När jag vaknade i morse låg hundarna bredvid mig på det sätt som är min absoluta favorit: Femma låg raklång längs min vänstra sida – dock inte under täcket som hon brukar – och Delfi låg tvärs över mig, med skuldra och huvud uppe på min mage. Då mår jag!

Vädret idag lämnar däremot en del övrigt att önska. Regn och blåst – inte min cup of tea, direkt. Men bara det inte blåser storm så ska vi åtminstone ut på en långrunda. Vi tog den längre varianten runt Kroksjön igår, dvs vi gick ända hemifrån, och det blir nog en repris idag. På ett ställe där man redan innan fick hålla tungan rätt i mun för att ta sig nerför (eller uppför, beroende på vilket håll man väljer…) en smal stig i en brant slänt, så hade det blåst ner ett litet träd i någon av förra säsongens stormar, så man fick hålla på och klättra och trixa lite… tills någon tog bort det nu i somras. Nu när det blåste 9-10 m/s senast så har ytterligare ett träd blåst ner just där och lagt sig tvärs över stigen. Så nu får man fundera på om det är klättring, gå runt, krypa eller kanske dansa limbo som är bästa taktiken. Det är som sagt lutning också, och jag har hittills valt att krypa under.

Lite kul är det att se hundarnas val på ett annat ställe där det sedan några månader tillbaka ligger ett träd tvärs över stigen. Både Femma och Delfi har tidigare spontant valt att gå under det trädet. Ibland har jag stannat och använt trädet som hopphinder för lite träning, men när de passerade själva gick de oftast under. För dem är höjden sådan att det är lätt för dem att gå under, så det sparar väl energi. (Piaf gick runt.) Nu den senaste tiden har de ändrat taktik, och båda två skuttar över trädstammen, även när de väljer helt själva. Kul, tycker jag, och funderar lite över om Femma tar efter Delfi, som är i bättre form nu än på länge.

Bra städväder är det i alla fall… och alldeles perfekt väder för lydnadsträning i garaget. Inspirationen flödar efter att sett supergenerösa och duktiga Game on puppy-Jessicas inlägg på Facebook, där hon visar upp hur hon cirkeltränar sin Cråka. Hon och Cråkas apporteringsskola inspirerade ju även till ett par av de motivationsverktyg som jag använt för Femma på sistone, med gott resultat. Äras den som äras bör!

Hjortarna strövar förbi ute på ängen, och jag får äntligen se den ståtliga bocken som troligtvis var den som brölade för fullt dygnet runt under en vecka fram till för några dagar sedan. Han har det lugnare nu, och åh så tjusig han är med sin krona (näst längst till höger på min suddiga bild).

Nu blir de snart ”lovliga” för jägarna igen och som alltid håller jag tummarna för att varenda en av hjortarna här hemma klarar sig, även om jag också vet att det inte blir så och att även denna flock behöver hållas efter. Min inställning till jakten är verkligen delad.

Men jaktträning är i alla fall kul, så gott som alltid. Igår var vi på gruppträning på Kopparhult, och vi körde stoppsignal och sidskick till olika minnesområden varvat med skick till sökområde och markeringar över vittringsområden. De förstnämnda delarna klarade Femma riktigt bra, medan den sistnämnda var lite svårare. Det stämmer bra med uppfattningen jag redan hade, att vi har kommit längre med sid-dirrarna än med skicken vidare bakåt, så det är bara att göra läxan…

Jag var extra nöjd med känslan vi hade idag, trots lite dassigt väder och blöta fält. Stämningen var riktigt bra i gruppen och Femma tyckte nog att upplägget påminde lite om en walkup, med alla vändningar till och från olika områden – och hon fick sina sociala lekbelöningar som pepp. Det var uppenbart att även hon hade en go känsla ända in i slutet, och det tar jag som bekräftelse för linjen vi slagit in på de senaste veckorna. Den ska vi fortsätta att följa.

Nu hade jag redan bestämt mig för ett köp när vi kom till Kopparhult, annars hade man ju kunnat tänka sig att se det som en extra belöning för väl utförd träning: ett nytt ulltäcke, så nu har Delfi och Femma varsitt skönt, värmande täcke i vadmal. Så snygga färger!

Jag älskar ju själv att bära ullstrumpor, merino-underställ, ylletröjor (lusekofta, halleluja!), så självklart ska hundarna också ha varsitt ulltäcke…

Jag blir dels lite besviken, men mest förvånad när jag för andra morgonen i rad vaknar vid 7-tiden. Igår låg vi dessutom kvar och snozade ytterligare en timme – en riktig sovmorgon, minsann. Men det behövdes väl, och jag har ändå varit nöjd med våra tider och aktiviteter den här hösten.

I förra veckan fnulade jag vidare på hur jag ska kunna få Femma att bry sig mindre om väder och väta, och hittade olika situationer och ställen där hon inte bryr sig. När jag märkte att hon själv klafsade ut på någon blöt mosse fick hon en markering där, och dem gillar hon ju… Det där med att kräva och tvinga, det får andra syssla med (eller…?) men jag vill verkligen hitta hundens egen motivation för att komma över olika trösklar. Funkar det, så funkar det – annars får det vara.

Femma och jag tog även en ny privatlektion för att få tips i den fortsatta träningen av några lydnadsmoment, som framförgåendet, fotgåendet och budföringen. Vi har kommit en bra bit, men skulle verkligen behöva steppa upp lite, särskilt i fotgåendet. Sluta fega! Samtidigt får jag väl ”ge” mig det, att när jag nu ändå fegar, som jag gör i fotgåendet, där jag inte vågar ta ut avstånden mer, inte vågar lägga på mer svårigheter etc., ja då är det nog bra att jag inte heller tränar så mycket på just det… Och jag vet varför det är så att jag fegar i fotgåendet, medan jag experimenterar med och tränar ofta på framförgåendet. Det ena är för mig ett helt nytt moment, där allt är bonus, och det andra är mitt gamla paradnummer… Momentet som blev entrébiljetten in i en fransk träningsgrupp som annars krävde en kurs för att man skulle få vara med. Momentet som vi sedan åkte och ”visade upp” på grannklubbarna. Momentet i vilket jag alltid siktat på 10:an… Där är förklaringen.

Samma dag som Femma fick privatlektionen i lydnad fick Delfi ett rejält jaktträningspass som blev lite extra bra, med dirigeringar som varvades med markeringar i ganska snäva vinklar. Eftersom hon just det passet gick som en klocka på de allra flesta skicken, blev det extra uppenbart att vi verkligen behöver ta tag i fotgåendet. Hur länge har jag inte vetat detta, efterfrågat detta, tränat på detta…? Så nu har vi bokat ett par tider för att träna på JUST jaktfot. Det kan väl hända att det är ”så dags” nu när Delfi är 7,5 år – men hon är så pigg och älskar all träning, och jag hoppas att få starta henne på WT nästa år.

I helgen återvände vi till Floda och den fina promenaden runt Sävelången via Nääs.

Det kändes som evigheter sedan sist, men som vanligt stormtrivdes jag – det är något visst med Floda-borna. De ler och hejar mer än på andra ställen. Hundarna fick gå lösa för att kallas in och gå vid sidan vid möten – bra träning. Ovanligt få hundmöten, men väldigt bra sådana – dvs. med lugna hundar. Delfi har också blivit mycket bättre på hundmöten på sistone, och jag skulle tro att ”boven” i dramat alltid var Piaf, som var den som hade börjat stöka efter att ha blivit påflugen en gång i Lux. Även om Piaf såg lugnare ut än Delfi de senaste åren, så var hennes känsla nog en annan, och Delfi var den som agerade utåt. Det blev sakta bättre, men vi får ju inte jättemycket tillfällen att träna här ute på landet… och träffar vi sedan hundar som släpps fram i flexilinan, eller springer lösa och kutar fram, eller som gör utfall i kopplet, ja då blir det inte så bra för just den träningen. Just nu har vi knappt någon så busig grannhund, vilket har varit gynnsamt för oss. Under Floda-promenaden passerade vi bland annat två skälliga taxar, och det var inga problem.

Efter den promenaden spenderade vi resterande ljusa timmar på Lerums BK, där vi tränade lydnad, spår och jaktapportering! Roligt, roligt!

Igår blev det absolut ingen träning, inte ens under långpromenaden, som blev den ”korta” Lövsjörundan, dvs 9 km.

Sedan Piaf lämnade oss har Femma lite tråkigare under promenaderna – tidigare hade hon ju alltid sällskap av Piaf i täten; det var de två som hittade och undersökte dofter tillsammans, bar eller kampade om pinnar osv. Men på sistone har Delfi alltmer börjat gå därframme, hon med, istället för att gå klistrad vid min sida… Jag tycker det är jättefint att se.

Så ofta åker jag förbi denna plats och tittar ut mot det lilla huset på bryggan. I soluppgångar och solnedgångar, regn och solsken, dimma och storm står huset där så ensamt i det alldeles speciella ljuset vid Mjörn.

Igår var en sån där dag då jag inte behövde åka någonstans, det gillar jag. Jag lade två spår på morgonen, sedan gick vi en promenad helt utan träning – det är svårt för mig att låta bli, men det gick – och sedan fick hundarna gå sina spår, hur bra som helst. Sedan kunde jag med gott samvete ägna flera timmar åt min lånade bok Allt vi har gemensamt (Sanna Torén Björling), och jag kan inte låta bli att återge den här vackra historien från boken:

Sherrys pappa har sina rötter på en fårfarm i Wyoming, söder om Montana. Där lystrade en av hundarna på ett alldeles speciellt sätt. Som ung flicka gav Sherrys farmor uppmaningen i samtalston: Gå och hämta fåren. Shep, go get the sheep.

Shep, som i shepherd, herde, gav sig genast av, snabb som en vind, drev fåren in mot ladan för natten, undan rovdjur och regn. Flocken kunde vara långt borta, på andra sidan kullarna, men Shep misslyckades aldrig. Andra hundar tog över uppgiften när hon dog, men ingen var lika pålitlig.

En vinter många år senare drog en hård storm in över Wyoming. Fåren var ute, men det började bli sent och var redan mörkt. Kvinnan som skulle bli Sherrys farmor gjorde ett försök, hon gav sig iväg för att ta in dem, men blev tvungen att vända om, det var för farligt, det skulle aldrig gå, hon riskerade sitt eget liv på kuppen. Hon försökte somna medan vinden ven utanför, kände oron för lammen i kroppen, om de förlorades, hur skulle de kunna klara sig i kylan och vinden, i snön? Men hon skulle aldrig ha kunnat rädda dem, hon hade själv frusit ihjäl.

Morgonen var stilla. Hon var fortfarande rädd när hon vaknade och gick ut, men så hörde hon ett ljud från ladugården. Därinne var fåren, alla djur, i säkerhet, välbevarade.

Hon var förstummad. Hon var övertygad om att Shep kommit tillbaka för en natt, för att ta in fåren.

Berättelsen lever vidare i familjen. Den är en sådan historia som Sherry hör under hela sin uppväxt.

Ur: Allt vi har gemensamt (Sanna Torén Björling)

När hundarna skulle rasta sig på ängen i morse såg jag flera par lys-ögon därute, men jag har märkt att både lys-ögonen och jag blivit allt djärvare allteftersom hundarna visar dem allt mindre intresse. Man ser att hundarna lyfter nosen och känner in vittringen, men de fortsätter med sin business – frukosten väntar!

Igår var Femma på privat träning hos en för oss ny tränare -spännande och mycket givande! Femma fick varierande, roliga och precis lagom utmanande uppgifter som hon fick anstränga sig för att klara och därmed växte av. Jag fick tips och ”hemläxa” med mig hem – och kände mig oerhört pepp efter den här träningen.

Eftersom vi ändå var ”i stan” åkte vi till Delsjölmrådet och gick en ordentlig runda. Jag har aldrig gått runt Delsjöarna förut, så vi tog båda två på en gång… En go runda med många goa platser… Och mina lantishundar fick gå långa sträckor vid sidan när vi fick möten med motionärer och hundar.

På vägen hem hämtade jag en bok som ska bli intressant, rykande aktuell – även för mig personligen… Sanna Torén var DN:s utrikeskorrespondent i USA 2013-2017, boken kom ut i maj 2020.

Från förordet: Detta är inte en bok om Donald Trump, det är inte ett försök att förklara allt.

Det är en bok om några amerikaner jag lärt känna, om mig själv och om ett USA i kris, ett land jag oroar mig för, ofta längtar till och kommit att tycka mycket om.

Det enda smolket i bägaren var möjligen vädret – annars var dagens organiserade walkup-träning absolut perfekt. Femma fick roliga utmaningar och jag fick träffa hundar – väldigt duktiga och lite äldre dito – som påminner om Femma vad gäller temperament m.m. Och (även!!) jag fick så mycket bra, Femma-anpassade tips och råd – och pepp! Väldigt, väldigt värdefullt. Det var helt andra deltagare än vid förra tillfället, men minst lika trevlig stämning som sist. Jag tänker än en gång på det där med hur viktigt det är att känslan är rätt och att man tränar i rätt sammanhang. Allt har betydelse.

Så kommer man hem, fixar middag och sätter på tv:n – och då har Joe Biden tagit hem presidentvalet. RÄTT man – och kvinna – vann. Demokrati, sans, vetenskap och sanning segrade och jag drar en lättnadens suck.

Som vanligt ser jag Idol dagen efter att det sändes, och (går)dagens bästa blinkning var den här: I det här programmet räknar vi alla röster!

Det man sett av Rudy Giuliani på sistone har inte direkt varit smickrande, men har möjligen kunnat passera för att det ingått i hans roll som presidentens advokat, eller för att han avslöjat en fälla som gillrats för honom och därför ”spelade med” – hur trovärdigt det nu är. Men det var ändå ingenting – ingenting – mot det som kom ur hans egen mun dagen efter valet.

Där stod han, mannen som hade kunnat bli ihågkommen för att han som NYC:s borgmästare 1994-2001 gav polisen de resurser som krävdes för att rensa upp på Manhattan och göra i stort sett hela staden till ett så mycket säkrare ställe att vistas på. Jag såg skillnaden, då jag var där 1984, 1991, 1999, 2005 och 2011, och är det något jag uppskattar så är det att kunna känna mig trygg. I Miami 1999 kände jag mig absolut inte trygg, inte heller i Los Angeles eller San Fransisco. Det var rena lättnaden när jag kom till NYC och det kändes säkert. Annars hade jag inte rest tillbaka de två senaste gångerna, och förmodligen inte sett staden som min absoluta favoritstad under flera år. Rudy Giuliani sågs av många som den som åstadkom detta, och han hade kunnat bli ihågkommen för just det.

Men nej, istället kommer Rudy Giuliani att bli ihågkommen för sitt häpnadsväckande uttalande dagen efter valet, där han anklagar valsystemet i Philadelphia och runt om i USA för att vara bedrägligt.

”This is among one of the most anti-democratic things I’ve ever seen or encountered.” V e r k l i g e n??

Han menade att ”man” redan visste att det inte går att lita på poströster, och att det i synnerhet gällde dem som nu räknades för fullt i Philadelphia. (Det hade givetvis ingenting att göra med att Trump vid tidpunkten hade en knapp ledning och att det sedan tidigare är känt att det i första hand är demokrater som poströstar.) Giuliani menar att poströsterna inte ens ska räknas.

”They could be from Mars, as far as we’re concerned.” ”Joe Biden could have voted 50 times, as far as we know, or 5 000 times”. Så säger en man som inte bryr sig ett enda dugg om följderna, inte heller sitt lands säkerhet, och det är för sorgligt.

På en kurs för ett par år sedan träffade jag en flatteägare som berättade att hennes hund hade utmanat henne genom att aldrig vilja gå på öppet liggande, eller självklara apporter – hunden krävde att få ”jaga”, dvs leta, för att det skulle vara mödan värt. Nu minns jag inte om det bara gällde linjetag eller om det även var på markeringarna. Men jag återkallar detta minne nu, när jag fnular över Femmas drivkrafter. Faktum är ju att hon älskar att spåra och söka, hon älskar att använda nosen – och hon gör det bra. Hon taggar igång på utmaningar där hon får jaga, och tenderar att tappa lusten vid upplagda övningar med självklara apporter, exv. där hon eller flera olika hundar skickas om och om igen till samma område.

Femma älskar också att kampa – jag införde kampen tidigt i hennes grundträning, men den som verkligen fick henne att älska den leken var Piaf… jisses vad de drog runt med varandra över golven här hemma.

Det har bara varit för mig att ta över den rollen och ge Femma ett lagom tufft motstånd. Lagom tufft, ja… Sanningen är väl att jag inte hade kunnat ge henne mycket starkare motstånd – vi får båda ta i för kung och fosterland…!

Igår morse grät jag en skvätt; jag kände verkligen att jag orkar inte fyra år till med den pajasen i rollen som världens mäktigaste man. En president som inte har någon heder, som söndrar och härskar, som inte ens tycker att alla röster ska räknas!!?? För att säga det som en redig göteborgare: E han helt jävla go i huvet, eller??

Så var känslan igår förmiddag – sedan var vi ute några timmar och tränade… Det är verkligen en underbar hobby man har, som får en att glömma presidentval och pandemier och andra eventuella sorger och bekymmer… och som dessutom är så Corona-säker som något kan bli

M kom med sina två hundar och vi tränade på ”mina” ängar denna gång. Det blev mycket markeringar – eftersom vi båda vill passa på att träna det när vi väl får hjälp av en kastare – och lite linjer. Det extra roliga idag var att våra båda äldre hundar fick köra ett ordentligt pass också. Delfi var mycket het – följsamheten vid fötterna var heeelt bedrövlig… – men attans vad bra hon gick annars! Hon fixar terrängväxlingar, störningar, tighta vinklar, stopp, tecken. Nu var ju inte de utlagda punkterna helt ”blinda” för henne, eftersom vi har använt dem tidigare, men hon är i bra form, och det hade varit kul att få köra henne på gruppträning i höst, men det satte ju anaplasman stopp för. Nå, huvudsaken är att hon är frisk nu, och så himla rolig att träna med!

Femma skötte sig också bra, men trivdes inte med det kalla regnet och blåsten som kom över oss just när vi var ute och tränade. Även vi förare var rejält frusna när vi avslutade träningen – mina fingrar var så frusna att jag knappt ens kunde knäppa av mig dummyvästen…

När jag slog mig ner med middagen var det knappt jag vågade slå på tv:n, men tack och lov hade räkningen av poströster – de som ”vissa” självklart inte ville ta med i beräkningen – gjort att prognoserna vänt åt andra hållet. Det visar att någon i alla fall visste vad han talade om när han betonade att vi behöver ha tålamod och invänta rösträkningens resultat. Jag vågar hoppas igen.