Hösten är verkligen här på riktigt och nu har fårskinnen plockats fram och lagts i soffan igen. Mysfaktor för höst- och vintermörkrets alla soffhäng.

I bilen har hundarnas utrymme försetts med ullpläden (/dynan) jag köpte åt dem i våras, men jag surar lite över att jag inte köpte den i en storlek större…

Jag får också ett oerhört ha-begär till alla dessa fina täcken som finns att köpa till hundarna. Nog för att både Delfi och Femma redan har varsitt Back-on-Track-täcke (Femmas fyndade jag för 50:- på en hund-loppis!), egensydda frotté-täcken i riktigt tjock och go frotté och diverse värmande täcken; både ulltäcke, termotäcke och diverse billiga varianter. Bland de billiga täckena finns även ett regntäcke som Femma testade häromdagen, och hon verkade faktiskt trivas riktigt bra i det. Jag har provat reflextäcken m.m. på Piaf och Delfi tidigare, men dels ville ju Piaf alltid ”skoga sig”, dvs. rulla sig i löv och mossa, och det funkar dåligt med något som helst täcke, dels tyckte jag aldrig att täcket satt särskilt bra. Men med rätt täcke i rätt storlek på en hund som trivs i täcke – det funkar.

Det här täcket köpte jag på Gekås för en billig peng, mest med tanke på de där riktigt korta rastningarna där hundarna ändå hinner bli dyblöta… Men det finns såklart ännu bättre, finare regntäcken – för att inte tala om alla de superfina ulltäcken som nu finns på den svenska marknaden. Det är vanlig ull, vadmal, merinoull och så många olika praktiska modeller – och färger… Jag vill ha dem, allihop!

När vi var med på andjakt häromsistens och Femma satt och frös i väntan på infloget, ja då uppstod ju ännu ett behov – av en poncho! Eller två… Det finns både ullponcho som håller värmen, och regnponcho mot fukt och vind… Vill ha dem också! Men någonstans får man ändå dra gränsen… det är ju inte ens säkert att vi får så många fler jakttillfällen.

Ack ja! Det enda täcke som shoppades när ”lönen” (från mig själv…) kom den här månaden, var ett tjänstetecken för uppletande-träningen, det har ändå stått längst på min villhöver-lista. Vi hade fått överta en annan hunds tjänstetecken, men det var fel storlek – och fel färg…

Igår var vi iväg på jaktträning med en nygammal träningskamrat som jag fick ny kontakt med vid walkup-träningen senast. Vi tränade på ett ställe som påminde lite om den stora parken i Lux, där jag brukade träna mina hundar; stora ytor och lite folk och hundar som gick förbi i utkanterna. Det blev riktigt bra träning där jag stretchade avstånden lite mer än jag brukar, och Femma hade verkligen kul och var så duktig, både på dirigeringar, och – framför allt – på markeringarna och i synnerhet dubbelmarkeringarna. Jag känner att med rätt träningskamrat kan man verkligen få till riktigt bra träningar, samtidigt som man har kontrollen så att min hund får det som just hon behöver.

Samtidigt har jag anmält oss till ett par walkup-träningar till – det ser jag verkligen fram emot! En svacka kan ha så många olika orsaker, det gäller att känna efter ordentligt vad som ger en rätt energier.

Planen att träna jakt varannan dag och lydnad varannan håller inte riktigt, men balansen är ändå hyfsad, mycket bättre än innan. Dessutom känner jag att jag vill passa på med jakten nu, innan höststormarna drar in – då kan vi pilla med lydnadsdetaljer i garaget och i träningshallen, som jag tänker använda mer den här vintern.

Planen att gå mörkerpromenader håller däremot alldeles utmärkt! Hundarna i sina reflexselar och jag i min varselväst, vi går vår kvällsrunda nästan varje kväll – om jag inte redan fått ihop mina 15000 steg – och jag trivs så bra med denna extra bensträckare före kvällens soffhäng med tv och tända ljus och något gott att äta.

Igår kunde Delfi följa med på en ordentlig promenad igen, efter att hon plötsligt i slutet av förra veckan haltade och därefter fick rimadyl och vila i ett par dagar. Jag vet inte om hältan kom av att hon trampat fel mitt i allt studsande hon ägnat sig åt sedan hon tillfrisknat från anaplasman – eller om det var ett utslag av den där diffusa hälta som man varnat mig för, som kan komma efter just anaplasma. Suck!!! Men nu provade jag i alla fall att ta bort rimadylen snabbt igen, vänta ett par dagar och sedan låta henne få röra sig ordentligt, och det verkar hålla. Hon fick en ännu längre promenad idag.

På eftermiddagen igår kom sedan ett par nya träningskompisar hem till mig för spår- och uppletandeträning på ”mina” ängar. Vi lade spår åt varandra, tränade uppletande medan spåren låg till sig, och gick våra spår medan det så smått började mörkna ute. Effektivt och väldigt bra träning. Och trevligt!

Femma har inte gått mer än ett par personspår som lagts av andra än mig, men det verkar inte bekomma henne det minsta, bortsett från att hon blir noggrannare. Vi gick ett spår på ca 300 meter med 4 vinklar och Femma fick in samtliga pinnar, dvs. 3+1 (tre små pinnar i spåret och en längre pinne i slutet).

Och som vanligt var det så tydligt vad hon älskar allra mest att göra – spår är helt enkelt det bästa som finns.

I fredags åkte jag iväg på lydnadsträning på ett för oss nytt ställe, med för oss nya människor. Självklart passade jag på att låta Femma kuta till en människa hon aldrig träffat, på ett ställe hon aldrig varit på tidigare, dvs. så som det är på tävling. Det var inga problem, även om momentet inte är klart än. Det var en rätt klafsig appellplan denna dag, så det var viktigt att min lilla prinsessa fick göra fartiga, roliga övningar, och så blev det också. Både Femma och jag skitade ner oss ordentligt, bara nyttigt…

(På förmiddagen hade vi tränat på långa framförgåenden, och här ser man hur Femma undviker minsta lilla vattenpöl… 😅)

Det var ett riktigt trevligt gäng att träna med och jag ska verkligen försöka ta mig i kragen och åka iväg på fler sådana träningstillfällen. När det är så fin stämning ger det verkligen en riktig boost.

Även igår var vi iväg på ett helt nytt ställe, men med retrievermänniskor jag träffat förut i olika träningssammanhang. Vi hade bjudits in till organiserad walkup-träning, och mina högt ställda förväntningar infriades med råge. Det var hög klass på upplägget och väldigt trevlig och stöttande stämning bland deltagarna. Just sådär att man känner att folk på linjen blir glada när det går bra, oavsett vilken hund det är… För utmaningar fick vi, allihop. Det blev en kanondag med hundträning när den är som bäst, och massor med träningsinspiration fick jag med mig hem.

…så hittar man det andra. Det är väl ofta så att man absolut inte hittar det man letar efter, däremot helt andra saker som man inte alls behöver. Igår gick jag på ställen i skogen där det åtminstone för två år sedan fanns massor med blek taggsvamp – det var då jag lärde mig den sorten och började plocka den. Igår hittade jag nästan ingenting – det enda som jag skördade mycket av var steg i stegräknaren. Och en kniv!

Långt upp i skogen hittade jag nämligen en speciell typ av jaktkniv på marken – och jag visste ju att jaktlaget var där och jagade häromdagen, så det blev till att dra i några trådar när jag kom hem, och så småningom stod jag i kontakt med knivens ägare så han kan få tillbaka den.

På eftermiddagen åkte vi till spårskogen, där både Delfi och Femma fick varsitt spår. Det spår som var tänkt för Delfi råkade hmmm bli över 500 m långt, så jag lät Femma ta det istället. Båda har ju gått längre spår än så när vi tränade viltspår, men sedan vi börjat träna personspår blir det oftast lite kortare spår, och jag tror att Femmas spårkondition är snäppet bättre än Delfis just nu.

Delfi fick ett rejält tappt på sitt spår i början, men när hon väl kom rätt igen så tog hon resten av spåret klockrent, och alla pinnar hittade hon. Femma tog sitt långa spår som en liten gudinna. Det var ett par gånger jag inte riktigt trodde vi var rätt, men är det något jag har lärt mig, så är det att hunden – i alla fall den hunden – har bättre koll än jag i spåret… Och båda gångerna bekräftades detta av att hon hittade en av mina pinnar.

Medan spåren låg till sig roade vi oss med skick genom gles skog, till upp-och-nervända hinkar som jag lade ut godis på. En klubbkamrat gör något liknande med sina hundar och det ser så kul och finurligt ut, så jag var tvungen att prova – annars tycker jag det är så svårt med att kräva raka linjer genom skogen. Väldigt kul var det, och hundarna fick ju bra motivation att gå snabbaste, dvs rakaste, vägen fram till hinkarna och godiset…

Det är Hallux stiffs fel, det är jag rätt säker på. Den tunna, stela skosulan gjorde susen för mina framfötter – där har jag inte alls ont längre. Istället har jag fått hälsporre från *piiiip*. Det har smugit sig på, lite mer i den ena foten än i den andra. Synd att man inte använder högklackat, tänkte jag när det var som värst och jag trippade (nåja) omkring på tå… Det går sådär att gå på tå i kängor eller gummistövlar och ute i svampskogen… och vissa små muskler i framför allt anklar och underben har förskräckt protesterat när de fått jobba som aldrig förr i mina försök att avlasta de ömmaste ytorna under fötterna – för att vila kommer såklart inte på fråga. Däremot har jag då och då använt Voltaren gel som hjälpt lite och tillfälligt. När vi skulle ut på jakten häromdagen unnade jag mig däremot en smärtis, och det var ju otroligt skönt. Det kändes som att fotsulorna för första gången på ett månader fick slappna av lite grann.

Hallux stiff-sulorna har jag självklart tagit ut ur mina skor – om jag behöver dem igen ska jag bara använda dem en kortare period, den saken är klar.

Ännu en sån där fantastisk höstmorgon, och denna måndagsmorgon gick vi av tidsbrist bara ner till närmaste sjö – inte så bara, i och för sig…

Det är alltför sällan jag går dit ner under höst och vinter, det ska bli ändring på det, bestämde jag där och då. Flickorna fick ställa upp som fotomodeller – en av dem tycker det är pest, medan den andra ställer upp mer än gärna… – Gå ut och sätt er längst ut på klippan! –Jajjemen, hur vill du ha mig, vilket håll ska jag titta åt…? *bjussar på alla möjliga huvudvridningar*

På förmiddagen var vi i Kareby, där vi hade träningsdejt med ett par kurskamrater från spår- och uppletandekursen. Kul att komma iväg till ställen man aldrig varit på förut, och träningen blev superbra! Jag lade ett spår åt Femma inne i en hästhage – det blev ett kortare och mycket mer ”ihoptryckt” spår än jag brukar lägga, med mer vinklar och svängar mellan vattenpölar, stenknallar, och träd – och över en och annan gärdesgård. Väldigt kul med denna omväxling och att se hur väl hon sorterade bland alla dessa dofter!

Uppletande körde vi medan spåren låg till sig, och vi hade vallat av en korridor där hundarna fick hämta två föremål som de aldrig varit i närheten av förut. Femma var först ut och det gick fort och lätt.

Efter att Femma gått sitt spår fick vi dra hemåt för lite lunch innan vi drog vidare norrut, till Kopparhult för gruppträning med goldengruppen. Trippelmarkeringar och dirigeringar stod på schemat och vi fick alla jobba igenom olika svårigheter, men det blev riktigt bra!

Idag blir det välförtjänt och välbehövlig vilodag för Femma – bara promenader för henne, medan Delfi ska få träna lydnad.

Vilken helg vi hade, med ett högtryck som varade från lördag morgon till söndag kväll (och därutöver) och som vi utnyttjade väl. Eftersom det var jakt här hemma drog vi till Kroksjön för våra promenader.

Promenaderna utökades med svampplockning – nu är det perfekt tid för de bleka taggsvamparna, som jag tycker passar superbra i en kryddig och reducerad tomatsås.

Jag inventerade förresten min frys häromdagen, och förde upp allt på en lista för att ha bättre koll – och det visade sig att matkontot kan hållas väldigt lågt de närmaste tre-fyra månaderna… Det är myclet svamp, tomatsås och pesto, men även lite kött och fisk, vilket jag mest använder på helgerna. Sedan finns där ju en himla massa bär, sylt, äppelkompott, fläderblommor… och lite annat.

Häromdagen roade jag mig med att göra nästa års budget, och allt som går att ta från ett konto kommer att gå oavkortat till extra-kontot – det som går till hundträning och shopping. Så lite extra gratismat i form av svamp är inte fel! Det finns verkligen mycket av den bleka taggsvampen i år (också), men tyvärr är det fler som tycker om att äta den, eller bara bo i den… Isch! Säkert 80 procent sållar man bort vid blotta anblicken, och ytterligare 10 procent går bort när man skär dem mitt itu – eller i kanterna. Men 10 procent av väldigt mycket blir ändå en hyfsad skörd, och nu räckte det till ännu en sats med pastasås.

Hundträning blev det också, i korta, roliga pass, och sedan avslutades helgen med en riktig höjdpunkt för Femma och mig, då vi fick vara med på en mindre (vilket är perfekt!) andjakt inte så långt hemifrån (helt perfekt!).

Lite långtråkigt och kallt, tyckte Femma till att börja med, men när hon hämtat dagens första and var hon hon helt med på noterna! Det här är precis vad hon behöver få vara med om, det har jag vetat hela tiden, men det behöver dels inte ”kosta skjortan”, dels – och framför allt – är det viktigt att det verkligen blir bra också. Ibland uppfylls inte något av dessa kriterier… Men nu blev det verkligen bra! Mycket väntan i lugn och ro – följt av alldeles lagom mycket action för liten Femma…

Så lyder titeln på boken jag läser nu – har ett kort kapitel kvar, som jag ska beta av nu på morgonen. Boken är skriven av Jenny Wibäck, som jag kom i kontakt med på en kurs för ett par år sedan. Hennes bok köpte jag redan då, men har inte tagit tag i att läsa den förrän nu, och just nu passade den absolut perfekt! Hela titeln är förresten Starka tillsammans i träning, tävling & tanke. Den handlar om just det jag funderat kring på sistone vad gäller varför jag tränar och tävlar, vad jag vill träna, vad mina hundar vill träna, vad som motiverar och inspirerar, vad som inte gör det…, vad som hjälper och vad som stjälper, hur man hittar den rätta känslan, hur man är bästa stödet för hunden och hur man blir just Starka Tillsammans.

En hund väljer aldrig sitt sammanhang och därför är det viktigt att du gör vad du kan för att hunden ska trivas i det sammanhang du väljer åt den, alternativt låta den byta sammanhang om det kan vara en lösning.

En underbar bok, som gav mig mer än en hel kurs (som jag också gick för ett par-tre år sedan) i mental träning.

Jag ska fortsätta vara uppmärksam på känslan min hund har och även känslan jag själv har både inför och efter träning, fundera över vad som behöver förändras, tillföras respektive undvikas vad gäller allt som rör hundträning, och vara ännu mer noggrann med sammanhangen vi tränar i.

Det var många år sedan jag läste den lilla boken med den titeln – jag lånade den på Värmdö bibliotek och läste den i den hyrda sommarstugan på Ingarö, alltså var det 2008 eller dessförinnan. Men mantrat fastnade – inte för att jag följt det alltid, men jag tycker verkligen det är en bra regel, och visst känns det lite extra bra när man har en lista med saker att göra, och börjar med det tråkigaste/jobbigaste.

De gånger (många!) som jag funderat över att börja träna brukset har jag kollat igenom momenten och skrämts bort av vissa moment. De moment jag fruktat mest var dels budföringen, som man måste ha hjälp med av andra – det är inte det att jag inte vill träna med andra människor, men jag är ogärna beroende av andra – , dels framförgåendet/framåtsändandet, som väldigt många duktiga ”bruksare” suckar och stönar över, så hur skulle jag någonsin kunna klara det…? Det där självförtroendet, det kassa, gör sig påmint och så blir det inte av. Tur att det då och då kan vägas upp av en rejäl dos av envishet.

När nu Femma visat så stort intresse för spår så har vi nosat lite på brukslydnaden också – och då gav vi oss allra först på budföringen och framförgåendet, bara för att kolla om det är så hopplöst svårt som jag alltid trott.

Budföringen provade vi på ett par gånger i våras, men det var när vi varit hos Karin Haglund som jag verkligen fick klart för mig hur jag skulle lägga upp träningen för att det skulle bli bra för Femma – och bra blev det! Det har bara behövts tre-fyra tillfällen med ett par-tre skick per tillfälle, och framstegen har varit stora för varje gång. På gruppträningen igår ville jag prova momentet nästan så som det ska vara när det är klart, och efter ett par gånger satt det riktigt bra. Det är inte så hemskt mycket kvar nu! Att springa till främmande människor är ju jättekul…

Framförgåendet har vi snarare mängdtränat, genom lite träning under många av våra promenader. De olika delarna har lyfts ut för att sättas ihop, lyftas ut igen osv. Små, små steg framåt och vi är inte ”hemma” än, men en bra bit på väg (sedan har vi mycket svårare utmaningar i högre klasser, men vi har åtminstone grundat för dem också). (Sedan brukar jag inte kasta belöningen på Femmas rygg, som jag råkade göra här…)

Morgonljuset bjöd på en riktigt fin himmel denna morgon.

Igår kväll gick vi för första gången en längre promenad i beckmörkret och med pannlampan som enda ljuskälla. Tanken är att det ska bli en vana denna vinter; när vi kommer hem efter att mörkret lagt sig ska vi (läs: jag) inte ha det som ursäkt för att inte gå en extra promenad. Vi passerar först de öppna fälten, och strax därefter har vi en jättebra, lång raksträcka genom skogen där man ser kommande bilar på långt håll – och de lär se oss också, tack vare pannlampan och våra reflexvästar. Hundarna får ändå gå i koppel under dessa promenader, mest på grund att vi lär komma att träffa diverse vilt, det räknar jag kallt med, och då kommer det att kännas mycket tryggare att inte behöva fundera det minsta på var hundarna befinner sig. Dessutom går vi så sällan rena koppelpromenader, och jag märkte redan under gårdagens promenad hur mycket bättre Femmas koppelgående blev bara under den tiden vi gick. Måste också säga att jag tyckte det var riktigt mysigt med denna promenad i mörkret; en riktig powerwalk – och vi fick även möte med en granne som också rastade sin hund i mörkret.