Arthur har somnat in och lämnat inte bara sin husse och familj, utan också alla oss runt om i världen som älskat honom på avstånd sedan hans historia gick rakt in i vårt hjärta.

Jag hade glädjen att få träffa Arthur med husse på Bokmässan 2016 och läste boken om Arthur med tårarna forsandes nerför kinderna, av så många olika skäl. Den vackra historien om hur Arthur träffade och följde efter sin blivande husse och sedan fick följa med från Ecuador till Sverige, men också den eländiga situationen för så många djur i världen. Mikael Lindnord startade stiftelsen Arthur foundation, som syftade till att bland annat bidra till djurens välfärd i Ecuador.

Det är klart att även Arthur skulle lämna sin familj en dag, men med tanke på hur han krigade för att få den husse han själv valt ut kändes det ändå som att han borde fått några år till att njuta som högt älskad familjehund. Men han fick i alla fall ett härligt hundliv i sex år.

Sov gott, Arthur.

Jag kommer aldrig att glömma dig.

Jag har aldrig haft – eller sett eller hört överhuvudtaget – någon hund som nyser som Femma, och idag väcktes jag av just en sådan nysning, eller snarare serie av nysningar, där den sista är den häftigaste och tydligen den effektivaste. När man ser henne medan hon går igenom dessa nysningar blir man nästan rädd; hon skrynkar ihop hela ansiktet gång på gång och jag brukar undra om hon har fått något i nosen. Men lika plötsligt som nysningarna börjat, så slutar de också, med just den där sista, häftiga nysningen. Nu var vi ute och spårade igår, så jag ska lägga det på minnet och se om det är det som är mönstret: spårning –> nysning?

Spåret vi gick igår lade jag i skogen, där som jag lade tävlingsspår tidigare i höst. Femma fick den första hälften av spåret och Delfi den andra hälften, det blev alltså cirka 500 meter var. Femma fick 5 + 1 pinnar i sitt spår och hittade alla, Delfi fick 3 + 1 och missade en. Men båda spårade ljuvligt bra, däremot får jag inte glömma att lägga in klurigheter i Femmas spår, för hennes tempo är… mindre lämpligt när spåren går i nedförsbacke – i uppförsbackarna, däremot är det rätt skönt att bli bogserad 🙂

I helgen fick både Femma och Delfi träna med en trevlig träningsgrupp i Jonsered, och jag fick träffa ett av Femmas yngre halvsyskon, en ett och ett halvtårig hane som var suuuuperduktig! Wow, så kul att se. Nu var Femma också jätteduktig, men hon är ju också dubbelt så gammal. Jag var i alla fall väldigt nöjd med träningen: vi gick mycket jaktfot, körde ett stort sök, linjer/dirigeringar med närsök i skogen, och till sist det bästa av allt – det vi behöver mest av: långa markeringar inne i skogen. Markeringarna blev kluriga att se, men det är något som taggar Femma; man ser hur hon spetsar öronen och alla sinnen för att uppfatta och verkligen få in den där apporten.

När vi tränat i ca två timmar… var det dags för nästa gäng hundar. Även i den gruppen fanns en ung släkting till Femma – en kusin, tror jag – och minst lika duktig som den förra! Själv körde jag nu Delfi och försökte verkligen vara mitt nya, konsekventa jag. Ta min tid för att det ska bli bra för min hund. Det funkade riktigt hyfsat och det bästa tecknet var att jag inte fick något ljud från Delfi under hela träningen. Vi körde också sök, linjer och markeringar. Det som blev rejält utmanande för Delfi var ett närsök där vi grävt ner tennisbollar/riktigt små dummies i djup mossa, och nu visste vi att det bara fanns en kvar – en perfekt uppgift för Delfi, som alltför gärna lämnar området när hon tror att hon sökt klart. Nu fick jag verkligen testa mitt mod att våga ta plats och låta det ta tid… för tid tog det. Delfi sökte ordentligt ner i mossan, men lämnade området och fick dirigeras tillbaks. Sökte, lämnade, dirigerades, sökte… osv. Vid något tillfälle tvekade jag om jag skulle fortsätta, men hörde en röst bakifrån om att ”hon verkar hon inte ledsen, precis” och det stämde ju. Delfi blir inte det minsta låg av alla dessa signaler, och jag tyckte nog att hon stannade kvar allt längre innan hon svävade iväg, och ju mer hon jobbade, desto mer gav jag mig f-n på att hon skulle få utdelning för sitt slit 8ch samarbete. Med facit i hand var problemet, tror jag, att den sista lilla dummyn låg i djup mossa, men uppe på en liten förhöjning. Hon behövde alltså inte bara leta djupt ner i mossan, utan faktiskt också höja nosen lite och söka av förhöjningarna i området. Självklart, kan tyckas, men jag skulle tro att det var läxan Delfi fick med sig.

När temperaturen ligger runt nollan och det är ordentligt blött i markerna, som det varit några dagar nu, så är det norska produkter som gäller. Ett helt folk som älskar att gå på tur kan ju inte ha fel…?

Ett par tunnare lager (merinoull underst) och lusetröjan överst funkar alldeles utmärkt, även när det är lite fuktigt i luften. Blåser det därtill får det bli Didriksson-parkan (gammal som gatan, men still going strong), med risk för att man blir för varm när man rör sig mycket. Den klassiska lusetröjan, däremot, värmer på ett skönt och icke-instängt sätt. Den jag har och använder nu är dessutom en kär souvenir från min halv-spontana bilresa (med Saga och Piaf) i de norska bergen och fjordarna. Att jag skulle iväg var planerat, men att vi skulle vara på väg så länge som två och en halv veckor var inte planerat, utan en följd av att allt bara funkade så bra under resan. Jag hittade alltid någon stuga att hyra med hundarna, inga missöden med bilen, vädret var som sämst precis i början av resan men blev bättre och bättre osv. Vi stannade ett par dagar på varje ställe för det mesta, och när vi förflyttade oss gjorde vi det under förmiddagarna så att jag kom i god tid för att få stuga på campingplatserna – och sedan gjorde vi (ja vi: dvs. hundarna och jag) utflykter på eftermiddagarna.

(Fler bilder från resan finns på min gamla hemsida, myflatcoats.net, under Gallerier – Mountains and fjords.)

Jag var inte ens särskilt sugen på någon lusekofta på den tiden, men någon bra souvenir var jag ju tvungen att köpa, och en lusetröja var verkligen det bästa jag kunde komma på; en souvenir som inte bara samlar damm, utan som man kan använda. Glad för det är jag idag.

På fötterna: mina Vikingstövlar – inte snygga, men funktionella! Nu har jag testat många olika märken sedan Sverigeflytten – innan dess behövde jag inte testa, eftersom jag bara nöjde mig med Aigle, vilket var det som också såldes överallt i Lux, även i butiker av Granngården-typ. Men på fem år har det blivit några par… vars foder gått sönder alltför snabbt, eller som varit för sladdriga osv. I somras blev jag ”trött” och ville verkligen ha ett par stövlar som funkar, som är bekväma att gå långt i, som ger bra stöd för foten och inte går sönder i ett nafs. Så jag frågade en kär vän som är ute mycket i naturen, jagar och tränar hund, och fick tips om dessa stövlar som jag alltså testat i ett halvår nu och ja, de funkar verkligen och är sköna att gå långt i.

Jag hade bestämt att Femma skulle få en vilodag idag – endast promenader, inget annat.

På eftermiddagen fick hon följa med mig ut på ängarna och lägga ut några apporter – sedan fick hon gå in, och istället var det Delfi som fick plocka in apporterna tillsammans med mig. Hon var sååå taggad efter att ha sett Femma och mig gå iväg med dummie-väskan full av apporter… Så hon fick först blåsa ur sig lite genom att söka efter tennisbollar på den vildvuxna ödetomten. Sedan var det dags för lite ordning och reda och fotgående… Ack, ack, ack. Det är inte lätt, men det blir inte bättre om vi inte jobbar på det… Och även där vägrar jag numera att bli sur på hunden. Delfi gör vad jag har tillåtit henne att göra, så varför ska jag vara sur på henne? Det är mig själv jag är sur på, som inte gjort min del av arbetet. Nu vet jag att hon kan arbeta och fokusera även i högt energiläge, men jag vill fortfarande förmedla att det är EN viss position som leder till arbete. Det svåra är att vara konsekvent. Idag var jag inte konsekvent, inte i alla skicken. Men i morgon är en annan dag…

Däremot var det ännu ett pass där Delfis och mitt samarbete fungerade riktigt bra. Jag hade lagt ut apporter vid gamla, kända områden, men också vid flera punkter mellan gamla punkter för att verkligen träna på att ta den riktning jag visar och inte den hon tror… Sedan var det en punkt ute på fältet som blev väldigt svår – och där skyller jag dels på avståndet som gjorde att jag hade dålig koll på området, dels på mörkret som föll just då. Just på den punkten fick jag gå närmare så att jag fick koll på vart jag skickade Delfi… men övriga skick gick såpass bra så vi låg nog ungefär på 80-20-gränsen; 80% rätt, 20% fel – annars hade det varit för lätt eller för svårt.

Det var alltså ännu ett pass som säger mig att nu måste jag jobba, jobba, jobba på det där med följsamheten och positionen vid sidan. Just do it!

Igår var det dags för det andra fristående tillfället i WT-träningen hos Anna-Lena Wendt. Även idag fick vi ett komplett tränings-WT med funkisar och Anna-Lena som petig domare. Så ruskigt bra! Många bra frågor kom upp, och vi fick som vanligt superbra tips med oss, både innan vi började, efter varje station och när vi var klara.

Eftersom jag var så nöjd med vad Femma klarade av under förra tillfället var mitt mål för dagen att vara en bättre förare själv. Vara noga med uppställning, skick, signaler och avlämningar. Och tänka på vad vi gjorde mellan arbetet. Jag passade på att låta Femma sitta passiv och se den andra ökl-hunden i arbete när det gick, men i övriga pauser gick jag hellre iväg och höll henne varm med roliga aktiviteter i pauserna.

Även denna gång startade Femma i öppen klass, men denna gång fegade jag inte alls, utan lät henne gå på blinds utan någin retning (mer än skott, som man även får på tävling). Bortsett från den första stationen, där Femma höll lite dåligt tempo och gjorde lite omvägar till den längre av de båda markeringarna, så kammade Femma hem riktigt bra poäng (läs: 20:or) av vår domare… Däremot glömde jag av mig ett par gånger och skickade Femma på markering utan att ha fått domarens tillåtelse…! Jag har aldrig gjort så på tävling, som tur är, men det retar mig att jag gör det när jag ändå har bestämt mig för att vara noggrann… Äh. I övrigt är jag ändå nöjd, eftersom jag var fokuserad och skötte mig rätt hyfsat, och det som inte funkade så bra såg givetvis Anna-Lena så att jag kan ta hem och jobba på det.

Passade på att anmäla mig till även det tredje tillfället, som passande nog är på min födelsedag (och Femmas födelsedag är dagen efter!)… Bästa presenten till mig själv.

Agnes Wold!

En mycket klok och jordnära kvinna, som jag nämnt tidigare i den här bloggen.

Igår gick vi som vanligt dagens sista promenad i mörkret; ca 2 km på vägen som går rakt genom skogen ut till den asfalterade vägen – och tillbaka. Jag uppskattar den, det blir inte tråkigt just för att vi går i mörkret. Eller i pannlampans, och ibland månens sken. Rätt vad det är hörs något prassel i buskarna, eller ett par lysögon går över vägen en bit framför oss.

Men igår fick vi – eller i alla fall jag, för hundarna tog ingen som helst notis som jag kunde se eller märka – uppleva något speciellt. Vi var på väg hemåt, dvs i nordlig riktning, när himlen plötsligt lös upp i rött/rosa. Jag såg inte någon jättestor del av himlen, men tillräckligt. Lika snabbt försvann skenet igen och allt var mörkt och stilla, förutom inne i klubbhuset jag precis skulle till att passera (vid fotbollsplanen). Därinne var det upplyst och jag undrade så smått vad de höll på med, egentligen… Hade de fyrat av något slags tyst fyrverkeri? Eller hade jag rent av inbillat mig det där skenet?? Det var minusgrader och knappast läge för åskväder, och dessutom hade det redan gått någon minut, så de där sekunderna man ska räkna för att beräkna avstånd hade passerat med råge.

Något hundratal meter till gick vi på vägen, när det hördes ett dovt muller – det kom från nordväst och lät ungefär som vid en sprängning; först ett par dova knallar, sedan ett utdraget muller. I huset vi just passerade började en hund skälla, och jag undrade om ägarna hört vad det var som fick hunden att reagera. Med tanke på tiden som gick mellan ljus och ljud var jag inte ens säker på om de hörde ihop, och jag förmodade att jag nog aldrig skulle få veta vad det varit.

Någon timme senare hade jag landat i soffan och surfade lite – och såg att det i flera olika lokala grupper på Facebook skrivits och undrats över ljusskenet och/eller ljudet. Det länkades till andra grupper runt om i Västsverige, och till slut verkade det konstateras att det varit en bolid. Jag har då aldrig ens hört talas om bolid förut, men beskrivningen stämmer på ju bra, och det förklarar också tiden mellan ljud och ljus – det hände inte nästgårds, precis…

Blixtar och dunder, bomber och granater… Igår hade jag ett riktigt halleluja moment med Delfi. Femma var också duktig, men med henne gick det mesta smidigt, det var också riktigt roligt, eftersom jag äntligen vågade mig på att ta ut avstånden ordentligt i några markeringar och linjetag i skogen. Tack vare våra walkups i Uddevalla har hon fått självförtroende att gå ut lååångt.

Femma och Delfi fick turas om att skickas ut till memory-områden som de varit på en gång tidigare – dem kastade jag ut som markeringar längs vår promenad. Jag kastade ut fyra apporter, och två fick de hämta direkt som markeringar, två fick ligga kvar som memories, som vi plockade in på vägen tillbaka.

Det första området hämtades in utan några problem, Delfi först, sedan Femma. På det andra området skickade jag Femma först, och där fick jag vid något tillfälle gå en bit närmare, för jag behövde pusha ut henne till området igen, men hon tog inte signalen, så jag tänkte att avståndet är väl för långt… och när jag gick närmare så tog hon tecknet, gick ut igen och hämtade.

Sedan var det då Delfi – hon gick också hyfsat rakt ut till området, men hon hittade inget och sedan börjades det: jag blåste säkert tjugo stopsignaler och gav lika många dirigeringar och närsökssignaler… och hon tog nästan alla signaler som en liten gudinna. Det var ett par ut-tecken som hon tolkade so m sidtecken, men kom ihåg att avståndet var långt och vi hade många träd emellan oss, som jag fick hålla på att titta fram mellan. Men herregud, vad vi samarbetade! Delfi ville verkligen ha min hjälp och slutade aldrig tro att jag hade koll… Så himla synd då, att jag inte hade koll…… För när jag till slut bad henne sitta och vänta så jag fick komma och se varför hon inte hittade bolljäveln… så gick jag över den, ett trettiotal meter framför området där jag sagt åt henne att leta. Visst hade hon dragit sig framåt flera gånger, men hon hade ju lydigt lytt mina signaler när jag pushade ut henne igen… Hur som helst var jag helt salig över hur vi hade jobbat ihop. Visst var det på tok för många signaler på en och samma uppgift, men jag blev inte det minsta irriterad, snarare mer och mer impad, och hon slutade inte att lita på mig. När vi kom till det tredje och sista området skickade jag Delfi först och hon fick omedelbar utdelning, så allt var gott.

Långt efteråt kom jag på hur den där bollen måste ha flyttat på sig: Femma måste ha varit laddad redan när hon sprang emot mig den första gången, men släppt den när jag pushade ut henne. Jag kanske ska börja använda kikare när jag ska träna hundarna på de där avstånden…?

Det har varit frostigt de senaste dagarna, vilket stärkt motivationen att städa och pynta inför advent. Frosten påminner åtminstone om snö, vilket motiverar mer än plusgrader och regn. Kökets gardiner och dukar är utbytta och går i rött, och hela husets fönster har fått sin putsning både på insidan och utsidan inför att adventsstakarna får ta plats i fönstren, men i år delade jag upp putsningen och tog bara ett par-tre fönster i taget. En dörrkrans fixade jag ihop med en stomme som jag köpt på loppis för flera år sedan, granriset är från den egna trädgården, där en fin gran tyvärr står och dör så sakteliga, och pyntet är från tidigare års köpta dörrkransar. När favoritstakarna stod och lös i fönstret fick det bli en tjuvstart med adventsfika.

Igår var vi iväg på en hel dags walkup-träning igen, som jag verkligen hade sett fram emot. Inget regn eller blåst – och det både regnade och blåste ordentligt – kunde heller ändra på det, men det var också skönt nog ingen som flåshurtigt drog fram den gamla klyschan om dåligt väder och dåliga kläder – tack för det!! Tvärtom tog vi gärna en extra liten paus inne i ett vindskydd där vi kunde värma händerna mot en levande eld, de mindre välpälsade hundarna fick på sig täcken under de längre passiviteterna och nog muttrade vi alla någon gång över att få regnet piskat i ansiktet. Och händerna som stelnade på oss. Regnkläder, stövlar och vattentäta handskar var hett samtalsämne. Men visst tränade vi hund, och grym träning var det!

Även denna gång hade Peter och Jeanethe knåpat ihop flera riktigt bra upplägg åt oss, med förberedda, blinda områden och skottapporter som störning. Strax före lunch var det en blind apport som ställde till problem för de flesta och det blev en del väntan – Femma satt och blev kall och var riktigt glad över att få gå in i bilen när det var dags för paus, mindre glad när hon skulle gå ut igen… Men efter pausen ändrade jag taktik; hon slapp täcke och fick istället hålla igång med fysisk aktivitet, dvs. hennes älskade busapporteringar höll henne glad och varm. När vi sedan gick ren walkup var det en helt annan sak; skottapporterna avlossades till höger och vänster, framåt och bakåt, och då är Femma i sitt esse. Dessutom hade regnet lugnat sig och temperaturen stigit några grader.

Det tråkigaste med dagen var att det var sista tillfället för säsongen, men jag är så otroligt glad över att ha fått vara med på detta. Att Femma har stärkts av dessa träningar har alla som varit med från början kunnat se, och jag har fått massor med motivation för och bilder av vad som behöver tränas – och varför.

På väg till bilen tömde jag jackfickorna på vatten.

Inte heller idag var det synd om oss… när vi åkte iväg redan på förmiddagen för träning hos Anna-Lena Wendt. Först drillades Delfi och jag i fotgåendet och allt det andra som händer runt mina fötter – jag har redan tidigare sett Anna-Lenas träning i detta och egentligen har jag länge vetat att just den träningen är precis vad vi skulle behöva… Bättre sent än aldrig, får vi väl säga…! Flera av våra inarbetade verktyg kommer väl till pass och det roliga är att Anna-Lena ser precis vilka verktyg jag jobbar med (även när jag nästan inte tänker på det längre) och ser hur tajmingen funkar, vad jag kan utnyttja mer och mindre osv. Summan av det passet var i alla fall att det inte verkar helt omöjligt att få ordning på detta, inte ens för en ”inte helt purung” het flatte… Riktigt pepp är jag!

Strax därefter var det dags för WT-kurs, där jag anmält Femma till öppen klass, mest för att kika lite var vi står i träningen inför den klassen. Det svåraste med den klassen är ju att man ska kunna skicka hunden på blinds, och det känns väl inte riktigt som att vi är där än, men jag ville ändå se vad som funkar och inte, och samtidigt få tips av Anna-Lena som ”ser allt” och vet precis vad som efterfrågas på WT:n (och andra prov, för den delen).

Vi fick dubbelmarkering, walkup i par, enkelmarkering i kombination med blinds (den första körde vi som memory, men de andra två gjorde Femma på riktigt) och skick på en drive. Väldigt bra upplägg på alla stationer och det mesta gick riktigt bra, bortsett från en enkelmarkering som gick snett, och som jag försökte dirigera rätt trots att 1) jag inte hade full koll på var apporten låg och 2) Femma inte såg mig bakom en massa träd (…). Ridå. Men i övrigt är jag supernöjd, speciellt med Femma, som verkligen var alert, arbetsglad, samarbetsvillig och fokuserad. Men framför allt överraskade hon matte med sina raka linjer mot blinds. Inga jättesvåra linjer, ska medges, men ändå. Det där får vi gå ut och testa mer på träning! Och så behöver jag bli tydligare med hur jag vill ha mina avlämningar m.m. Det var mycket stärkande med denna träning – och det bästa är att vi har ett till tillfälle inbokat innan vi tar jullov…