Igår fanns bara argument för att åka till den öppna träningen på brukshundklubben och ansluta till tränings-/tävlingsgruppen, i alla fall tills jag kom på att Femma löper… Men positivt nog är det inget hinder på den här klubben. Tidigare fick löptikar hålla sig till en viss del av en appellplan, men numera finns ett beslut om att löptikar får röra sig fritt och ägaren behöver inte ”varna” alla hanhundsägare, då man (många) menar att brukshundar ska kunna arbeta med den störningen, och att det ofta fungerar utmärkt bara inte hanhundsägaren vet om att det är en löptik i närheten… Så vi fick lov att vara med på allt, även om jag valde att undvika att ta ut henne på den stora planen där det ska hållas tävling på lördag.

Det blev en väldigt trevlig eftermiddag på klubben – och väldigt givande för Femmas träning. Vi körde igenom hela startklassen och fick ett fint kvitto på att det vi tränat hemma också funkar med störning och kommendering.

Vi deltog i platsliggning med skott, fast inte på samma plats som alla andra, dels pga löpet, dels för att jag inte var riktigt säker på Femmas stadga. Absolut, jag vet att hon inte kutar iväg när det skjuts, men ligga ner är ju en annan sak (en annan femma, höll jag på att skriva…). Men jag belönade ordentligt och var extra nöjd med att hon också låg rakt, det var bara en gång hon gled över på ena höften, men det rättade vi lätt till och hon förstod att en rak ställning ingick i kriteriet för belöning…

När det sista skottet fyrades av hade vi ett bra avstånd mellan oss, och jag tror att om vi deltar ett par gånger till på vår kant kommer vi att kunna delta i platsliggningen med resten av gruppen när Femma löpt klart.

Slutligen fick jag hjälp av en manlig klubbkamrat som fick agera mottagare i budföringen, som inte går att träna ensam, och därmed utan tvekan är det som Femma och jag har tränat allra minst; några få gånger bara. Men för varje gång har det skett stora förbättringar, och igår var mottagaren så trevlig (hade väldigt gott godis…) så att lilla skit-Femma knappt ville lämna mottagaren för att springa tillbaks till matte, inte förrän jag ropade på henne… Hahaha, va? Men detta var så kul att se, så jag bestämde mig för att bryta träningen utan att förändra balansen i dragningskraften – Femma kunde gott få gå hem med känslan att mottagaren är riktigt härlig att vara hos.

Själv lämnade jag klubben med känslan att det är ett riktigt trevligt ställe att hänga på, med väldigt fin gemenskap.

Kläder efter väder brukar man säga, men jag kör min variant, jag.

De senaste dagarnas fina väder har utnyttjats väl till träning under promenader, vattenträning, viltträning, sökträning etc. Jag är riktigt nöjd med söket igår, som jag lade ut på min ödetomt med nu mycket vildvuxet gräs med inslag av lite buskar, tistlar m.m. och där det ofta går vilt och grannkatter… Jag har god utsikt över tomten när hundarna letar och kunde se hur de flera gånger sprang förbi ett par ställen med dummies, men med hänsyn till buskage och vind kunde jag förstå varför det blev så. Intressant. Till slut kom även de där två in, men en blev kvar därute och dumt nog är jag inte säker på vad det var för sort som blev kvar. Troligtvis är det en av de minsta som jag släppt rakt ner i en riktigt hög och tät grästuva… Lycka till med att hitta den utan hund. Men då ryckte jag att hundarna arbetat tillräckligt och jag ville inte skicka någon av dem en sista gång. Däremot skickade jag ut Femma i morse, och hon sökte av riktigt entusiastiskt, men fortfarande inte riktigt noggrant, vilket jag kunde konstatera redan igår. Det var det jag ville kontrollera med söket på ängen, och så är det: det är för mycket fart i benen i den här terrängen, och även om nosen är med i allra högsta grad, så behövs ännu större noggrannhet och systematik. Vi ska använda den där ängen flitigt framöver, tills vegetationen sjunker ihop igen.

Jag har funderat vidare kring brukslydnad, tävlingslydnad och rallylydnad och kommit fram till att jag åtminstone vill träna hundarna i de grenarna. När jag körde igdnom hela startklassen med Femma häromsistens visade det sig att hon kan så gott som alla momenten, bortsett från en snygg och rak start-/utgångsposition. Sedan tror ju jag att jag behöver tävla för att motivera mig att komma vidare, me det får vi se.

Hur som helst är pet med lydnadsdetaljer perfekt sysselsättning när vädret ser ut som det gör nu.

Då sitter jag gärna med ett kakuro och två hundar i soffan – och tar rätt vad det är ett pass med lydnad i garaget. I eftermiddag ska det bli bättre väder igen.

När jag gick ner till kråkbär-stället häromdagen var det egentligen mest för att kolla så jag inte missat alltför mycket av de svarta små godingarna. Med två syltkok var jag egentligen rätt nöjd, men att plocka just kråkbär ger större lyckokänsla än exv. blåbärsplockning; man letar och letar och plötsligt ligger där en tuva med massor av mogna bär. När man rensat den tuvan på bär blir det till att leta och leta igen. Lite som att plocka svamp, vilket jag ju också älskar av just den anledningen. Bingo-effekten.

Min rygg älskar dock inte allt detta plockande, och just kråkbären växer extra långt ner, nära marken, plus att jag verkligen får gå med gam-nacke och spana neråt för att hitta de små svarta rackarna… Men det är de värda, för de ger den godaste sylten.

Det visade sig i alla fall , häromdagen, att det fanns en hel del kvar – så mycket att de två små burkar jag hade med mig inte räckte till . Därför gick jag ut även igår och visst fanns det fortfarande kvar till några burkar till – men nu får det räcka. Nu ”säger vi” att det inte finns några kråkbär kvar där ute… Men en stor burk till med sylt blev det.

I fredags var jag på en föreläsning med Anna Larsson, som driver företaget 3vallare och är/har varit aktiv med stora framgångar inom så många hundsporter, så det orkar jag inte ens räkna upp, men gå gärna in på hennes sida och läs. Snacka om generalist! En attans duktig sådan, och med en väldigt trevlig inställning till hunden. Hon pratade om effektiv träning och förmedlade sin syn på hunden och träningen. Plus att hon i pausen berättade om en hundsport som låter och ser rolig ut (nej! nej!), nämligen Heelwork to music. Tog med mig många bra saker och en go’ känsla från denna föreläsning.

Sedan många år tillhör jag – stolt – den så kallade köttbullemaffian, som gärna belönar mina hundar med godis. Möjligen lite för mycket ibland, men hellre det, än för lite, tänker jag. Eller: Hellre belöna för mycket än korrigera för mycket.

Samtidigt har jag varit rätt usel på att använda leken som belöning, som ett alternativ till godisbelöning, och jag tackar dels Eva Bodfäldt, dels någon enstaka tränare som jag träffat live, som också betonat vikten av att ha leken till hands i sin verktygslåda.

I Femmas träning har jag haft stor användning av leken, och frågan är hur hennes utveckling hade sett ut utan den, faktiskt.

Hennes getingfobi löstes till stor del upp med hjälp av leken, liksom flera andra små knutar.

Nu idag fick jag oväntat användning av en lek vi ägnat oss åt i soffan, och som utvecklats till ett halvbra ”high five”, där jag sätter upp vänsterhanden i luften och hon sätter sin högertass emot min hand. Så. Kloklippning har inte varit något vi älskar… till stor del antagligen för att jag väntade alltför länge innan jag började använda glasögon vid kloklippningen… Detta har även färgat av sig på stretchingen för Femma. Hon verkar se fram emot den (hon håller sig alltid i närheten och väntar på sin tur när jag stretchar Delfi), och uppskattar den så länge jag håller mig till bakbenen. Men framtassarna är hon så rädd om, och äharven om hon låter mig ta tassen, så kniper hon med armbågen och har riktigt svårt att koppla av tillräckligt för att det ska bli någon vettig stretching av frambenen. Men då gör vi vår ”high five”: Jag sätter fram min hand, och hon får själv sätta sin tass emot den. Det är något hon känner igen, det är lekfullt och inget som känns jobbigt. Hon kan själv välja att sätta sin tass i in och få stretchingen, eller låta bli. Så nu kan även frambenen stretchas.

Så spotta inte på leken eller tricksen, tack.

En stor flock med hjortar stod ute på ängen när jag öppnade ytterdörren i morse, och även om jag lät hundarna sitta kvar några sekunder innan jag släppte ut dem så bemödade sig hjortarna inte att gå över till nästa äng – inte förrän hundarna skuttade ut på gräsmattan… Så de fick även sitta framför grinden en liten stund medan hjortarna drog iväg, sedan gick vi ut. Lite beredd är jag fortfarande på att någon skulle kunna bli frestad att springa åt det håll som hjortarna försvann, men så blir det inte. Fokus ligger helt på att snabbt uträtta behoven för att sedan få springa in och få frukost.

I helgen har vi fått till lite kul träning på ängarna, bland annat ett pass med skick till utplacerade vita dummies på ängen, det blev så bra och jag avslutade i rätt tid, utan att träna vidare och vidare bara för att det är så himla kul. Ett annat bestod i utkastade bollar på andra sidan om ett dike, sedan gick vi därifrån och spenderade någon timme i skogen, innan vi kom tillbaks ut på ängen för att hämta in bollarna. De första två låg i ett område vi använt tidigare, det gick fort och lätt. De andra två blev svåra för både Femma och Delfi – och även om jag hade full koll på mitt målområde, så gjorde det höga gräset att det var svårt att se på vilken sida av diket hunden var… En bra lärdom. Sedan satt väl inte signalerna perfekt, heller, men jag var hyfsat nöjd ändå, men till slut fick jag ge mig och gå närmare så att jag kunde se bättre och få bättre kontakt efter alla tidigare signaler.

Femma har börjat löpa, och jag har för avsikt att fortsätta träna henne som vanligt, men vara extra uppmärksam på eventuella förändringar i samband med träningen, med tanke på strulet vi fick med vissa skick under det förra löpet. Var det bara då, eller kommer det vara så under Femmas löp framöver, det vill jag ta reda på nu!

Jag funderar lite på det där med att döma ut hundar och se dem som krångliga eller rent av helt hopplösa, odugliga som borde säljas eller avlivas, eller i alla fall inte ödslas någon träningstid på… Vore det inte bra om vi istället insåg att vi, oavsett om ”vi” är hundtränare eller glada amatörer, ibland helt enkelt saknar de rätta verktygen? Vem är det som brister då?

En gång i tiden satt jag som så många andra i bilkö varje vardagsmorgon, och rätt ofta även på eftermiddagen. Bilresan till kontoret, som utan kö tog en kvart, tog istället 30-45 minuter. Jag kunde välja att åka den kortare vägen genom stan – som tog längst tid, men var ganska lugn körning – eller den längre vägen på motorvägen runt stan, som gick lite fortare, men där folk körde mycket mer aggressivt, särskilt vid avfarten, och ”man” kom fram till kontoret med ett stort åskmoln runt huvudet… Gissa om jag sedan älskade att arbeta på distans, vilket jag gjorde i mer än tio år. På den tiden var det inte så accepterat som det är idag, men för egen del såg jag bara fördelar med ”teleworking”. Miljömässiga, effektivitetsmässiga, hälsomässiga. ”Men fikapauserna är ju så viktiga”, kunde man få höra, men det är i min mening inte så säkert att snacket som går i fikarummet gör alla så gott. ”Jag skulle arbeta dygnet runt” sa någon annan, men jag hade mina hundar som skulle ha sitt, och som var min stora passion. De fick mig att vara effektiv under arbetstiden så att jag kunde lägga övrig tid på hundarnas motion och träning. Jag hade dessutom möjlighet att ta lång lunch varje dag, så att vi dagligen kom ut på en ordentlig runda i skogen mitt på dagen – guld värt, särskilt under vinterhalvåret.

Jag kom att tänka på de där bilresorna till och från arbetet igår när jag satt i bilkö i 2,5 timmar. Detta på grund av att Jordfallsbron över till Hisingen hade fastnat i öppet läge, och när alla skulle ta vägen över Angeredsbron blev det naturligtvis kö dit. En bil med motorstopp och en bilolycka uppe på bron hjälpte inte heller… Jag ringde pappa 4-5 gånger under den bilresan för att säga att jag skulle bli en halvtimme senare än jag beräknat under det senaste samtalet… Men fram kom jag, och även om jag inte kan tänka mig ett sämre sätt att spendera tid, så… vad gör egentligen 2,5 timmar i kö en enda gång.

Första halvan av dagen spenderades bättre, ute i skogen och i solen. Under morgonpromenaden fick Delfi ta in en dirigering över en liten tjärn. Bollen hade jag smugit ut dagen innan, samtidigt som jag kastat en dummy som Delfi fått hämta direkt. Men nu hade det gått ett dygn och bollen låg lite längre från vattnet än dummyn hade gjort. Nu hade dessutom ett par svampplockare valt att stanna vid just den här platsen just då, så jag bad en stilla bön att dirigeringen skulle kräva så lite signaler som möjligt… Och Delfi simmade rakt över till platsen på andra sidan, tog stoppsignal och ut-tecken och fick snabbt utdelning för närsökssignalen. Succé!

Under promenaderna får Delfi också ha på sig sina benmanschetter under ca en kvart och Femma får träna bruksets framförgående under vissa sträckor och ett eller annat ut-tecken.

Lite mer ut-tecken och annat körde vi senare, på ängarna och med pinnarna och chuckiten. Då var självfallet även Delfi med, och jag börjar ana att jag tenderar att lägga nivån för hennes träning lite för lågt nu efter hennes träningspaus. Så när jag såg att det fanns plats kvar på träning på Kopparhult senare i höst anmälde jag Delfi. Dels för att se var vi står (om några veckor), dels för att steppa upp gemet – både före och efter dessa träningstillfällen.

Sol och perfekt temperatur, mellan 15 och 20 grader – hur underbart har det inte varit med dessa vackra sensommardagar? Promenader med svamp och kråkbär och något nytt kråkbär-ställe, trädgårdsarbete som mest är skön motion i det här vädret och sista rekningen av ”mitt” tävlingsspår före själva tävlingsdagen. Passade på att plocka en liten hink med fullmogna blåbär – inte för att frysa in (där är det stopp) utan för att ha till gröten.

Och vi har såklart tränat.

Lite träning under promenaderna och lite träning ute på ängarna. Jag har frågat – och fått svar – på FB om ett sätt att träna skottapporter utan att det smäller så mycket som det gör med apportkastaren. Lösningen verkar vara att kasta tennisbollar med en ”chuckit” och sedan skjuta med min lilla ”singel shot” – på så sätt kan jag även få till ett skott när bollen är som högst upp i luften.

Jag har verkligen försökt öka svårigheterna kring våra markeringar, och känner mig nöjd med det jag ser, jag ser en utveckling hos både Femma och Delfi. Är det lite extra svårt för dem att markera, så nog ligger de i och letar i alla fall. Vill jag stoppa för att dirigera går det också – men de olika dirigeringstecknen och närsökssignalerna behöver vi bli bättre på.

En intressant sak såg jag när jag dirigerade Femma till en pinne på andra sidan om ett parti vildvuxet gräs. Som jag har fått slita för att få flattarna att gå rakt igenom en sådan terrängväxling, eller snett igenom, men i alla fall gå igenom i den riktning som jag pekar, och inte välja någon stig eller någon annan väg som de tycker verkar så mycket bättre… Femma har inte tränats särskilt mycket med pinnarna – inte i närheten av hur mycket jag använde dem för Delfis grundträning – men när jag pekar mot en pinne tar hon sikte på den och springer rakt mot den, även genom det höga gräset. Riktigt najs att se!

Nästan lika najs som att Delfi har fortsatt grönt ljus från fysioterapeuten, dvs. inget bakslag efter att Delfi fått hämta in sök, markeringar och dirigeringar den senaste veckan. Hon behöver fortfarande lite övningar för att stärka det nya, rakare rörelsemönstret, men jag jublar ändå över två friska hundar.

Vår bästa tid är nu!

De senaste dagarna har varit generösa. Generösa med regn, generösa med sol, generösa med hundträning och generösa med svamp och bär. Svamp verkar poppa upp på ställen där man aldrig sett dem tidigare, det här jag hört fler än jag som vittnat om.

Och jag har lärt mig två nya bär, varav ett har blivit en riktig favorit. Det började med att både Femma och Delfi glufsade i sig blåbär medan jag plockade. Sedan gick Femma över till att äta de där bären som liknar blåbär och brukar växa alldeles intill blåbärsriset. Förskräckt googlade jag fram att de heter odon och att de inte är giftiga…

När jag gick över till att plocka lingon började båda hundarna även äta lingon, men nu hittade Femma även ett bär som jag aldrig tidigare lagt märke till. Än en gång blev jag förskräckt, än en gång googlade jag, och än en gång blev jag lugnad. Dessutom blev jag nyfiken och smakade på det lilla kråkbäret och det smakade riktigt gott och syrligt.

Så nu har jag stereo-plockat både lingon som blivit stora och alldeles mörkröda (inser att jag började plocka dem lite för tidigt…) och kråkbär, som är små rackare, men roliga att plocka och naggande goda.

Kråkbären har dels åkt ner i en kvarts flaska vodka som väntat (i ett par år, minst) på ett gott bär att blandas med för att jag ska dricka upp den, dels har de blivit sylt, mycket god sådan! Den kommer att sitta som en smäck ihop med någon god dessertost framöver…

Redan för fem-tio år sedan hade den tyska bokmarknaden böcker om precis allt inom hund, bland annat inte bara en, utan flera olika om att ha fler än en hund. En av dem heter Zwei Hunde – doppelte Freude (Två hundar – dubbel glädje). Och jag fullkomligt njuter av att kunna träna Delfi fullt ut nu, naturligtvis i en mängd som sakta trappas upp, men det finns inget hon inte får göra, så länge hon är uppvärmd – jag ska köra henne i allt vi brukar göra. Äntligen!

Äntligen har jag två hundar att köra på ängarna, det är något av det roligaste jag vet. Att ha lite olika områden – eller några pinnar – och låta hundarna turas om att antingen arbeta med markeringar och dirigeringar eller vänta på sin tur. Och att den turen kommer även för den väntande Delfi, det är helt underbart.

Ett längre lydnadspass på fotbollsplanen har det blivit också, och det var riktigt kul, det tyckte även hundarna och särskilt Femma kunde mer än jag hade trott. Jag tränar lydnaden så sällan att jag hinner glömma bort vad vi har tränat… men Femma minns! Det fick mig att rentav fundera på att anmäla till en liten startklass ganska snart, och i vilket fall lägga lite mer energi på både tävlingslydnad och brukslydnad.

Femma och jag har varit på en prova-på-jaktdag (Delfi var med på en likadan för ett par år sedan), och det var väldigt spännande och perfekt att stoppa ner i hennes erfarenhets-portfolio. Jag ska inte säga att jag är förvånad, men okej lite förundrad är jag ändå över hennes lugn även när det hettar till ordentligt. Tyst och följsam hela tiden och jag kan verkligen gå och mysa med den hunden vid min sida.

Igår kom dessutom sommaren tillbaka och vi tog ett pass med vattenapportering på eftermiddagen.

Helt utan hundar har jag också varit iväg på en kort uppdatering i vägskyltar och trafikregler, vilket jag tyckte kunde vara behövligt drygt 30 år efter att man tog körkort… De här skyltarna, t.ex. – håll för höger sida av bilden och säg vad A respektive B betyder?

Efter en ovanligt intensiv träningsdag passade det särskilt bra med en vilodag. Vi gick ut i lingonskogen – två liter färdigrensade bär fick jag med mig hem – innan det blev dags att åka till Redog, där Delfi fick sitt efterlängtade klartecken, att nu ska hon få kuta ut i ett och annat större sök och även lite mer markeringar/dirigeringar. Yay!

Eftermiddagen spenderade vi hos pappa/mattefar, och det finns nog få ställen där hundarna kopplar av lika bra, för där händer absolut ingenting som involverar dem. Pappa och jag åt middag och spelade kort, som vanligt, och pappa vann. Det är så fint att se hur pigg pappa är nu, det är som dag och natt jämfört med i våras, när han hade varit isolerad (bortsett från hemtjänst tre ggr om dagen) i fem veckor. När jag kom på besök efter tre veckor för att fylla på frysen upptäckte jag att han inte hade ätit särskilt mycket alls, och när jag kom tillbaka efter två veckor hade det inte blivit bättre PLUS att han hade ramlat och även hemsjukvården bedömde honom som mycket svag. Dessutom hade jag sett och hört Ingmar Skoog prata i Svt:s Agenda, och det avgjorde saken. Jag gjorde, tillsammans med mina syskon och pappa själv, såklart, bedömningen att jag (som dessutom lever mer isolerat än de flesta…) skulle börja besöka pappa igen, lika regelbundet som före covid19, och sakta men säkert har han blivit starkare och piggare igen. Han var alltså isolerad i fem veckor…! Jag säger inget mer (………), men tackar Ingmar Skoog för min pigga pappa.

Femma brukar ligga under min stol i köket, och det ser sällan särskilt bekvämt ut…

Men igår, en stund efter att jag hade tagit den här bilden, lyckades hon trycka in sig så hårt innanför de fyra stolsbenen, så att hon hade svårt att komma loss och veckla ut sig igen… Jag väntade inte särskilt länge innan jag lyfte undan stolen – om hon nu hade tänkt leka Houdini, så blev det tji.