Igår var det Femmas tur att vara med på gruppträning, riktigt bra sådan, och både jag och instruktören noterade att hon ”vuxit” sedan sist. Jag tror det är dels för att hon verkligen gillar just den typen av träning, men jag har också satsat på att ta ut avstånden i hennes träning här hemma. Stretchat lite här (på markeringarna) och där (på linjetagen). Så jag var väldigt nöjd med den delen… men själv, som hundförare, kände jag mig som ett hopplöst fall. Jag gick hem och började fundera på att lägga ner allt det där med hundträning. Jag är för känslig och för usel för att hålla på med detta. Synd att det fortfarande är så himla kul, trots allt.

Idag fick jag träna båda hundarna tillsammans igen, som jag har längtat. Vi gick först en ordentlig uppvärmningspromenad, sedan tog jag cykeln själv och åkte till flera olika fält och lade ut fem olika punkter/linjer, två dummies på varje. Cyklade hem, plockade ut hundarna, och så gick vi sansat fot från fält till fält, från linje till linje och plockade in dummy efter dummy, ibland med störningar, ibland utan. Det blev riktigt bra, och tydligen lagom svårt. Femma är just nu något säkrare på linjetagen än Delfi, men så har det också alltid varit det som Delfi och jag haft allra svårast att få till. Jag har verkligen inte hittat ”receptet”, konceptet, strukturen som kunnat ge oss säkerhet i skicken tidigare. Men kanske, kanske är vi på g nu.

Vädret var ljuvligt också, och med både sol och vind torkar fälten upp snabbare än väntat, väldigt lägligt.

Igår fick jag höra/läsa om två helt olika flattar – en i Sverige och en i Luxemburg, en för flera år sedan och en för någon månad sedan – som gick bort allt för tidigt, båda fulla av cancer. Sju respektive knappt fem år gamla. Hon med sju-åringen hade fått höra av veterinären att sju år var inte så illa för en flatte. Säger man så? ÄR det så? Det är ju alldeles horribelt i så fall. Jag förlorade min första flatte när hon var nästan precis sex år gammal (dock inte i cancer, utan annan sjukdom) och det kändes verkligen som en chock, som att Va? Vi har ju precis lärt känna varandra ordentligt… Jag påminns alltid om den känslan när jag hör om hundar som går bort alltför tidigt. Och att vi bara har dem till låns, viktigt att komma ihåg.

Det sägs att vi i den västerländska kulturen är för dåliga på att tänka på döden. Vi förnekar den in i det sista. Låtsas som att den inte finns tills den knackar på dörren. Det ligger nog något i det, liksom att om man tänker på döden blir man bättre på att uppskatta livet. Uppskattar varandra mer och behandlar varandra bättre, eftersom vi vet att det snart kan vara för sent. Något att ta in i diskussionerna kring hur vi behandlar våra djur också, kanske?

I morse var spänningen om inte olidlig, så i alla fall stor, när Delfi tog sina första steg för dagen. Skulle hon halta? De senaste dagarna har hon fått följa med på alla promenader (fortfarande inte de allra längsta rundorna, men upp till en timme i alla fall), hon har fått ett personspår i skogen som hon tog alldeles förträffligt (till skillnad från fiaskot i fältspåret ett par dagar tidigare), hon har fått lite lydnadsträning, fotträning och till och med fått apportera lite, både linjetag och sök. Jag ska inte sticka under stol med att jag går och spanar på hennes ben och hennes gång nästan hela tiden, men nej, hon blir varken mer eller mindre halt av att jag tittar.

Igår gick vi en ordentlig runda på förmiddagen och hundarna lekte lite, något som får mig att stirra lite extra efter snedtramp etc., samtidigt som jag försöker att släppa på kontrollen.

På eftermiddagen åkte vi iväg på Femmas dirigeringskurs, som dock är några snäpp för svår för henne. Jag var helt och hållet medveten om att det kunde vara så när jag anmälde henne, och jag har inte på något sätt begärt att kursen ska anpassas till hennes nivå – i stället har jag helt enkelt avstått de delar som jag tror blir för svåra för Femma, och sett mig som åhörare i stället. (Och nej, jag har inte snuvat någon annan på chansen att få plats på kursen, eftersom den inte är fullsatt.) Jag håller på att bygga Femmas linjer från grunden, med nytt skicktecken och allt, och det känns som att vi är på g nu, och då vill jag inte bryta ner hennes självförtroende med för svåra övningar. Nu ska hennes träning helt och hållet vara anpassad efter henne, och bara henne. Men jag vill ju lära mig de mer avancerade uppläggen, och jag har bara väntat på att få börja köra kursens övningar med Delfi – och ganska snart även med Femma.

Men igår hade jag ju faktiskt en hund att köra på kursen:

Åh, vad jag njöt – och Delfi njöt definitivt också. Lite ringrostig på första skicket/dirigeringen – konstigt vore väl annars – men hon hämtade snabbt upp sig. Och visst kom det lite pip, men sannerligen inte mycket under omständigheterna. Sammantaget blev det bara fem skick (skottapporterna fick hon stå över) och på den sista och längsta linjen som gick över ett tidigare sökområde och över en mur, där glänste hon. Min fina och härliga sportflatte, nu hoppas jag att vi får fortsätta träna ihop och ha riktigt kul tillsammans igen.

(Delfi haltade inte när hon gick upp i morse, inte heller när hon studsade ut för att göra sina morgonbestyr…)

Delfi har verkat klara den utdragna vilan de senaste 2-3 veckorna rätt bra – fram till nu, eller rättare sagt igår. Båda hundarna hade gått med på en halvkort grusvägspromenad, så långt som jag trappat upp Delfis promenad och tillräckligt långt för att värma upp Femma inför ett träningspass. Sedan gick jag ut själv och förberedde ett upplägg på ängarna, innan jag hämtade ut… bara Femma, som så ofta de senaste veckorna. Medan vi var ute hörde jag en hund i fjärran skälla för fulla muggar, men det är inte så ovanligt ens här ute på landet att någon hund står och vrålskäller – länge. Personligen kan jag då inte tänka mig att låta min hund stå och gapa sådär länge, det blir ju jobbigt för alla inblandade. Nåväl. Så var träningen slut och vi närmade oss huset igen. Då hör jag att skällandet kommer därifrån, dvs. inifrån mitt hus. Där skällde och ylade Delfi om vartannat, på ett sätt jag aldrig hört henne göra någonsin tidigare. Piaf kunde låta på liknande sätt någon gång när hon blev exkluderad på det sättet, men jag har aldrig tidigare hört detta från Delfi. När jag öppnade dörren var det tydligt hur förtvivlad hon varit; hon var alldeles varm, stackaren, och ville bara vara nära. Nu får det vara nog, sa hon, jag vill inte vila mer. Nu får hon ju inte riktigt bestämma det själv, och att förklara för henne att mina avsikter är goda lär inte hjälpa. Att jag vill skynda långsamt just för att hon ska klara av riktig träning. Snart! Men jag tog det som en uppmaning att i alla fall se till att utöka sträckorna hon får gå och även den alternativa, tassvänliga träningen. De senaste dagarna har det inte blivit så mycket sådant heller, på grund av skendräktigheten, som dock är över nu, för den här gången.

Idag fick Delfi hänga med på en av våra kortare, men ändå normala promenader, delvis genom skogen. Hon passade på att bada i sin favorit-pöl, den hade hon nog saknat. Sedan lade jag ett ordentligt spår åt henne på ängarna, och medan det fick ligga till sig tränade jag Femma – då var det tyst och lugnt i huset. Men spåret gick inget vidare. Två sträckor tog hon hyfsat, men sedan gick hon med väldigt hög nos och verkade mest stressad, och det funkar inte bra för spårarbetet. Så olikt mot spåret hon tog utan problem för någon vecka sedan, men jag antar att det var ännu en tydlig signal om att Delfi har vilat i längsta laget nu. Jag vet mycket väl att det hon verkligen längtar efter är att få apportera, så på eftermiddagen kunde jag inte motstå att skicka henne en gång i de två olika sök som Femma fick. Vill absolut inte förstöra något, men en understimulerad sportflatte är inte heller att leka med. Tänker igen på det horribla skällandet igår, stackars Delfi!

Det snöar på tvären, träningskompisarna har hört av sig och vi är alla överens om att vi ställer in dagens träning. Såvida inte blåsten och nederbörden lugnar ner sig tar nog jag och hundarna en riktig vilodag, även från längre promenader. Delfi misstycker nog inte, för hon vill helst inte lämna sina ”valpar” dessa dagar, skendräktig som hon är. Hon brukar ha 3-4 dagar ca 5 veckor efter varje löp, då hon går omkring och piper, matvägrar och vill ha mer närhet än vanligt. Klart hon får det, och jag har ändå varit extra noga den här gången med att starta upp henne långsamt igen efter koppelvilan, så hon har sluppit längre promenader. Hon har inte ens lika mycket emot att stanna hemma när Femma och jag går iväg, så det passar ju hyfsat bra. Däremot ska ju motion och träning vara bra för att motverka skendräktighet, så hon fick ännu ett personspår häromdagen, ett ängsspår för att ha det i så lätt terräng som möjligt.

Femma har inte minsta tecken på skendräktighet. Men så får hon också en hel del motion och träning nu; med träningskompisarna, kurs, organiserad träning och självklart träning här hemma, bara Femma och jag. Det har blivit tydligt att jag har varit för dålig på att ta ut avstånden i Femmas träning, så det har vi sett till att jobba på. Det har också blivit ännu mer tydligt hur noga jag måste vara med att undvika tråkig träning och se till att göra den varierad – inte mig emot, men hon kräver lite mer än en hund som exv. Delfi, som hämtar allt du ber om, hur många gånger som helst och med vilket tråkigt upplägg som helst… Inte för att det vore bra för Delfis träning, heller, men hon skulle inte ha något emot det, medan Femma skulle säga att ”örk, menar du allvar, det där har jag faktiskt inte lust med…”. Men jag blir allt bättre på att skapa de rätta uppläggen själv och avstå de upplägg som inte riktigt passar oss (ännu).

Vi är anmälda till flera spännande träningar och kurser framöver och jag gillar inte rena vilodagar, men så får det bli idag.

Delfi kommer in med raska steg efter att ha varit ute själv i trädgården och letat upp sin frukost. Jag slänger ut hela hennes portion med foderkulor både morgon och kväll sedan några dagar tillbaka, eftersom hon tyvärr fått ett bakslag igen av hältan, den förbaskade hältan som denna gång startade med de långa promenaderna i snön och fortsatte på grund av att jag startade upp henne för snabbt igen. Nu har hon fått en hel veckas vila med korta koppelpromenader och vi har precis börjat trappa upp lite igen. Hon klarar ändå viloperioderna väldigt bra, men jag vänjer mig aldrig vid känslan av att exkludera en hund på något sätt, och särskilt arbetsnarkomanen Delfi. Jag bara måste få henne frisk igen, för hon är på tok för ung – åtta år – och fräsch för att inte få träna (apportering) mer.

Igår fick båda hundarna varsitt personspår, det var årets första. Delfis spår gick i ”snäll”, hyfsat slät skogsmark, medan Femmas spår gick i oländigare mark. Att jag inte lär mig. Det går väl an att lägga spåret i lugn och ro upp- och nerför klipporna i skogen… Men att hänga med – eller hänga efter…- en supertaggad liten labbe med plötsligt oanade krafter, det blir en ”annan femma”.

Båda hundarna tog sina spår väldigt bra, vilket resulterade i att de fick med sig alla sina spårpinnar. Delfi har fortfarande lite svårt att komma igång igen efter att ha hittat en pinne, men hon har också mindre rutin på detta än vad Femma har. Femma har å sin sida blivit noggrannare i spåret och har numera hög motivation att hitta sina pinnar, precis som det ska vara. Skulle jag ”önska” (läs: bry mig om att träna in) en sak till, så vore det att få till en liggmarkering vid apporterna, men jag har fått tillräckligt med argument för att det inte är särskilt nödvändigt, inte så länge hon inte tuggar (alltför mycket) på pinnarna, och eftersom hon har bråttom att lämna dem till mig för att sedan komma vidare, så funkar det än så länge.

Termometern visade minus 7,9 grader i morse, och jag tänkte på tranorna som jag såg på ängarna utanför mitt hus igår. De kommer alltid så tidigt på våren, det vet jag, men undrar vad de tycker. Fryser de inte? De kommer flygandes från norra Afrika och kommer fram ibland till snö, och ofta till minusgrader. Hm, de kanske tycker det är uppfriskande. Själv kunde jag vara utan, men samtidigt håller kylans återkomst kvar tjälen i marken och vi skjuter fram den geggiga perioden på våra ängar. (Fast… det skjuter ju också upp den period då ängarna faktiskt torkat upp igen…). Nåväl, vädret är så galet vackert, så jag tar kylan på köpet.

Femma och jag har varit iväg på kurs och träning sedan snön försvann, men vi har framför allt kommit igång ordentligt med vår egen träning i skogen och på ängarna. Jag har fått värdefulla, individanpassade råd från våra engagerade instruktörer och det har gjort stor skillnad för oss. Det är häftigt att se Femmas positiva respons när jag gör rätt – och när jag gör fel är det bara att backa ett steg för att få oss på banan igen.

När jag var liten hade vi en apa. Det är sant. Familjen hade haft en apa innan dess också, som hette Tina, men den jag fick lära känna hette Chico. Detta var alltså i början av 70-talet. Tydligen blev det poppis i Sverige att ha apa efter Pippi Långstump-filmerna, men sedan blev det kaos med importerade, sjuka och säkert djupt olyckliga apor, och det blev så småningom förbjudet för privarpersoner att ha apa. Klokt.

Jag minns inte så mycket – eller ens något – av Chico, och har faktiskt inte själv en enda bild av honom. Det jag sett på foton var att han brukade sitta på pappas axlar och ”leta loppor” på pappas huvud – och då har pappa ändå helt kal hjässa… En historia jag fått höra om Tina var att en bekant som passade henne åt min mamma hade haft apan lös i bilen när han körde – sedan läste mamma i tidningen att någon haft en bilolycka på grund av en apa i bilen, och mamma förstod att det var hennes bekant det handlade om… Tina kunde tydligen också bitas, ja vem kan klandra en stackars apa för det… Chico gjorde däremot inte något sådant, vad jag vet, och jag vet inte heller vart han tog vägen sedan.

Undrar om det är undermedvetna minnen som gjort att jag inte gillat att se naturfilmer med apor? Eller så är det för att de framställts på föga smickrande sätt, samtidigt som de självklart påminner om människor. Jag har haft svårt för det. Fram till att jag såg den nya serien Primaternas planet. Tre avsnitt, varav jag sett två – de ligger på svtplay. Helt underbara filmer med alla möjliga sorters apor, och man får verkligen inte nog av att se deras underbara ansiktsuttryck och kroppsspråk. Så rikt språk! Vi människor använder ord istället – en jäkla massa bla bla bla – som inte alls nödvändigtvis återspeglar vad vi egentligen tycker och tänker. Ansiktsuttrycken och kroppsspråket säger så mycket mer, och jag älskar aporna för det. Och hundarna, såklart.

Jag har ingen apa, men jag har Femma. Hon påminner mig faktiskt om en apa ibland – kanske är det för att hon är ljus som hennes ansiktsuttryck syns särskilt väl, men hon är också mån om att visa, och van vid att bli sedd. Så vill jag ha det! Även mina tidigare hundar, inklusive Delfi, har blivit sedda och kommunicerat, men just Femma har ju växt upp med en matte som har tid att titta, tid att lyssna, i princip närsomhelst. Det kanske har bidragit till en extra rik kommunikation oss emellan.

Hon har ett alldeles speciellt sätt att trycka sig mot mig, trycka sitt huvud mot mitt ansikte när hon tycker det är dags att gosa. Eller så hoppar hon – vig som en apa! – upp på en stor sten mitt under promenaden i skogen bara för att få en stunds närhet.

Går du på yoga? frågade Ulla, som är fotspecialist, eller fotterapeut, som det visst heter. Jag har ju skrivit här tidigare om mina (små) bekymmer med fötterna det senaste året: först onda framfötter, sedan onda fotsulor och den senaste tiden har jag lite allmänt undrat hur mina fötter mår, egentligen… Och hur ser de ut, egentligen??

Den senaste sommaren valde jag att skyla tårna i sandaler med täckta tår, och det hade jag ju kunnat fortsätta med. Däremot vill jag inte försumma fötterna och riskera att de går i generalstrejk…!

Nu var det inget direkt fel på dem, det gör inte ont i dem – just nu…- så någon läkare ville jag inte söka. Men sedan en tid är jag beroende av att ha tofflor på fötterna inomhus, det känns obehagligt att gå utan på hårda golv. Därför bokade jag tid hos Fotälvan, dvs Ulla, med tanken att ”visa upp” fötterna för någon som ser mycket fötter och som pratar med många om fötter… och kan säga om det finns skäl att göra något särskilt.

Beskedet var klart lugnande, även om jag rekommenderades att skaffa specialgjorda inlägg för att stödja fötterna bättre – det kändes när hon satte tummen under min hålfot att det vore riktigt skönt att ge fötterna det stödet i varje steg de tar. Hålfotsinlägg, alltså… sexigt värre.

Men desto roligare var ju frågan om yogan – Ulla tyckte att jag hade så väldigt rörliga fotleder. Min gissning är att det beror på alla promenader ute i terrängen, över stock och sten. Då måste fotlederna vara – eller bli – rörliga åt alla håll…

I slutändan är jag väldigt nöjd med att ha skämt bort mina fötter lite extra – och jag kommer sannerligen inte att behöva gömma mina tår den kommande sommaren…!

Igår gick vi upp i skogen och tränade stora sök, och Delfi fick vara med och dela på söken med Femma. Underbart att hon kan vara med på både promenaderna och träningen nu!

Igår var som sagt min pappas födelsedag, hans 89:e ! Bästa pappa som alltid ställde upp för oss barn när han kunde. Körde alla hit och dit, hjälpte till att flytta, tapetserade, bytte däck på och lagade bilar som vilken mekaniker som helst (innan bilarna blev allt mer elektroniska) osv. Han hade ett otroligt tålamod med mig när han hjälpte mig med matteläxorna på gymnasiet: när jag kastade böckerna i väggen och rusade ut ur rummet sade han ingenting, och när jag kom tillbaka och var redo att försöka igen, då var han också redo att förklara en gång till. När jag flyttade hem till Sverige efter 18 år utomlands fick jag flytta in i hans hus så länge det tog att hitta och flytta till mitt nya hus. I tre månader bodde jag där med mina två hundar och det var både ovärderligt och jättetrevligt. Vi har verkligen inte alltid varit överens om allt, men den ömsesidiga respekten och vänskapen har alltid funnits där.

Och igår blev det god mat, tårta och en massa Uno, såklart!

Utöver födelsedagen hade vi en anledning till att fira. På födelsedagens förmiddag hade pappa nämligen fått sin andra corona-spruta, och han mådde alldeles utmärkt efteråt. Heja pappa!

Vi som älskar snö fick vårt lystmäte igår – här i Kollanda snöade det non stop precis hela dagen, vilket var riktigt mysigt. (Att det snart ska bli mildväder förtränger jag så länge…) Jag skottade 10 cm på morgonen, minst lika mycket till vid lunchtid och ca 5 cm innan solen gick ner. Bästa motionen/styrketräningen jag vet! Jag noterade hur mycket starkare jag är i ryggen i dessa dagar, och är övertygad om att det är frånvaron av alla stillasittande timmar framför datorn. Trots att jag gick med hundarna och tidvis motionerade med simning utöver det, så räckte det aldrig för att kompensera för alla timmar med stillasittande och stirrandet på skärmen.

Nu svingar jag den lilla snöskyffeln full med snö (och lyfter även den stora skyffeln halvfull med snö) för att fylla på snödrivorna uppifrån/bakifrån. Det var inte möjligt första året som husägare. Jag känner mig stark!

Jag kände mig också väldigt godissugen, så det fick bli ett litet bullbak. Släta bullar är något av det godaste jag vet, och det blev 30 små godingar av en sats.

Hundarna fick några busmarkeringar i snön i skymningen – de fick riktigt dyka ner i snön för att fiska upp dummyn.

Undrar om vi kan gå ut och träna lite linjer i morgon… Men framför allt ska vi till mattefar och fira hans födelsedag. Och skotta hans garageuppfart innan snön smälter bort 😉 .