Jag var på min drömsemester med Piaf och en ung Delfi; sommarsemester i österrikiska alperna. Vandringarna blev kortare än jag hade tänkt mig på grund av den 25-30-gradiga värmen (i slutet av maj/början av juni), och linbanorna var stängda, eftersom det varken var vinter- eller sommarsäsong. Men det var fint ändå, med många fina utflykter.

En vecka med utgångspunkt i Kappl följdes av en vecka i Kitzbühel, som skulle följas av en vecka i en liten alp-by som jag glömt namnet på…

Den viktigaste utflykten på resan var att åka över Großglockner, jag hade aldrig varit där och hade några år tidigare snöpligt fått ta en annan väg – via Italien – då alpvägen ännu var vinterstängd.

Denna gång var det min bil som kunde bli hindret – den var lite småskröpplig och min känsla var att jag inte kunde lita på den till 100%. Samtidigt visste jag ju att något alltid kan hända, så varför låta det hindra mig. Just do it!

Några dagar in på Kitzbühel-veckan åkte vi, det blev en jättefin och minnesvärd resa – extra ”minnesvärd” av en väldigt sorglig anledning, men det kommer vi till senare.

I 30 graders värme tog bilen oss på de vackra vägarna upp mot Großglockner, och kanske just för att jag hade våndats lite inför den här utflykten och nu var så glad över att vara på väg upp, så stannade jag till vid en keramikbod vid vägen. (Jag är annars inte mycket för prylar/souvenirer.)

Jag hittade genast min perfekta souvenir; en liten vägsten med orden Der Weg ist das Ziel, vägen är målet. (Den står idag framför mitt hus – ihoplimmad på ett par ställen.)

Utöver den fanns där en massa tallrikar, skålar och muggar, och jag valde ut en tallrik och en tekopp – bara för att de var så fina och för att jag ville ha souvenirer från resan (inte visste jag då att det skulle bli de enda souvenirerna). Jag drack inte ens te på den tiden.

Utflykten blev lyckad, hundarna fick leka i snö, och vi kom både upp till topparna och ner på andra sidan – allt hade gått bra.

På kvällen gick jag in på Fejjan – och det var där jag fick beskedet att Gaby hade gått bort. Delfis uppfödare, min vän. Jag ska inte gå närmare in på hur jag skrek och avbröt semestern och var på begravning ett par veckor senare.

Men när jag för ett par år sedan slutade dricka kaffe och började dricka te istället, då blev den där tekoppen från den där dagen min självklara favorit.

För några veckor sedan ramlade vi mer eller mindre på Prins Bertils stig, som jag faktiskt inte hörde talas om förrän för något år sedan. Vid den tidpunkten, i början av maj i år, vågade jag inte gå någon längre runda med Delfi, men det lilla jag såg fick mig att inse att detta var en promenad helt i min smak. Den påminde lite om ett mini-Rivieran med sandstränder och lättpromenerade sträckor varvat med kantiga klippor och oländigare terräng. Och så den fantastiska utsikten över havet… Lite najs väder på det så kan det inte bli mycket bättre i min värld. Det skulle vara om det var riktigt varmt också – jag råkar älska riktigt, riktigt höga temperaturer när jag ska motionera (jag menar GÅ!) – men eftersom det inte funkar för hundarna får jag avstå den riktiga värmen.

Men igår skulle det bli drygt 20 grader och solsken – nu skulle det blir av! Jag hade inte jättebråttom att komma iväg på morgonen, utan lade god tid på att planera och få med mig allt vi skulle kunna behöva under dagen.

Bara att åka E6:an söderut (eller norrut mot Göteborg igen) ger mig en viss känsla, men inte den man kanske skulle tro. Känslan kommer från åren då jag bilade mellan Luxemburg och Göteborg en gång om året. När jag körde mot Malmö var det tidigt på morgonen och jag hade några veckors härlig Sverigesemester bakom mig och 14 timmars bilresa framför mig. Det är den känslan jag har när jag åker söderut. När jag åker samma sträcka norrut har jag – eller kan framkalla – känslan av 14 timmars bilresa bakom mig och hela den ”oändliga” semestern framför mig.

Åka motorväg är inte det roligaste jag vet, men jag gillar verkligen att komma ner till Falkenberg och söder om dito. Jag svängde inom Engelsons och köpte de skönaste shorts (svarta) jag haft på länge – blev tvungen att genast byta till dem. De blev bra till min vita skjorta som må se ut som en ”finblus” men i själva verket är den typ av funktionell skjorta som jag gillar att ha när solen gassar och man inte har skogen att gömma sig i.

Jag åkte till samma parkering som vi av en slump hamnade på senast då vi var i dessa krokar, nämligen vid rhododendron-parken. Därifrån gick vi söderut och gick på Prins Bertils stig till strax efter Grötvik. Där fanns det så mycket roligt att titta på, så vi blev sittande länge och väl högt upp på en klippa och njöt av utsikten. Sedan gick vi norröver igen, till Västra stranden, där jag tidigare hade noterat att det inte fanns några hundförbudsskyltar, så hundarna och jag stannade där för ett långt bad tillsammans.

Vi hade lite vågor i vattnet, tillräckligt höga för att jag skulle undra vad Femma skulle tycka om det, men det var som att hon bara tyckte det var kul. Ju längre ut från strandkanten vi badade, desto högre vågor fick vi och desto mer verkade Femma trivas. Delfi var lite försiktigare – men så gillar hon inte heller att få vatten i öronen. Det gör inte jag heller, så jag förstår henne.

Vi gick till rhododendron-parken igen och vidare en liten bit till, bara för att det är så otroligt vackert där, på Tyludden. Vackert hade jag förvisso sett mycket av under den här promenaden, den uppfyllde mina förväntningar med råge!

Dessutom var de människor vi träffade leende och vänliga. De gånger jag pratade med någon fick jag också beröm för mina snälla hundar. Och jag tar det inte med den minsta nypa salt, för både Femma och Delfi skötte sig verkligen alldeles utomordentligt bra – alla hundmöten gick helt utan problem. I dessa lägen känner jag hur skönt det är att inte ha fler än två hundar, allt funkar så mycket smidigare.

Vi hade gått tillräckligt för dagen, men jag ville ha mer! Mer sandstrand, mer havsutsikt, mer glass, mer av den här dagen. Så vi åkte till Skrea strand i Falkenberg – ett säkert kort efter alla våra tidigare besök där. Jag vet var hundstranden är, var glassen finns etc. Vi badade igen och satt sedan och torkade i solen som fortfarande var varm och skön trots att det började bli kväll. Jag ville inte åka hem. När vi väl bröt upp och packade in oss i bilen för hemfärd visste jag att vi skulle åka tillbaka snart.

Vi har haft dagar med träning – och dagar utan – men framför allt har vi varit iväg på lite nya, spännande promenader på olika håll.

Tisdag: Svartedalen, där jag aldrig varit förut, och där vi först kollade in ett par små sjöar och kollade om de kunde lämpa sig för träning framöver. Det kunde de. Sedan gick vi en 6 km lång runda som var välmarkerad och lätt att följa, men lite småtråkig, bortsett från när vi kom förbi ett riktigt gammalt stenhus med tillhörande informationstavlor. De berättade historien om Peter Bengtsson som bodde när i början av förra seklet.

Onsdag: Vi började med privatträning för Femma, med nyttiga utmaningar för oss. Därefter åkte vi till Bredared, där vi inte heller varit förut, och gick ett 5 km långt motionsspår, inte heller det något som var jättespännande, men nästa gång tar vi en längre runda som går åt motsatt håll, den förväntar jag mig mer av. Men nu hade vi en tid och passa och vi fick verkligen pinna på för att hinna runt.

Torsdag: Solen gassade från klarblå himmel så jag valde att åka till Floda och gå längs Säveån mot Stenkullen. Jag har inte gått där sedan 2015, och anledningen är nog att jag inte är så förtjust i att gå fram- och tillbaka-rundor, och särskilt inte när man måste vända utan att ha fått ut någon ordentlig promenad. Så kändes det när jag gick vid Sävelången senast. Men nu…! Nu hade de anlagt en helt ny led, Gotaleden, som går ända från Göteborg till Alingsås, och av vilken detta bara var en liten del. Jättefint anlagd, med spångar och trappor och härlig, spännande natur längs med ån och forsen. Rena djungeln är det, och helt plötsligt ser man en liten sandstrand på andra sidan av ån – och nog finns det en ordentlig bro över dit. Lite här och där gick det fågelskådare med stora kameror och spanade efter forsärla och/eller kungsfiskare.

Vi gick inte hela etappen från Floda till Lerum, för vi skulle ju gå tillbaka också, men där vi vände finns det en p-plats, och planen är att vi ska fortsätta därifrån en annan dag – då går vi från Stenkullen till Lerum, därefter vill jag gå vidare mot Jonsered.

Fredag: På midsommarafton hade vi vilodag, bortsett från att vi på markägarens förslag vallade av kanterna på fälten här hemma eftersom det höga gräset skulle klippas i helgen och vi är alltid oroliga att ett rådjurskid ska komma i vägen. Alltså går hundarna och jag i kanterna i hopp om att vittringen av hund och människa ska få hjortar och rådjur att avstå från att lägga sina ungar där. Vem vet om det hjälper, men vi vill i alla fall försöka, och hittills har vi inte haft någon tragik här. Ta i trä!!!

Resten av dagen var jag hos pappa och åt gott och vi spelade kort i timtal, eftersom det är det enda pappa tycker om att göra när han har besök. Alltså blir det kortspel för hela slanten, midsommarafton eller ej! Däremot spelade vi inte Uno hela tiden, som vi brukar, utan pappa fick lägga patiens medan jag peppade och påminde honom om hur han skulle göra. Påminde, för han har varit jätteduktig på att lägga patiens, men demensen har stökat till det för honom. Jag har märkt att han inte sitter uppe själv och lägger patiens längre, så jag provar att friska upp minnet. Huvudsaken är att han tycker det är kul, även om jag ”grälar” på honom för att han slarvar. Det är svårt att veta vad som som är bristande förmåga, motivation eller självförtroende – eller dålig syn, för den delen – men jag märker att han snabbt blir bättre och bättre med lite pepp och påminnelser. Målet är såklart att han ska tycka det är kul att sitta uppe och lägga patiens själv igen, men då måste han också bli tillräckligt säker så att han får igenom patiensen då och då, annars är det såklart astråkigt, det skulle jag också tycka. Min övertygelse är att kortspelen är det enda som stimulerar pappas hjärna och som håller hans demens tillbaka. Och ordentlig mat. Jag ser ett direkt samband mellan hans mathållning och fysiska hälsa, och mellan tiden han har besök av oss i familjen, dvs tiden han får spela kort, och hans mentala hälsa, som i sin tur påverkar hans fysiska hälsa. En ganska enkel ekvation, kan man tycka.

Lördag: Dags att utforska ännu en för mig helt ny led, Dammsjöåsleden i utkanten av Alingsås. Den är nästan 7 km lång, enkel väg, men vi måste ju än en gång gå samma väg tillbaka, så jag räknade inte med att gå hela sträckan. Dessutom kom vi lite fel i början, men jag fick hjälp av ett otroligt trevligt och hjälpsamt äldre par som gjorde oss sällskap tills vi kom på den rätta leden.

Vi kom inte ända fram till Dammsjöås, men vi kom till en jättefin utsiktsplats och strax därefter tog vi en, ordentlig, välförtjänt paus – och det kändes som att Delfi var ganska trött i sina ben, så jag valde att vända, lite orolig att jag redan hade gått för långt, men det var ju bara att vänta och se. Det var alltså ännu en promenad där vi fick vända tillbaka samma väg, men det gör mig inte så mycket när vi har så mycket variation och får se så mycket nytt på våra promenader. Som någon sa häromdagen: det måste ju vara roligare för hundarna att slippa läsa samma tidning varje dag.

Söndag: Väldigt glad, för Delfis tass klarade prövningen igår! Men vi tog ändå en vilodag och åkte till mattefar igen, för trädgårdsarbete och en väldig massa kortspel.

Igår var en ofantligt varm och härlig dag; 28 grader i skuggan – och inte så värst lämpad för hundträning, tyckte jag, och avstod träningen som jag och Femma var anmälda till. Japp, där kastade jag lite pengar i sjön, men så får det bli ibland. Jag ska inte säga att jag aldrig skulle träna eller tävla när det är varmt, men det beror ju på, det, och jo, jag undviker det.

Träning blev det ju i och för sig ändå: uteslutande vattenträning – och långa härliga bad med hela vår lilla flock. På eftermiddagen var jag hos pappa, och för ovanlighetens skull fick hundarna stanna hemma, eftersom jag skulle veckohandla åt pappa på vägen och nu var det självklart otänkbart att låta hundarna vänta i bilen medan jag handlade, även om jag står i parkeringshus.

Jag har nyligen bytt matbutik för både pappas och mina inköp, på grund av att den butik som egentligen ligger allra bäst till för mig har ett så urbota tråkigt utbud och fullständigt oengagerad personal – vilket högst troligt återspeglar ägarens och/eller butikschefens inställning – och till slut fick jag bara nog. Jag lägger hellre mina pengar där någon verkar bry sig om ifall jag kommer och kommer tillbaka – inte i en av regionens tråkigaste Ica-butiker. I den tråkiga, oengagerade butiken slinker jag numera bara in någon gång och köper den där extra litern mjölk. Välj, välj bort!

Hundarna var hemma ensamma i fem timmar, sedan drog vi till sjön igen, och det blev ännu mer vattenträning och ett lååångt bad vid ”vår” klippa. Vi hade hela sjön för oss själva – det är faktiskt mer än vad vi kunde ha vid den här tiden förra året, när ovanligt många ”naturälskare” hade hittat hit pga pandemin. Men nu var det bara att njuta av tystnaden – bortsett från Femmas glada plaskande i vattnet…

På kvällen satt jag framför mitt hus – jag fyllde förresten sex år som husägare häromdagen och älskar mitt hus mer och mer för varje år som går – och drack ett glas av mitt nyinköpta rosévin, tillika mitt första glas vin på ett tag. Jag har slutat ”boxa” vin, då jag tycker att jag inte njuter lika mycket av det, som när jag köper en utvald flaska då och då. Jag är urkass på viner, men är förvånansvärt noggrann med vad jag dricker. Det ska vara gott! annars kan det kvitta – ja, annars kan jag precis lika gärna dricka ett glas god juice. Där har vi den stora fördelen med det svenska Systembolaget: att man kan fråga personalen om tips – sånt hade den stressade personalen i matbutikerna i Luxemburg varken tid eller kunskap till.

Men igår blev det rosé och en liten skål med jordnötter – och så har jag lånat hem Hanna Hellquists En tryckare på Blue Moon bar – igen – eftersom jag inte hann läsa klart den förra sommaren (dvs innan jag var tvungen att lämna tillbaka den på biblioteket). Den passar särskilt bra som sommarkvällsläsning, tycker jag, och alldeles särskilt bra till ett glas rosé.

När vinet tagit slut (i glaset, inte flaskan!) och det blivit för mörkt för att läsa ute var timmen sen, och jag insåg att detta skulle bli en tropisk natt. En tropisk natt! Jag tror inte vi hade en enda sådan på hela förra sommaren, och kanske inte heller 2019. Den rekordvarma sommaren 2018 hade vi givetvis några, men inte så många som man kanske skulle kunna tro. Kort sagt: det är hyfsat ovanligt, men nu hade vi en på g, och det ville jag inte missa.

Så jag beslutade snabbt och lätt att slå upp mitt inte alltför välanvända (…) tält i trädgården. På minussidan: jag blev halvt uppäten av knotten på kuppen (när jag sitter och läser har jag en Thermacell som håller knotten borta), särskilt innan jag kom på att dra på mig en hatt med myggnät… På plussidan: det gick fort! På bara en kvart var tältet uppe och strax därefter var det bäddat och klart för hundarna och mig att krypa in och lägga oss. Hög mysfaktor! Och faktiskt fullständigt knott-fritt, tack vare det extra innertältet. Där somnade vi gott.

Jag vaknade vid halv fyra av fasantuppen som skränade – jag har en känsla att det kan vara tältet som störde honom. Vaffan är nu detta för påhitt, ett schabrak på mitt frukostbord!? Nåväl, natten må ha varit kort, men det var ändå en tropisk natt.

Var det någon som trodde att jag – och Delfi – skulle hålla oss ifrån att köra jaktapportering även på land, när vi nu testat och hennes leder klarat längre promenader i olika terräng plus lite träning…? När sommaren fick ett litet, litet bakslag, vilket betyder bättre träningsväder, nyttjade vi det för jaktträning – på land. Uppvärmningspromenader, sök, teckenträning på fotbollsplan och inte jättelånga skick i högt gräs till gamla målområden. Nejdå, allt gick inte perfekt (inte för Femma heller, för den delen), men attans vad kul det är att få köra Delfi igen, och att få köra två hundar igen – väldigt nyttigt för Femma att få vänta medan Delfi hämtar (och vice versa, såklart). Eftersom jag vet att jag har varit mycket mer noga med Femmas grunder än med Delfis är planen att Delfi ska få gå igenom ungefär samma grundträning parallellt med det andra. Bara för att vi kan!

Och om det inte håller hela vägen, om jag måste bita i det sura äpplet och avbryta jaktträningen för att Delfis leder inte håller – då kommer jag att acceptera det – men jag vet ju vad jag föredrar, och vad Delfi föredrar.

Det största och bästa som hänt i Femmas utveckling den senaste tiden är att hon har fått hänga med ett par grannbarn, ett par lugna och väldigt snälla och hörsamma pojkar, som lärde henne att barn kan vara riktigt trevliga – hon har varit lite skeptisk till barn tidigare. Jag har kunnat sätta fingret på ganska exakt vad som lett fram till den inställningen, men jag har tänkt att det inte var så noga – vi träffar ändå så sällan barn, och umgås praktiskt taget aldrig med dem. Eller gjorde i alla fall inte det.

När pojkarna kom och frågade så snällt om de fick hälsa på hundarna tog jag lite strategiskt ut Delfi först, sedan Femma, instruerade pojkarna att de måste låta Femma komma och gå precis som hon ville – och det slutade med pusskalas. Väldigt roligt att se, och pojkarna var kvar och hängde med hundarna ända tills en mamma kom och hämtade dem.

Det var några dagar sedan nu, men idag fick jag bekräftat att Femma inte har kvar sin tidigare skepsis mot barn. En av pojkarna från förra veckan kom fram till oss när vi var på fotbollsplanen och tränade, och denna gång hade han sin syster med sig – det gick också alldeles utmärkt, och det slutade med att de följde med oss hem och hängde i vår trädgård ett bra tag. Nej, det kanske inte hade varit hela världen om Femma hade fortsatt att vara skeptisk till barn, men jag är definitivt glad att hon gillar dem nu – i alla fall snälla, lugna barn.

Tja, det var väl bra med de lite svalare (och blåsiga!) dagarna, men nu ser jag fram emot värmen som ska komma de närmaste dagarna. Badsäsongen, dvs. den där hela flocken badar tillsammans, har vi redan inlett, det är så ljuvligt! Det var några dagar sedan nu, men nu i kväll tog vi en promenad runt en av våra sjöar och så fick det bli ett långt härligt dopp för oss alla tre. Femma har aldrig så roligt i vattnet som när jag är med och badar… medan Delfi mycket hellre skulle se att jag stod på stranden och kastade apporter att hämta… Nå, det blev sådan aktivitet också, ”alla barn fick paket”.

Så visst, om Delfi inte kan jaktträna, så får det ju gå ändå, om Femma inte älskar barn så får det gå ändå, och om sommaren inte blir varm, så får det gå ändå. Men nog vet jag vad jag föredrar.

 “The fox and the grapes” is a popular story having a moral. The lesson that we can learn through this interesting story is that it is natural for us to dislike or scorn something that is not within our reach.”

Delfis senaste rimadyl-kur var den längsta hittills, och hade det inte funkat hade jag fått göra en ny utredning av hennes hälta – men vad jag inte ville ha var ännu en sommar där hon varken får gå med på (långa) promenader eller vara med och bada. Det ska va’ gött att leva, annars kan det kvitta!

Men för en vecka sedan tog jag bort rimadylen helt, naturligtvis inte helt utan vånda. Veckorna dessförinnan gick Delfi med på våra längsta promenader och var även med på lite apporteringsträning, och under den gångna veckan har jag stegrat promenadlängderna igen, med två hökögon på Delfis rörelsemönster och humör. Igår gick vi återigen vår längsta vardagsrunda ända hemifrån och runt Abborresjön och Kroksjön, inklusive bad och vattenapportering, och det gick ju bra, dvs. ingen hälta vare sig igår eftermiddag eller idag på morgonen.

Jag är fortfarande osäker på om jag kommer att våga köra Delfi ”normalt” med jaktträning på land, och det är ju synd i så fall, men absolut viktigast är att hon kan vara med, att jag slipper exkludera henne och att jag kan aktivera henne tillfredsställande med något alternativ.

Men nu ska Delfi få njuta av den här sommaren, med en massa bad – hon har en hel sommar att ta igen!

Nu kan jag också börja planera för lite utflykter i sommar. 2019 hade jag Piaf som inte kunde gå långt, och förra sommaren var det Delfi – men i år kan det faktiskt bli lite utflykter. Prins Bertils stig och Ramsvikslandet står högt upp på listan.

I stället för att veta allt, lär dig allt.

Jag läser Katarina Gospics bok Digital tsunami och just det här citatet, som hon säger kommer från ett ”stort företag”, det suger tag i mig. Som så ofta annars kan jag inte bara läsa en bok; utan jag måste avbryta för att googla: vilket företag? Microsoft. I vilket sammanhang? Från början barns lärande och utveckling; här som devis för Microsofts anställda/medarbetare. På engelska lyder citatet:

Don’t be a know-it-all; be a learn-it-all.

I en artikel (Inc.com), som i sin tur hänvisar till en annan artikel (Business Insider) – (det där med vad och ji vilken ordning träffarna kommer upp i Google tas upp i boken jag läste från början…) läser jag att Microsofts VD Satya Nadella läste Stanford-psykolog Carol Dwecks bok Mindset, där hon bl.a. skriver att barn som har inställningen att de ”vet allt” klarar sig sämre än barn som vill ”lära sig allt”, även om de förstnämnda kanske har en bättre medfödd förmåga.

Microsoft-VD:n förmodade att detta inte bara gäller barn, utan även toppchefer och hela företag:

Instead of considering yourself an expert, what if you think of yourself as a student? Now, you’ve switched your focus. Instead of limiting yourself or becoming overly concerned with how you are viewed by others, your primary concern is one of growth.

Mistakes are no longer ”failures”; rather, they’re learning opportunities.

Jag gillar verkligen, verkligen detta, jag tror att det gäller i så gott som alla sammanhang och tänker anamma det. Eller: det har jag förresten redan gjort, som hundägare/hundförare. Jag är amatören som aldrig vill sluta att utvecklas.

Hittade förresten en rolig illustration på temat fast ur ett annat perspektiv, på en helt annan sida. Detta kallas Dunning-Kruger-effekten:

Det behövdes några försök med olika skrivböcker och ambitionsnivåer… Men till slut verkar jag ha hittat ett upplägg som blir lite lagom strukturerat för mig. Jag beställde två 5-årsdagböcker – en för Femma och en för Delfi – och nu har jag faktiskt skrivit i dem så gott som dagligen sedan i början av oktober 2020.

Det blir bara högst några få rader per dag och bok; inga romaner behöver skrivas, och fortfarande är det ytterst sällan jag går tillbaka och läser vad jag skrivit… Men det känns rätt bra att sammanfatta dagens träning – eller andra aktiviteter – i slutet av dagen. Och från och med oktober i år kommer jag att varje dag kunna jämföra med vad vi tränade för precis ett år sedan.

Sommaren! Eller i alla fall för-sommaren. Den bästa tiden på året. Allt är ljust och grönt, knotten och myggen har inte blivit besvärande – än – och om man har tur får man se en liten djur-unge i markerna. Själv såg jag bara tre tomma gås-ägg på mossen igår, men en granne hade lyckan att få se två duniga tran-ungar, och lyckades dessutom fotografera dem riktigt fint. Nu får man bara hoppas att de klarar sig från hungriga rävar, leksugna katter m.m.

Hundarnas (ena) bia-bädd har fått flytta ut och tomatplantorna får träna sig på att stå ute några timmar om dagen – fördelen med att de fortfarande är (löjligt) små är att ut-och inflyttningen går så mycket lättare; det är bara att ställa allihop på en bricka… Undrar om det hinner bli några tomater innan det är höst igen…

Igår blev det pasta med årets första färska pesto. Pinjenötter ska det vara, och italiensk olivolja – men jag fuskar faktiskt och använder Västerbottensost i stället för parmesan eller grana padano. Förra året experimenterade jag lite med solroskärnor och andra nötter än pinje, men det gör jag inte om. Däremot blir peston minst lika god med det svenska ost-alternativet – igår tyckte jag att jag verkligen fick till det och tänkte att någon mat-mor, det blir jag aldrig, men göra god pesto, det kan jag i alla fall! (Man får ge sig en klapp på axeln ibland…)

Femma inleder årets badsäsong i sin egen takt, även hon behöver något som motiverar henne att gå i och simma. Delfi har inte heller varit någon spontan-simmare – hon har alltid inväntat en kastad apport i vattnet – eller en inkallning över en vik. (Piaf, däremot, simmade ju långt och länge på helt eget initiativ…)

Igår körde vi i alla fall markeringar/memories över en riktigt klafsig vik, varvat med korta plaskapporter i vattnet. Det syntes tydligt på attityden att det var helt okej för Femma; hon hade gärna hämtat fler – men då bröt vi och gick hem.

Häromdagen dök en blänkare upp på FB, om en mini-kurs med etolog Kerstin Malm, författare till bl.a. den eminenta boken Tänk om jag kunde lyssna. Den kursen var jag bara tvungen att hoppa på, och den inleddes igår. Vi är en brokig skara deltagare; allt från förstahundsägare till erfarna hundinstruktörer – med det gemensamt att vi vill gillar att filosofera kring hund(hållning). Kursen är tänkt att få oss att tänka till och ge oss nycklar till hur man kan bli bättre på att lyssna på hunden.

Vår första hemläxa blev att göra tre saker hunden gillar. Plätt-lätt, eller hur: ge den grisöra, glass och korv!? Men det är knappast syftet… Däremot gick jag ut och lade ett spår åt Femma – det blir hon allra gladast över, men det blir inte så mycket spår för henne när vi har så mycket annat att träna på. Delfi fick givetvis hämta vattenapporter, men fick även hämta in ett par apporter på ett sök och delta aktivt i hinkträningen på kvällen

.

Femma har haft lätt att lära sig att gå höger/vänster med nytt kommando, men Delfi ser det självklart som att jag försöker lura henne, precis som jag gjort med stadgan i skicket från sidan. Gå! Apport! sa jag då. Vänster! sa jag nu. Nähä du, matte – mig lurar du inte!

Jag gav dem förresten vattenmelon häromdagen… Femma glufsade i sig hela biten, med skal och allt – snabbt gick det! Medan Delfi åt mer metodiskt och lämnade kvar skalet – det kan man ju inte äta!? Nej, just det… Jag visade Femma hur det skulle se ut, och hon fick göra ett nytt försök – nu åt hon åtminstone fruktköttet först, men sedan räddade jag skalet, troligtvis hade hon ätit det igen, annars…

Idag har jag premiär för att dricka mitt morgon-te ute framför huset, och det är verkligen ett försommartecken… även om det var lite fusk idag, eftersom jag inte var uppe förrän vid 8-snåret så temperaturen hunnit stiga något. En liten sovmorgon som jag välkomnar efter någon vecka med lite för lite sömn.

PS. Nu fick även jag se de två nya tran-ungarna med sina föräldrar. Jag behövde i och för sig kikare, för de gick längst ner på fältet framför mitt hus… Men ändå: söta!!

Det var ett tag sedan sist! Senaste gången vi gick runt (en del av) Sävelången surade jag lite över hur söligt det var på vissa av gångvägarna runt sjön, och tänkte att vi kommer nog inte tillbaka förrän det antingen frusit eller torkat upp lite… Sedan kom Delfis hälta emellan, så vi har inte gått den 8 km långa promenaden – förrän igår.

Men allt finns ju kvar och väntar på oss. Det mysiga stationsområdet med krogarna, stigen mellan sjön och tågspåret, förbi badplatsen där man (inte) lärde sig simma, över spångarna i den lummiga viken, förbi gröna hagar vid Nääs, över den vackra bron som går över Sävelångens smala passage, via ännu fler hagar som sträcker sig ända till Hyltorna med de tjusiga villorna i sluttningen mot sjön och de otaliga små båtbryggorna längs strandpromenaden tillbaka till Floda centrum och över Sävespången som går över forsen till stationen igen.

Vad jag gillar den rundan! Och vad jag gillar Floda-borna! Och hundarna fick många fina och lyckade hundmöten, det är bra för lantis-hundarna…

Det var så härligt väder också, och tidsmässigt blev det helt perfekt med en paus på Nääs konsthantverkscafé för en liten, men naggande god lunchsmörgås, ett glas jordgubbssaft – och min absoluta favoritglass av alla, POP74… Bara det att jag kände mig tillräckligt trygg att sätta fast mina hundar i en buske och be en random människa vid ett bord att hålla koll på dem medan jag gick in och handlade. Bara det! Floda gör mig gott.