I vackert väder – även om solens strålar inte nådde in i skogen där vi höll till, så var det uppiggande att se glitter i sjön och upplysta trädtoppar – inledde vi kursåret 2021 med cirkelträning hos Anna-Lena. Precis den typ av träning som passar Femma, och hon fixade alla sina uppgifter med god motivation och självförtroende, men var fortfarande lättstyrd vid behov.

Plötsligt ser jag hans namn i programtablån igen; denna gång ska Jens Kvernmo vara ute med hundspann i tre månader… Han filmar själv under resan och resultatet blir en fantastisk dokumentärserie om äventyret – det är bara för oss att luta oss tillbaks i soffan och följa med.

tycktes Femma säga i kväll… Jaja, det är ju väldigt mysigt, ändå.

Idag blev jag av med en stor sten från mitt husägar-sinne, en sten som gjort husägandet lite mindre roligt de senaste två veckorna. Det började med att jag beslutade att byta ut den överåriga – men fortfarande fungerande – frånluftvärmepumpen. Installationen gick bra och jag har haft värme i huset och varmt vatten hela tiden. Däremot gick något fel när ventilationssystemet skulle rengöras med en borste – som fastnade långt upp i ett rör. Det berodde visst på att en liten del av rören inte var som den skulle, och någon sa att det skulle behöva ”byggas om lite”, vilket triggade min oroliga själ. Idag kom äntligen en snickare för att ”bygga om lite” – och det var faktiskt bara lite som behövdes. Borsten plockades snabbt och lätt ut och den felaktiga delen byttes ut. Ahhh, vilken lättnad! Dessutom råkade snickaren få syn på en annan detalj som behövde åtgärdas – och även det fixade han lika snabbt och lätt.

Innan snickaren kom var jag utanför huset just som en jakthund – en ledig sådan – kom springandes. Glad och snäll följde den gärna med mig in i mitt garage, medan jag hörde mig för vems hund det kunde vara. Åkte till en granne, som dock inte var hemma, men hundgården var tom och en bit från tomten såg jag en av hundarna som brukar stå i hundgården, ensam och lös. Även han var snäll och följde med hem till sig. Sedan hem och hämta den snälla hunden som väntade i mitt garage, och så fick även han följa med hem till sig.

Medan Femma lade sig till rätta vid mina ben på kvällen tog Delfi över ett av Rauh-benen; hon tog över det efter att Femma mjukat upp det – det var första gången på säkert två månader som de tuggade på det. Rauh-benet har jag köpt dels för att de vanliga hudbenen tar slut i ett nafs när Femma är i farten, men också för att hon blev dålig i magen av dem och dessutom känns det alltid lite kymigt med tanke på vad som sägs om tillverkningsmetoderna för dessa ben. Rauh-benen känns bättre att ge hundarna, men tyvärr tycker de att dessa ben är lite mindre intressanta, troligen lite för hårda, så de får ligga till sig tills hundarnas tugg-behov kickar in, och så var det tydligen idag – kanske för att vi faktiskt tog en riktig vilo-dag, den första dagen på länge utan någon längre promenad alls, och ingen inomhusträning, heller.

Femma har tydligen bestämt sig för att prova något nytt – nämligen att inte ligga precis intill/framför/på mina ben i soffan utan att ligga helt själv. Samtidigt ligger Delfi allt oftare nära mig, men oftast vid sidan om mig. Femmas sätt att ligga intill mina ben har nästan varit lite störande, särskilt när jag velat resa mig från soffan, och jag nästan har fått be fröken Femma om lov, eller jag har i alla fall fått väcka henne och/eller knö bort henne från mina ben. Nu på sistone har jag tyckt att hon varit lite lättare att väcka och flytta, men tydligen tycker hon själv att då kan det kvitta – bättre att sova i ett eget hörn av soffan…

Själv har jag ändrat på lite vanor också – dels handlar det om ekonomi och hälsa, men framför allt om att använda tiden till sådant som verkligen ger något.

Det gäller sociala medier, böcker och bloggar, tv, poddar, kurser och träning. Välj och välj bort.

Det bästa med julen 2020 var i alla fall vädret!

Och träningen! Efter långpromenaden runt Kroksjön var jag (eller kände mig…) duktig och gick ut och preppade ett upplägg på ett av fälten. Sedan hämtade jag Delfi, körde henne i lugn och ro (nåja) och bytte sedan hund och körde Femma – hennes pass gick ganska fort eftersom jag inte behöver joxa med fotposition på samma sätt som med Delfi. Men själva apporteringarna – dirigeringarna – blev kanon för båda. Och inte heller idag ville man gå in…

Istället för ett träningspass till – före Kalle Anka… – gick vi ner till vår närmaste sjö. Ljuset var så läckert att det fick bli en bild på det finaste jag har.

Ribben blev inte jättebra. God, absolut, men svålen blev inte knaprig som den ska. Jag har ju konstaterat det förut: man ska inte följa de där recepten, då går det galet. Men jag får en ny chans hos pappa idag, och då ska jag göra som vanligt igen.

För mig personligen ser den här julen inte annorlunda ut mot andra jular: jag firar den ensam med min lilla flock. Jag valde redan under åren i Lux – i alla fall efter att jag skaffat hund och inte kunde flyga hem till Sverige för att fira jul – att fira jul själv och göra det bästa av den. Julribbe, julmust och julgodis inhandlades och jag såg till att ha bra filmer att se. Några år hade jag som tradition att åka till simhallen på julaftonsmorgonen, därefter fick hundarna en långpromenad och till sist kunde ribben sättas in i ugnen… Julmiddag blev det ganska sent på kvällen.

Sedan jag flyttat hem till Sverige hade jag glädje att få fira julen med pappa här hemma i mitt hus, åtminstone två jular. Han kom på julafton och sov över till juldagen. För tre år sedan hade myclet förändrats och det var otänkbart för honom att lämna sitt eget hus, så jag åkte dit istället. Numera ger det inte pappa något att ha besök av flera samtidigt, utan han vill helst av allt spela kort med oss en i taget, och därför gör min bror och jag så att vi delar upp julen mellan oss. (Vi är skilsmässobarn, så vi är vana, höhö…) Min bror firar julafton med pappa, och jag som ändå är van firar julafton själv – och åker istället till pappa på juldagen. På julafton får pappa svensk julmat, och på juldagen blir det norsk julribbe. Själv äter jag julribbe båda dagarna – det är en tradition jag inte tummar på!

Idag var det härligt väder, och jag var ute så mycket det bara gick. Först lång runda, sedan träning, först med Femma, sedan med Delfi. Vi har så mycket ”hemläxa” nu, och jag är så pepp att få till de där bitarna, så jag ser till att köra hundarna var för sig för att det ska bli så bra som möjligt för deras respektive träning. Efter lite lunch och dammsugning inomhus, var det dags för ett träningspass till, nu med båda hundarna, innan solen gick ner. I söndags var Delfi och jag på gruppträning – Femma fick ju hela torsdagens träningar, så det var verkligen Delfis tur, och kul var det. Vi körde mycket markeringar och linjer med störningar, vilket är en del av det vi tränar här hemma också.

Det ska ju bli vackert väder i morgon – julafton – också, så det blir säkert både långpromenad och träning även då. Det kan hända att det blir sen julmiddag igen… Och julgodis, även om jag knappt brukar orka något efter julribben, men jag har såklart tjuvstartat med godiset:

Avslutar med några favoriter i granen, och önskar att alla får en God Jul – som de vill ha den.

Efter att ha avstått gran några jular nu, så fick det ändå bli en i år. Inte så mycket på grund av Corona etc. utan för att jag har lust att se mina julgransprydnader. De flesta är inköpta på julmarknader i Luxemburg, Metz, Heidelberg och är kära souvenirer. Sedan är det självklart mysigt med själva granen, det blir så fint ljus när den får lysa upp rummet och jag älskar att gå upp när granen redan är tänd (så min gran tänds tidigt…).

Igår var en rätt intensiv hundträningsdag – det bara råkade bli så, men det gjorde ju inget att fira min födelsedag på det sättet…

Först tränade vi privat tillsammans med bästa parkamraterna Linda och Alea – och Anna-Lena Wendt drillade oss i dirigeringar och närsök. Professionell och individanpassad träning när den är som bäst: engagerat och späckat med tips utifrån det som händer och sker under träningen.

Tanken var att jag skulle äta lunch före nästa ”pass”, men istället tog Linda och jag en promenad med våra flickor – Femma och Alea leker jättefint ihop och det är så härligt att se.

På eftermiddagen var det dags för det tredje (fristående) WT-kurstillfället med – tadaaa! – Anna-Lena Wendt. Vi var två ekipage som körde våra hundar i öppen klass-upplägg efter att vi varit funkisar för två ekipage i nybörjarklass. Väldigt bra och varierade upplägg fick vi även idag – och en massa insikter och generöst med individuella tips, som vanligt.

Utöver två ordentliga träningspass fick Femma hämta den röda bollen säkert hundra gånger under dagen för att hålla värmen i regnet. Men hon höll ihop hela dagen och det är kul att se hennes mentala kondition – sedan är ju fördelen med hennes coola personlighet att hon inte slösar någon mental energi i onödan.

WT-kursen var vår sista organiserade träning för i år. Nu ska vi delvis backa tillbaka lite till grunderna – jag vill fila på lite detaljer som kan hjälpa oss i skicken.

Förra året gjorde jag en detaljerad redovisning av kursåret 2019 – i år blir det en sammanfattning:

Klart största delen av alla kurser vi gått i år har handlat om retrieverträning, med höstens jaktdag, walkups och WT-kurserna som klara höjdpunkter. En helg med rallylydnad och några kurstillfällen med uppletande och personspår blev det också, liksom specialsök samt privatträning i bruks-/tävlingslydnad. Sammanfattningsvis återspeglar kursåret 2020 ganska väl var jag lägger krutet i vår träning…

Är det att fuska om man får hjälp av sin mysiga flatteflicka så att man vinner över pappa i kortspelet Uno…?

Titti Schultz skriver verkligen exakt det jag tänkt och hade velat skriva till Mikael efter att Arthur gått bort.