennes löp – hon har varit i löp under de senaste tre gångerna vi varit på organiserad träning – men när jag tänker till lite extra kommer det fram två teorier till, varav den ena går att åtgärda, medan den andra nog faktiskt inte går att åtgärda, för då handlar det mer om mig än om hunden. Vi får hoppas på löpet, eller den första av de två andra teorierna… Hur som helst kände jag mig lite misslyckad som hundförare igår. Misslyckad som uppenbarligen inte tar fram det bästa i min hund.

Då var det skönt att komma hem och ta ut hundarna och vara ”bäst” igen… Aldrig är väl man själv och hundarna så bra som när man saknar någon att jämföra sig med. Går man inte på träningar, prov eller tävlingar kan man i alla fall intala sig själv att den egna hunden är snabbast, smartast, bäst… och att man själv gör allt rätt, såklart.

Bäst i flocken just nu, det är Piaf, åtminstone på matskåls-/pinnträningen! Hon fick köra ett pass även igår, hon älskar det verkligen, och nu filmade jag henne igen för hon förtjänar att få glänsa, den goa flattetanten.

Igår tog jag fram cykeln, aka ”mitt bästa köp sedan jag flyttade ut på landet”. Först hade vi gått en ordentlig promenad, sedan fick Piaf gå in och vila medan Femma och Delfi fick trava bredvid cykeln. Det blev bara trav idag, och inte mer än ca 3 km, det fick räcka för säsongspremiären. Delfi har alltid älskat att springa bredvid cykeln, och även Femma föll förvånansvärt snabbt in i rutinen från förra året, dvs. att springa bredvid och i samma tempo som cykeln, både med och utan koppel. Det var bara ett par gånger under de första 100 metrarna som hon glömde bort sig och trodde att hon kunde ta sig tid att nosa lite längs vägen, men det är absolut förbjudet under cykelrundorna, eftersom vi kör på bilvägar. Och efter ett par påminnelser funkade det perfekt resten av rundan, även när vi körde/sprang förbi ett par barn på vägen. Jag tänker att vi kan göra så några månader framöver: Piaf får följa med på rundor som passar henne – och så kompletterar vi andra tre med cykeln och då funkar den första rundan som uppvärmning.

Vi hade ännu en så där fantastiskt vacker dag. Tänk om man hade behövt sitta inne i sträng karantän nu… Outhärdligt! Jag påtade ännu lite till med min hemodling, och planterade bl.a. om den förgrodda gräslöken till små krukor och persiljan som stått i små krukor ett tag fick flytta till större krukor. Jag satsar verkligen på kryddväxterna i år, och basilikan frodas i sina krukor i fönstren. I komposthögen hittade jag häromdagen förra årets kasserade gräslök som visade livskraft och fick flytta till en kruka igen med ny, fräsch jord.

Doftrankan är på väg att än en gång sprida väldoft i vardagsrummet med sina blommor, det gillar jag! Det är bara de allra tåligaste växterna som blommar om och om igen i min vård…

Vi tog ut pinnarna på ängen igår, och Piaf fick än en gång visa vad hon går för. Mamma Mia, vilka stopp den hunden har! Både på väg ut och på väg in är hennes stopp så bra att jag verkligen inte kan hitta något att klaga på – snabba är de, och utan minsta tillstymmelse till krok/dragning åt ena eller andra hållet. Hur var det nu jag tränade in stoppet med henne…???

Delfi utmanades i att gå dit jag pekar, inte dit hon tror att hon vet att hon ska… Femma utmanades i pinnträningen, men hon behöver bli säkrare på sina sid-dirrar innan jag kan skicka henne kors och tvärs. Hon utmanades också i att gå vidare, längre ut på en rak linje som hon redan hämtat på – det blev väldigt bra, och än en gång: Väldigt roligt!

Igår kväll tog jag fram det ena foto-albumet efter det andra och återupplivade minnen från olika resor jag gjort. Jag tycker mig känna känslorna igen, bara av att se bilderna. Som när jag var 22 år och tillbringade några månader i Lyon i Frankrike tillsammans med mina studiekamrater på internationella civilekonomprogrammet. Jag delade lägenhet med två tjejer jag inte umgåtts mycket med innan, och vi levde life den tiden.

Meningen var att vi skulle plugga, och absolut gick jag på alla föreläsningar, gjorde ett grupparbete och redovisade det – men tentorna tog jag hemma i Sverige några månader senare, för i Lyon hade jag alltför mycket annat roligt att göra. Som att ”bränna” hela mitt sparkonto, det som jag haft ända sedan jag var liten. Men aldrig någonsin ångrade jag det – jag levde verkligen ut den våren i Lyon, umgicks med helt fantastiska, spännande människor och trivdes så ofantligt bra med italienare, fransmän och amerikaner.

Självklart blev jag himlastormande kär också – i Paolo från Turin. Följande sommar visade han mig nästan alla ställen jag varit på på det italienska fastlandet: Turin, Rom, Pisa, Venedig, Rimini, Punta Marina. Eftersom han älskade att köra som en racerförare var det en nära-döden-upplevelse att åka bil med honom på Appenninernas smala och krokiga vägar… men han var skicklig.

Vi försökte sedan hålla igång ett distansförhållande, och han kom och hälsade på mig i Göteborg vid jul, innan det sprack. Det var i alla fall tack vare honom som jag började plugga italienska den hösten, till en början med hjälp av Utbildningsradions kurs för nybörjare. Paolos vrålgarv var spontant och hjärtligt när han i telefonen fick höra min första inlärda fras, Che cosa c’è dietro la chiesa? (Vad finns det bakom kyrkan? Vi hade lärt oss att fråga efter vägen och ge väganvisningar…)

Jag kommer aldrig att veta säkert, men det kan vara så att det faktum att jag pluggat lite italienska – vid det laget på universitetsnivå – bidrog till att jag erbjöds jobbet som översättare i Luxemburg – och ”resten är historia”…

Hur som helst! Jag har alltid betraktat de där vår-månaderna i Lyon som den bästa tiden i mitt liv – en del kanske tycker det låter sorgligt, men jag har mest varit glad att jag verkligen tog för mig just där och då.

Allt har sin tid och när jag återvände till Lyon tio år senare var självklart känslan en helt annan. Dessutom hade jag min första hund med mig, och jag gick mest och var rädd för allt farligt Ella kunde trampa på eller stoppa i sig från gatan. Sannerligen en helt annan känsla. Här hade jag kunnat lägga in en bild på Ella och mig vid samma utsiktspunkt som på en av bilderna ovan – om jag hade haft den kvar…

Jag gjorde nämligen en smått frustrerande upptäckt igår när jag ordnade upp mina album… För en tid sedan insåg jag att albumen jag hade från mina första två hundar var rätt enahanda. På den tiden (2001- ca 2008) tog jag enorma mängder bilder på mina hundar – allt de gjorde var fantastiskt… Dessutom höll jag på att lära mig fotografera med systemkamera, så… några bilder blev det. Och några album. Men för en tid sedan beslutade jag då att det kunde räcka att behålla ETT album med svarta flattar, jag tror det var det från Ellas valptid, eller kanske det andra albumet med något lite mer variation på bilderna (det med bilden från Lyon)… De övriga, säkert 3-4 album, rensade jag bort – och slängde. Det är okej, det är bra att rensa lite drastiskt ibland, och det finns dubbletter på några av de roligare bilderna. Alla gamla negativ har jag däremot gjort av med, de rök nog vid den senaste flytten. Men vad jag upptäckte igår var att jag inte har ett endaste av mina hund-album kvar, och det måste vara ett misstag, för ett så drastiskt beslut har jag väl ändå aldrig fattat med flit? Eller tänkte jag att det ändå fick vara någon måtta på nostalgin…?

När jag vaknade kände jag efter: Bakis? Nej, det klarade sig, även om det blev minst två, kanske tre glas vin igår kväll… Inte de stora glasen, i och för sig, men jag dricker nästan aldrig mer än ett av de små glasen med vin numera, så, dubbla mängden – eller mer – kanske känns ändå? Saken är den att jag hade lite ”party” igår. Man skulle kunna säga ”Coronaparty”, men det är helt enkelt mitt sätt att ”parta” sedan några år tillbaka. Sedan jag skaffade hund, typ.

Jag grundar med middag – och lite vin. Sedan tar jag fram en spellista med bästa dansmusiken, höjer volymen – och så röjer jag loss! JA, det blir fuldans. JA, det blir luftgitarr och lufttrummor. Det blir även flåshurtiga aerobics-steg och det blir banne mig även galet snygg dans (i mitt huvud – glöm inte vinet). Det är verkligen synd att ingen (människa) får se mig dansa… jättesynd!

Hundarna väljer lite olika strategier här. Piaf sover så gott, så hon lyfter knappt på ögonbrynet. Femma är fortfarande inte jättevan vid min dans, så hon lyfter på ögonbrynet men verkar tänka att den där aktiviteten inte inkluderar henne. Delfi, däremot, vill gärna vara med på ett hörn. Då och då kommer hon och vill vara med, och då får hon gå tunnel mellan mina ben – både fram och baklänges – och det verkar hon tycka är galet kul. Så kul att Femma kommer och vill prova, men bestämmer sig för att det nog var bättre på soffan ändå. Efter någon timme eller så är spellistan slut, och jag med.

Det blev ingen träning på ängarna igår, det grämde mig lite, men förmiddagsrundan hade å andra sidan tagit 3,5 timmar – istället för en timme – på grund av träning och svalkande bad som vi avverkade under promenaden, så det fick räcka.

Femma får gärna en och annan ”blind” längs skogsvägen – hon är tillräcklig upptagen med annat för att jag ska kunna smyga ut en boll eller mini-dummy i vägkanten utan att hon märker det. Det är däremot omöjligt med Delfi, som håller stenkoll på mig – hon går ”baklänges” för att hålla koll på mig så att hon inte ska missa ifall jag tar fram en dummyn eller boll… Vilket är synd! För då är det ju ingen mening med att lägga ut något åt henne… dumma arbetsnarkoman.

Femma verkade redo för årets premiärdopp och fick hämta en tennisboll på kort avstånd i vattnet, men ändå så att det blev något enstaka simtag, det verkade okej för henne. Både Piaf och Delfi badar sedan isen försvann, ungefär, men Femma är lite mer försiktig. Och jag tänker att hon är klok som gör så – hon fick ju en liten släng av vattensvans förra våren när hon stod och plaskade för länge i det kalla vattnet, och när hon just hade avslutat sin badsäsong i höstas hörde jag om andra labradorer som fortsatt bada, men fått vattensvans. Alltså får min lilla labradorflicka bestämma själv om hon vill bada – hon vet bäst.

Jag lekte lite med kamerans slowmotion-funktion (efter inspiration på #westerlundpeggy:s instagram)… Det blev de hör filmerna:

Delfi

Femma 1

Femma 2

Väl hemma blev det lite bakning – eftersom jag fortsatt kämpar med att avstå smågodis ”kräver” jag att få hembakad citronpaj istället, och då gör jag två stycken samtidigt, och fryser in 1,5 av dem. Igår gjorde jag en av den enklare sorten, och en lite finare med lemon curd och maräng ovanpå, ett recept jag fått av mamma, men den liknar den här. Den senare blev riktigt fin, färgen på marängen perfekt etc. Tyvärr fick jag idén att sprida ut en näve frysta röda vinbär på marängen – innan jag hann ta kort på underverket… Jättegott, men inte särskilt photogenique…