Som svampplockare är det alltid kul att utöka repertoaren med en ny svampsort, samtidigt som jag inte har något som helst behov att plocka svampar som jag inte är tvärsäker på – det finns mer än tillräckligt av de gamla vanliga sorterna. Men det är i alla fall roligt att lära sig nytt, så…

I år har jag, tack vare en bekants inlägg på Fejjan, bekantat mig med blomkålssvampen, en fascinerande skapelse. God matsvamp är den också! Och igår, under kanske sista svampplockarrundan för i år, hittade jag ett riktigt praktexemplar som fick följa med hem, tillsammans med en påse med gula kantareller och trattkantareller.

Delfi studsar runt mest hela tiden och går nu med på fullängdspromenader. Lydnadsträning har hon fått hela tiden, och vissa delar av jaktträningen har hon fått vara med på den senaste veckan, men nu körde jag först ett sök på en blöt mosse, därefter ett ordentligt dirigeringspass med båda hundarna med flera olika punkter på en stor äng. Linjer och långa höger- och vänsterslag. Äntligen är Delfi på banan igen!

I Delfis träning är jag ganska djärv, och det får mig att våga lite mer även i Femmas träning. Det blev ett väldigt roligt pass, där det mesta gick som smort, signalerna åtlyddes för det mesta och farten var god för det mesta, även hos Femma. Men framför allt hade vi en riktigt go’ känsla, passet igenom. Nästan så att flatten och matten studsade ikapp på vägen hem…

Dagens spårträning avstår jag med gott samvete när vindarna når närmare 10 m/s – då vill jag inte ens vara ute vare sig i skogen eller på vägarna om jag slipper. Jag väntar också besök av två olika företagsrepresentanter idag; en på förmiddagen och en på eftermiddagen, och jag undrar än en gång hur heltidsarbetande gör när de ska få sådana besök ”någon gång mellan 8-12″… I Lux hade vi ett stående skämt om att alla förväntades ha en hemmafru som kunde invänta och ta emot hantverkare – men det verkar ju vara samma sak här i Sverige.

Igår funderade jag över Femmas motivation att springa över blöta ängar, och bestämde mig för att tänka som en tävlingslydnadstränare. Lydnadstränare – moderna sådana – är väldigt ofta det jag menar med att vara lösningsorienterad.

Inom tävlingslydnaden accepteras sällan att hunden gör något den inte är tillräckligt motiverad att göra, för det kommer att synas i utförandet av momentet. Det är en sympatisk aspekt av denna gren, och jag skulle tro att det är vad som ger det lösningsorienterade tankesättet. Man behöver jobba med hunden och hitta dess motivation att utföra varje liten detalj i momenten. Målet är alltid glada, snabba utföranden, annars får man tänka om.

Eftersom varken Femma eller Delfi är särskilt heta på att apportera en apportbock i trä, så har jag tittat runt bland lydnadstränarnas tips och har redan tränat dem på ett sätt som får upp motivationen – och farten – i den apporteringen. Återigen: det är inte det att de inte apporterar träapporten, men farten, dvs. den rätta motivationen, sakna(de)s.

Igår, när vi gick ut på en blöt äng för att träna dirigeringar, så hade jag med mig ett effektivt verktyg som motiverade Femma tillräckligt för att hon skulle glömma det kalla skvättet mot magen. Fortsättning följer…

(För den med väldigt gott minne, så: jag har använt den rubriken förut, men det må vara hänt.)

Igår var det arbetsdag på klubben, och pga Corona var dagen indelad i ett förmiddagspass, och ett eftermiddagspass. Men när jag kom till eftermiddagspasset fanns det nästan inget kvar att göra…! Turligt nog hade jag tagit med mig min fönsterputs-maskin, och turligt nog behövdes faktiskt klubbstugans fönster putsas. Det var ungefär all nytta jag gjorde den här gången – jag får ”leva på” att jag i alla fall gjorde lite extra i våras när en av stugorna skulle målas.

Därefter återstod mest att äta av den goda räk-smörgåstårtan – i sällskap av en av mina träningskamrater. Det blev ett långt och bra samtal kring träning i par eller grupp, alla pengar man lägger och vad det ger i form av olika energier. Subtila – eller inte alls särskilt subtila – tecken på att man behöver göra vissa förändringar. Att man måste stå upp för sig själv och sin hund och göra de där förändringarna.

Efter en skogspromenad med hundarna fick vi för oss att åka till Alingsås och se den årliga ljusfestivalen där. Jag har tänkt så många gånger att jag vill se den, utan att det blivit av – men nu åkte Karin och jag och såg den tillsammans med våra lantis-hundar som fick en stadspromenad på köpet.

Det var ett bra tag sedan jag var i Alingsås centrum, men jag får en väldigt go’ känsla när jag väl är där. (Det är väl lite därför jag undviker att åka dit; känslan blir så go’ att besöket riskerar att bli dyrt…) Tajmingen var helt perfekt: precis när vi svängde in på parkeringen på Stora torget, där vi båda hittade en p-plats, dessutom, så tändes belysningen i stan… Det var alldeles lagom mycket folk ute – i alla åldrar – och vi promenerade mellan de olika ljusinstallationerna. Karin är förresten den Karin som har tillverkat det fina tass-smycket som jag köpte till mig själv – och till min syster – för ett par-tre år sedan. Hon gör även hängsmycken med olika hundraser i silver och silverringar med helt fantastiska blommotiv… Hennes smycken säljs numera även i en guldsmedsbutik i Alingsås.

Hursomhelst blev det ett väldigt trevligt besök i Alingsås, och några bilder blev det:

Jag vaknade först, som vanligt. Låg och klappade Delfi med ena handen och Femma med den andra. Det är bland annat därför det är bäst att ha två hundar, tänker jag: två händer – två hundar. Sedan vaknar en av dem till lite extra och kommer och säger godmorgon till mig uppe i ansiktet, och då brukar även den andra vakna och göra detsamma – sedan ska de käftfäktas lite. Jag tycker att Femma och Delfi har fått bättre kontakt sinsemellan de senaste månaderna, och Delfi har blivit myclet busigare. Tidigare var det Piaf och Femma som lekte mest och Delfi tog sällan för sig. Kanske ännu en fördel med att ha två i stället för tre hundar – ingen behöver bli utanför.

Igår hade vi privatträning hos Kopparhult, och det visade sig snart att Femma fortfarande tycker det är väldigt onödigt att springa över leriga fält för att hämta apporter; det trippas på tå för att åstadkomma så lite skvätt under magen som möjligt… Jag får fundera lite till över detta – för jag vet att hon inte är lika noga med det där i aktiviteter där hon verkligen är motiverad. Busmarkeringar med boll, exempelvis. Och häromdagen busade hon med en ny goldenkamrat på en lerig gräsmatta, och efter det var hon inte vacker syn… men roligt hade hon haft! Jag har också sett henne spåra genom blötmark – även vintertid – och det bekommer henne inte det minsta. Så att…

Men vi gick snart över till att gå en lååång walkup längs fältets kanter istället, med olika typer av markeringar – enkla och dubbla, svåra och enkla – in i skogen, upp på klippor, över diken etc. Det blev alldeles kanoners för oss, och jättebra att få träna på den typen av markeringar också, plus att gå på linje. Jag älskar verkligen att gå walkup – och det passar Femma superbra också.

Efter Starka tillsammans som fokuserar på att skapa en härlig känsla kring träningen, läser jag nu Med sikte på 10:an (Niina och Kenth Svartberg), som beskriver olika tekniker för att få fina utföranden av momenten. Jag hade redan deras bok, men unnade mig nu den senaste versionen, eftersom många lydnadsmoment är nya eller ser helt annorlunda nu, jämfört med när jag sysslade med lydnaden för över tio år sedan…

Boken ger så mycket inspiration, så det fick bli två lydnadspass igår; ett hemma på gräsmattan och ett med träningsgruppen på klubben på eftermiddagen. Jag vågar inte riktigt köra Delfi fullt ut ännu, men hon får träna lugna saker, som backandet vid sidan, som vi verkligen fått traggla massor. Inte för att hon inte kan backa – oh nej – utan för att hon vill backa i 180 knyck! Jag säger ”backa” och hon försvinner bakom mig… Delfi i ett nötskal! Så vi har fått lägga månnnga repetitioner på att bibehålla positionen under backandet.

När vi kom till klubben började kvällsdimman dra in över gräsmattorna och det var ganska rått och kallt. Hundarna fick en uppvärmningsrunda och när det var dags för träning fick det bli i skenet av klubbens belysning.

Femma fick ett träningspass med roliga moment, som budföring med två olika mottagare. Båda träningskamraterna verkar ha charmats av lilla försynta Femma som börjar ta för sig allt mer – hon fjäskar för dem och de tycker hon är sååå bedårande. De leker med henne och gullar med henne och snart får jag kanske börja styra upp det hela lite… men inte än. Det här passet blev precis som jag vill ha det, med en bra balans mellan teknik och känsla. Buskul!

Väl hemma igen tog vi en mörkerpromenad i månens sken… Och till ljudet av hjortarnas brölande ute på ängarna.

Hösten är verkligen här på riktigt och nu har fårskinnen plockats fram och lagts i soffan igen. Mysfaktor för höst- och vintermörkrets alla soffhäng.

I bilen har hundarnas utrymme försetts med ullpläden (/dynan) jag köpte åt dem i våras, men jag surar lite över att jag inte köpte den i en storlek större…

Jag får också ett oerhört ha-begär till alla dessa fina täcken som finns att köpa till hundarna. Nog för att både Delfi och Femma redan har varsitt Back-on-Track-täcke (Femmas fyndade jag för 50:- på en hund-loppis!), egensydda frotté-täcken i riktigt tjock och go frotté och diverse värmande täcken; både ulltäcke, termotäcke och diverse billiga varianter. Bland de billiga täckena finns även ett regntäcke som Femma testade häromdagen, och hon verkade faktiskt trivas riktigt bra i det. Jag har provat reflextäcken m.m. på Piaf och Delfi tidigare, men dels ville ju Piaf alltid ”skoga sig”, dvs. rulla sig i löv och mossa, och det funkar dåligt med något som helst täcke, dels tyckte jag aldrig att täcket satt särskilt bra. Men med rätt täcke i rätt storlek på en hund som trivs i täcke – det funkar.

Det här täcket köpte jag på Gekås för en billig peng, mest med tanke på de där riktigt korta rastningarna där hundarna ändå hinner bli dyblöta… Men det finns såklart ännu bättre, finare regntäcken – för att inte tala om alla de superfina ulltäcken som nu finns på den svenska marknaden. Det är vanlig ull, vadmal, merinoull och så många olika praktiska modeller – och färger… Jag vill ha dem, allihop!

När vi var med på andjakt häromsistens och Femma satt och frös i väntan på infloget, ja då uppstod ju ännu ett behov – av en poncho! Eller två… Det finns både ullponcho som håller värmen, och regnponcho mot fukt och vind… Vill ha dem också! Men någonstans får man ändå dra gränsen… det är ju inte ens säkert att vi får så många fler jakttillfällen.

Ack ja! Det enda täcke som shoppades när ”lönen” (från mig själv…) kom den här månaden, var ett tjänstetecken för uppletande-träningen, det har ändå stått längst på min villhöver-lista. Vi hade fått överta en annan hunds tjänstetecken, men det var fel storlek – och fel färg…

Igår var vi iväg på jaktträning med en nygammal träningskamrat som jag fick ny kontakt med vid walkup-träningen senast. Vi tränade på ett ställe som påminde lite om den stora parken i Lux, där jag brukade träna mina hundar; stora ytor och lite folk och hundar som gick förbi i utkanterna. Det blev riktigt bra träning där jag stretchade avstånden lite mer än jag brukar, och Femma hade verkligen kul och var så duktig, både på dirigeringar, och – framför allt – på markeringarna och i synnerhet dubbelmarkeringarna. Jag känner att med rätt träningskamrat kan man verkligen få till riktigt bra träningar, samtidigt som man har kontrollen så att min hund får det som just hon behöver.

Samtidigt har jag anmält oss till ett par walkup-träningar till – det ser jag verkligen fram emot! En svacka kan ha så många olika orsaker, det gäller att känna efter ordentligt vad som ger en rätt energier.

Planen att träna jakt varannan dag och lydnad varannan håller inte riktigt, men balansen är ändå hyfsad, mycket bättre än innan. Dessutom känner jag att jag vill passa på med jakten nu, innan höststormarna drar in – då kan vi pilla med lydnadsdetaljer i garaget och i träningshallen, som jag tänker använda mer den här vintern.

Planen att gå mörkerpromenader håller däremot alldeles utmärkt! Hundarna i sina reflexselar och jag i min varselväst, vi går vår kvällsrunda nästan varje kväll – om jag inte redan fått ihop mina 15000 steg – och jag trivs så bra med denna extra bensträckare före kvällens soffhäng med tv och tända ljus och något gott att äta.

Igår kunde Delfi följa med på en ordentlig promenad igen, efter att hon plötsligt i slutet av förra veckan haltade och därefter fick rimadyl och vila i ett par dagar. Jag vet inte om hältan kom av att hon trampat fel mitt i allt studsande hon ägnat sig åt sedan hon tillfrisknat från anaplasman – eller om det var ett utslag av den där diffusa hälta som man varnat mig för, som kan komma efter just anaplasma. Suck!!! Men nu provade jag i alla fall att ta bort rimadylen snabbt igen, vänta ett par dagar och sedan låta henne få röra sig ordentligt, och det verkar hålla. Hon fick en ännu längre promenad idag.

På eftermiddagen igår kom sedan ett par nya träningskompisar hem till mig för spår- och uppletandeträning på ”mina” ängar. Vi lade spår åt varandra, tränade uppletande medan spåren låg till sig, och gick våra spår medan det så smått började mörkna ute. Effektivt och väldigt bra träning. Och trevligt!

Femma har inte gått mer än ett par personspår som lagts av andra än mig, men det verkar inte bekomma henne det minsta, bortsett från att hon blir noggrannare. Vi gick ett spår på ca 300 meter med 4 vinklar och Femma fick in samtliga pinnar, dvs. 3+1 (tre små pinnar i spåret och en längre pinne i slutet).

Och som vanligt var det så tydligt vad hon älskar allra mest att göra – spår är helt enkelt det bästa som finns.

I fredags åkte jag iväg på lydnadsträning på ett för oss nytt ställe, med för oss nya människor. Självklart passade jag på att låta Femma kuta till en människa hon aldrig träffat, på ett ställe hon aldrig varit på tidigare, dvs. så som det är på tävling. Det var inga problem, även om momentet inte är klart än. Det var en rätt klafsig appellplan denna dag, så det var viktigt att min lilla prinsessa fick göra fartiga, roliga övningar, och så blev det också. Både Femma och jag skitade ner oss ordentligt, bara nyttigt…

(På förmiddagen hade vi tränat på långa framförgåenden, och här ser man hur Femma undviker minsta lilla vattenpöl… 😅)

Det var ett riktigt trevligt gäng att träna med och jag ska verkligen försöka ta mig i kragen och åka iväg på fler sådana träningstillfällen. När det är så fin stämning ger det verkligen en riktig boost.

Även igår var vi iväg på ett helt nytt ställe, men med retrievermänniskor jag träffat förut i olika träningssammanhang. Vi hade bjudits in till organiserad walkup-träning, och mina högt ställda förväntningar infriades med råge. Det var hög klass på upplägget och väldigt trevlig och stöttande stämning bland deltagarna. Just sådär att man känner att folk på linjen blir glada när det går bra, oavsett vilken hund det är… För utmaningar fick vi, allihop. Det blev en kanondag med hundträning när den är som bäst, och massor med träningsinspiration fick jag med mig hem.

…så hittar man det andra. Det är väl ofta så att man absolut inte hittar det man letar efter, däremot helt andra saker som man inte alls behöver. Igår gick jag på ställen i skogen där det åtminstone för två år sedan fanns massor med blek taggsvamp – det var då jag lärde mig den sorten och började plocka den. Igår hittade jag nästan ingenting – det enda som jag skördade mycket av var steg i stegräknaren. Och en kniv!

Långt upp i skogen hittade jag nämligen en speciell typ av jaktkniv på marken – och jag visste ju att jaktlaget var där och jagade häromdagen, så det blev till att dra i några trådar när jag kom hem, och så småningom stod jag i kontakt med knivens ägare så han kan få tillbaka den.

På eftermiddagen åkte vi till spårskogen, där både Delfi och Femma fick varsitt spår. Det spår som var tänkt för Delfi råkade hmmm bli över 500 m långt, så jag lät Femma ta det istället. Båda har ju gått längre spår än så när vi tränade viltspår, men sedan vi börjat träna personspår blir det oftast lite kortare spår, och jag tror att Femmas spårkondition är snäppet bättre än Delfis just nu.

Delfi fick ett rejält tappt på sitt spår i början, men när hon väl kom rätt igen så tog hon resten av spåret klockrent, och alla pinnar hittade hon. Femma tog sitt långa spår som en liten gudinna. Det var ett par gånger jag inte riktigt trodde vi var rätt, men är det något jag har lärt mig, så är det att hunden – i alla fall den hunden – har bättre koll än jag i spåret… Och båda gångerna bekräftades detta av att hon hittade en av mina pinnar.

Medan spåren låg till sig roade vi oss med skick genom gles skog, till upp-och-nervända hinkar som jag lade ut godis på. En klubbkamrat gör något liknande med sina hundar och det ser så kul och finurligt ut, så jag var tvungen att prova – annars tycker jag det är så svårt med att kräva raka linjer genom skogen. Väldigt kul var det, och hundarna fick ju bra motivation att gå snabbaste, dvs rakaste, vägen fram till hinkarna och godiset…

Det är Hallux stiffs fel, det är jag rätt säker på. Den tunna, stela skosulan gjorde susen för mina framfötter – där har jag inte alls ont längre. Istället har jag fått hälsporre från *piiiip*. Det har smugit sig på, lite mer i den ena foten än i den andra. Synd att man inte använder högklackat, tänkte jag när det var som värst och jag trippade (nåja) omkring på tå… Det går sådär att gå på tå i kängor eller gummistövlar och ute i svampskogen… och vissa små muskler i framför allt anklar och underben har förskräckt protesterat när de fått jobba som aldrig förr i mina försök att avlasta de ömmaste ytorna under fötterna – för att vila kommer såklart inte på fråga. Däremot har jag då och då använt Voltaren gel som hjälpt lite och tillfälligt. När vi skulle ut på jakten häromdagen unnade jag mig däremot en smärtis, och det var ju otroligt skönt. Det kändes som att fotsulorna för första gången på ett månader fick slappna av lite grann.

Hallux stiff-sulorna har jag självklart tagit ut ur mina skor – om jag behöver dem igen ska jag bara använda dem en kortare period, den saken är klar.