Vilken tur att jag trivs i mitt eget sällskap, ändå… Vilken tur att jag aldrig har svårt att sysselsätta mig och ytterst sällan har tråkigt. Vilken tur att jag – trots min pälsdjursallergi – kan ha mina hundar som ger mig så mycket, såsom sällskap, motion, sysselsättning, passion! Vilken tur att jag inte behöver fråga någon om lov – inte om hur jag vill leva mitt liv och inte när jag vill ändra min plan – i stort och i smått. När jag ville flytta hem till Sverige var det bara att känna efter riktigt noga själv och sedan flytta hem till Sverige – beslutet var inte lätt, men det var bara upp till mig, ingen annan.

Igår var jag just på väg till Remmene igen (det var faktiskt över två veckor sedan), men i sista stund kom jag på att det kunde vara kul att åka till Bråt i Borås istället. Sagt och gjort! Det var säkert två år sedan vi var där sist, och när vi kom dit visade det sig att det ändrats lite där, framför allt kan man inte åka lika nära ängarna med bilen längre. Vid den första parkeringen träffade jag en trevlig tant – när hon hörde att jag hade tikar ville hon släppa fram sin hanhund, men jag sa att det var nog ingen bra idé, eftersom båda tikarna löper… Jag kunde fråga henne lite om det verkligen är okej att skjuta på området och ja, det verkar vara något alla hundägare räknar med, både när det är militärövning och när folk tränar hund. Så bra! Precis vad jag behöver höra för att känna mig lugn och trygg att ingen kommer att komma och skälla på mig för att jag pangar med apportkastaren.

Vädret var tidvis väldigt soligt och fint – det ska ju bli riktigt sommarväder i helgen – så båda hundarna fick vara med ute hela tiden. Vi gick en promenad runt området, Delfi badade i ån, såklart, och sedan knatade vi tillbaks till bilen och hämtade träningspryttlar och så knatade vi ut på ängarna igen, där jag på tillbakavägen från promenaden redan hade smugit ut lite dummies och bollar.

Jag får fjärilar i magen av att träna blinds på detta sätt, men jag måste ju få till sådan träning själv också. Nu i dagarna missade jag två organiserade träningar på grund av Femmas löp, och under sommaren har vi knappt några kurser planerade, så jag får ju se till att få till de där utmaningarna själv, helt enkelt. Pusha och peppa mig själv, det kan jag ju behöva bli bättre på, kanske…

Men vilket träningspass det blev! Jag var salig, dels över Femmas linjer, markeringsarbete, följsamhet, men kanske allra mest över att Delfi var med oss ute och fick hämta in några få apporter, hon med. Min fina duktiga sportflatte, som man kan plocka ut efter långa pauser och bara köra. Och duktiga, präktiga lilla Femma, inga konstigheter med henne heller…

När vi kom hem fick hundarna välförtjänta tuggben i trädgården och jag satt i en stol och softade när jag noterade att fasantuppen skränade på ödetomten intill. Jag såg att gässen ute på fältet drog sig åt hans håll, och tranan kom flygande och trumpetade för fullt. Jag trodde det var något slags maktkamp som pågick därute, men när jag reste mig för att titta såg jag: räven! Den befann sig mellan fasantuppen och hans båda hönor – de har hängt ihop och hållit till utanför min trädgård i flera veckor – och det var helt klart det tranan också reagerade på. Inte vet jag varför fasanerna inte bara flyger iväg, men jag har ju sett fasanhönorna göra det förut. Jag rusade upp och tjoade för att skrämma iväg räven, men det mesta gjorde tranan som var på plats och tydligen inte var det minsta rädd: den slog med vingarna och trumpetade och jagade fysiskt bort räven över fältet och bort till skogskanten. Tänk att man får beskåda detta på första parkett!

Senare gick vi en kvällspromenad, och snacka om att vi stör vilt på våra promenader, skäms på oss!

Ibland kan jag tycka att jag kanske har dresserat mina hundar lite väl ”bra” till att hålla sig på, eller i alla fall nära vägen eller stigen vi går på. De får inte göra stora omvägar in i skogen, framför allt inte där jag inte kan se dem. Det beror dels på allt vilt vi har i markerna där vi går, inte minst vildsvin, men också på alla människor vi har i markerna där vi går… som lämnar diverse gott och potentiellt farligt, efter sig. Skulle de hitta något vill jag i alla fall kunna se att de gör det så att jag kan stoppa eller kalla in dem. Utan att jag direkt haft det som mål, har hundarna blivit allt mindre benägna att ge sig av från vägen eller stigen. För Femmas del gjorde det stor skillnad när vi började träna viltspår – då lärde hon sig att spåra efter vilt på kommando; det var då hon fick bäst utdelning, i form av viltklöven i slutet av spåret.

Lite synd är det ju, att jag sällan får tillfälle att blåsa stopp på hundar som flänger runt ute i markerna, och att mina hundar inte får den där extra motionen det skulle ge om de gjorde det. Jag får helt enkelt knata på, tillsammans med dem.

Jag har däremot mina hundar lösa med gott samvete. Vem som helst – inte minst markägare, jakträttsinnehavare, grannar – är hjärtligt välkommen att följa med oss ut på promenad. Flera av dem träffar jag på då och då under våra promenader.

Igår tog vi förmiddagspromenaden på en skogsväg som slingrar sig mellan fiskesjöarna här hemma. En ren bara-vara-promenad utan några dummies i västen. Som vanligt gick Femma några meter framför mig på vägen, medan Delfi gick runt mina fötter, mestadels på vänster sida. Men rätt vad det var drog Delfi sig in i den glesa skogen vi just passerade, och något tiotal meter från vägen blev hon stående och vädrade framåt, dvs. i den riktning vi skulle gå längs vägen. Jag såg inget i den riktningen, utan gick bara vidare. Medan Delfi gick runt en risig, omkullfallen gran blev även Femma nyfiken och gick till Delfi för att tillsammans undersöka vad det kunde vara som luktade så intressant. Då kom svaret.

Bakom den stora, risiga granen hade nämligen ett stort vildsvin stått och bökat i godan ro (jag såg böken efteråt) och den rörde sig nu mot hundarna. Mina hundar blev så paffa att de knappt visste vad de skulle göra – och jag var inte mycket bättre… Jag ropade lite gulli-gulligt på hundarna, men de var ju redan på väg mot mig… liksom grisen de hade efter sig…! Så jag fattade ett snabbt beslut att ändra taktik, och vrålade mot grisen så att den kom på andra tankar och tog till flykten istället – och den försvann längs vägen och över till andra sidan.

Hundarna såg mest snopna ut efteråt… (rött kryss = där vildsvinet stod, lila kryss = där hundarna var innan de blev jagade).

Och jag ska aldrig mer tycka att det är tråkigt att de inte rör sig längre ut i terrängen.

Vi har landat i soffan efter några aktiva timmar. Efter att hundarna fått vila på frukosten tog vi vår promenad runt Kroksjön. Jag njuter kopiöst av att Delfi följer med oss även på alla promenader nu, och idag var det alldeles särskilt bra att hon var med, eftersom vi träffade på grannen med hunden som inte har gjort Delfi något, men som Delfi fortfarande tror är grannens förra hund, den som nafsade Delfi i nosen genom staketet, vilket Delfi aldrig kunde förlåta. Jag har aldrig gett upp hoppet att lösa det, men vi har inte fått till så många tillfällen att ändra attityden, och det är verkligen knepigt att vända attityden hos en hund som säger ”JAG SKA DÖDA DIG!”. Men jag har märkt att Delfi sakta men säkert coolat ner sig, och just idag märktes det särskilt tydligt. Hon gick några meter framför mig, men vände direkt när hon träffade på grannen med hunden bakom en kurva. Sedan var hennes attityd så mycket bättre idag, att hon och Femma kunde sitta ner och få lite godis då och då medan jag pratade med grannen länge och väl. Jag hade redan tidigare berättat för honom att detta var min plan och att det vore toppen om han vid ett tillfälle när han har tid ville stanna och snacka lite, först på lite längre avstånd och sedan tänkte jag gå lite närmare med Delfi. Så det gjorde vi idag, och vi stod till sist på alldeles normalt prat-avstånd och alla hundarna var lugna och fina. Delfi till och med lade sig ner… men då blev jag så exalterad att hon satte sig upp igen… 🙄 Toppenträning var det, hur som helst, och det blir spännande att se hur det fortsätter.

Efter promenaden gick jag ut och preppade för dagens träning med Femma. Igår tog jag cykeln och lade ut några kända linjer – vissa med överraskningar – sedan gick Femma och jag från äng till äng och plockade in linjerna plus några markeringar. Det blev okej träning, men jag kände att de där linjerna är lite för kända för Femma nu, och trots överraskningarna balanserade vi nära tråkighets-gränsen. Den gränsen vill jag verkligen hålla mig långt borta från med Femma.

Så idag gick jag istället ut och lade/ställde ut dummies och tennisbollar som hon fick hämta in som blinds. Det är en grym känsla att hon faktiskt tar min riktningsanvisning och går dit jag pekar. Hon kan gärna bli säkrare, men vi har definitivt något riktigt bra på gång, och för varje gång hon går rakt ut och får utdelning så lär hon ju bli säkrare också. Rackarns, vad bra det känns! Och som grädde på moset – det som alltid varit hennes styrka – så kan jag lägga på ordentligt med störning också. Dubbelmarkering som störning, och Femma får hämta sin blind före dubbelmarkeringen. Rackarns-rackarns. Jag närmar mig något som jag aldrig har uppnått med mina tidigare hundar och det är så roligt!

Lite odlingspyssel hanns också med, med persilja och ringblommor som får flytta ut nu. Basilikan stannar däremot inomhus, även i år. Och mina stackars små tomatplantor får växa till sig lite till innan de får flytta ut. Nu kan jag ångra mig att jag inte sådde dem tidigare, men så ingick de inte heller i planen för årets odling. Det gjorde ju inte heller citronträden, dvs de tre citronkärnorna som jag satte och som renderat tre söta små citronblad som sticker upp ur jorden, det ska bli kul att se om de kommer att trivas här och faktiskt bli till små citronträd…

Men nu kan gärna det utlovade regnet få komma och vattna min trädgård och spola bort lite mer pollen…

På sistone har jag pratat länge och väl med en gammal god vän som jag kan prata med om allt, men i synnerhet allt som rör hund och jakt. Jag fick äntligen ur mig något som förbryllat mig ett bra tag (vi snackar om ett år och mer än så), men varit svårt att prata om med ”vem som helst”. Och när jag berättade kunde jag riktigt höra hur det lät…, och var glad att jag berättade just för någon som känner mig sedan länge och känner mig väl, annars hade det kunnat låta så konstigt. För det är konstigt. Märkvärdigt. Smått häpnadsväckande. Och icke desto mindre… Det där med professionalism och vad man kan förvänta sig – och inte… – av en yrkesutövare.

Från wikipedia:

Termen professionalism särskiljer dem som utövar något yrkesmässigt från dem som utövar samma sak som hobby, vilka benämns lekmän eller amatörer. Ordet härstammar från latinets professio, som betyder uppgift, yrke. Man kan härleda exempelvis professionellt förhållningssätt, ”… en ständig strävan att i yrkesutövandet styras av det som – på kort och lång sikt – gagnar den hjälpsökande, inte av de egna behoven, känslorna, och impulserna. Det innebär att visa respekt, intresse, värme, medmänsklighet, empati och ett personligt bemötande.

Vi pratade också om intressanta saker, som just hund och jakt. Ahhh, så mycket intressantare…! Till skillnad från min vän är jag en ”glad amatör” (inte ens så glad alltid, haha) som aldrig eller sällan använder sin(a) hund(ar) av jakthundsras till jakt, men som vill jaktträna dem ändå. Som älskar att se dem göra det de är avlade för – och om jag inte har möjlighet att ge dem the real thing, så vill jag åtminstone ge dem något som liknar detsamma. Utforska det de har i sig, stimulera det, utveckla det. Jag vill lära mig så mycket som möjligt för att bli bättre på det. Hitta träningar som utvecklar oss, och jaktliknande utmaningar som visar om vi är på rätt väg.

När man vet varför man gör saker och ting blir det så mycket lättare att skala bort allt det andra. Bruset. Det som inte har någon som helst betydelse. Jag vet inte om det var så Jenny Wibäck uttryckte sig i sin bok Starka tillsammans, men den boken hjälpte mig massor i den riktningen. Mer än tidigare kurser i mental träning, där man bland annat lärde sig andas i fyrkant och liknande. Nej, rätt tankar – och handlingar – is da shit! Skala bort bruset, fokusera på det som betyder något. Välj, välj bort…

Andas i fyrkant är i och för sig inte något jag tillämpar, men jag tänker gärna på andningen då och då, att andas djupt genom näsan och med magen. Det gör gott. Och i dessa knott-tider och snart insektstider är det dessutom klokt på fler sätt…

Igår var Femma och jag med ute vid havet igen och väntade på gäss – som inte kom alls denna gång. Ett stort gäng flög upp och ut över havet när vi kom, och sedan var det tyst. Vi satt bara och väntade, och njöt av utsikten.

Vet inte om jag nämnde det redan, men dagen efter att Femma gjort sin – korta – debut på Swedish Gundog Leagues workingtest i Laholm anmälde jag henne till nästa, som var nu i helgen. I Växjö! Det är ”bara” 3,5 timmars bilresa… Men jag bara måste få se var vi står i vår träning, jag vägrade tro att debuten speglade det särskilt väl. Envis, who me? Well, jag råkar tycka att just dessa walkups är det absolut bästa sättet att stämma i bäcken. Bara vi – tvåbenta och fyrbenta – har koll på nerverna, så att nervositeten inte förstör mer än nödvändigt för arbetet och upplevelsen… I övrigt tror jag bara det är bra att samla på sig erfarenhet från olika walkups, det känns som att det är riktigt utvecklande. Jag ser att Femma utvecklas av det, jag vet att jag utvecklas av det – och framför allt tycker vi båda att det är sååå kul!

Alltså lämnade vi Kollanda kvart i sex på lördagsmorgonen och skumpade iväg mot Växjö. Regnet öste ner, extra mycket under den första timmen, och jag undrade faktiskt om det här verkligen var en bra idé. Åka 3,5 timmar för att stå ute i ösregn och kanske åka ut på första apporten…? Men tvivlen överröstades av nyfikenheten, ambitionen och envisheten. Och snålheten… Jag hade ju ett hotellrum som väntade på mig i Växjö och dessutom hade jag lovat vara funkis på söndagen (senare fick jag veta att klubben har gott om funkisar, säkert myclet tack vare det fina bonussystemet de har för funktionärer). Så självklart åkte vi ändå till Växjö, och vidare söderut, och jag kom fram till provplatsen med knappa 10 minuter till godo. På med regnkläder, snabbrasta hundar och iväg till samlingen. Ready!

Vi var elva startande i Novice-klassen, och walkupen startade i skogsmark. Vi ställde upp på en enda lång linje – givetvis med covid-avstånd från varandra – och så var vi igång! Efter skogen kom vi ut på våtmark – som var rejält blöt. Man fick verkligen hålla tungan rätt i mun för att hålla sig på fötterna – samtidigt som man skulle hålla koll på skyttarna/kastarna. Det blev så väldigt tydligt hur smidigt det är med ett fungerande fotgående i det läget, för man hade inte tid att ha koll på hunden också…

Mitt mål för dagen var att Femma i alla fall skulle gå igenom de två första omgångarna, dvs hämta in tre apporter. När vi hade nått dit och fortfarande kvar i tävlingen, då var jag glad! Pepp! Vi hade dessutom redan fått hämta in en kort blind, och det gick kanonfint, så självförtroendet hade vuxit till sig och det var bara att spotta i nävarna när nästa blind blev vår att hämta – på mycket längre avstånd. Femma tog riktningen så bra, gick ut i så gott tempo det nu gick i den här marken – hon är ju så liten att hon verkligen fick kämpa sig fram. Men hon såg ut att göra det så gärna, och det var härligt att se henne – plus att hon verkligen tog mina signaler. Vi var ett team, det var hon och jag mot världen… Eller i alla fall mot övriga fyra ekipage som var kvar i tävlingen.

Eller mot och mot… Stämningen var så himla bra på linjen, så det var mest trevligt att gå där. Alla var glada när det gick bra för någon annan. Uppmuntrande ord och hejarop, vad det var skönt och roligt att få! Och så fnissade vi och stönade om vartannat där vi tog oss fram över grästuvor och vattengropar…

Till slut meddelades att provet var slut – och oavsett hur det hade gått för övriga tävlande var jag alldeles ofantligt nöjd med vad jag sett Femma göra. På vägen tillbaka fortsatte vi att gå på linje, och de som åkt ut fick några extra apporter att hämta. Väldigt schysst av klubben, domarna och funkisarna! Och ett bra tillfälle för Femma och mig att bara gå fot utan att arbeta.

När resultaten kom stod det klart att alla fyra hundar som var kvar tilldelats diplom, och Femma placerades fyra. Sååå nöjd! Och då nappade jag på erbjudandet/uppmaningen att efteranmäla till söndagens prov i Open-klassen. Jag trodde inte mina öron att domarna tyclte vi höll måttet för den klassen också, men vi skulle ju ändå vara kvar och de hade tillräckligt med funkisar, så… klart vi kunde prova! Jag gillar ju att samla erfarenhet…

Söndag morgon kom jag till platsen med ungefär samma smala marginal som på lördagen… På med regnkläder igen, snabbrasta – ready! Tolv ekipage startade denna dag, och walkupen gick idag på ängsmark, där man hade preppat med x antal ”kaniner”. Snart nog fick Femma och jag komma in på linjen och vi hämtade en kanin och en markering som Femma inte såg, och som alltså var blind för henne. Men båda gångerna sprang Femma ut med gott självförtroende, och tog mina tecken och signaler precis som dagen innan. Strax därpå skulle vi hämta en kanin som låg lite bökigt till, och tyvärr tog jag ett felaktigt beslut – åh, vad jag skulle vilja prova att göra om det skicket! – och Femma ”fastnade” i ett buskage och var inte längre så hörsam och lydig som hon varit tidigare… Efter att ytterligare två ekipage fått försöka blev vi alla tre eye-wipade av domarna. Därmed var bara två ekipage kvar i tävlingen och vi fick följa den rafflande spännande ”finalen” från åskådarplatsen den här gången.

Därefter bjöd klubben – domarna och funkisarna – än en gång på träning med markeringar och ”kaniner” om vartannat inne i skogen. Så lyxigt! Jag lät Femma hämta tre apporter, men avstod de två sista, då jag var så nöjd med hur det gått och hur hon hade hållit ihop två dagar i rad – men nu kände jag att vi började bli trötta i skallen, båda två, och jag ville avsluta med flaggan i topp.

Det hade varit två fantastiskt roliga dagar i härlig mark, och med suveräna domare och funktionärer.

Min duktiga lilla söta Femma, jag är så otroligt glad och stolt över vår resa tillsammans. Glad att jag valde – och valde bort – på vägen, tog de vägar som ledde oss framåt och inte bakåt.

Under helgen fick jag så mycket fina kommentarer om Femma från domare, funkisar m.fl. – inte bara att hon var näpen och söt, utan också att hon var så duktig och välbalanserad. Bra Field Trial-temperament, var det flera som sa.

Jag är också väldigt glad över att ha gått med i SGL, eftersom deras prov är roliga och utmanande på ett oförutsägbart sätt, vilket passar mig som hand i handske. Och framför allt passar det Femma. Som rejäl bonus har vi den goda stämningen och känslan av att alla närvarande verkligen uppskattar ett gott arbete oavsett vem som utför det – som det ska vara.

Aldrig hade jag längtat efter att få se Växjö, aldrig hade jag trott att Växjö var något att se. Långt från havet, långt in i Småland (vars dialekt jag i och för sig älskar!) och långt från närmaste storstad. Men nu när jag ändå skulle vara i närheten av Växjö två dagar i rad bokade jag ett litet enkelt hotellrum åt mig och hundarna – inne i Växjö.

Efter dag ett i närheten av ett ställe med det så vackra namnet Väckelsång åkte jag in till Växjö centrum, där vi tog en liten stadspromenad. Det var pandemi-tomt på gågatorna, men det såg ändå mysigt ut. Mycket utsmyckningar med blommor och fina, eller i alla fall intressanta, skulpturer här och var.

Jag hade fått tips om att gå runt Växjösjön, och den visade sig ligga alldeles nära centrum, så stadspromenaden gick över i en riktigt naturskön dito runt en alldeles lagom stor sjö – ungefär lika stor som vår Kroksjö därhemma, men med jättefin gång- och cykelväg hela vägen runt.

Här och där längs denna promenad runt sjön har man byggt bryggor med bänkar eller mini-parker med små installationer att titta på. På vissa sträckor verkar man ha ansträngt sig för att bevara naturen för fågellivet, medan andra sträckor gjorts extra tillgängliga för människorna, exempelvis i form av nämnda bryggor, eller de två badstränderna. Stadens simhall ligger också precis intill sjön, med stora fönster ut mot sjön.

Jag blev verkligen vrålförtjust i den där rundan runt sjön. Den skulle jag gå varje morgon och kväll om jag bodde i den här staden, vilket jag mycket väl skulle kunna tänka mig, utifrån det jag såg och upplevde. Känslan var bra, folk verkade riktigt mysiga och trevliga. Femma och Delfi fick ställa upp som fotomodeller när ett par föräldrar ville fotografera sin bäbis med hundarna. (Bäbisen verkade inte särskilt intresserad.)

Vårt lilla hotell var också en positiv upplevelse. Mycket enkelt, helt obemannat, men fräscht och så var vi ju helt ensamma bortsett från en dam på andra våningen som verkade bo där permanent. Femma sprang med skräckblandad förtjusning i de branta trapporna upp till vårt rum på tredje våningen, men annars var hon och Delfi precis så enkla att ha med på hotell, som mina hundar alltid varit. Det blev mycket mer resande och fler hotellvistelser ”förr” – inget jag saknar, men jag tycker ändå det är bra att veta att hundarna klarar av att sova borta utan att börja boffa vid minsta främmande ljud etc.

Morgonen därpå gick vi upp tidigt (jag däckade ändå tidigt kvällen innan) och gick runt sjön igen. Så fint.

Förra gången vi var på Remmene var jag i och för sig jättenöjd med träningen – inspirationen flödade och jag fick testat utrustningen och Femma fick både dirigeringar och markeringar om vartannat. Däremot insåg jag då, men framför allt efteråt, att de båda passen – med lång paus emellan, förvisso – var i intensivaste laget. Nackdelen med att bara träna en hund är ju att den där hunden får hämta allt… och att lägga in pauser i själva träningspasset glömdes nog bort lite grann… Jag drog mig det till minnes när Femma pep ut sig på provet några dagar senare…

Den här gången tänkte jag göra om och göra rätt! Vi åkte till Remmene skjutfält igen och var där i flera timmar. Promenader varvades med träning för Femma och träning för Delfi – och fika/lunch. Våra nya apporter skulle testas och det blev skottapporter och utlagda målområden om vartannat. Men den här gången lade jag in lite mer väntan, lite mer förflyttningar, lite mer avstånd. Jag utmanade Femma och jag utmanade även mig själv i att våga lite mer. Riktigt rolig träning blev det. Två pass även denna gång, men med färre apporter och med en ordentlig paus däremellan.

Delfi fick ett ordentligt skogsspår med en timmes liggtid och det tog hon alldeles utmärkt. Alla pinnar in!

Dagen därpå var vi på öppen träning på Guldkullens – vi var bara fyra ekipage så det var riktigt lyxigt. Upplägget var utmanande, riktigt så jag fick ”svettas” lite, vilket bara är nyttigt för mig (=fegis). Marlene var där och pushade och peppade precis lagom, så att jag vågade – utan att känna mig pressad eller tvingad att skicka. Då provade jag, och visst gick det bra – roligt- roligt! Precis vad vi behövde ha i ryggen inför helgens prov…

har jag hört, men det är inte riktigt min grej. Effektivitet är det desto mer – ska jag stå och vänta skriver jag gärna anteckningar (exv i telefonen) under tiden, förr när jag stod i kassakö då och då passade jag alltid på att rensa telefonen – numera scannar jag givetvis mina varor själv och checkar ut och betalar själv. Ingen väntan – effektivt och bra. Men jag vet att jag behöver bli bättre på att vänta. Bara vänta, utan att göra något annat. Nu fick jag tillfälle till det, och ja, jag behöver träna mer.

Redan förra hösten blev Femma och jag erbjudna att få följa med ut på småskalig jakt på gås, främst kanadagås, så kallad skyddsjakt. Jag rådfrågade många, tog självklart in min egen känsla och mina farhågor… och därmed dröjde det ända till alldeles nyligen innan jag faktiskt tackade ja till erbjudandet, och det första tillfället dök snart upp.

Det regnade ihärdigt den kvällen och Femma tyckte väl inte det var så särskilt kul… I och för sig flög det upp gäss runt oss, men tyvärr utom bössans räckhåll.

Men efter ett tag fick skytten ner kvällens två första – och kvällens enda – gäss och Femma fick hämta in dem. En av dem låg i den intilliggande ån, och där och då invigde Femma årets badsäsong på riktigt. Lite bråttom var det också, eftersom den döda gåsen annars skulle flyta med strömmen. Lite bökigt att få upp den på land, tyckte hon, men in till mig kom den, liksom den andra. Därefter var det inga sura miner över regnet…! Femma fick en helt annan hållning och var med och spanade efter gäss… som då inte kom, i alla fall inte tillräckligt nära oss. På mitt initiativ bröt vi för kvällen. Jag var redan väldigt nöjd med vad jag sett hos Femma och tyckte att hon fått en riktigt bra erfarenhet med sig. Men nu hade vi väntat tillräckligt, tyckte jag…

Just som vi gav upp och gick mot bilarna sprack himlen upp och när vi åkte därifrån var himlen helt fantastiskt intensivt gul-orange. En sån där riktigt magisk solnedgång över havet. Och gässen flög.

I onsdags lade jag min beställning hos TEBA, så döm om min förvåning när meddelandet kom mitt på dagen igår – med den vanliga posten, desutom – om att mitt paket från TEBA finns att hämta på mitt närmaste postuthämtningsställe. Ett dygns leveranstid! Det måste väl vara något slags rekord?

Något rekord vet jag inte om det är att ha skördat årets första sallad; det kändes mer som en räddningsaktion av typen ”rädda det som räddas kan”. Salladen ingick i ett försök att för-så plocksallat inomhus, vilket föll väl ut och redan för ett par veckor sedan fick de små salladskrukorna flytta ut. De har klarat de kalla nätterna och salladen har vuxit till sig, men utan att vara någon expert (haha) så är jag inte så säker på att den växer ut igen. Det återstår att se. Nu ska det visst snart komma mycket varmare temperaturer, så det kan bli aktuellt att satsa lite på att plantera i större krukor osv. Då kanske salladen tar sig igen.

Årets basilikaplantor har också gett sin första skörd redan, men det är nog inget konstigt med det; den första omgången sådde jag redan i februari, den andra ett par veckor senare, och de har fått stå och frodas i sol och värme innanför mina stora, söderliggande vardagsrumsfönster. De största basilikaplantorna har nu fått flytta över till fönstren med mindre direkt sol.

Förra året hade jag inga tomatplantor alls, och planen var att det inte skulle bli några i år heller. Men man kan ju ändra sig! Jag hade en tomat som blivit lite väl mjuk, så jag provade att sätta små bitar av tomaten i jord, och det infallet har gett ett antal små (än så länge mycket små) tomatplantor, som bara nyligen fått flytta till varsin liten kruka. Jag är inte ens säker på att den typ av tomater som man köper i affären lämpar sig för krukodling, som är det enda jag har att erbjuda, men det återstår väl att se.

Mini-gurkor hoppas jag på i år, och jag tror att två av de väldigt få fröerna i påsen har tagit sig (osäker dock, då jag är sämst på att märka ut vad jag sätter…). Bättre har det gått för de blommor som jag för-sått, som ett experiment, och persiljan frodas också. Gräslöken, däremot, som ska vara det lättaste som finns… den trivs inte hos mig. Det blir nog så att jag fuskar och köper mig en liten kruka med färdig gräslök och sätter den.

Är det något som vi skördar mycket av i dessa dagar, så är det PÄLS. Både Delfi och Femma fäller, så jag fuskstädar och plockar pälstussar från golven istället för att dammsuga oftare. Lite märkligt ändå, hur mycket päls som lossnar – varken Delfi eller Femma är särskilt välpälsade för sin respektive ras, men tappar päls gör de då sannerligen ändå.

Femma fick två korta, och helt olika träningspass igår; det första hade vi ute på ett fält där jag hade preppat lite. Efter inledningen med fot och stadga fick hon blandade övningar från flera olika tränare som vi träffat under våren, och det blev just sådan träning som Femma – och jag – gillar: varierat och alldeles lagom utmanande. Vi stretchar avstånden för att bygga upp lydnaden på allt längre avstånd. Jag gillar det bättre än att skicka ut hunden på långa avstånd där den inte är det minsta lydig – än. Det slutar alltför lätt i haveri och är både frustrerande och tråkigt, tycker jag.

Det andra passet – när en regnig eftermiddag övergått i en riktigt fin, tidig kväll – körde vi på fotbollsplanen och tog en repris på ett upplägg med pinnar och matskålar som vi provade för ett par veckor sedan och som var riktigt roligt. Det blev det nu med, men jag inser väl att nästa steg får bli att flytta övningen till ett fält med lite naturliga hinder och övergångar. Apropå det där med att höja ribban, ja… Det här gick ju lite för bra, det kan även jag tycka. Mest nöjd är jag med att Femma inte tar några steg framåt vid pinnarna, det hade hon en stark tendens till tidigare. Nu var det bara vid den sista pinnen som hon inte åtlydde stoppsignalen, utan gav sig genast av in mot mig istället, vilket beror på att vi redan hade gjort övningen – med helt annat mönster på skicken mellan pinnarna, bortsett från att den sista pinnen var sista pinnen båda gångerna, och i första omgången fick hon inkallning direkt efter den sista, så… inte så konstigt att hon tog för givet att det var så nu också. Vill man, så ser man till att få sin vilja igenom i det läget, när jag nu blåste stopp (dumma mig som gjorde det!), men jag tror att vi löser det en annan gång, faktiskt.

Delfi vågar jag fortfarande inte träna i apportering, tyvärr, helt enkelt för att hennes intensitet är så hög att hon riskerar att belasta sitt ben mer än det tål i nuläget. Vi siktar framåt och bygger sakta upp ”oss” för att förhoppningsvis våga belasta benet mer senare. Siktet är inställt på att kunna träna igen och skulle det nu bli ett workingtest i år eller nästa, så vore det himla roligt att få starta henne i elit-klass. Vi får väl se, men huvudsaken är verkligen att hon kan vara med oss på promenader och annat.

Som aktivering fick istället sportflatten ett personspår igår, vilket hon tog klockrent. Upp- och nerför klipporna i skogen, över stockar, genom blötmark m.m. Den näst sista pinnen trodde jag hon missade, och jag höll precis på att leta efter den i farten, men när jag bad Delfi att vänta så jag kunde leta lite till, så såg jag att hon hade spårpinnen i munnen. Här missas inga pinnar (längre…)! Hon hade bara inte haft tid att lämna den till mig… Ett gott tecken på att hon verkligen tycker det är riktigt kul att spåra – men hon tycker också att pinnarna är viktiga. Mindre viktigt är det tydligen att lämna pinnarna till matte, men jag får ta på mig att jag belönat henne lite för dåligt för pinnarna på sistone. Bakläxa på det, matte!

Vi hade tur idag och kunde gå vår runda runt Kroksjön medan det ännu var uppehållsväder. Mitt under promenaden ringde en markägare som jag försökt få tag i tidigare, och jag har eventuellt ett ställe – mycket närmare än Remmene -att vara på och träna med apportkastare. Det passar bra när jag nyss beställt nya apportkastar-apporter, bland annat en boll som man kan få till roliga ”kaniner” med (fick prova på en samträning härförleden).

På vägen till Kroksjön passerar vi ett par fält där Femma fick ett upplägg som vi provade för några veckor sedan, med bland annat två riktigt långa linjer. Då var det för svårt, det var det inte nu – det går framåt! Just nu är träningen riktigt, riktigt kul.

Jag trivs riktigt bra med våra träningar på egen hand, jag gillar att ha full kontroll över träningen, så att jag kan bygga som jag vill, utveckla och ändra som jag vill, bryta när jag vill. När jag släpper kontrollen för mycket/i fel sammanhang blir jag frustrerad, det har jag fått känna av några gånger på sistone, och det gynnar inte precis känslan i träningen. Jag är fullt medveten om mitt kontrollbehov, men till mitt försvar så har jag inte precis goda erfarenheter av att släppa på kontrollen, heller. Det gäller bland annat hundträning.

Rent krasst är det vissa delar av hundvärlden som jag gärna slipper höra/se och som jag slipper att fundera över när vi tränar själva. Det är det där med att det i vissa kretsar fortfarande reageras mer över för mycket belöning än över för mycket korrigering. Hundar boxas (!) på nosen, trycks ner på marken, dras i öronen, ”ful-stryps” eller ”hängs” i kopplet utan att någon reagerar (och jag talar inte om korta, vältajmade och mer eller mindre befogade korrigeringar), medan folk som vill kunna belöna sina hundar med godis på gruppträningen/kursen ser till att använda mjukt godis så att det inte låter så mycket (”avslöjande ljud”) när hunden tuggar… för DET är ju skämmigt!? Kom igen, har vi fortfarande inte kommit längre??