När grannens äppelträd dignade av frukt för några år sedan gjorde jag äpplemos och det var så gott att ha både på havregrynsgröten och som äpplekompotts-dessert. De senaste två åren har jag fått klara mig utan – bara någon enstaka gång har jag hittat någon billig svinn-påse med äpplen som också blivit äpplemos.

Häromdagen fanns ett utrop i en lokal FB-grupp: Kom och hämta fallfrukt! Så det gjorde jag, två fulla kassar med äpplen fick jag med mig hem. Jag hade kunnat ta mycket mer, men jag var inte helt säker på den här äpplesorten.

Jag var rentav lite skeptisk, för dessa äppplen hade inte jättegod smak. Jag har alltid älskat äpplen och känner ofta på lukten om det är en sort jag gillar, och dessa skulle jag ärligt talat inte äta som de är.

Men när de kokats ner till ett mos blev det något helt annat, och med lite tillsatt socker så blev moset riktigt, riktigt gott  Nu har jag tre stora burkar att frysa in… och ännu en kasse med äpplen att koka.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Men däremellan har jag varit ute med hundarna och plockat en liter blåbär. Det är mycket frukt att ta hand om nu! Hos pappa har jag plockat ett par deciliter smultron som kommer att användas i en smoothie. Mina egna smultronplantor har också levererat några smultron, stora och fina, men dem plockar jag och äter direkt…

Det är med en smått religiös känsla jag sitter utanför mitt hus och ser solen klättra allt högre på himlen. Ljuset!

Jag fick i och för sig flytta in under taket, för det kom några regndroppar, men när jag sitter här har jag ändå en fin vy över ängarna. Söndag morgon och det är så tyst och skönt.

Igår kväll ville jag knappt gå in. Det var den perfekta sommarkvällen efter en perfekt sommardag med härlig värme, bara lite moln på himlen och en väldigt svag bris (samt en etta på b-prov, gubevars…). Femma och jag hade varit vid vår vik på eftermiddagen och simmat länge och väl, tävlat om att komma först ut till kastad boll (nåja, en av oss hade knappast någon chans i den tävlingen…) och avslutat med lång och mysig handdukstorkning på den solvarma klippan.

Jag ville sitta långt in på natten och bara vara i den känslan jag hade. Av att ha trotsat och vunnit över mina inre demoner – de som hade kunnat stoppa mig från att lämna ett jobb som jag inte trivdes på (längre), köpa ett hus på landet, starta på prov med mina hundar. Visst är det vitt skilda utmaningar, men det är i alla fall delvis samma demoner som spökar.

Till slut fick John Blund bestämma och hundarna och jag gick in och lade oss.

På provplatsen igår fick jag många fina kommentarer om Femmas arbete, och någon sa att Nu får hon väl sova i sängen i natt! , så jag fick ju berätta att det gör hon varje natt… Den mysigaste hund jag haft är hon, den lilla Femman, som nästan varje natt – nu när inte Piaf ockuperar huvudändan av sängen – somnar med sitt huvud mot mitt nyckelben. Snacka om mysfaktor.

Däremot väckte hon mig i morse, vid femtiden. Kanske var hon nödig, kanske var hon hungrig, kanske var hon bara lite extra sugen att gå upp och möta dagen.

Därute hade solen just börjat sin klättring och här sitter jag nu och får se det ske.

Under en av våra promenadvägar går vi förbi ett lite oländigt ställe där jag de senaste månaderna tänkt att där måste jag gå och titta när det blir svampsäsong nästa gång… Och nu väntade jag tills jag visste att om det är ett bra svampställe, så måste det ha kommit upp svamp vid det här laget… Och det hade det.

Vi gick dit igår och jag hittade massor, vissa svampar hade redan blivit lite gamla, så med facit i hand kunde jag gott ha gått dit tidigare…

Idag var vi där igen och jag gick och mös över att ha hittat ett ställe som kanske är bara ”mitt”… Känslan när man går i okänd skog och tänker att här borde det finnas… och när man vänder sig om breder en mindre gul matta ut sig. Då kickar de gamla jägar/samlargenerna in!

Man märker att det är mer folk ute i svampskogen för varje år som går, och säkert lite extra mycket i år. Det är ju som det ska, men det gör att jag övergett de mest uppenbara och lättillgängliga svampställena. Jag har inte tålamod att gå och leta svamp där ”alla andra” redan varit precis samma syfte, så ett nytt ”eget” ställe satt riktigt fint.

Nu sitter jag och njuter en stund i solen – äntligen är sommarvärmen tillbaka! Det var en helt magisk morgon i morse…

Men nu är det snart dags att lämna solstolen för en hel del utomhuspyssel här hemma… som gräsklippning. Jippi, eller nå’t. Tänk positivt, tänk på motionen det ger…

Det regnar ute denna söndagsmorgon, men vi sitter ute på altanen ändå – under tak, givetvis. Hundarna sover på frukosten och jag läser en bok/surfar, men blicken dras en och annan gång åt hundarnas håll. Jag fascineras än en gång av hundarnas förmåga att göra det bekvämt för sig – det verkar så mänskligt på något vis… Mina hundar sover tydligen inte lika gott på golvet, inte om de får välja själva, och det får de.

De sovande hundarna missade gästen/gästerna vi just hade här under bara några sekunder. En domherre som jag tror var ung kom och satte sig på ryggstödet på stolen som står på andra sidan av bordet, dvs ute i regnet. Där verkade den sitta bra tills jag började fippla med telefonen för att ta en bild, så typiskt, det kunde jag väl låtit bli. Den lyfte och försvann bakom husknuten, men var strax tillbaka, denna gång med en kompis (eller mer troligt en förälder). De satt på staketet i bara ett par sekunder, sedan flög de upp mot skogen. Ett väldigt kort, men kärt besök.

Jag funderar över vilken svampskog vi ska kolla av idag, och försöker minnas de nya ställena från förra året. Igår gick vi till ett helt nytt ställe, och det gav hyfsat god utdelning. På vägen hem gick vi förbi ett gammalt ställe och där hittade jag åtets första karl-johan-svamparna, så regnet välkomnas lite extra idag.

På vägen till det där nya stället hade vi stannat till vid ett tjärn och tränat lite igångar. Inte den lättaste igången, kan tyckas, men eftersom vi är där ganska ofta är det ändå en bra träningsplats för oss.

Lite märkligt är det väl ändå: Hur ofta hör man inte att hundar lär av och tar efter varandra? Uppenbarligen gäller det inte små labbeflickor som ser sina äldre flockkamrater kasta sig hejdlöst ut i vattnet… Men det går framåt – viljan finns där, och det är så tydligt var spärren ligger.

På eftermiddagen gick Femma och jag själva till ”badplatsen” – fortfarande var det i kallaste laget för mig, men det blev en simtur även idag – när jag hade gått upp och ner i vattnet några gånger för att kasta dummies m.m. kändes det som att jag lika gärna kunde bada också. Det känns skönt efteråt! som grannen sa, som kom med sin lilla hund just när Femma och jag var klara.

Visa av erfarenhet (hans tidigare hund och Delfi tålde inte varandra efter en väldigt onödig incident) så var vi helt överens om att våra hundar inte behöver hälsa, och vi kunde för första gången på länge stå och samtala en längre stund. Varken Femma eller den andra hunden brydde sig särskilt mycket om varandra – Femma var nöjd bara jag satte igång att torka henne med badhandduken, det tummar man icke på!

På vägen hem hade vi återigen några – tre, denna gång – dirigeringar att hämta in. Den första strulade vi med något oerhört, men så låg den också svårast till, en bra bit in i det höga gräset. Men vi löste det till slut, och de två andra kunde jag bara känna mig riktigt nöjd med. Riktigt bra och tydlig ”låsning”, rak linje, effektivt nosarbete och snabb leverans av dummyn. När hon levererar dummy har hon gudskelov mindre tendens till det som blivit en ny, ful ovana vid boll-leveranserna, nämligen att använda matte som bromskloss. Det får vi väl ta tag i snart, antar jag…

Hur fin var inte gårdagen? I mitt tycke var det absolut perfekt med lite drygt 20 grader och växlande molnighet (mest sol).

En perfekt dag för det mesta som man vill få gjort utomhus. Som en morgonpromenad med svampplockning i sluttningar som gav mina ben ordentlig motion (men inte så mycket svamp.. ), följt av ett stort sök med Femma med en enda apport att hitta på en stor, vallad äng med högt gräs. Tanken var att hon skulle få jobba länge och väl, och nog fick hon jobba, men kanske inte så länge som jag hade tänkt mig… Frågan är om hon bara letade bra, eller om apporten låg för lätt ändå… Jag bestämmer mig för att det nog var lagom av båda komponenterna, med tanke på att hon inte lyckades hitta den sista apporten i det senast föregående söket – där fick jag istället tillfälle att kalla in henne mitt i letandet, och då hade hon letat länge.

Efter söket fick Femma klippa klorna och sedan vila, för det är nya tider här nu. Hundarna ”behöver” inte följa med på allt, särskilt inte när de får träna ordentligt, då är det bara bra om de får vila och smälta mellan träningspassen. (Ja, jag har läst min Oliver Kirally!)

Istället fick Delfi följa med mig ut och plocka blåbär – där flög tre timmar iväg på ett bräde. Eftersom det ännu är lite tidigt på säsongen har de små blå hunnit mogna olika på en och samma buske. Det går inte att bara länsa buske efter buske, utan man får välja ut de stora. Morgonsol. Min lilla teori är att det gäller att plocka där som bären får morgonsol – de får sol på sig medan de ännu åtnjuter nattens fukt. Uppe på små kullar och runt träd växer de allra bäst – där kommer solen åt dem. Det blev ändå till att välja ut de största bären, men till slut fick jag mina två liter hem och in i frysen. Vintervitaminer!

Nu var det Femmas tur igen. Vi drog ner till sjön och till vår bästa badvik. Det var väl i kallaste laget för mig, men vi simmade ihop och vi tränade även lite vattenmarkeringar med olika typer av igångar i vattnet.

På vägen hem körde vi lite roliga sökövningar i skogen och plockade in två ganska långa dirigeringar som jag kastat ut (som Femma fick se) på vägen till sjön.

Vi har fått nya grannar vid den där ängen och de har ett stort inglasat rum som vetter ut mot ängen. De har nog inte riktigt vant sig – än – vid att jag ”håller på” med mina hundar på ängarna. De är lite nyfikna på vad vi sysslar med. Så häromdagen när jag hade kastat ut en boll och skulle skicka Femna på den, så hade Femma lite svårt att fokusera på kastpunkten, eftersom vi snett framför oss hade någon som rörde sig bakom en stor glasvägg. Lite störning 🙂 Och den som följt mig länge vet vad jag tycker om publik när jag tränar hund: I love it! I Lux tränade jag ofta och gärna i stora parker med lagom mycket störning – och publik. Igår hämtade vi däremot ett par dirigeringar åt andra hållet, med huset/publiken (man kan ju låtsas att de är superintresserade…) i ryggen. Särskilt när det går så bra önskar jag i alla fall att det var någon som såg…

Det perfekta vädret utnyttjades slutligen för gräsklippning, grillning och altanhäng. Jag njuter lite extra nu när ”alla” är på semester och det är mindre gång-, cykel- och biltrafik förbi mitt hus, både av de få som bor här och av andra som också vill njuta av den fina skogen och – framför allt – sjön. Det är som att den lilla (mycket lilla) baksidan med att bo mitt i ett paradis, den försvinner under de här sommarveckorna.

Jag behöver inte lämna det här paradiset, i synnerhet inte nu.

Igår kväll var i och för sig sval, men tillräckligt fin för att jag skulle vilja sitta ute på altanen och njuta av tystnaden och utsikten över ängarna – och känslan av eufori. Den känslan som var det sista jag förnam innan jag somnade med näsan mot Femmas nacke och, om inte det allra första, så närapå det första jag tänkte på när jag vaknade idag.

Det trista med att vara ensam – riktigt ensam – är att inte ha någon att dela den glädjen – euforin, var det! – med. Vad har jag, mer än en blogg, och kommer någon som läser ens känna den minsta glädje över det jag skriver? Jag låter bli att svara på den frågan. Men! Det är min blogg och jag gråter om jag vill och jag uttrycker min eufori om jag vill.

För igår var hon en stjärna, min lilla Femma. Hon är alltid en högt älskad hund, precis som Delfi. Men igår var hon inte bara älskad, utan hon var tamejfan bäst i hela världen. Jag var inte så dum, jag heller, faktiskt, för vi kom över en hög tröskel tillsammans. Hon gjorde grovjobbet, det var hon som hade tröskeln framför sig, men jag var där och stöttade precis lagom för att hon skulle ta sig över och landa på fötterna/tassarna på andra sidan.

Bakgrund: Förra sommaren blev Femma stucken  av en geting precis när vi hämtade träningsvilt – där började hennes fobi för getingar och under en period ville hon inte heller ha med vilt att göra…! I synnerhet inte trut, som hon fick i uppgift att apportera precis efter att det hade hänt – utan att jag hade lagt märke till det – men det färgade även av sig på resten av viltet.

Hon hade inga som helst problem med något vilt före den där händelsen, och det var i alla fall skönt att veta. Hon hade också vid ett kurstillfälle under sommaren visat sig kunna ta duva (men inte and), men hon hade svårt att leverera den till mig, så hon hade helt uppenbart kopplat ihop mig också i den där kedjan: matte-vilt-geting-ont! Under en period efter detta var jag riktigt rädd själv för att ta fram vilt och träna med det – jag visste att jag skulle behöva övertala Femma att vilt inte är farligt, men hur? Särskilt som jag själv också fanns med i ekvationen…

Så småningom hittade jag verktygen – jag hade haft dem, men utvecklat dem efterhand och kunde ta med dem ut i skogen med ett par-tre vilt i taget. När jag väl provade på det sättet gick det förvånansvärt snabbt. Hon plockade snart in sök med alla sorters vilt, och apporterade dem även i vatten.

Då var vi redan en bra bit in i oktober – och bara några dagar senare bestämde Femma att badsäsongen var över. Jag försökte då övertyga henne om att den inte var slut – jag hade nämligen anmält henne till ett b-prov och såg ju hur Piaf och Delfi fortfarande badade under varje promenad… Men Femma hade bestämt sig och nu var matte bara dum i huvudet som försökte få lilla labbeflickan att ändra sig.

Det märkte jag när årets badsäsong började. Det har jag skrivit om i tidigare inlägg; det var det där med igångarna i vattnet.

Alltså har vi badat, Femma och jag. Hon har fått bestämma själv om och när hon ska bada och hon har självklart fått gå upp när hon velat – men jag har även lagt in lite väl avvägd övertalning också.

Viltet har legat och väntat i frysen fram tills nu för några dagar sedan, och Femmas reaktion när jag plockade fram det var inte särskilt upplyftande – hon verkade ha glömt att hon hade kommit över den tröskeln redan… Kvällen innan det var dags för träningen med vilt fick Femma därför ta in ett stort sök med fjäderförsedda dummies, och det var i alla fall upplyftande! Swisch-swisch, bara, så var allt inne!

Så när vi tog med oss viltet ut i skogen nästa morgon var det med en bra känsla, särskilt som Femma skuttade glatt runt mina fötter. Ett vilt fick jag truga henne lite för att ta, men det gick snabbt över. Jag lade ut ett stort sök medan hon väntade bakom ett buskage, och sedan hämtade hon in det i flygande fläng. Den sista, en liten, liten rapphöna som hamnat i tätt blåbärsris, fick hon jobba lite för att få in, men det var bara nyttigt, eftersom hon inte gav sig utan fick hem den.

Men… jag hade visst glömt (”glömt”??) att tina en trut… Ingen ro innan vi kan bocka av truten! Igår hade vi alltså även en trut med oss ut, och planen var att – om det kändes bra – även apportera vilt i vatten. Attityden var återigen positiv runt mina fötter när vi gick mot dagens träningsplats, men när jag plockade fram truten gick den positiva attityden över i ”åh nej, inte den fula pippin…”. Nu var det dags för min stora prövning – nu gällde det för mig att pusha lagom mycket. Precis som jag tränat vid vattnet fick jag sätta in den väl avvägda övertalningen som får henne att vilja, våga – vinna! Och vann, det gjorde hon. Hon övervann den negativa känslan för truten, och inför mina ögon övergick känslan till stolthet när hon fick bära den, springa med den, leverera den…

Eftersom Femma älskar de stora söken lade jag strax ut ett stort sök – antalet vilt var bara fem, och området var stort, och närmast i söket låg – tadaaa! – truten.

Ojoj, vad Femma ville kasta sig ut i söket, och första viltet som hon tog in var: truten. Därmed var hon över den tröskeln.

Vi knatade ner till vattnet; nu återstod den där tröskeln, också. Jag körde ett par apporteringar från vattenbrynet, men innan vi var klara hade Femma apporterat både and och trut i vattnet – utan något trugande från mig – och levererat dem fint i hand! Halleluja!

På vägen mot bilen träffade jag ett par som också var där och tränade hund, och när de frågade hur det hade gått svarade jag ”jodå, jag är nöjd”. Haha, var inte det dagens underdrift!

Femmas träning den senaste veckan har präglats av grundträning. De dagar då det var badväder såg jag till tv få minst ett vattenpass ensam med Femma – och snart hade vi fått ordning på avlämningarna vid vattnet igen. Däremot är hon fortfarande tveksam till att kasta sig ut för vattenmarkeringar om hon inte redan är i vattnet. Vi jobbar vidare på att få upp suget efter apporten och som det är nu älskar hon  åtminstone att jaga apporten i vattnet. Hon simmar också rätt långt ut för att hämta den stående dummyn i vattnet (ibland simmar jag ut med den för att få ut den längre än jag kan kasta), men det är nästan märkligt så oberörd hon är av att höra en dummy/boll plaska i vattnet när hon själv är på land.

Ett par gånger när vi var nere och badade dök det typiskt nog upp en geting (eller liknande) och det gynnade knappast Femmas badlust… Men vi har sluppit sådant några gånger nu, och jag märker även hemmavid att hon är mindre känslig när det kommer flugor, trollsländor och annat. ALLT är inte ”getingar” längre och får henne inte att ”frysa” eller fly.

Oliver Kirallys The Balance gav mig inspiration att backa bandet med Femmas linjetag (har ju dessutom ett ”nytt” kommando att befästa), så vi har kört minst ett kort pass om dagen på fotbollsplanen. Tänker ofta på hur lyxigt vi har det med en fotbollsplan som underhålls väldigt väl och där vi får lov att vara utan sura miner från någon.

Där har vi kört riktiga basic-övningar och både Femma och jag tycker det är riktigt kul!

Igår var vi på Kopparhults markerings-workshop, och den största läxan jag fick med mig var det där med att kunna markera själv… Vi fick prova att markera sex kastade bollar ute på en äng – för mig var det totalstopp efter tre, möjligen fyra.

Jag är annars grymt nöjd med hur Femma hanterar väntan på kurs numera – jag är mycket sämre på att bara vara passiv och inte börja fotografera osv.

Ännu mer nöjd var jag då jag såg henne snappa efter flugor!

Delfi får fortfarande inte någon fartig träning, men får åtminstone hänga med på promenaderna – i koppel – och så fortsätter hon sin behandling hos Redog.

Hoppas verkligen att hon får börja träna igen, för vi hade riktigt roliga dirigeringspass i början av sommaren.

När Femma var valp/unghund hörde jag en retrievertränare berätta att när hen har en valp/unghund badar hen varje dag med hunden, för att få huden att känna sig riktigt bekväm i vatten. Varje dag under sommaren, alltså, men jag har för mig att det även kunde inbegripa våtdräkt. Jag tänkte något i stil med ”ska det verkligen vara nödvändigt – med en retriever?”. Nu, två år senare, kan jag säga att jag aldrig har badat så mycket (utomhus) som de senaste somrarna – delvis på grund av att badtemperaturerna varit okej även för en badkruka, men bara delvis. Femma är underbar på så många sätt och (vägrar säga ”men”) ger mig även lite kluriga utmaningar, som linjerna, getingfobin och hennes känsla för vatten, som känns lite ovanligt sval för att vara en retriever.

Hon går i och för sig gärna ut och plaskar i vattnet hyfsat tidigt på våren – men att simma i kallt vatten (som flattarna gladeligen gör) skulle inte falla henne in. Hennes temperaturgräns för när det känns okej att simma verkar otroligt nog vara ungefär samma som min…! (I alla fall i början av badsäsongen.)

Och hon simmar helt klart mest när jag också går i vattnet, då kastar hon sig i plurret, simmar gärna med mig och ligger i både länge och väl. Simtekniken är det inte heller något fel på – utom när hon då och då leker och plaskar med framtassarna. Men när hon vill komma fram snabbt simmar hon som en liten gudinna.

Länge och väl kan hon ligga i, som sagt – men när hon väl avslutat badningen, då vill hon väldigt gärna bli torkad. Jag har då aldrig tidigare haft med mig handduk ut för att torka hundarna efter ett högsommar-bad… men nu får det bli så.

Det är helt enkelt tydligt att Femma inte gillar att bli/vara kall. Redan de första dagarna hon var hos mig, i februari 2018, visade hon det tydligt genom att, så fort hon kissat ute i snön, springa och sätta sig vid dörren för att bli insläppt – trots att övriga flocken roade sig i snön!

I slutet av förra säsongen var det också väldigt tydligt när hon tyckte att badsäsongen var slut – det var i och för sig slutet av oktober.

Men nu är vi igång igen!

Däremot är hon inte helt bekväm med att hoppa i för att hämta en dummy eller boll – kastar jag en boll några få meter ut i vattnet är risken stor att hon vägrar hämta den. Och om hon hämtar den är det lite si och så med avlämningen, vilket hon inte har det minsta problem med vid landapportering.  När hon kommer upp ur vattnet är hennes prioritering helt enkelt att skaka av sig vattnet i pälsen, och då får jag köra ”handbollsräddningar” om jag vill få bollen i hand innan hon ruskar sig… Så vill jag självklart inte ha det. Däremot vill jag inte heller tvinga henne att stå ut med kylan, om hon nu tycker den är jobbig. Då lär jag henne hellre att snabbt som sjutton lämna av och därefter få klarsignal att skaka sig.

Igår gick bara Femma och jag ner till sjön (Delfi ska helst inte simma i det här skedet av Redog-behandlingen) och nu hade jag med mig en lite extra rolig vatten-dummy (en som syns bra och dessutom ställer sig upp i vattnet). Vi gav oss ut i vattnet tillsammans och Femma fick hämta dummyn och leverera till mig i vattnet för att sedan få ett nytt kast. Jag var riktigt nöjd med hennes attityd, och nu verkade det vara helt okej att jobba vidare utan att gå upp ruska sig. Närhelst hon ville fick hon såklart gå upp på klippan, exempelvis om hon fått vatten i öron eller vrångstrupe, men sedan kastade hon sig ut igen. Vi körde även markeringar upp på land med leverering till mig i vattnet. Och så busade vi lite allmänt. Hon kändes helt klart bekväm i vattnet – då hade vi dessutom en vind som gav oss lite vågor i vattnet, men det bekom henne inte.

Men efteråt, då ville hon ha sin torkning…

Delfi blev bra från sin hälta för några veckor sedan, men när den kom tillbaka alltför snart igen tog jag henne till Redog Göteborg för en genomgång av Beatha. Nu blir det rehab några veckor, med koppelpromenader, för min lilla tok-flatte.

Hon har den senaste veckan fått aktivering genom att få leta upp sin frukost och middag på gräsmattan, det älskar hon. Men igår fick hon även ta ett fältspår – eftersom hon går så lugnt tyckte jag det borde gå bra. Tennisbollar fick hon hitta, men hon bara tog dem och ville spåra vidare med tennisbollen i munnen…

Femma har fått korta träningspass med pinnar på fotbollsplanen för att träna sid-dirrar, och det är kul att se att hon gått från att vara lite tveksam i början (särskilt i början av varje pass) till att verkligen gilla pinn-träningen och ha ganska höga förväntningar redan från början. Jag älskar när hon viftar med hela sin lilla labbe-kropp! När det inte varit för varmt och Femma inte varit för trött, så har vi även passat på att köra lite lydnad på fotbollsplanen – lite bakdelskontroll, korta men roliga fotgåenden, inkallning, apportering kör vi mest. Och så har vi börjat med kryp… vem vet om vi någon gång i framtiden kommer till någon klass där vi får användning för det, men hon tycker det är kul att träna det, så…!

Jag är osäker på om hon saknar Piaf, eller om det är en släng av skendräktighet jag märker hos henne – men hon är dels ovanligt trött, dels ännu mer kontaktsökande än vanligt.

Igår var vi på Kopparhult och tränade med det supertrevliga golden-gänget igen. Det var sista gången för den här ”terminen” och alla verkade väldigt nöjda med att vi fortsätter en termin till med samma grupp.

Så här i sommartid märker jag att jag har allt mindre motivation att skriva i bloggen – så det blir väl som vanligt lite bildinlägg och sammanfattningar då och då. Önskar alla en fin sommar och njut av era hundar. Vi har dem bara till låns.