För några år sedan hade en sådan rubrik kunnat provocera mig lite. Äntligen måndag? Håll käften! Men då hade jag redan fattat att något behövde förändras i mitt liv, något radikalt. I bokhyllan står till och med en bok med titeln ”Äntligen måndag?”, men den är fortfarande oläst – när den hamnade där (fast några hundra kilometer härifrån…) visste jag nog redan vad som behövde förändras, och drog redan för fullt i trådarna för att få det att hända.

Igår var i alla fall en ovanligt späckad måndag – på ett bra sätt. Nästan lite för bra, för det blev liiite stressigt ett tag, men med så lite stress som jag har i livet nuförtiden, så piggar det väl upp. Jag fick förresten en kommentar häromdagen, att Femma och jag liknar varandra i sättet – så lugna och laid-back, båda två. Haha? Det var första gången någon säger att jag är lugn. I hundträningssammanhang har jag snarare fått höra att mina nerviga hundar – flattarna…… – påverkas av min nervighet… Sedan har jag väl för all del jobbat på att vara lugnare i hundträningen, stå mer still, vifta mindre med armarna, och min ständiga ansträngning för att inte ta så mycket plats, inte göra min stämma hörd fullt så mycket… men därifrån till att uppfattas som en lugn person…? En liten high-five på den!? En förvånad high-five, men ändå.

Hur som helst! Efter morgonpromenad åkte vi lite lagoma 2,5 kilometer till dagens första kurs, den i bruksspår. Vi fick börja med att gå ett spår var med våra hundar, och när vi senare gick ett spår till hade vi fått individuella tips på vad vi kunde ändra, dels vid spårläggningen, dels när hunden gick spåret, för att göra våra hundar ännu bättre. Och det blev grymt bra!

Femma ansågs spåra bra redan första gången, men behövde få bättre fokus i början av spåret och jag behövde göra lite förändringar i spåret för att hon inte ska vara så jäkla styv i korken och gräva sig framåt…

Fast efter det andra spåret var det ändå just för att hon var så säker, som hon överöstes av beröm från ”fröken” – och jag tog på mig skämsstruten… Monica gick även denna gång med oss i spåret, och mot slutet av spåret skulle Femma prompt svänga upp på en kulle, medan jag stod kvar och höll emot. Monica sa att någon har ju helt klart gått där, antingen jag eller någon svampplockare (som vi sett komma ut från skogen)… Ja, jag har då inte gått där, sa jag och fortsatte att hålla emot, medan Femma ömsom tittade på oss, ömsom stretade åt sitt håll på kullen. Då tog Monica ett litet steg åt sidan och såg då, uppe på kullen, en av mina pyttesmå snitslar i ett träd… Och visst var det just där jag hade gått – strax efteråt hittade Femma en pinne, hon hade haft rätt hela tiden, och hon gav sig inte!! Det är så man får en liten tår i ögat! Över min egen klantighet, men också över denna lilla jaktlabbeflicka som växer så oerhört i spåret. Och som Monica sa, så blev denna fadäs från min sida ändå väldigt bra för hunden, eftersom hon stod på sig och fick rätt!

Därefter hade jag en timme på mig att åka hem, byta, äta och åka vidare till nästa kurs. Att boka kurser så här tätt gör jag verkligen endast i undantagsfall, och ursprungsplanen var att Delfi skulle få ta brukskursen, men det hade ju varit väldigt synd att inte få de individuella tipsen för den hund som man planerar att köra bruks med… Alltså fick det bli två kurser för Femma denna dag.

På Kopparhult var det terminsstart i goldengruppen, där Femma alltså är enda labrador – men vi trivs bra där! Den här gången fick vi bl.a. uppgifter som var utmanande för alla, men på lite olika sätt. Det gällde nämligen att apportera över ett vattenfyllt krondike, och Femmas motvilja till att kliva i vattnet visade sig för fullt igen, även om det blev lite bättre för varje övning vi fick. Nu (när jag nästan har fixat en båt åt oss) står ett krondike högst på min önskelista – så löser vi säkert upp den knuten också.

På kvällen sågade jag förresten till en sittbräda till båten – nu behöver vi (jag och/eller båtens ägare) lösa detta med årtullar på båten, för det finns inga i nuläget.

Nu har det röda guldet mognat i skogen och det gäller att skörda NU, för en del har redan börjat ramla ner på marken… Två lingonrundor blev det i helgen, en på en mosse och en på ett hygge, och bären nästan poppade ner i handen. I år ska jag plocka ordentligt, så jag har till rårörda lingon ett bra tag framöver. Jag lägger dem i portionspåsar som stämmer med Per Morbergs recept, dvs. 2,5 dl lingon som senare blandas med 1 dl socker. Varje gång jag smakar på lingonen blir jag förvånad över hur sura de är, hur kan det bli något gott av dem? Men det är väl just där sockret, mirakelmedlet, kommer in och gör sitt simsalabim.

Blåbärsplockning har det blivit också, och ännu en rekning av tävlingsspåret – nu börjar jag bli nöjd med dess dragning och har skrivit upp exakt hur jag vill ha det. Blåbär finns det fortfarande massor av, och nu får jag snart inte plocka mer av hänsyn till plats i frysen, men det är gott att kunna lyxa till havregrynsgröten med dem.

• 

• 

Hundträning blev det också, och även om jag inte vågar släppa på Delfis restriktioner riktigt, inte förrän vi fått klartecken från fysioterapeuten, så har hon fått hämta några få markeringar. Åh, vad jag hoppas att vi kan träna fullt ut snart igen! Av det jag sett vid små tester i vattnet bl.a. så fungerar tecknen hyfsat bra med tanke på pausen vi haft.

Femma har fått träna på ängarna, och det blev ett pass på lördagen, där jag mot slutet såg att jag nog borde lagt ut lite färre punkter, och ett på söndagen, där jag faktiskt skärpte mig och lade ut färre punkter och bara EN apport på varje punkt, så att vi kunde sluta innan Femma var alltför trött. Men hon jobbade riktigt bra, och hon gillar verkligen våra träningar på ängarna.

Söndagspasset inleddes med att Femma fick hämta in en apport som låg kvar sedan dagen innan, och det blev en lång, stadig linje längs gräskanten ända ner till målområdet, samma som vi misslyckades med för ett par veckor sedan. Nu blev det bra! Jag hade också hystat ut en tennisboll i två andra målområden som vi använt dagen innan, det kunde jag göra på vägen tillbaka från en promenad, trots att Femma var med, eftersom hon oftast går några meter framför mig och är i sin stora värld av dofter… Delfi är det ju omöjligt att lägga ut något i smyg för, eftersom hon dels går jämte mig nästan hela tiden, och även när hon inte gör det, så märker hon direkt om jag börjar gräva efter något i min dummyväst – och då kan jag bara glömma att kunna lägga ut något i smyg…

Slutligen måste jag lägga in denna vackra (del av) skylt, som tillhör en hårsalong i Sollebrunn – det är inte så ofta jag får se mitt namn på en skylt, och jag tycker den är riktigt fin!

Hallå, vad hände med min halva bonusdag, den som jag räknade med? Nehej, det får man såklart inte göra, ta något för givet… På morgonen åkte vi till och gick ut i blåbärsskogen – jag upptäckte världens ställe när vi rekade tävlingsspåret häromveckan, blåbären är enorma, nästan som odlade blåbär, och söta och goda – men efter en plockad liter med bär fick vi allt skynda oss till bilen för åskan mullrade ordentligt, och medan jag körde hemåt ösregnade det. Ösregnade. Okej, det var väl behövligt nu, och vad gör väl en halv dag med vackert väder hit eller dit när vi fått så mycket av den varan, en får inte vara otacksam! Det var bara synd att jag inte hann ta in stolsdynorna…

Därmed var i alla fall sommarlovet över. Nog för att vi har använt de fina dagarna väl – i vattnet, framför allt – men blir det bara svalare nu, så kör vi igång träningen på ängarna, fotbollsplanen ska vi också återvända till, och spårskogen och helst också till appellplanen å det snaraste…

Och oavsett, så dras den organiserade träningen igång, idag faktiskt, och det ska bli så kul! Inspiration för den fortsatta träningen, en koll över vad som funkar och inte, träffa trevliga, gärna lösningsorienterade hundentusiaster, prata träning och sikta framåt.

Det käcka med att vara lite pessimistiskt lagd är alla bonusar man får. Det här kan ju inte gå bra… Men så gör det det – bonus! Ja, okej, lite lagom av optimism och pessimism är väl bäst.

I slutet av juli hade vi några fina dagar och när jag gick hem från badet den sista av just de fina dagarna, så tjoade grannen Har du badat? (det var ju inte alls så varmt i vattnet då som det är nu) och jag tjoade tillbaka att det var bäst att passa på, för det kunde ju vara den sista riktigt fina dagen för i år… Grannen svarade – ordagrant: Nej då, augusti blir fin! Och vad hon fick rätt, grannfrun.

Ja, vilken bonus man fick med de här 2,5 augustiveckorna! Och alla verkar nöjda, jag har inte hört några större klagomål på värmen, vare sig av dem som måste vara ute eller av dem som måste vara inne. Snart nog kommer hösten, så det är bara att tacka och ta emot. Även bönderna verkar nöjda, för det har ändå regnat tidigare under sommaren, och här hemma har fukten legat kvar i marken under dessa två veckor, och daggen om natten har varit riklig.

Igår togs vallen på ängarna här hemma för andra gången, vilket jag gnuggar händerna åt, för då kan vi använda ängarna i vår träning så fort det blivit svalare. Och det ska det ju bli snart…

Det känns lite som Sista morgonen när jag går ut med min tekopp denna morgon. Sista morgonen (för i år) som jag sitter här och ser solen klättra upp på himlen och vet att en pangdag ligger framför oss med sol, värme och bad. Men så tittar jag i väder-appen och ser att åtminstone första halvan av morgondagen ska bli fin och varm – bonus!

Men sedan kan det faktiskt få bli svalare, sommarlovet får vara över, för vi har lite träning att ta itu med…

Igår förmiddag var vi på en väldigt inspirerande kurs i bruksets uppletande och spår. Tränaren var inspirerande, övningarna (som var väldigt korta och lågintensiva, dvs helt okej även i den rådande värmen) var inspirerande och lilla Femma var också inspirerande. Vilken liten pärla jag har! Hur underbart är det inte när hon går från att fatta nada – aldrig gjort övningen förr – till att ligga på som en tok i kopplet, och samtidigt använda sin näsa och den nästan obefintliga vinden. Så motiverad! Så fokuserad! Hur mycket kostar hon, hörde jag bakom mig när vi jobbade… Sorry, hon är inte till salu!

Sedan var vi på Redog och det skulle bli riktigt spännande att se om Delfis myckna simmande den senaste veckan hade ”kostat” något… Men det verkade det inte ha gjort, och efter laser, vattentrask och vibb skickades vi hem med uppmaningen att fortsätta som vi gör, klart att Delfi ska få göra det hon älskar!

På kvällen gick vi promenad med bad för oss alla tre – det gäller ju att passa på.

De senaste dagarna har det blivit typ tre bad om dagen – det har känts som den vettigaste sysselsättningen för både människa och hund när temperaturen ligger på över 25 grader och solen gassar från en molnfri himmel.

Promenad med bad på morgonen, kortare promenad med bad till lunch och promenad med bad på kvällen. Absolut helt underbart har det varit.

Häromdagen gick vi runt en av mina favoritsjöar för första gången på säkert en månad, jag har inte velat se min promenad nerskräpad av alla som hittat dit… Men det var inte fullt så illa som jag befarat; det var mest skit med tillhörande toapapper på strategiska ställen några meter bakom vindskydden (och alldeles intill stigen, men det tänkte de säkert inte på)…

Men vår klippa vid just den sjön är den bästa, och det tycker nog Femma också – särskilt klippan mitt ute i vattnet där hon bara älskar att slänga sig ut i vattnet. Och så plaskar hon – fast jag säger till henne att det bara är valpar som gör så. Vem bryr sig, tycks Femma tycka (helt rätt!) och plaskar lite till.

Men, som alltid: när det gäller att ta sig fram snabbt i vattnet, då spiller hon ingen energi på något trams, hon rör inte ens svansen mer än för att styra sin nätta kropp i vattnet – hon är oerhört effektiv.

När jag tänker efter är det rätt utmärkande för det mesta hon gör i arbete. Hon hetsar sällan upp sig utan använder den energin där den behövs. Hon stissar inte under fotgåendet, och hon kopplar av i passivitet (för det mesta, och ibland lite för bra…), i söket använder hon benen för att ta sig fram, inte för att hitta apporter – det använder hon näsan till, samma sak i markeringarna.

Hon är rätt så mycket Delfis motsats i alla dessa avseenden, faktiskt, även om Delfi också har blivit mycket bättre på att använda nosen eftersom hon märkt att det ger snabbare resultat än att bara kuta… Och även om jag alltid har älskat Delfis entusiasm (alltid, utom när den pyst ut i form av ljud…), så gillar jag alltmer Femmas sätt, det verkar rätt mycket smartare.

Och då kan man kosta på sig lite trams emellanåt.

Jag kommer förresten kanske att ha tillgång till båt framöver – titta, så fin!

Klockan är över tio och jag äter frukost! Inte för att vi gått upp såhär sent – nej, vi har varit ute i skogen två timmar och dessförinnan softat ett par timmar efter hundarnas frukost. Själv tog jag en kopp te, och det har räckt de senaste morgnarna, vilket är helt olikt mig. Jag brukar vara vrålhungrig på morgonen och typ svimfärdig om jag måste göra den minsta ansträngning innan jag fått i mig något. Nu står jag mig alltså tills vi kommer in från promenad och träning, men då smakar det också extra bra med frukost. Tiden får utvisa om detta är en ny vana, kanske ännu något som klimakteriekroppen fått för sig, eller så är det kanske på grund av värmen. Vi får se det ganska snart, antar jag…

Men först njuter jag för fulla muggar av värmen – och min sena frukost. Jag testar det där med att dricka en kopp hett te i värmen, vilket ska vara bra för att hjälpa kroppen svettas och kyla ner kroppen. Jag vet inte om jag märker av den effekten, precis, men det är gott i alla fall.

Faktum är att det är över ett år – 15-16 månader, bör det vara – sedan jag slutade dricka kaffe. Helt plötsligt insåg jag, efter ca 30 år med minst en rejäl kopp kaffe varje morgon, att jag inte längre tyckte om det. Jag drack det av gammal vana och för att jag var beroende (trodde jag), och den tanken gillade jag inte. Alltså bytte jag ut kaffet mot te, och trivs med det. Beroende av teet istället? Jag tror inte det. Jag tror faktiskt att jag skulle kunna skippa teet när som helst, och det räcker för mig.

Under morgonpromenaden både igår och idag har vi stannat till vid någon av ”våra” sjöar och gjort lite kluriga och roliga vattenapporteringar. Äntligen kan jag göra sådant med Femma! Och äntligen kan jag göra sådant med Delfi (igen)!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Igår eftermiddag blev jag visad ett skogsområde där jag ska lägga spår för en brukstävling om några veckor. Det var såklart en bruksare som visade hur spåret kan se ut på ett ungefär, och jag blev riktigt inspirerad av diskussionerna om vad man ska tänka på. Så kul att jag ska gå en kurs på det temat i höst!

Jag blev tvungen att gå in och kolla vilken temperatur det är, efter att ha konstaterat att precis som det är nu, så skulle det vara jämt, eller i alla fall på morgonen.  Just den här temperaturen är perfekt, så att man kan sitta i tunn klänning i solen utan att frysa eller svettas, och såhär tidigt på morgonen är solen så svag att det går att ha läsglasögon istället för solbrillor. Helt perfekt.

Jag sitter och väntar på att tvättmaskinen ska gå klart, men sedan blir det en promenad till ett av mina svampställen. Kommer det inget regn lär ju svampen torka ut, det såg jag tendenser till igår. Då blev det en tur till ett av mina nyare svampställen och det blev hyfsad utdelning redan efter en dryg vecka.

På vägen dit fick Delfi använda sina ben-manschetter och hon tar verkligen ut stegen på ett helt annat sätt numera.

Och hon går rakt, har jag kunnat se när jag betraktar hennes rörelser bakifrån. Jag har väldigt länge sett att hon gått lite snett, vilket är vanligt hos hundar som går mycket fot vid sidan, dvs. vid ena sidan, oftast vänster sida. Hos Delfi syntes det tydligt hur hon gick snett som om hon gick på någons vänstra sida, även när hon gick löst och ledigt.

Men laser och vattentrask hos Redog samt regelbunden stretching har gett riktigt bra resultat, och snart, snart får Delfi kuta efter dummies igen.

De små rapphönsen, som en granne släppte ut för ett par veckor sedan, har hon redan förstått att man inte kutar efter. Den lilla labbeflickan, däremot, lyckas stöta upp en och annan när de ligger och trycker i gräset eller i något dike som vi går förbi… Jättekul, tycker den lilla labbeflickan med den goda näsan.

Jag är inte fullt så förtjust, men är rätt säker på att hon kommer att förstå det snart, att dessa roliga pippisar inte ska jagas. Så som hon har förstått det med de flesta andra små objekten för hennes intresse, inte minst de retfulla sädesärlorna som struttar omkring på vår gräsmatta eller mitt framför oss på vägen.

Ibland kommer ett helt gäng rapphöns gående på vägen framför vårat hus, de är så söta och har ett kul litet läte som lagts till de övriga, mer invanda lätena. Jag tackar grannen för underhållningen.

Vi är uppe tidigt för att fånga dagen.

Vilka dagar vi har! Runt 30 grader och strålande solsken – vem behöver åka utomlands då? Faktum är att jag inte ens rört bilen de senaste tre dagarna (och kommer förmodligen inte göra det de närmaste två dagarna, heller), eftersom jag har allt jag behöver här hemma. Den skuggiga skogen och den svalkande sjön, trädgården att påta med och hundarna som sällskap. Här råder absolut ingen trängsel, inte ens vid den populära badklippan – det verkar som att havet lockar mer sådana här dagar. Gärna för mig!

Igår på förmiddagen tog Femma och jag en tur ner till sjön ensamma och simmade långt och länge, därefter plockade vi blåbär, stora och fina – jag stoppade mina i en hink och Femmas stoppade sina i magen.

Tidigare på morgonen hade vi gått en promenad, alla tre, med ett par stopp för bad (bara hundarna), och hemmavid avvecklade jag definitivt en stor del av kruk-odlingen. Det blir ingen mer sallad eller kål i år ändå, och häromdagen höll jag på att stå på öronen när jag skulle lyfta grillen över alla krukorna – det var droppen! Några få stora krukor med dill, persilja och gräslök har jag kvar, liksom årets nya smultronplantor, och basilikan fortsätter att frodas – inomhus.

När det blev dags för dagens andra tur ner till sjön beslutade jag att strunta i Delfis restriktion vad gäller simning – hon fick följa med och hon fick både simma långt och hoppa från klippan, som hon älskar. Det ska va gött att leva, annars kan det kvitta!

Stretchingen efter aktivitet har vi varit desto duktigare med  och den uppskattas både av Delfi och Femma.

På vägen hem från badet träffade vi våra nya grannar, ett ungt par med deras lilla bäbis. Vi pratade om stora förändringar i livet och sedan sa de några snälla ord om mina hundar och vår träning på ängarna. Jag förklarade att hundarna är min lilla familj, och det unga paret verkade inte ha svårt att förstå det alls, trots att de själva uppenbarligen gjort helt andra val i livet. Jag undrar om inte den yngre generationen rent generellt är lite mer öppensinnad än oss andra… De är mer vana vid att folk öppet bryter normer på eller annat sätt. Live and let live (så länge det inte skadar någon annan)!

Utöver att vara sällskapshundar, dvs. hänga med på promenader, svamp- och bärplockning, rena nöjesbad om somrarna och olika typer av utflykter, har mina hundar alltid varit mångsysslare när det gäller träning. De har allihop jakttränats, men också tränats i viltspår och någon eller några former av lydnad. Sedan flytten till Sverige har någon av dem fått prova på nosework, andra har fått träna personspår.

Det finns ju så mycket roligt att göra med hundarna! Agility tror jag säkert att hundarna skulle gilla, men där är mitt intresse svalare, liksom för nosework. Nyligen var jag på en kurs i specialsök, och det skulle jag gärna börja träna närsomhelst – kongarna ligger bara och väntar.

När årets mål inom jaktträningen uppnåddes i och med att Femma tog sin nybörjarklass-etta på B-prov, började jag fundera om jag skulle lägga till något mål inom någon av lydnadsformerna som vi tränar då och då och där vi i så fall bara skulle behöva sätta in en extra stöt… Men vill jag? Eller vill jag ägna träningapassen åt den ”gren” som jag känner mest för?

Det är egentligen rätt skönt att lägga fokus på en träningsgren, och inom retrieverträningen finns ju hur mycket som helst att träna. Vill man bli riktigt bra bör man nog helt enkelt välja – och välja bort. Frågan är vad man vill uppnå.

Mina hundar jagar ju inte praktiskt, så det argumentet faller direkt, och som glad amatör behöver jag inte ens bevisa något alls, alla resultat är ren bonus. Men proven motiverar till utveckling och självklart vill man hellre vara bra än dålig om man nu ger sig ut på prov… Alltså borde man ändå specialisera sig, eller…?

Samtidigt tycker jag det är synd att inte bredda hundens kompetens- och berikningsområden, eftersom hundar mår bra av att lära sig nya saker (om det sker på ett positivt sätt, såklart).

Och för oss människor är det inte heller fel att lära nytt, tänka i nya banor etc.

Just nu brinner jag för jaktträningen, men det känns bra att ha annat att kunna sysselsätta hundarna med också.