I lördags åkte vi till Laholm (av alla ställen!?, som pappa brukar säga, vilken ort eller plats man än nämner för honom att man ska till eller har varit på). Strax öster om Laholm skulle nämligen Femma få vara med på sin första walkup-tävling inom SGL, Swedish Gundog League. Det var kul, intressant och spännande… lite väl mycket av allt för Femma, för till slut kom det inte bara ett utan flera små gnäll från henne. Domaren hörde allt och eftersom pip och gnäll självklart inte är tillåtet, så åkte vi ut ur tävlingen. Däremot fick man då gå kvar på linjen, så vi kunde följa resten av tävlingen från första parkett – tillsammans med övriga ekipage som också åkt ut av en eller annan anledning.

Innan vi åkte ut hade Femma i alla fall fått hämta en minnesmarkering – den föll nedanför en brant, så nedslaget var helt dolt, men hon tog den klockrent. Domaren som gått bort till krönet för att se allt såg nöjd ut och av det jag såg hade hon full fart ut och full fart in till mig och lämnade av så snabbt och lätt som hon brukar. Men strax därefter fick vi alltså tacka för oss och jag fick lämna tillbaka armbindeln.

Pip och gnäll, ja. Jag har givetvis vetat att hon har en liten tendens till gnäll, men hon har samtidigt varit tyst och fin på de olika walkup-träningarna vi varit på. På tränings-walkupen häromsistens åkte hundarna ut direkt vid minsta ljud och där var ”vi” tysta. Men skarpa skott och lång väntan på första apporten – det ska de ju klara, såklart, men det kan vara det som gjorde skillnaden. Plus att vår träning med skottapporter på Remmene nu senast kanske var i roligaste laget, det får jag ta på mig (också).

Det var ändå en spännande upplevelse, mycket välorganiserat och jaktlikt, och jag längtar tills vi får prova igen!

På vägen hem åkte vi inom Halmstad och gick en liten bit på Prins Bertils stig ute vid vattnet.

Sedan åkte vi på på smala landsvägar genom det halländska kustlandskapet upp till Falkenberg, innan vi tog motorvägen hem. Även på söndagsmorgonen ringde klockan tidigt – nu styrdes kosan mot Orust, där jag skulle vara funkis på ett b-prov.

Tolv hundar prövades i öppenklass, som är den klass Femma ska starta i så småningom, så det var kul att se upplägget och utmaningarna. Jag brukar ju åka iväg och titta på prov (när det inte är alltför långt att åka), men nu är det ju inte tillåtet med någon som helst publik på proven – vi är glada att det går att genomföra proven ändå, med minimalt med funkisar och högst två startande i taget på plats.

När jag åkte ”skytteltrafik” till (nästan) Skövde häromhelgen åkte vi bland annat förbi Herrljunga och skylten som pekade in mot Remmene skjutfält – och idén väcktes om att åka dit snart och träna. Det var år och dagar sedan sist! Men om man vill kunna skjuta med apportkastare med gott samvete – särskilt så här års – så känns det bäst att hålla till på ett sådant ställe. Det vilt som håller till på ett skjutfält måste väl ändå tåla skjutandet… och vad är några skottapporter jämfört med en hel militärövning (som de hade i förra veckan)?

Idag var en bra dag för Remmene; fint, men inte för varmt och inte för blåsigt för att vara på de öppna fälten. En timmes bilfärd är i mitt tycke i längsta laget, men nu har jag ju inga kurser att åka till på ett tag, så jag kan gott lägga tid och bensinpengar på detta istället.

Jag provade mina två olika apportkastare och konstaterade att nu äntligen har jag utrustning som fungerar; rätt skott och rätt apporter till rätt kastare. Rekylen är förvisso ingen rolig historia, men det går, det får gå. Långa, eggande markeringar blev det för Femma att hämta, och dessa varvades med skick till olika memory-områden som vi lagt ut allteftersom. Det blev lite grann som en enmanswalkup.

Det som blev svårt för Femma var de allra längsta markeringarna som apportkastaren åstadkom ibland. Det hon klarade riktigt jäkla bra, om uttrycket ursäktas, var skick till olika områden med rätt så snäva vinklar.

Hit åker vi igen!

De är ovanligt många nu, hjortarna som håller till på fälten utanför mitt hus. Som häromkvällen:

En granne räknade dem till 30, en annan granne som är med i jaktlaget berättade att hjortarna brukar bilda större grupper på våren, för att sedan dela upp sig i mindre grupper igen när de ska få sina småttingar.

De senast inflyttade grannarna har två fina katter som brukar följa med dem ut på promenad, det ser jättegulligt ut. Och jag tar givetvis chansen när jag ser dem, att anti-katt-jakt-träna mina hundar. Katt-jakt har alltid varit det absolut svåraste att låta bli för mina hundar. Nu är det Delfi som är mest sugen, men det blir sakta bättre nu när vi fått tillfälle att träna på så coola katter. Femma är A-barnet som igår kom runt en buske och fick syn på katterna på vägen, tillsammans med sin tvåbenta familj – Femma stannade till och öronen åkte högt upp på skallen, sedan skvallrade hon: Katt! Ja, det har du rätt i, kom så går vi och äter lite godis.

Det jag gillar mest med min livsstil nu är möjligheten att göra allt – eller det allra mesta – precis när jag känner för det. Eller låta bli. När känslan är rätt, då är det dags. Är känslan fel, då är motståndet nästan oöverstigligt. Känslan så viktig, och tiden så oviktig. Nog för att städningen skjuts upp några dagar för länge ibland, men då syns det också särskilt bra när det blivit gjort 😜.

Självklart måste jag också passa tider ibland, men i möjligaste mån undviker jag tider som ska passas. Och stress. En strategi är att vara ute i extra god tid, så att det inte riktigt känns som att jag passar en tid, utan istället åker till ett ställe och väntar in något (förhoppningsvis kul…) som ska hända. Det är långt ifrån alltid det blir så. Tidsoptimisten säger ofta ”ska bara” och försöker pressa in något litet göromål om det verkar finnas tid till det… och så blir det ändå bråttom-bråttom på slutet.

Denna aversion mot att behöva passa tider är säkerligen ett resultat av att ha jobbat mot deadlines – från 5 minuter upp till en månad eller två – i 18 år. Kombinationen mellan att vara obotlig tidsoptimist och ha svårt för att säga nej är inte helt optimal. Om man nu inte tycker det är toppen att ha en statistik på 30-50 procent över avdelningens medel, år efter år. Det tyckte givetvis vissa. Men den duktiga flickan tröttande på att vara duktig, och nu styr hon över sin egen tid. Nu har hon det oförskämt bra, faktiskt.

Just den kommande tiden kommer jag att ha extra lite tider att passa, med knappt någon organiserad träning inplanerad. Vi får väl se om disciplinen och inspirationen räcker till – men det tror jag nog. Jag har ”mobilen full” med moment som ska tränas och övningar att ta till. Och en härlig liten Femma som är med på noterna. Viloveckan pågår egentligen fortfarande, men vi fuskade igår (igen). Vi hade gått en långrunda på dagen, hundarna hade fått klorna klippta och pälsen borstad, jag hade storstädat huset och fått en god stund med en bok. Hundarna sov gott. Men när vi gått eftermiddagspromenaden så föll andan på och vi tog ett litet pass. Vi invigde en ny Chuckit som jag verkligen kan kasta långt med, och körde minnesmarkeringar med förflyttningar och direktmarkeringar om vartannat. Roligt, roligt! sa Femma.

Jag har förresten inlett en muskelträningskampanj – visserligen säger ”alla” att långa dummykast handlar om teknik, men jag tänker i alla fall försöka träna armarna lite extra framöver, i hopp om att det ska ge mig lite mer styrka i kasten av de större dummiesarna också. Inte skadar det att ha vältränade armar, heller… särskilt som jag kan få till träningen samtidigt som jag går promenader, med hjälp av handledsvikterna som inhandlades för flera år sedan. Ett halvt kilo på varje handled under 1,5 timme – även om det bara är någon kvart som jag gör något aktivt med armarna så borde det väl ge något? Annars ligger det både större handledsvikter och ännu större hantlar och skrotar i garderoben…

Delfi fick ett ängsspår, och det blev riktigt bra. Tydligen är det jobbigare att spåra i det korta gräset på fältet, än vad det är att spåra i skogen, det märks på hur trött hon blir. I förra veckan råkade jag lägga ett alltför långt ängsspår där hennes ork helt enkelt tog slut – cirka 40 meter före slutpinnen. Det blev en läxa till mig och igår tog hon hela spåret och alla pinnar som låg i det. Hon får tappt i nästan alla vinklar just vid ängsspåren, men ringar sig tillbaka. Och hon blir ju väldigt glad över sin belöning i slutet av spåret: en tennisboll!

Flaggan är nyinköpt, ännu en hundträningspryl som jag till slut inte kunde motstå att köpa…

En eftermiddag i april 2012. Jag kör rakt genom Luxemburg stad, på väg hem efter att ha hämtat Saga hos veterinären. Hon har tidigare konstaterats ha cancer och har nu fått juvren bortopererade. Det är med blandade känslor jag kör hemåt i stadstrafiken; oro, men också en otrolig lättnad över att operationen gått bra och över att få hem min hund.

Det går inte snabbt genom eftermiddagstrafiken, och samtidigt blixtrar och dundrar det över oss, regnet vräker ner över bilen. De där intensiva åskvädren kan jag sakna. Åskvädren där hela himlen svartnar, blixtarna lyser upp hela himlen och åskknallarna får fönstren att skallra.

När vi kommer hem till vår gata i Howald har det precis slutat regna och jag kan ta ut Saga till närmaste gräsmatta. Det är när vi vänder hemåt igen som solen riktigt bryter igenom, samtidigt som åskvädret ses försvinna bort över taken.

Efter de gångna veckornas rätt så intensiva tränande – med våra mått mätt – så hade jag bestämt att efter kursen i Skövde skulle Femma får en vilovecka, typ. Det blir långa promenader, men ingen träning – typ. För igår var det ju avslutning på vårens dirigeringskurs, ett tillfälle som ersatte ett tidigare då vintern satte stopp för kursen. Egentligen skulle ersättningstillfället varit i lördags, men då några av oss inte kunde i helgen flyttades avslutningen schysst nog fram några dagar. Glad för det var jag, för kursen har varit jättebra, och även igår fick vi med oss väldigt bra övningar hem. Dem ska vi ta tag i när vår vilovecka, typ, är över…

Gårdagens kursavslutning innebär också att den här kursvåren är så gott som över. Något enstaka kurstillfälle till har vi att se fram emot, men annars är ju planen att vi ska träna själva en hel del framöver. Vi har massor att jobba på, och bra är väl det! Till hösten blir det nya utmaningar, ett par dito här jag redan bokat in.

Delfi har fått lite mer aktivering, av den sort jag vågar köra med henne i nuläget: spår och godisletande. Hon får leta upp sina måltider på gräsmattan, och hon får ängsspår, skogsspår, hårda godisrutor (leta pyttesmå godisbitar på hårda underlag) och så försöker jag introducera henne för hårda spår, vilket är svårt för en liten sportflatte med mycket spring i benen… Men det får vi ta som en utmaning, och bra aktivering blir det. Monica framhöll hur tröttande just hårda godisrutor och hårda spår är för hunden, mer än man skulle tro.

Femma ligger som en liten kanelbulle intill mig, och Delfi ligger utsträckt på rygg lite längre bort i den rymliga soffan. De sover gott, men kommer strax att studsa upp, när det är dags för promenad i vårsolen.

Det är inte ofta jag åker så långt för hundträning, men jag har länge velat prova på en kurs för Jens och Sofia Palmqvist (LineUp Gundogs), så när de skulle komma till Skövde (från Skåne, där de håller till annars), så anmälde jag mig snabbt. Det var redan i höstas den anmälan gjordes, och vi hade precis varit med på ett par walkups och jag hade insett att detta var något både Femma och jag verkligen gillade, så att denna kurs dessutom handlade om just walkup passade liksom som hand i handske: walkup-kurs ena dagen och tränings-mocktrial andra dagen, för att få känna på lite tävlingsnerver och testa hur samarbetet med hunden funkar i det läget.

Under tiden har Femma och jag tränat på, både här hemma och för olika tränare där vi fått med oss (ibland) helt olika, goda tips och råd för just vår träning. Jag har valt och valt bort, varit uppmärksam på både Femmas känsla, men även min egen känsla, i olika sammanhang. Det ska vara kul att träna hund, annars kan det kvitta! För bara någon vecka sedan brottades vi med ännu lite blockeringar i linjetagsskicken, vilket är tecken på att känslan hos Femma är riktigt dålig, och ja, jag påverkas av det. Och visst, det kanske det inte borde, men det gör det. Inte så att jag blir irriterad på Femma, men självklart är det svårt att vara glad och pepp när hon inte har roligt med den aktivitet jag erbjuder henne. Nu är det ju ändå bra att hon visar sitt sinnesläge så tydligt, så vet jag! Jag vet också att hon känner att hon kan låta bli när hon absolut inte vill – det gillar jag. Många tycker det är fel att gilla det, men så får det vara.

Och som tur är så visar det sig inte särskilt ofta, och jag kan då härleda det till antingen riktigt skitväder (som vi hade förra söndagen) och/eller träningen vi ägnar oss åt just då. All typ av träning passar inte alla, och när jag har två hundar som är så olika som Delfi och Femma är, så får jag lära mig att snabbt skifta träningstänk mellan dem – som jag antar att professionella tränare också måste/bör göra när de träffar olika typer av individer (både tvåbenta och fyrbenta) i sitt arbete.

Hur som! Efter blockeringarna som Femma visade på kurs för en vecka sedan gick de påföljande dagarnas träning -som vanligt – ut på variation och glädje, men också utmaningar och uthållighet. På fredagen stod bara en sak på schemat: vila (från träning, i alla fall).

I lördags åkte vi ”upp” till Skövde och hade en mycket trevlig och bra kursdag. Efter en stunds nyttig teori delade vi upp oss i två grupper, och Femma och jag hamnade i nybörjargruppen som Jens höll i, och vi fick bl.a. väldigt bra grundövningar som jag är så glad att ha fått med mig. Resten av dagen blandades teori och praktik i alldeles lagom takt, och när jag åkte de närmare två timmarna hem på eftermiddagen var känslan helt och hållet positiv och förväntansfull inför påföljande dag. Var det något jag var missnöjd med, så var det min egen markeringsförmåga, herregud… när ska den bli bättre!? Sedan hade vi haft en missad markering i slutet av dagen, där det blev tydligt att våra tecken och signaler inte sitter särskilt bra… Men jag ser det ändå lite positivt att Femma är olydig ”för en gångs skull” och tycker att hon vet bättre än matte… samtidigt som hon visar att hon verkligen vill hitta den där dummyn.

På söndagen var det dags för mocktrial! Samma trevliga deltagare var med som dagen innan, och vi fick dra startnummer-lappar att sätta på armen… Vi påmindes om att vi skulle åka ur tävlingen om vi gjorde sådant som inte är tillåtet på riktigt prov, men uppmanades också – självklart – att tänka på att det ändå var träning. Just det tog jag fasta på innan vi startade.

När vi började träna walkups i höstas visade det sig att Femmas fotgående inte alls är så bra som jag tyckt dittills… Jag har varit så nöjd, så, med hennes lugna, ibland nästan slappa fotgående vid min sida. Men när det hettade till på walkuperna, så straffade det sig på olika sätt. Så jag har fått ta de olika walkup-tillfällena i akt för att stämma av och rätta till det där. Och Femma rättade mer eller mindre till det själv, med erfarenheten hon fick. Det var inte bara jag som tydligt såg hur det dåliga fotgåendet straffade sig, utan Femma märkte också att om hon inte gick i hyfsad position vid mitt ben, så skulle jag skymma henne vid vändningar m.m. Så för varje gång vi gick på linje blev fotgåendet lite bättre, även under lördagens kurs med Jens. Och trots tävlingen hade jag bestämt att jag skulle fortsätta prioritera fotgåendet, ifall det behövdes, eftersom det bara är vid just walkuperna som det blir tydligt hur det funkar.

Tanken var också att inställningen på träning skulle göra det lättare att hålla styr på nerverna, och så var det nog – ändå var det riktigt så benen skakade när man stod där på linjen och visste att nästa apport kunde bli min, eller rättare sagt Femmas, att hämta. Då var det extra skönt att Femma faktiskt gick lugnt och tryggt vid min sida, för jag behövde verkligen koncentrera mig på att hålla koll på markeringarna…

Jag hade lika svårt som dagen innan, framför allt att avståndsbedöma markeringarna, men… som tur var hade jag en utmärkt markör vid min sida 🙂 Vid något tillfälle övermarkerade hon, och jag fick kalla tillbaka henne, vilket jag gjorde på tok för sent, vilket jag är rätt säker gav oss ett av våra minus i protokollet.

Vi hade drillats lite i hur skick-ordningen på linjen ser ut, men det framstod ändå som ett mindre mysterium hur jaktledaren/stewarden kunde hålla reda på vem som skulle in och när och till vilken domare – och även hur funkisarna organiserade sig sinsemellan. Bra blev det i alla fall! Och domarna såg allvarliga ut och skrev i sina små anteckningsblock efter varje hämtad apport… Domare var såklart Jens och Sofia, som båda är domare inom SGL, Swedish Gundog League.

Jag var inte ensam om att pusta ut varje gång det var dags att koppla hunden, lämna linjen och gå och ställa sig i den väntande gruppen vid sidan. Men sedan var det ju lika kul att bli inropad till linjen igen, för nytt adrenalinpåslag och nya utmaningar när det var dags att koppla loss hunden igen. Men återigen, när vi skulle flytta oss både framåt och enligt domarnas instruktioner till olika positioner längs linjen, så hängde Femma med mig hela tiden, kopplad eller ej. Jag är riktigt, riktigt nöjd med det! Och här blev det också så tydligt hur mycket energi en hund som Femma sparar, som är lugn i fotgåendet.

Jag var också väldigt nöjd med Femmas jobb med apporterna. Hon räddade mig/oss som sagt flera gånger genom att ha bättre koll på markeringarna än vad jag hade…, och de få gånger jag behövde dirigera henne – vi fick ju även blinds – så tog hon signalerna mycket bättre än dagen innan. Och – jubel och fanfarer – inte en enda blockering på hela helgen, inte ens på de blinds vi fick att ta in. Är det något jag är förvånad över så är det just det där sista, att vi faktiskt kan hämta in en och annan helt blind apport också.

Eftersom Femma skötte sig extra bra och jag höll nerverna i styr, så var vi faktiskt kvar ända till slutet, både i förmiddagens hela tävling och i eftermiddagens halva dito. På förmiddagen var vi bara två kvar, och då jämfördes betygen som vi respektive det andra ekipaget fått på våra apporter, och eftersom Femma och jag hade fått ett par minus på oss, så hamnade vi på andra plats. I eftermidagens omgång var vi fyra ekipage kvar som fick varsin avgörande apport, och även där blev Femma och jag tvåa.

Sammantaget hade det varit en perfekt hundträningshelg. Markerna som Helena och Tommy Lundin (kennel Gravel’s) ordnat med var perfekta för ändamålet, de hade även fixat ett antal duktiga funkisar och var sjävla också med som funkis/provledare på söndagen. Stämningen i vår lördagsgrupp var jättefin, och höll i sig även på söndagen. Det blir så verkligen extra roligt att gå kurs när stämningen är god och peppande och alla håller tummarna för och gläds med varandra. Ett snyggt arbete är snyggt oavsett vem som utför det, eller hur? Sedan hade vi ju enorm tur med vädret; förra helgen var det snöglopp, den här helgen lite blåsigt, men uppehåll och uppåt 15 grader i skuggan, åtminstone på söndagen. Jag var jätteglad över att äntligen ha fått gå kurs för Jens och Sofia, de är verkligen just så kompetenta och proffsiga som ryktet säger. Och så är jag självklart mer än nöjd med min träningskamrat Femma – så nöjd att jag åkte hem och anmälde oss till riktig tävling…!

Men först var jag ju tvungen att åka inom Hornborgasjön, när vi nu ändå var så nära. Förra gången jag var där var det helt fel tid, men nu fick jag äntligen se riktigt många tranor på en gång. Däremot ser jag ju tranor på bra mycket närmare håll på fälten här hemma…

Igår var vi på en kurs som skulle ha varit årets första för Femmas del, men sedan kom vintern emellan, plus att Monica Henriksson ansträngde sig för att hitta ett nytt datum som passade samtliga deltagare, vilket jag tycker är schysst. Alltså blev det en kurs i april och inte i januari.

Jag hade verkligen sett fram emot just denna kurs, och den blev minst lika bra som väntat. Hårda spår innebär att hunden ska spåra (personspår) på underlag som inte har någon vegetation; asfalt, grus, betong, kala klippor etc. Hunden måste jobba koncentrerat med sitt lilla expertverktyg nosen, i stället för att använda benen… Jag har länge velat prova på denna typ av hundarbete – och ville absolut lära mig det av Monica, som som vanligt var generös med sin expertis och gav oss individanpassade råd.

Det här var helt och hållet Femmas kurs, men jag kommer definitivt att träna detta med Delfi också.

Jag gav upp innan jag ens försökt, vis av tidigare vårars försök att fånga årets första, skygga sädesärlor på bild med min simpla mobilkamera. Men nu är de här! De första sädesärlorna har landat, och jag ska spana efter min kompis från förra året, den med det extra vita huvudet. Han (?) som alltid satt kvar in i det längsta på staketet eller gräsmattan medan man gick förbi. Däremot har jag lovat mig själv att inte lägga något engagemang på några eventuella fågelnästen i år. De får sköta sina familjeliv själva, så slipper jag bli ledsen när ”naturen har sin gång”, som det så fint heter.

Även när man har mycket tid, som jag har lyxen att ha, behöver man prioritera, lägga tiden på det som ger positiv energi, och tankar och utveckling åt rätt håll. Så jag har prioriterat om en del på sistone. Mycket mindre bloggskrivande för det första och bloggläsande för det andra. Mycket mindre sociala medier, överhuvudtaget. Mer böcker och mycket mer hundaktiviteter – så som jag vill ha det.

Delfi har haft ett par mindre bakslag med sin hälta, men hon har kunnat gå med på de flesta promenderna och varit med på ett hörn av vår apporteringsträning då och då. Som när Femma slarvat i ett närsök; då har Delfi fått visa hur en slipsten ska dras, och letat fram den sista, mest svårhittade bollen. Men mest har hon fått spåra, och hon har sakta blivit allt säkrare – det är lite mer drag i linan nu, och det är inte alls svårt att sätta igång henne i spåret igen efter att hon hittat en pinne. Hon vill gärna pausa; äta lite godis och dricka lite vatten – men sedan är hon redo för nästa etapp. Jättebra träning och berikning för henne.

Femma har inte fått spåra ett endaste dugg! Även om hon nog skulle vilja… Men hennes träningstid har helt och hållet lagts på jaktträningen, ganska intensiv sådan de senaste veckorna. Jag har peppats av utmaningar och av att se att jag ändå har en ganska tydlig idé av vad jag vill – och inte vill – i min hundträning. Ge mig en utmaning, och låt mig lösa den på mitt sätt. Jag må sakna de jaktliga erfarenheterna och jag må sakna några högre meriter att skryta med, men jag saknar inte idéer. Inspiration och lösningar har jag hämtat från så många olika håll – oräkneliga, faktiskt – och det finns sannerligen fler än en väg som leder till Rom. Och jag vill ha en fin resa dit, till målet, tillsammans med mina hundar. Annars kan det kvitta!

Jag har funderat en del på det där med succéträning, som ibland används som skällsord inom hundträningen. Jag är själv dålig på att höja ribban, det ska medges, men jag gillar faktiskt att bygga upp hunden underifrån och upp, när vi pratar _träning_. Sedan behöver man ju kolla av ibland, hur långt man har kommit, vad saknas, var behöver vi steppa upp etc. men då ser jag inte heller det som träning, direkt. Inte träning av hunden, i alla fall, snarare träning av mig. Sedan går jag hem, fnular lite, tränar en hel del… och kommer förhoppningsvis framåt på det sättet.

Så har vår träning sett ut de senaste veckorna. Delfi behövde inte ta Femmas plats på det senaste tillfället av dirigeringskursen – avstånden var inte hiskeliga (vi får fortfarande jobba på att komma upp i de längsta avstånden) och hoppa över diken och staket, som var temat för dagen, det gillar hon!

Några dagar senare var vi på en privat träning för en tränare – där Femma riktigt glänste i alla delar som tränades den dagen, och man kände sig som ”kung för en dag” (som Uggla sjunger). Dagen därpå var vi på en privat träning för en annan tränare – och Uggla byttes mot Timbuktus ”the botten is nådd”… Vi fick många utmaningar med oss hem, och det blev både ett och två pass om dagen under den vecka som följde, men så gav det resultat, också.

I söndags var vi på walkupträning hela dagen – i regn, snöblandat regn och hagel om vartannat! Det var inte bara Femma som frös – de flesta hundägare satte på sina hundar ett täcke, så även jag, men Femma frös ändå. På eftermiddagen var hon inte jättepepp på att klafsa ut på långa, blinda linjetag… men Femma avslutade dagen med en alldeles lysande markering som hon löste självständigt (som jag vill ha det), och där föregående veckas hemläxa visade sig ha gjort nytta.

Träningen här hemma är riktigt kul – jag fortsätter att variera ordentligt, vilket Femma uppskattar och det visar sig så himla väl i hennes respons. Ett eller annat pass med ”tråkträning” kan hon gå med på (numera), men jag undviker det mest. Snart ska vi iväg på en riktigt utmanande helgkurs, det blir spännande! Sedan kanske jag vågar mig på att anmäla oss till nya utmaningar, men planen är annars att jag ska försöka köra mycket träning på egen hand framöver. Träningsbudgeten ska ju räcka hela året…

Igår hade jag ett litet ärende till Floda, så jag tog med hundarna för en promenad i området runt Nääs slott – jag hade faktiskt aldrig gått just där förut. När jag går från Floda till Nääs – och tillbaka – gör jag sällan några större omvägar, men idag tog jag ju bilen hela vägen dit, så…

Därefter tog vi ett träningspass på ängarna.

Jag gick iväg själv och lade ut ett upplägg utan hundarna. Innan jag lämnade dem i bilen hängde jag till och med för buren med handdukar – inget fusk här, inte!

Sedan gick vi runt fältet tillsammans och betade av linjerna, som i slutändan blev åtta till antalet, och utöver det fick Femma åtta markeringar, mestadels i form av dubbelmarkeringar, medan Delfi fick hälften så många markeringar för att spara hennes leder. Faktum är att jag hade lite ångest efter detta träningspass – felsökarglasögonen åkte verkligen på när hundarna hoppade ur bilen hemmavid, under resten av eftermiddagen och kvällen och även när vi gick upp i morse. Snälla rara, måtte hon inte bli halt igen. Herregud, varför skickade jag henne på så många linjer…

Men kul hade vi, känslan var grym och hundarna duktiga.

Det bästa var såklart att Delfi kunde vara med på träningen, men det var också underbart att köra Femma på linje efter linje, med eller utan störningsmarkeringar, och hon hade en bra känsla hela passet igenom. Jag tror minsann att jag hittat hennes Cup of Tea.