Det kom rejält med snö, och igår fick vi verkligen pulsa fram över isen på sjön. Delfi är inte jätteroad av att få isklumpar mellan trampdynorna, något som Femma slipper helt och hållet. Det är verkligen opraktiskt med lång päls!
Det är lite överraskande att Femma, som avskyr att springa över blöta fält eftersom det skvätter upp vatten på magen… inte har något alls emot att springa genom snö i full fart. Igår körde vi ett träningspass i snön (vi har ju hemläxa…) och hon körde på i full fart. Att ta snöiga, rent av isiga dummies och bollar är inte heller något problem. Hon är rolig, den lilla Femman. Och riktigt snygg också, om jag får säga det själv… Hon har härliga färger nu på vintern – många kommenterar hennes mörka öron – och har blivit alldeles lagom musklad nu, i fullvuxen ålder.
Den gångna helgen har mina grannar och jag fått bekräftelse för hur fint vi bor här. Förundrade – och med lite irritation hos dem som bor närmast bommen och vändplatsen – såg vi bilarna köra vägen fram och parkeras där folk tyckte det var lämpligt… Det var samma fenomen som man ser eller läser om på somrarna, när folk parkerar helt galet för att komma så nära den hägrande badplatsen som möjligt. Här var det nu inte strand och bad som hägrade, utan vår istäckta sjö som lockade till skridskoåkning, skidåkning och fika ute i det vackra vädret. Jag förstår dem! Det var helt underbart!
Jag njöt lite extra av att ha gångavstånd – kort sådant, dessutom – till den åtråvärda sjön och isen. Så nära att jag igår gick ner till isen, och kom en bra bit ut på isen innan jag insåg att 1. jag måste ha solglasögon för att inte bli snöblind, och 2. jag hade klätt mig för varmt. Så jag gick hem, gjorde om och gjorde rätt och gick ner till isen igen och gick långt och länge.
Det fina med isen den här helgen var att den nu är 20 cm tjock (jag fick sticka ner hela handen i ett pilkhål för att känna den nedre kanten med fingertoppen) och att det låg ett lager med snö på isen, vilket tog bort halkan. Det var bara att promenixa fram, vilket både Delfi och jag uppskattade. Femma uppskattar ju alltid en promenad på isen…
Vi tog både en och två och tre promenader ute på isen i helgen. Den längsta tog vi just igår, efter att ha väntat ut solen. Större delen av förmiddagen låg dimman tät här i Kollanda, men så småningom segrade solen och bröt igenom, och resten av dagen var absolut fantastisk.
Efter lite lunch och vila gick vi ner för ännu en promenad i skymningen. Det var verkligen en helt perfekt vinterdag!
I natt har det snöat och jag fick inleda denna måndagsmorgon med lite skottning – något jag sjukt nog tycker är riktigt kul!
Nu avslutar också båda hundarna sina löp, och jag har redan städat och tvättat golven, bytt filtarna i soffan och lagt ut fårskinnen igen. Återstår bara att lägga ut favoritmattorna igen.
Femma var på kurs den gångna veckan också, men det var privatträning och då är det ju inget problem. Träningen var kanon – precis den typ av träning som passar Femma… Den visade att vi gjort vår hemläxa på vissa punkter och även att jag gott kan utmana henne lite mer när vi tränar hemma. Hon kan mer än jag tror!
Igår kväll var en sån där extra fin kväll att gå mörkerpromenad i. Vi har fortsatt med våra mörkerpromenader och jag har blivit kaxigare med tiden. När vi går den långa raksträckan rakt genom skogen får hundarna numera gå lösa, för när en bil kommer har jag gott om tid att koppla dem och gå vidare.
När det är lite månsken räcker ljuset ofta till så jag kan släcka pannlampan – synliga är vi ändå med reflexväst och -selar och när en bil kommer har jag också gott om tid att slå på pannlampan.
Igår kväll lystes promenaden upp lite extra av månen och stjärnhimlen. Inte en enda bil kom förbi oss, heller (vid 19-tiden) – då märks det verkligen att man bor på landet…
Före promenaden hade vi varit hos pappa. Tidigare har hundarna ofta legat på golvet eller på en säng i ”mitt rum” på nedre våningen. Nu har de kommit på att de kan ligga närmare än så, på varsin köksstol bredvid mig… Såklart de ska; vad ska en flock vara, om inte tillsammans?
Dessförinnan var vi ute och promenerade och tränade i solskenet. Femma var nöjd med att isen är tillbaka på vattenpölarna… så att man kan försöka att krossa den! Underbara sötnöten…
I helgen var vi förresten på kurs, och trots att Femma var på väg in i höglöp, så fick hon vara med -aktivt! – på kursen. Trots att en okastrerad hanhund var med. Först delades vi upp i två grupper med hanhunden i den första gruppen och Femma i nästa grupp. När Femmas grupp var aktiv satt hanhundens grupp med och var passiva – och då kunde man se att hanhunden inte påverkades (märkbart) av löptiken. Sista delen av kurstillfället körde vi alla tillsammans, men såg till att Femma inte gick precis framför hanhunden osv. Härligt ändå att det gick att lösa på det sättet!
Det var en fin vecka – drygt – som vi hade snö och is här i Västra Götaland. Snö var det inte jättemycket av, men tillräckligt för att åstadkomma det där extra ljuset och den goa känslan av riktig vinter.
Då var det desto mer is, särskilt efter att vi haft -13 grader. Piaf brukade få köldkramp i tassarna vid ca -15 grader, så jag trodde att vi kanske inte skulle kunna gå någon längre runda, men Femma och Delfi fick prova att ha sina Back-on-track-täcken (Femmas köpte jag för en 50-lapp på loppis!) på sig under promenaden, och det gick riktigt bra.
Själv kan jag inte få nog av att vara ute när det är riktigt gnistrande vinter-väder… En eftermiddag gick vi ner till vår närmaste sjön och träffade på två stora karlar som kom knatandes över isen, och de hade kollat tjockleken och berättade att den var närmare 15 cm. Och kunde de, båda två tillsammans, gå över isen – då borde det vara rätt riskfritt för mig och hundarna! Så vi tog först en liten tur ut på isen, och dagen efter gav vi oss ut på min första promenad runt hela Tinnsjön på isen. Jag tog med isdubbar och räddningslina, bara som extra säkerhet.
Tinnsjön är full av vikar och öar, så där fanns mycket att upptäcka. Femma tyckte det var toppen att gå på isen – hon har ju flera gånger visat sig fascinerad av is… Delfi var inte riktigt lika positiv, hon märkte nog av det som jag kände först dagen efter: att man fick gå där och knipa ordentligt för att hålla sig på fötterna på isen…
Men det kändes rätt säkert ändå, och under vår promenad kunde jag se spåren efter en granne som åkt skridskor runt hela sjön. De små öarna mitt ute i sjön använde vi för lite träning – de utgjorde ju väl avgränsade sökområden…
På vägen tillbaka såg vi flera pilkare ute på sjön – bland annat de två vi träffade dagen innan, och vi – och särskilt Femma – passade på att utforska några pilkhål…
Det blev bara den långa promenaden på isen. Dagen efter ville jag ge Delfi en ”vanlig” promenad ifall att hon kände av sina skinkor lika mycket som jag kände mina… och ytterligare en dag senare hade temperaturen gått upp såpass att det inte kändes lika säkert längre. Glad att vi passade på ändå!
För den som liksom jag älskar att följa Jens Kvernmos äventyr i vildmarken, så får man inte missa den senaste serien, som hittills bara (vad jag hittat, i alla fall) finns tillgänglig via NRK på nätet, och tyvärr kan man inte strömma det sista (om man inte räknar det allra sista bonusavsnittet) avsnittet om man inte bor i Norge. Men inte illa ändå! Och så småningom hoppas jag kunna se hela serien på svensk tv. Men än så länge är det alltså norsk tv som gäller.
I den föregående serien, Jens i vildmarken, sätter Jens ord på även min livsstil (även om jag är lååångt ifrån att vara någon äventyrare!), och eftersom många har svårt att förstå den, så lånar jag den rakt av:
Jagtror att det är själva friheten som är min livsnerv. Att jag inte måste vara på en bestämd plats, en bestämd dag, en bestämd tid – och göra en bestämd sak. Det är så de flesta lever. Och det är inget för mig, alltså.Det här är banne mig livet.
Jag är inte heller någon flitig instagram-användare, men upptäckte nu att Jens har ett konto där, #jenskvernmo – jag skummade bara lite snabbt, och helt klart finns där mycket vackra vildmarksbilder.
När jag googlade fram bilden ovan såg jag att Jens alldeles i dagarna har kommit ut med en bok också, än så länge endast på norska: Jakten på et vilt liv.
Egentligen tycker jag inte att löp är särskilt spännande, varken att skriva om eller att läsa om. Löpen är ett nödvändigt ont, om man nu inte väljer att kastrera. Samtidigt som folk i sociala medier, inte minst i jaktrelaterade grupper på FB, i hårda ordalag fördömer kastrering/sterilisering av både tikar och hanhundar och talar sig varma för att lära hanhundarna att arbeta med löptikar, eftersom det är vad man kan förvänta sig av arbetande hundar, så kvarstår faktum; att löptikar måste avstå kurstillfällen, tävlingar och prov för hanhundarnas skull. Visst finns det tikar som kan behöva vila när de löper, men de flesta tränas nog som vanligt, men måste oavsett avstå kurs, tävlingar och prov. I vissa fall, åtminstone.
För hos en del tränare, främst inom brukset, verkar löptikar inte vara något problem, vilket fortfarande förvånar mig, ovan som jag är. Jag ba’ ”Femma löper!!” och tränaren ba’ ”Det har ingen betydelse, bara kom”… och detta gäller även vid höglöp och jodå, det är hanhundar med även på dessa kurser.
Även på bruksklubbarna luckras reglerna upp alltmer kring löptik – men det varierar fortfarande. På vissa klubbar får löptikar hålla sig till en begränsad del av planerna, men på allt fler klubbar får löptikar röra sig obehindrat överallt på klubben – man menar att man ändå inte kan ha några garantier för att löptikar inte rör sig överallt på planerna och det är bättre att hundarna som tränar där lär sig att hantera det. En del hävdar till och med att löptikar oftast inte är något problem – om inte hanhundsägarna vet om att det är eller varit en löptik där…
Så brukshundar (och diverse sällskapshundar som tränas i allt som tränas på bruksklubbarna) förväntas på allt fler ställen att klara löptikar, medan detsamma inte förväntas av jakthundar. Jag klagar inte, utan konstaterar och accepterar helt och fullt, men ställer mig lite frågande, framför allt varje gång diskussionen för och emot kastrering dyker upp.
För mig känns det i alla fall lyxigt här i Sverige, att de allra flesta hundägare har koll på sina hundar, till skillnad från hur det var i Lux, vilket var det avgörande argumentet som fick mig att kastrera mina tidigare tikar. Här händer det ytterst sällan att man träffar på förrymda hundar i skogen (särskilt här ute i Tjottahejti…), men i Lux hände det allt som oftast, och dessutom kunde man få höra (av hanhundsägare) att löptikar inte hade i skogen att göra, utan borde stanna hemma…! Joråsåatt… Det hände i och för sig också att hundägare, som fått springa ikapp sina hanhundar då dessa valt att följa efter mig och mina tikar i skogen, blivit väldigt förvånade då jag förklarade att mina tikar inte löpte, eller att de rent av var kastrerade, båda två… Joråsåatt…!
Nu för tiden tycker jag nog att det meckigaste med löpen är att jag får rulla ihop och stuva undan mina favoritmattor – särskilt trasmattan som är köpt på en hembygdsgård i Bengtsfors – och lägga ut reservmatta på det ställe där jag inte vill vara utan (där som hundarna hoppar upp i och ner från sängen). Det var mest därför jag för några månader sedan önskade mig att Delfi och Femma skulle synka sina löp, så som man hört är vanligt i andra flockar. Själv har jag inte upplevt det i min flock, men så har jag också oftast haft minst en kastrerad tik…
Jag både anade och hoppades att en synkning var på gång redan vid Femmas och Delfis senaste löpperioder. Delfi gick från sina väldigt regelbundna sexmånadersintervall till att löpa redan efter fem månader, samma intervall som Femma lagt sig till med (men hon har ju inte haft så många löp än, så det var inte lika förvånande). Senast hade de cirka 1,5 månad mellan sina respektive löp (dvs första dagen i löpen), så det skulle ju i princip räcka att Delfi gick tillbaka till sexmånadersintervall samtidigt som Femma började löpa igen efter 4,5 månader istället för 5 månader, så skulle de kunna vara synkade.
Jag brukar inte gå runt och tänka på nästa löp, men lite får man ju ha det i bakhuvudet när man anmäler tikarna till kurser. Enligt femmånadersintervallet skulle Delfi ha börjat löpa i mitten av december och Femma i början av februari, så när vi var inne i januari började jag hoppas på att Delfi skulle vänta med sitt löp tills det var dags för Femma. Det hoppet dog när jag såg de första röda prickarna häromdagen.
Hoppet väcktes igen när jag insåg att det inte var Delfis röda prickar, utan Femmas! Hon hade alltså kommit igång med sitt löp bara lite drygt fyra månader efter att hon inledde sitt senaste löp. Och två dagar senare, nu i morse, kom även Delfi igång med sitt löp. Synkningen är ett faktum!
När vi drog ut på vår runda runt sjön igår var det med vetskapen om smhi:s prognos om att det skulle börja regna när som helst. Det var ändå svårt att tro när det snöade ymnigt och det knarrande gott under fötterna.
Halvvägs under promenaden gick snöandet över i regn, och när vi kom hem var jag sur – dyngsur – men nöjd med att ha avverkat långpromenaden och dessutom var dagens planerade spårkurs inställd pga vädret, vilket verkligen var ett klokt beslut av tränaren.
När vi kom in från den andra rundan stod jag i mörkret och tystnaden och bara tog in känslan av att bo såhär, med allt detta utanför huset eller på gångavstånd. Värsta lyxen!
Den 6 januari 2021 var en mörk dag för alla som värnar demokratin, och kanske hade Frankrikes president Macron David Bowies låttitel i huvudet när han kommenterade gårdagens huligan-attack mot USA:s kongressbyggnad: What happened today in Washington DC is not America.
Fredrik Reinfeldt, som ju skrev en hel bok om presidentvalet, ödesvalet, 2020, är inte (i en intervju i Morgonstudion idag) särskilt förvånad över att den alternativa världsbild som målats upp av Trump under de senaste åren, och i synnerhet de senaste månaderna, ledde fram till detta våldsamma angrepp på demokratin.
Vem som fyllde krutdurken och sedan tände på torde stå klart för alla, och jag skulle nog säga att you’re either against Trump or with Trump, det finns inget däremellan. Egentligen har det varit så sedan sommaren 2016, då han bekände färg i valkampanjen, men nu är det så mer än någonsin. Nu kan man med hyfsad lätthet förpassa denna 70-åriga bäbis till historien – eller ge honom mer luft. Han fick då verkligen på tok för mycket luft igår, både före och efter de sorgliga händelserna i huvudstaden, men förhoppningsvis ska han snart få leva sitt liv i skuggan av den bedrövliga del av historien som han lämnar efter sig.
