Nu börjar det likna något, tänkte jag, medan snövallarna växte sig allt högre denna morgon. Det kom närmare 10 cm fluffig snö i natt, och jag missar ju inte ett tillfälle att gå ut och skotta… I Lux bodde jag i ett flerfamiljshus där vi delade på sådant som snöskottning – så jag skyndade mig alltid ut med skyffeln (de få gånger det nu snöade tillräckligt…), innan någon annan hann ut – och framför allt innan ”hustomten” hann ut och saltade istället för att skotta… Numera får jag sköta all skottning själv, jippie… De gånger det kommer riktigt mycket kan jag såklart välja att bara skotta de allra nödvändigaste ytorna, men oftast tar jag allt jag kan. När Femma var liten valp skottade jag till och med gräsmattan…

Medan jag skottade (hundarna valde tidigt att gå in och vänta på sin frukost) tänkte jag på min reaktion häromdagen när dagens träning ställdes in med tanke på väderprognosen och snön som skulle komma. Min reaktion var ungefär som barnet som får sitt hett efterlängtade besök till nöjesparken inställt på grund av att farmor är sjuk. Barnet tänker på karusellerna och undrar om farmor verkligen är så sjuk… Och dagens organiserade träning var verkligen efterlängtad, men med facit i hand ser jag ju också att det var helt rätt att ställa in. Det snöar fortfarande, så jag lär få ge mig ut och skotta igen, ”buhu”…

Femma och jag hade ett riktigt bra träningspass igår, ute på de snöiga fälten. Snön var fortfarande lös och pudrig och vi har ingen skare överhuvudtaget. Jag tycker mig märka att hon taggar till lite på blinda apporter, bara jag hittar exakt den rätta svårighetsnivån för henne. Lagom (o)synligt, lagom långt, rätt typ av störning. Delfi får inte träna så mycket i snön, då hon började halta efter vårt senaste träningspass i snön och fick vila några dagar efter det – det gillar ingen av oss, så jag drar in på det som verkar tuffast för hennes leder.

Denna morgon ser jag på gårdagens utfrågning med Joe Biden och riktigt njuter av hur han bemöter frågeställarna – demokrater och republikaner – och ger dem ordentliga, relevanta, välformulerade svar. Visst fransar han ut i kanten, men det visar bara hur engagerad han är, han har verkligen något att säga i alla frågor.

Igår var det lite extra vackert på morgonen och förmiddagen, och jag såg givetvis till att ta min favoritrunda runt Kroksjön medan träden ännu var klädda i frost.

Tyvärr upptäckte jag då också att två vägbommar – som är stängda såhär års – hade förstörts under den gångna natten, så jag fick kontakta sportfiskeföreningen om det, och de kom och åtgärdade i alla fall den första bommen på direkten.

När jag skulle gå samma runda dagen innan fick jag avbryta innan Kroksjön och gå hemåt istället… Larmenheten (som pappas säkerhetslarm är kopplat till) ringde mig och berättade att pappa larmat dem om en vattenläcka – som givetvis inte faller på dem, så jag är tacksam att de ringde mig. Jag fick tag i min bror, som fick i uppgift att ringa efter rörmokare, medan jag gick hem och sedan kastade mig iväg hem till pappa (45 minuters bilresa) för att stänga av huvudkranen. Någon halvtimme efter att jag kommit dit kom rörkillen och fixade problemet snabbt och lätt. Tack och lov för professionella och tillgängliga hantverkare!

Det tänkte jag inte när jag såg termometern i morse. Igår var det i och för sig 19 minus, men jag hade gärna sett att det var några grader ”varmare” denna morgon. Ja, det stämmer: jag är liiite trött på kylan nu. Igår gav jag upp att invänta en-siffrig temperatur för att gå långrundan. Jag gav upp, lämnade hundarna hemma (!) och åkte till pappa istället. Hundarna fick vara hemma för att slippa vänta i bilen medan jag handlade på vägen dit (åt pappa) och på vägen hem (åt mig själv). Det blev cirka fem timmar för dem, och jag ser det som nyttigt för dem att få vara hemma ensamma ibland – det är inte så ofta de är ensamma hemma, och i synnerhet inte så länge. ‘Äddra lyxhundar…

Pappa har fått sin första corona-spruta och ska snart få sin andra spruta, då har jag lust att fira. Det var inte riktigt min känsla för några veckor sedan, i samband med att jag hade varit med pappa på akuten för ”misstänkt blodpropp” (enligt hemsjukvården), vilket det inte var, utan svår exem som fått halva underbenet att svullna upp. I samband med att jag uppdaterade hemtjänst och hemsjukvård om besöket på akuten fick jag – efter min fråga om hur det gick med coronavaccinationen – reda på att man hade ringt upp pappa och frågat om han ville vaccinera sig mot Covid-19… De, som vårdar honom på daglig basis, frågade honom, som hör väldigt dåligt, knappt har en uppfattning om den pågående pandemin och dessutom drillas av mig i att besvara alla eventuella försäljare på telefon med ”tack, men nej tack”. Om han ens hörde vad de frågade är det inte säkert – snarare otroligt – att han förstod vad de erbjöd honom och varför. Att det handlade om liv eller död, inte någon vaccination mot influensa (som varken han eller jag vaccinerar oss mot, då vi alltid haft oförskämt gott immunförsvar). Jag fick alltså veta att pappa fått frågan per telefon – och de hade accepterat hans nej utan att prata med honom i person om det eller ännu hellre kontakta mig, så att jag fick prata med honom om det. Jag hade för övrigt redan pratat med honom om att det snart skulle bli hans tur att få coronasprutan, men jag visste ju inte hur långt de hade kommit. Förrän då, när jag fick veta att de frågat och accepterat ett nej. Att jag inte gick i taket!? Jo, det gjorde jag. Det blev några mindre trevliga telefonsamtal den förmiddagen, det är nog tur att mitt blodtryck är lågt – nästan onormalt lågt – i vanliga fall, för då hade jag lite marginal att spela på… Deras argument var att man inte kan tvinga någon som inte vill vaccinera sig. Summan av kardemumman (pappa hade inte det minsta emot att vaccinera sig mot covid-19): en vecka senare fick han sin spruta.

När jag väl kom hem på eftermiddagen gick vi vår runda runt Kroksjön – det blev raska steg på slutet medan mörkret smög sig på, men det gick. Mörkerpromenader har det inte blivit den senaste veckan – jag vill mycket hellre vara ute i det härliga ljuset. Eftersom jag kan.

Femma fick prova sina nya trosor som kom med posten. Nu kommer det ju dröja flera månader, förhoppningsvis, innan det blir dags, men nu när båda tjejerna bestämt sig för att löpa samtidigt fick jag byta ut ett av våra nuvarande tikskydd som är alltför slitet och obekvämt. Jag sökte och fann en tjej som syr på beställning, och jag är grymt nöjd med hur de blev, sitter som en smäck på Femma:

– Åh, så fint, har du gjort slingor?? frågade jag. Det hade gått några månader sedan jag träffade min kollega – hon som var i 30+åldern och kallade mig Marikon-fikonlöv på grund av de korta 60-talsklänningarna som var mitt favoritplagg på den tiden. Själv var jag strax under 30 och försökte ge igen genom att kalla henne Lena-mittbena. Vi hade i alla fall en ganska go jargong, men nu balanserade jag på en knivsegg… Kollegan hade nämligen inte gjort några slingor. Hon hade fått gråa hår. Jag har i och för sig aldrig tyckt att det är något negativt med att få grått hår, men jag förstår också att det kanske inte är jättekul om de kommer för tidigt. Jag såg det på kollegans blick: inte kul alls. Min avsikt hade inte heller varit att skämta, men det var nog lika bäst att inte strö salt i såret, utan släppa ämnet.

Och nu är det min tur! De första vita hårstråna visade sig (för mig – frissan har kanske sett dem tidigare) för något drygt år sedan, för sex månader sedan kunde man definitivt se fler av dem, och nu… nu är det bara att konstatera att även jag har fått gråa slingor i håret. Inte mer än rätt.

Det är bara tre-fyra år sedan jag började utnyttja biblioteket ordentligt. Kommunens största bibliotek, Ale bibliotek i Nödinge, är det jag går till, och även om jag annars ogillar omvägar i min vardag så gör jag mig gärna den lilla omvägen till biblioteket för att lämna eller hämta en bok. Då kan jag även kasta ett öga på böckerna de ställt upp längs entrén, eller böckerna som nyligen köpts in… En och annan bok har fått följa med hem, som jag aldrig hade kommit på att leta efter, om det inte var för dessa bokutställningar.

Som den jag läser nu, Historien om New York. Den hamnar mitt i prick för mitt intresseområde, men jag hade aldrig tänkt på att leta efter den. Men den är riktigt, riktigt bra, och nu ”måste” jag läsa ut den innan jag ”får” läsa mina nya hundböcker… Värre kan man ha det.

Äntligen tisdag! Jag går upp kl. 6 och vet att Don Lemons två timmar långa kvällsshow på CNN precis har slutat (på måndagskvällen) och jag kan ta mig igenom den på någon timme, eftersom jag spolar förbi all reklam. Det börjar alltid med att Don Lemon och Chris Cuomo tjôtar lite om något aktuellt ämne, med en jargong som bara riktigt goda vänner kan ha. Sedan kör Don Lemon ensam resten av tiden och tar upp olika dagsaktuella teman, ofta illustrerade av filmer från den gångna dagen eller veckan osv. En bra dagssammanfattning med analyser av olika gäster via länk.

Hundarna gör sina behov extra snabbt i den här kylan, sedan återstår bara att ge dem mat, fixa mitt te och sedan börjar morgonmyset.

Igår kväll, när jag körde hem från pappa – hundarna var med, såklart – hade en olycka precis inträffat på en sträcka rätt nära där jag bor – vid Kilanda Betong, för er som vet. Vi som kör där ofta vet att det är en vilttät sträcka. Inte för att ”vi” kör så mycket försiktigare för det…, men vi är i alla fall medvetna om risken. När jag kom fram till olycksplatsen stannade jag och frågade om de behövde hjälp, men de väntade redan på bärgare. Killen som kört en av bilarna kom och pratade lite, och kommenterade hur folk här ute i skogen (haha!) var så vänliga och stannade vid olycksplatsen – han hade bland annat pratat med en tjej som fått en älg på vindrutan just på den här sträckan och jag ba’ ”Jaså, hette hon J—–, kanske?” Och han ba’ ”Ja, det gjorde hon faktiskt!” Haha, livet på landet, indeed…

Han hade alltså kommit körande och blev tvungen att stanna för ett ”rådjur” och lyckades att undvika den kollisionen – men blev då påkörd bakifrån av en annan bil. Sån jäkla otur i turen! Hans bil puttades ner i det snöiga diket och den påkörande bilen kvaddades rejält. Ack ja. Men! Den stora turen i oturen var ändå att ingen hade skadat sig, inklusive ”rådjuret” (citationstecken, eftersom det oftast är hjortar)…

Vi har knappt haft några besökare till sjön här hemma den här helgen – den är inte lika skridskovänlig längre, med sitt tjocka snötäcke. Något enstaka skidspår och lite olika människospår såg jag när vi var där nere igår – och vände. Jag föredrar ändå Kroksjörundan när allt kommer omkring. Jag går stigarna vi brukar gå runt sjön, och ser att flera varit ute på isen och gått; men spåren ser faktiskt slaskiga ut, även om det säkert är så att de har frusit efter att ha varit slaskiga. En och annan pilkare ser jag också ute på isen, men det kvittar – jag litar inte alls på Kroksjöisen på samma sätt som jag litar på Tinnsjöns is. När jag vid ett tillfälle gick ut några steg precis där någon annan hade gått, så fick ljudet från isen mig att snabbt backa tillbaka. Nej, jag håller mig nog på stigarna, thank you very much. Men Femma roar sig gärna med isen i kanterna…

Igår tog vi den långa rundan runt Kroksjön på förmiddagen och en kortare promenad plus träning på eftermiddagen – det blev ett extra kul och bra träningspass. Jag gick först ut själv och preparerade (jag har blivit mycket bättre på det), sedan körde jag Femma själv och därefter Delfi själv. Jag utnyttjade snön till att få till upplägget som jag ville ha det, och kom till och med på mig själv med att tycka det är synd att snön kommer att försvinna så småningom… Det kommer jag såklart inte tycka då. Men som alltid: var sak har sin tid, och just nu kan vi i alla fall utnyttja snön.

Under gårdagens första promenad fick både Delfi och Femma ha sina Back-on-Track-täcken på sig, och de klarade sig utan några besvär, trots kylan. Till eftermiddagsrundan hade det blivit lite mindre kallt och täcken behövdes inte. Men vi tog en träningsfri dag – jag ville hellre bara njuta av allt det vackra. Skogen och träden med sina snötyngda grenar, sjön och isen med sina spår av djur och människor, solen och snön som gnistrade i densamma.

På väg till Kroksjön passerade vi några män som uppenbarligen skulle sova ute, säkert i ett av vindskyddet runt sjön. Utöver de stora ryggsäckarna släpade de på en säck med ved och ett enormt renskinn! Jag blir alltid lite avundsjuk när jag ser folk som ska sova eller har sovit över vid sjön. Ibland kommer vi förbi ett vindskydd på morgonen just som de sitter och kurar i sovsäckarna och dricker sitt morgonkaffe som kokats över öppen eld… Ser så himla mysigt ut. Samtidigt har jag alla möjligheter i världen att göra detsamma när som helst, men så lockande är det tydligen inte… Nej, jag sover nog helst hemma i min egen säng och upplever naturen under promenaderna.

is in the eating, säger engelsmännen. På tyska säger man probieren geht über studieren, på svenska blir det ungefär att vissa saker kan man inte läsa sig till, utan man måste prova för att veta.

Nu tycker inte jag man ska låta bli att försöka läsa sig till saker, heller… Jag vill aldrig sluta att lära, utvecklas, försöka förstå, gå framåt. Särskilt, såklart, inom det som ligger mig närmast om hjärtat (ni vet vad…). Jag vill läsa, titta och prova (i vissa fall). Här är de senaste tillskotten i bokhyllan – en av dem levererades hem till min brevlåda i morse – inte illa en lördags morgon ute i Tjottahejti…

Men! Nu var det inte vad detta inlägg skulle handla om, utan väldigt simpelt att jag till slut fallit för marknadsföringen av Nutrolin skin and coat. Jag var mycket mer nöjd med – och fick beröm för – mina hundars blanka pälsar tidigare när de fick ett annat foder. Inte vet jag vad Royal Canin innehöll som inte de nuvarande har… mer än en massa majs…? Nu aktar jag mig j-igt noga för att byta foder igen efter att Delfis allergi kickade igång efter en fånig nyck jag fick för några år sedan… Därför har jag länge varit sugen att prova något tillskott istället.

Hundarna har också något torra trampdynor, och det skulle vara spännande att se om den här oljan hjälper mot det. Så väldigt många verkar nöjda med oljan, även om jag kan undra om det är fejk-konton som är så angelägna om att uttrycka sin eufori över denna produkt, eller om det verkligen är så bra. Så jag provar, helt enkelt.

Jag köpte genast den stora flaskan, och båda hundarna ska få den dagligen tills den är slut, sedan utvärderar vi. Flaskan kostar förvisso runt 550:-, men de har fått sin dagliga dos i snart en månad, och det är mycket kvar. Var det en extra utgift helt i onödan, eller har den verkligen effekt?

För egen del äter jag chiafrö-pudding nästan dagligen sedan några veckor tillbaka. Jag åt chia-pudding för första gången i London, när jag utforskade det suveräna kall-mat-utbudet, men sedan har det inte blivit av att köpa dessa frön och tillreda dem. Puddingen ska ju stå och dra flera timmar, sådant brukar avskräcka mig… Men så fick jag i alla fall för mig att prova, och tja, det smakar ju inte mycket i sig, men jag gillar verkligen konsistensen och så är det ju alltid gott med färsk frukt till… Ett superfrö sägs det vara, med en massa omega 3, fibrer och protein.

Igår gick vi ner på isen igen – planen var att följa våra egna spår från föregående dag och därmed slippa lite av pulsandet. Tji fick jag, för spåren var helt bortsuddade av vind och snö. Det var vara att pulsa fram ett nytt spår (som snart skulle blåsa bort igen…). Den här gången gick vi tvärs över den stora sjön, för att sedan gå upp på land och ta en av våra standardvägar genom skogen hemåt igen – där håller jag också på att gå fram ett spår, och det låg kvar så vi slapp pulsa fram.

Jag har ändå de bästa möjliga skorna för att pulsa i snön:

De är en souvenir från tiden i Lux då jag kunde köpa allt jag ville ha (och lite till). Då kunde jag köpa mig ett par kängor enkom för de få tillfällen då jag åkte upp i bergen, till de franska Vogeserna, för att få lite vinterkänsla.

Kängorna är inte särskilt väl använda, men när de väl behövs, då är de verkligen oslagbara. Varma, släpper inte igenom väta – snön som fastnar smälter inte in i skon – och dessutom bekväma, trots att de är stadiga som pjäxor.

Delfi fortsätter att lägga sig ner då och då under våra vintriga promenader – de där snöklumparna irriterar henne, och jag får hjälpa henne att bli av med dem. Och Femma bara stormtrivs – hon verkar inte ens ha något emot den bitande kylan under våra träningspass, inte ens när hon sitter och väntar medan jag går iväg för att kasta ett par markeringar… i snön.