När det är så vackert väder som vi hade igår, då blir det extra tydligt att det är ett helt annat ljus nu, och en annan, ljusare blå färgskala på himlen och i vattnet. Hösten är här.

Men även hösten är generös. Igår var det så skönt ute så man ville aldrig gå in – samtidigt var det även perfekt väder för att vädra mattor och idka lite efter-löp-städning när man nu kunde ha fönster och dörrar öppna. Varje gång en av hundarna löper rullar jag ihop favoritmattorna och tar fram någon enstaka reservmatta istället, och etersom Delfi och Femma vägrar att synka sina löp blir det till att rulla ihop mattorna fyra gånger om året – lite oftare, till och med, eftersom båda dessutom löper med bara fem månaders intervall. Jaja. Man får vara glad att de i alla fall inte har särskilt knepiga löp eller skendräktigheter (ta i trä!). Men det är alltid lika skönt att efter ett löp få rulla ut mina mattor igen på nytvättade golv. Soff-plädarna kastades i tvättmaskinen, och torkade snabbt utomhus.

När det egentligen var dags för jaktträning ville inte inspirationen riktigt infinna sig – däremot blev det lite pet med lydnadsdetaljer i trädgården. Men senare gick vi även ut på ängarna för lite olika linjer där. Ja, linjer och linjer, förresten – de såg inte särskilt bra ut, faktiskt, inte för någon av hundarna. Men nu är vallen tagen på alla fält här hemma, så jag har alla möjligheter att ta tag i detta – och plötsligt kom inspirationen tillbaka med besked…

När morgnarna blivit allt mörkare har jag anpassat mina morgontider efter det – kanske just för att slippa börja med pannlampan – fram till idag. Nu ska vi återgå till förra vinterns goda vanor, dvs. att gå upp och morgonrasta tidigt för att vara klara för en längre promenad när solen går upp (under den mörkaste perioden). I morse gick vi alltså ut i beckmörkret, och jag fick gå i förväg med pannlampan och kolla att kusten var klar utanför trädgården – det var den inte. Några hjortar stod bara ett tjugotal meter från vägen, och lite längre bort syntes många lysande ögon. De närmaste individerna började röra sig mot den andra ängen när jag kom och lyste på dem, medan de lysande ögonen längre ut stod kvar. Sedan fick hundarna komma ut – de var i vanlig ordning oerhört effektiva med att uträtta sina behov, och hade inte en tanke på djuren därute, men jag föredrar ändå att veta vad som finns därute i mörkret, och var.

Igår var Delfi på Redog igen, vi har kunnat glesa ut besöken och efter nästa besök kommer vi att kunna gå bara en gång var tredje eller fjärde vecka. Plånboken tackar för det, men jag tror också det är klokt att låta Delfi fortsätta att gå i vattentrasken då och då, för att ytterligare stärka det rätta rörelsemönstret. Igår fick hon trava länge och väl i vattnet. Men det roligast är ju att kunna berätta för fysioterapeuten att Delfi inte har visat några tecken på bakslag efter att vi dragit igång träningen ordentligt, både apporteringen och lydnaden. Hurra!

Igår körde vi också två lydnadspass på fotbollsplanen och det var riktigt kul. Jag behöver bli bättre på att korta ner varje serie av en och samma detalj som tränas, men har redan blivit hyfsad på att låta hundarna vila efter ett par-tre serier genom att byta hund ofta. Det märks att hundarna tycker att träningen är superkul – de gillar sina belöningar. Och jag har också superkul, och ser verkligen fram emot nästa lydnadsträningstillfälle.

Men idag blir det jaktträning!

Igår hade vi den andra – och sista – dubbelbokade måndagen, med bruksspår-kurs på förmiddagen och jaktträningskurs på eftermiddagen. Bara roligt! Även om det inte kändes så ett tag…

Eftersom jag anade att jag inte skulle hinna hemom mellan kurserna idag, så var det extra noga att jag fick med mig alla prylar för de båda kurserna redan på morgonen, och att jag fick med mig kläder för alla eventuella väder. Sedan fick jag i vanlig ordning ont om tid på slutet, men kom i alla fall iväg i såpass god tid att jag skulle komma fram några minuter före kursstart… Däremot insåg jag snart att mobilen som jag hade satt på laddning, den låg kvar hemma. Det fick den väl göra den här dagen, då, nog kan man väl klara sig utan mobilen en dag när man dessutom ska vara fullt upptagen med kurs. Vad kunde gå fel? Jag hade full koll på vart jag skulle och inte hade väl jag missat att tiden hade ändrats just den här dagen…?

När jag kom fram var det tomt på parkeringen. Och ingen telefon. Däremot hade jag turen att ”min” frisersalong var öppen, och jag kunde gå in och låna telefon för att surfa fram instruktörens nummer och ringa henne. Ja, så stod det då klart att just idag var tiden satt en kvart tidigare än vanligt, så de hade åkt iväg – efter att ha ringt mig på min telefon som låg hemma… – och var på väg med bilarna till ett helt annat ställe som låg åt samma håll jag kommit ifrån (jag hade alltså mött dem på vägen…). Jag fick en vägbeskrivning och satte fart ditåt.

För att göra en rörig historia lite kortare: Flashback till tiden före GPS och smart-telefon, när man var ute och snurrade på helt okända och mer eller mindre omöjliga vägar – gärna ute på den franska eller tyska landsbygden – som tog slut mitt ute i ingenstans, och rätt vad det var fick man backa tillbaka… – på väg till olika kurser och tävlingar. Pust! Till slut, eftersom jag ändå bara var någon kvarts bilväg hemifrån, så åkte jag hem och hämtade telefonen, fick en pyttelite reviderad vägbeskrivning som gjorde vägen solklar – och cirka en timme försent kom jag fram till fälten, som var väl dolda av skogen längs den väg jag irrat runt på tidigare… Men det var ju två timmar kvar, så klart värt det ändå.

Dessutom fick Femma vara aktiv på kursen, trots höglöp, vilket jag inte hade räknat med, och hon fick träna på lite extra klurig spårteknik, så värdefullt. Monica gav även svar på alla frågor jag samlat på mig sedan sist, så nu är vi redo för fortsatt träning och utveckling i spårskogen.

Eftersom vi hade närmare hem nu hann jag ändå hem mellan kurserna och kunde lämna Femma hemma. Egentligen skulle ju hon ha deltagit även på eftermiddagens kurs, men nu fick Delfi ta hennes plats istället. Lycklig Delfi!

En övertaggad Delfi var det, som för första gången på flera månader fick komma ut och träna på Kopparhult, och ännu längre tid sedan hon fick träna i grupp. I alla fall i början var hon övertaggad, men hon kom snart ner på jorden och var riktigt skön att köra. Så fick vi också – som vanligt – ett roligt och klurigt upplägg där det gällde att samarbeta för att få in apporterna.

I lördags åkte vi till norra Halland för att träna med Linda och hennes flatteflickor – vädret var det bästa tänkbara, och det märktes inte minst på alla motorcyklar som hördes på avstånd, och alla människor – svampplockare, hikare och hundägare – som vi träffade på.

Markerna var suveräna för hundträning, och vi tränade först Femma och ett år yngre Alea och därefter Delfi och Milla. Lindas man, Klas, lade hela denna dag på att vara kastare och skytt åt oss – hur lyxigt som helst – och träningen blev verkligen jättebra både för de unga och för de lite äldre tikarna. Jag njöt av att köra Femma, som trots löp gick helt utan något strul med skick och sådant som vi hade att tampas med i våras, men jag njöt alldeles extra av att få köra Delfi ordentligt igen.

Sammantaget en superfin dag i trevligt, harmoniskt sällskap!

Söndagen var vilodag – med långa promenader och svampplockning.

Det här året har jag förälskat mig lite extra i sädesärlorna, och särskilt var det en som hade ett extra ljust huvud, som ofta höll sig i eller nära min trädgård i början av sommaren. Sedan har det varit flera stycken som, oftast parvis, hängt här till och från hela sommaren.

Nu i september börjar det bli dags för dem att flytta söderut och jag kommer att sakna dem! Faktum är att jag blev riktigt sorgsen häromdagen när det slog mig att jag inte sett dem – på hur många dagar? Hade de redan gett sig av? Tänk att de flyttar så långt som till Nordafrika medan jag går kvar här i min trädgård… Säkert kommer jag att se sädesärlor här nästa år igen, men kommer det att vara samma fåglar, samma individer? Enligt vad jag kunnat läsa mig till kommer de i alla fall tillbaka till samma trakt år efter år, och de kan visst bli 12 år gamla…

Dessutom fick jag en glad överraskning igår morse, när en hel grupp sädesärlor – många fler än jag brukar se på en och samma gång – gick omkring på min gräsmatta. En liten gruppering inför avfärd, kanske? På kvällen gick en ensam sädesärla på samma gräsmatta, och den flög iväg med en berg-och-dalbane-uppvisning och glada kvitter. Tänk om den har bestämt sig för att stanna här i vinter, det skulle ju också kunna hända… *hoppas*

Och när den ena fågeln ger sig av, så kommer nästa och knackar på fönstret… bokstavligen. En talgoxe satt på ett av mina fönsterbleck och pickade, och strax därpå kom den här talgoxen och slog sig bara ner och tittade in. Dem ser man inte mycket av under sommarmånaderna, men de börjar väl sakna den bekväma matserveringen, kan jag tro…

Igår var det spårdag för hundarna. Jag lade två kluriga spår, och ett blev dessutom lite längre än planerat, kanske 500 meter, medan det andra höll sig på ca 300 meter.

Delfi som ska gå aktiv på nästa spårkurstillfälle fick ta det långa spåret, och hon tog det som en liten gudinna. Den här gången fick hon också pinnar istället för tennosbollar som tidigare, och dem hittade hon och apporterade. Superfint jobbat, helt enkelt, och dessutom i det där underbara tempot…

Femma fick ta det lite kortare spåret. Typiskt nog hade en svampplockare med hund hunnit gå rakt över spåret under den korta liggtiden (jag satt bara 50 meter därifrån och såg det ske) och hon fick lite svårigheter just där. Man får tacka för den erfarenheten, för hon redde ut det till slut och tog det rätta spåret igen, hittade alla pinnar och var väldigt glad och nöjd med att hitta en tennisboll i slutet. Väldigt nöjd är jag. Häromdagen fick de varsitt ängsspår, och det gick också kanonbra. Därmed har vi gjort vår hemläxa.

Träning på klubben var redan inplanerad, men det är ändå trevligt med chatten där det stäms av vilka som kommer.

På dagen tog vi ett pass lydnad hemma i trädgården. För Femmas del tränas det främst på ingång till en rak utgångsposition, som är ungefär det enda som brister i hela startklassen, men å andra sidan något som visar sig i många, om inte alla moment… Jodå, jag brukar alltid börja med att lära mina hundar utgångsposition, och även Femma har fått träna framför spegeln… Men någonstans på vägen har jag tydligen belönat och förstärkt en sned position, så den dras vi med lite nu, men inte så länge till, om jag får bestämma.

På eftermiddagen var det dags för träning på brukshundklubben, och eftersom Femma är/går in i höglöp avstod jag från att ta ut henne – dessutom var det faktiskt Delfis tur! Hon har ju klarat av sin startklass och har många roliga moment att träna på i lydnadsklass 1. Många av momenten har vi grunderna till, men de flesta är ofullständiga. Dessutom kändes det som att vi fullständigt tappat vårt fina fotgående, det som Delfi kammade hem en 10:a för på senaste tävlingen. Med hjälp av träningsgruppen fick jag kvitto på hur det såg ut ”utifrån” och det var inte riktigt så illa som jag trott, faktiskt. Ett par-tre moment till filade vi på med träningsgruppens hjälp, sedan tog vi resten på egen hand. Under den gemensamma platsliggningen körde vi klass 1-sittning i koppel tillsammans med ett annat ekipage. Löjligt, moment, kan tyckas – men det kan faktiskt vara nog så svårt att sitta en minut mitt emot föraren utan att lägga sig ner. Särskilt som Delfi i alla möjliga sammanhang uppmuntrats att lägga sig ner i passivitet… så har vi alltså fått träna på just sittningen, men det har också gett snabbt resultat.

Vi avslutade med Delfis absoluta favoritmoment, vilket såklart är det med mest fart och fläkt, dvs runda-momentet…

Hade vi gått upp och ut någon timme senare hade jag missat den, den första frosten för den här säsongen. Nu skiner solen från en molnfri himmel – det betyder också att vi har en ännu finare för-höstdag framför oss än igår, då dimman låg tung under morgontimmarna och solen bröt igenom först under eftermiddagen. Gårdagens uthängda tvätt fick hänga kvar ute över natten, den torkar nog bättre idag. Träning på brukshundklubben ska det också bli – förra veckans träning gav mersmak och helgens tävling gav verkligen inspiration.

Jag tycker mig känna en liten nytändning i träningen med den nya planen, som i stort går ut på att vi tränar ”jakt” varannan dag, och lydnad varannan dag, plus spår någon gång i veckan. Det verkar funka bra för motivationen att göra träningspassen lite effektivare. Under den dag vi vilar från jaktträning hinner jag fundera över vad jag vill träna den dag jag ”får” jaktträna. Och den dag då det är dags gäller det att träningen blir av – det går inte längre att skjuta upp till morgondagen, för då står det lydnad på programmet…

Det jag helst vill få gjort gör jag så fort som möjligt, då finns chans till ett pass till med samma sak – eller något annat.

Gårdagen blev precis enligt plan, med ett ganska kort pass på dagen, men där jag äntligen fick med en övning med fokus på närsöket – det behöver vi mer av, men när jag kör lite på känn tenderar det att glömmas bort…

När vi kom hem från pappa på kvällen gick vi ut på ängarna igen och körde ett pass till, med något helt annat. Är så väldigt nöjd nu, med att jag kan gå ut med båda i ett lugnt och städat fotgående. Femmas position har tendens att ligga lite för långt fram, men det rättas till med några – allt färre -vänstersvängar.

Idag blir det ingen apportering, mer än möjligen av en apportbock i trä…

Planen är inte riktigt färdig, men den har börjat ta form, och det är bättre än tidigare, då varje försök att mejsla ut något konstruktivt i den riktningen mest slutat i att ”jag måste fråga någon” som tränar flera olika saker. Samtidigt kan man ändå inte ta efter någon annans plan – man har olika ambitioner, olika förutsättningar, olika känslor för de olika delarna i planen.

Det handlar alltså om vad vi ska träna, hur mycket och när. Ska jag fördela tiden mellan jaktträningen och lydnaden lite på känn, så lär det bli en väldigt ojämn fördelning, dvs. som hittills. Men om vi nu ska satsa lite på tävlingslydnaden och brukset också, så måste det bli förändring, och då tror jag att en plan behövs. Och för varje gång jag tänkt på hur en plan skulle kunna se ut, så har känslan för de olika alternativen blivit starkare, och på så sätt har planen ändå tagit form.

Planen är inte ristad i sten, men nu finns i alla fall en idé om hur fördelningen ska se ut. En viss dag och tid i veckan är vikt för lydnaden eftersom vi anslutit oss till en träningsgrupp, men däremellan ska det givetvis också tränas.

Igår ägnade vi oss mest åt jaktträningen, och jag provade bl.a. ett par övningar från helgens kurs. Idag blir det lydnad och spår!

I bilen på väg till och från hundträningen häromdagen lyssnade jag på ett poddavsnitt av Kropp & Själ (P1, Sveriges radio), om att leva – eller stå ut med – ovisshet. De kopplade bland annat ihop temat med Covid-krisen och att många mår dåligt av osäkerhet och ändrade livsvillkor, medan andra tar det bättre. Programmet gästades av bl.a. psykolog och psykoterapeut Anna Kåver, som skrivit boken med den fina titeln Dansa mjukt med tillvaron.

Jag är själv (inte så) lite av ett kontrollfreak och vissa av de situationer som kom upp i programmet lät i mina öron mycket obehagliga. Min erfarenhet säger dessutom att när man väl någon gång släpper på kontrollen lite – nyligen i samband med pappas isolering, eller i hundträningen – ja, då går det ju självklart galet och man får bara ännu mer vatten på sin kvarn: Nähädu, där borde du allt ha sett till att behålla kontrollen när du kunde, se nu hur det gick…

Men vad gäller just ändrade levnadsvillkor klarar jag nog ovisshet ganska bra, jag har ju läst min Susan Jeffers (Feel the fear and do it anyway och Embrace uncertainty) och kastat mig ut i ovissheten på olika sätt i livet. Och det har gått riktigt bra – det stärker, såklart. Jag tror mycket på det där med att sortera ut och lägga energin på det jag kan påverka/kontrollera och acceptera det jag inte kan påverka… Det gäller ”bara” att ta reda på skillnaden.

När det gäller livet med hund kastar vi oss också ut i ovissheten med varje ny individ vi tar hem… Vi köper en valp från en seriös uppfödare som verkligen prioriterar hälsan, vi kollar linjer bäst vi kan i olika register, träffar i bästa fall föräldrarna osv. En del accepterar ovisshet fram tills det är dags att röntga hunden, andra svävar hellre i ovisshet fram tills eventuella problem visar sig. Kan man inte acceptera ovissheten i fråga om höftstatus köper man hellre en vuxen, röntgad hund – men får istället med sig hela den hundens ”bagage” av upplevelser som man inte har en aning om. Men ovissheten – naturligtvis inte bara när det gäller hälsa – när vi köper valp eller vuxen hund kastar vi oss gärna ut i. Många gånger. Embrace uncertainty, som sagt var.

I helgen var det dags att lägga tävlingsspår, och jag fick samtidigt testa det senaste tillskottet i regnklädesgarderoben… Jag tycker tyvärr att många regnkläder lovar runt, men håller tunt. Förra vintern reklamerade jag en vinterparka som skulle vara ”100 % waterproof” men definitivt inte var det. Jag tror att vi svenska kunder är för dåliga på att skicka tillbaka dålig kvalitet till tillverkarna, så de har kunnat hålla på och prångla ut värdelösa regnkläder. Därför valde jag nu ett tyskt märke, för är det några som är kräsna och krävande kunder, så är det tyskarna. Dessutom utgör de en gigantisk kundmassa, som också är mycket aktiva i olika diskussionsgrupper på FB etc. En maktfaktor. Nu får vi väl se hur det blir med den här regnjackan – de flesta håller hyfsat tätt fram till den första tvätten… – men än så länge får den tummen upp.

Efter spårningen var det dags för lydnadsdelen på klubben, ett bra tillfälle att få inspiration för träningen! Ekipagen var väldigt duktiga, och även om flera hundar inte direkt jublade över att lägga sig, eller krypa, i det blöta gräset, så gick det ändå riktigt bra. Det är inga korta lydnadsprogram de ska ta sig igenom, redan i lägre klass, som det här var.

Lagom tills aktiviteterna på klubben var slut och jag därefter hade gått runt Kroksjön med hundarna… så sprack det upp och var soligt fram till solnedgången…

Men då satt jag i soffan med min nya (lånade) bok av Svetlana Aleksijevitj, som de senaste dagarna fått ”reklam” av den belarusiska regimen. Det var i alla fall i kommentarsfälten till en artikel om henne och om hur hon riskerade att gripas för sin regimkritik, som jag fick tips om Zinkpojkar.

Idag var jag på kurs halva dagen. Det var en dirigeringskurs som hade kunnat passa Femma, men hon löper ju och det här kändes inte som en kurs för Delfi. Så för ovanlighetens skull lämnade jag hundarna hemma några timmar och åkte på kurs själv, som åhörare – det är inte helt fel det heller. Vädret var däremot helt fel; blåsigt och regnigt, och de som hade varit på kurs även på förmiddagen var allt bra frusna mot slutet av dagen. Jag fick i alla fall testat mina regnkläder även denna dag, och jag var hyfsat nöjd – jackans enda svaga punkt (än så länge!) verkar vara ärmsluten, där det blir blött och kallt inpå tröjorna jag bär under.

Själva kursen var i alla fall riktigt bra; flera tankeställare och väldigt generöst med tips. Alla deltagare fick tränarens uppmärksamhet och individuella tips… Hade det inte regnat så förbaskat hade jag skrivit så pennan glödde, men nu fick skrivblocket mestadels ligga insvept och skyddat i sin plastpåse… Men jag fick med mig flera bra övningar som jag har lust att gå ut och köra å det snaraste.

Hundarna hade klarat sina ensamma timmar hemma fint, dessa två bjuder aldrig på några otrevliga överraskningar när man kommer hem (Piaf gick gärna på jakt efter mat i kökets lådor och skåp om hon kom åt…). Bara två nyvakna vovvar som möter en i dörren. Ibland när Femma varit helt ensam hemma får man till och med vänta lite innan hon orkar maka sig ur soffan för att komma och hälsa, det är väl i coolaste laget ändå, va. Jag är i alla fall väldigt nöjd med att veta att de chillar lugnt medan jag är borta, trots att de har tillgång till hela huset.

Nöjd är jag också med att det ska bli bättre väder i morgon – regnkläderna ska få vila.