En dag i hundens liv
vill man helst hoppa över
Ignorera
Radera

En dag i hundens liv
då det är dags att ta farväl
Summera
Gå sönder

En dag i hundens liv
men jag minns allt det andra
12 år
Kärlek

Detta med att se hundarna gå spår kan nog bli lätt beroendeframkallande – det är verkligen spännande att se om och hur hunden reder ut olika svårigheter. Igår fick Femma och Delfi varsitt fullängdsspår och Piaf fick ett kort spår, och Femma var sämst i klassen!? Iofs tog hon 95% av spåret som på räls, som vanligt, men på just en sträcka där hon slarvat och hamnat fel låg en pinne, som vi därmed inte fick med oss hem. En annan pinne fick hon med sig trots att hon inte var i spåret då heller, men tydligen är motivationen stor hos henne att få med sig pinnen om hon känner av den, det var riktigt positivt att se… Men sedan var hon då uppenbarligen för långt ifrån när vi passerade nästa pinne… Men det var väl bra, för det visar att vi har något att jobba med, och det är noggrannheten. Jag kör ju redan med lite längre liggtid än man behöver ha för appellklass, men vi kanske behöver köra flera timmars liggtid för att Femma ska få ner nosen och anstränga sig lite…

Delfi fick sitt spår över ett hygge och tog det så samlat och fint som hon brukar. Hon verkar gå på spårkärnan trots den korta liggtiden. Hon tar sig också tid att sniffa på buskar och grenar som jag antagligen har gått emot vid spårläggningen.

Piaf var också jätteduktig och bör faktiskt få längre spår, hon med! Synd att det inte är lika roligt att lägga spår som att gå dem med hundarna…!

Jag vaknar tidigt och sträcker mig genast efter läsplattan och slår på SvtPlay, konstaterar med lättnad att räkneverket står kvar på 40, samma som när jag gick och lade mig. Räkneverket visar antalet älgar som simmat över Ångermanälven på ett visst ställe under de senaste dagarna.

Den stora älgvandringen är en slow tv-satsning som SVT startade upp vid den här tiden förra året. De riggar upp ett antal filmkameror i detta område i Ångermanland, närmare bestämt vid Kullberg nära Junsele (i höjd med Umeå, om man som jag inte har/hade en aning om var Ångermanland ligger…), där älgar vandrat från öst till väst vid just den jär tiden på året sedan årtusenden tillbaka. Dessa kameror står på dygnet runt och när isen på Ångermanälven har smält tillräckligt kommer älgarna in i området och tar sig så småningom sig över älven – ibland ensamma, ibland i grupp, ibland med viss dramatik, ibland hur lätt som helst – och då får tv-tittarna lov att följa detta skådespel direkt via kamerorna. I ett kontrollrum i närheten sitter ett tv-team dygnets alla ljusa timmar och väljer vilken kameras bilder som ska kablas ut – från midnatt till kl 14 på Kunskapskanalen, och övriga timmar på SvtPlay. Detta pågår i 3-4 veckor.

Förra året blev sändningarna tydligen en succé, men knappast i närheten mot vad det är i år, med tanke på hur många som sitter i frivillig eller ofrivillig karantän. Vad jag förstått av kommentarerna i den FB-grupp som startats, så har många haft ett enormt utbyte av de vackra naturbilderna, även innan älgarna började komma in i bilden, men ännu mer när de kommit in i området och även simmar över älven.

Själv började jag titta ganska sent, för ett par dagar sedan, och redan då hade SVT förlängt sändningstiden med ett par dagar, eftersom våren kom sent i Norrland i år och väldigt få älgar hade hunnit ta sig över älven. Jag hade vaknat tidigt och slog på Kunskapskanalen och då stod precis några älgar redo att gå i vattnet. Strax därpå fick man se tre älgar simma över, medan en blev kvar på stranden, gjorde ett försök men simmade tillbaka. För kallt i vattnet, kanske? Det är ett fascinerande mysterium vad som får älgarna att stå länge och väl på stranden och tugga i sig gräs, för att helt plötsligt gå i vattnet och simma över. Eller låta bli.

Som igår kväll, då en ung älgko bestämde sig för att ta steget fullt ut och simma över, medan övriga stod kvar och såg henne simma iväg, samtidigt som ett jättestort isflak kom flytande med strömmen, och vi tv-tittare höll andan och tummarna för att hon skulle hinna över innan isflaket hann ikapp henne… Det gjorde hon!

Så jag är fast… I alla fall är det detta jag ser så fort jag sitter still inne nu, och jag förstår verkligen att folk som bor i stan eller som måste vara inomhus av olika skäl följer sändningarna ännu mer. Facebook-gruppen Vi som gillar den stora älgvandringen är dessutom en ovanligt trevlig och hjärtlig grupp – av naturälskare, får man förmoda – och när det stod klart att sändningarna skulle förlängas ytterligare ett par dagar drog någon igång en swish-insamling och såg till att en stor smörgåstårta + bakelser levererades från det lokala bageriet till tv-teamet i kontrollrummet. Sverige känns plötsligt lite mindre avlångt.

Förra året odlade jag upp några smultronplantor från frön – de fick gå igenom hela proceduren med att stå flera veckor i kylskåp, därefter växa till sig i vardagsrummet innan de flyttade ut till mina blomlådor, där de blommade, besöktes av de nödvändiga humlorna/bina och faktiskt gav några smultron också. När hösten kom var plantorna så fina att jag satte ut dem i trädgården, och de är riktigt fina nu efter vintern. Ett par blommor har kommit och en hel del nya blad – de verkar trivas! Men då vart jag plötsligt inte nöjd längre med att ha dem mitt i gräsmattan, de fina smultronplantorna måste ju skyddas från de stora stygga grästuvorna… Så nu har jag grävt upp runt dem så att de har fått en egen rabatt omgiven av kantsten (det kanske var dumt att jag hittade alla de där kantstenarna på tomten…) och ny, fräsch jord. Hoppas nu inte att jag förstört för dem, gjort det för lätt att leva – med tanke på att de uppenbarligen trivdes som det var innan också… Förhoppningen är att de ska börja skicka ut skott som kan bre ut sig i den lilla rabatten.

I den andra lilla nya rabatten visar sig nu 12 pyttesmå plocksallat-groddar. Det borde ju räcka gott och väl för det här hushållet. Ändå kunde jag inte låta bli att peta ner några extra frön… Går det bra får jag väl leva på sallad ett tag!

Ett par rejäla nävar basilikablad skördade jag igår för att försöka rädda nässelpeston från häromdagen – den blev nämligen inte särskilt god, och jag hade läst att det räcker med en ganska liten mängd basilika för att ge önskad smak. Men tyvärr hjälpte det inte, inte heller med extra nötter, olivolja och ost (tänkte dock inte offra parmesan på det här projektet). Så det fick bli så att all nässelpesto kasserades. Det kan inte hjälpas, men äcklig mat äter jag icke. Jag sätter upp nässelpeston på erfarenhets-kontot och håller mig förmodligen till säkrare kort imfortsättningen, både när det gäller pesto och nässlor. Ej i kombination.

Det har blivit många fina rundor runt Kroksjön de senaste dagarna, dock med endast Piaf och Femma som sällskap.

Knappt hade Femma blivit bra från sin magsjuka, så började Delfi halta… Samma gamla högra handled, så hon får vila några dagar med Rimadyl och koppelvila. Hennes handled är nog lite skör sedan tidigare skador – jag hade också alltför lätt att stuka min högra vrist under flera år – det är först under de senaste åren som jag kan vricka till foten utan att den viker sig så mycket att det blir en stukning, vilket är jätteskönt! Men det krävdes verkligen att jag såg mig för var jag satte fötterna under några år för att vristen skulle läka ordentligt. Men att säga åt en särskilt het-tempererad flatte i sina bästa år att ta det lugnt och inte studsa sig fram i tillvaron… är knappast lönt. Så jag är väl inte helt förvånad när den här skadan dyker upp på nytt. Men tråkigt är det, inte minst som jag just nu skulle vilja träna både Delfi och Femma tillsammans på ängarna.

Femma får sina träningspass, och jag fortsätter att fnula på skicken. Häromdagen körde vi markeringar med bollkastaren, och det blev så tydligt hur vinden påverkade hennes sätt att jobba i de olika riktningarna. I en riktning misslyckades hon, och det var i den medvind, så passet därpå jobbade vi upp den tekniken – med dummies och kortare avstånd. Egentligen är det väl inte optimalt att träna markeringar själv, men vad gör man, och vad jag kunnat se hittills har inte hennes markeiringsförmåga blivit lidande, så vi kör på.

Delfi får sina minimala koppelrundor, och under en sådan runda igår gick vi förbi en skogsglänta där ett domherrepar höll till! Det gör något speciellt med mig när jag får se dessa vackra fåglar, särskilt som det bara händer någon enstaka gång varje vinter att de förärar min fågelmatning med ett besök (som jag ser, åtminstone). Men om vi har ett häckande par här ”på min gata”, då skulle jag bli riktigt glad!

Strax utanför min egen trädgård har jag ett par svartvita flugsnappare, och de har alldeles bestämt ungar i sin holk, för det låter så där gulligt av gapande fågelungar varje gång mamma eller pappa Flugsnappare kommer flygande till holken. Naturens under.

Apropå mitt tidigare inlägg om uttrycket ”i dessa tider” (nog för att jag också har fallit i samma grop mången gång sedan dess)…, så var det ju lite kul att se den här krönikan i GP.