Efter terroristattentatet i Manchester i måndags var det amerikanska myndigheter som läckte otillbörliga uppgifter till pressen, bla terroristens namn.
Redan i förra veckan såg jag den här bilden i en gratistidning på Londons tunnelbana:
Uncategorized
Fast food heaven
Det sista jag vill lägga tid på när jag turistar,är att sitta på någon restaurang – oavsett prisklass – och vänta på meny, vänta på mat, vänta på notan etc. För min del är det alltså snabbmat som gäller – och förr har det mestadels betytt hamburgare, sandwich och frukt.
Men nuförtiden finns det ju så mycket större utbud, och London visade sig vara rena fast food heaven… Jag som brukar få gå hungrig i min jakt på mat som jag var någorlunda sugen på, kunde här slinka in och köpa en smoothie bara för att… Och då dricker jag aldrig smoothie annars – varför dricka sina kalorier? Men okej, jag ser nu poängen 🙂
Jag gillade verkligen att få välja en mugg med diverse nyttigheter, lämna den till personalen och se mörkgröna salladsblad, gurka, avokado m.m. mixas ner till en jättegod dryck som man fick med sig i handen ut på stan. Effektivt! Gott! Nyttigt!
Den största snabbmatskedjan inom denna genre var Prêt/Prêt à manger.
En innehållsförteckning som inte skäms för sig:
Wraps är också en favorit:
Även hos Prêt:
Och ALLT var fräscht – inte en enda gång blev jag besviken! Jag skulle verkligen önska att vi fick denna kedja i Sverige också.
Ett annat ställe, som jag fick tips om i Pernilla Wahlgrens blogg när jag sökte på ”äta i London”… var Princi på 135 Wardour street, Soho. Där kan man också köpa med sig gott – gott! – bröd att äta i farten.
Tre tävlingar
De senaste två helgerna har vi hunnit tävla tre gånger (dvs tre gånger per hund) i rallylydnadens fortsättningsklass. Planen har hela tiden varit att vi skulle vara klara för fortsättningsklassen när utomustävlingarna drog igång, och så blev det. Kan ju säga att vi var rejält ringrostiga när vi tog upp rallylydnaden igen efter nyår någon gång. Jag hade glömt hur nybörjarklassens skyltar (som ju återkommer i alla klasser) såg ut och hundarna undrade nyfiket vad de där skyltarna stod där för *sniff-sniff*… Men saker och ting föll på plats efterhand, och den största nyttan gjorde nog inomhusträningen på fredagar de senaste veckorna, för det var de enda gångerna vi verkligen gick hela banor.
Sedan gav vi oss iväg till Färgelanda den 22 april. Piaf knep en 3:e plats med 94p. Delfi kom 5:a med 87p. Dagen därpå åkte vi till Marks bk – där gick jag bort mig med Piaf i de här momenten:
Det är tre olika ”åttor” som man skulle gå in i från olika håll under banans gång. Men eftersom jag gick fel så diskades vi. Och om man tittar i resultatlistan så ser man att jag inte var ensam om att diska mig den här dagen… Men samtidigt älskar ju jag luriga banor! Det ska ju vara lite kul… Och kul blev det när jag sedan gick rätt med Delfi och hon fick en tredje plats med 82p.
Slutligen tävlade vi i Kungsbacka nu i helgen. Om jag får vara lite kaxig så var banan ganska lätt – svårigheten bestod istället i att planen var ordentligt blöt, så många hundar, bla Piaf, tyckte det var lagom trevligt att sätta sig ner i det blöta… Men efter några sättanden under uppvärmningen gick det bra, och det gick även bra att ligga ner och gosa lite innan det var vår tur att gå in. Bästa uppvärmningen, enligt Piaf 🙂
Vi gick banan och Piaf och jag hade kanonkontakt – det kändes så bra och hon såg så nöjd ut efteråt! Delfi var något het när vi gick mot planen men när vi gick in över strecket på tävlingsbanan så var hon i helt rätt aktivitetsnivå.
Här är Delfis runda.
Så det kändes sååå bra – ända tills jag såg resultatlistan… Mina hundar hade fått 94p (bäst i hela klassen) respektive 83p. Men… de stod ju i fel ordning! Eller rättare sagt: jag hade startat dem i fel ordning… Piaf hade egentligen vunnit, men det var Delfi som stod som vinnare. Suck! När jag meddelade det till sekretariatet blev båda hundarna diskade – man får självklart inte gå in med fel hund på banan… Snopet, minst sagt! Men samtidigt lever jag gott på den goa känslan vi har fått upp på tävling! Vi samarbetar verkligen och går på och av planen tillsammans.
Allsidiga Alingsås
Alingsås är känt för fika, mysigt centrum för shopping och de fina omgivande skogarna.
Men häromdagen upptäckte jag nya sidor: den fina Nolhagaparken, Säveån, Nolhaga slott, stranden vid Mjörn, sumpområdet ”Kongo”, fågeltornet…
Det här är rätt genialiskt: Man tar det mest värdelösa, otillgängligaste, sumpigaste stycket mark man kan hitta, man bygger en spång – och man har skapat en naturupplevelsepark; en djungel; ett ”Kongo”!
Ett nytt kök
Gardin och kuddar från Cellbes, bordsduk från loppis – voilà!
14:53
Vet ni vad ni gjorde fredagen den 7 april kl. 14:53? Själv var jag hemma hos min pappa och var precis då ute på en kort rastrunda med hundarna – när jag kom in tittade pappa på en livesändning på datorn, så redan strax efter tre såg jag de första live-bilderna från Stockholm. Som så många andra reagerade jag starkt på det fruktansvärda dådet på Drottninggatan och bortsett från olika aktiviteter med och utan hundarna har jag följt rapporteringen noga hela helgen.
Nu har vi fått veta mer om offren, den första som identifierades var en 11-årig flicka. 11 år. Mitt hjärta går sönder, liksom för britten, den belgiska kvinnan, kvinnan från Uddevalla, de två som fortfarande kämpar för sitt liv på intensiven, övriga skadade samt den lilla hunden som kördes ihjäl. En liten tröst var i alla fall att se hur stockholmarna reagerade med medmänsklighet och värme, inte minst vid kärleksmanifestationen idag, två dygn efter dådet.
Tiotusentals människor samlades på Sergels torg
Memory lane 8,5 km x 2 (Floda/Nääs)
Tack vare Vovven Vanna(s matte) kom vi oss iväg till Floda/Nääs och den här gången gick vi runt Sävelången – en rätt lagom runda för oss.
Är det inte lite Art deco över skylten på Floda stationshus?
Badplatsen där jag lärde mig simma. Eller snarare inte lärde mig simma… Det var en askall sommar då jag gick i simskolan, och på avslutningen delades vi in i två lag som skulle simma stafett mellan två bryggor – hållandes ett paraply. Där fanns ett damparaply och ett herrparaply – det senare bra mycket större och tyngre än det förra. Som jag minns det var det löjligt stor skillnad mellan dem. Gissa vilket mitt lag fick…?
När jag hoppade i vattnet med detta gigantiska paraply sjönk jag som en sten – mer eller mindre. Jag tror att någon kom och lyfte bort paraplyet och näste man i stafetten fick ta över. Hur det gick i tävlingen sket jag fullständigt i, jag minns bara skratten och skammen.
Jag var dryga trettio år innan jag lärde mig simma mer än 100 meter i sträck. Utan paraply, dock.
Dagen efter denna fina runda gjorde vi en repris, men denna gång parkerade jag i Floda och gick motsols.
Halvvägs var vi alltså vid Nääs och jag passade på att titta mig omkring bland de fina byggnaderna som finns där.
Vackra Vänhem
Just som vi var på väg ner mot Lekhuset körde en bil förbi oss, fram till byggnaden, en man gick in och jag började springa dit. Han kom tyvärr strax ut igen och körde tillbaka samma väg. Så jag vinkade, han stannade och jag frågade om det fanns chans att få titta inne i Lekhuset. Inte hade jag räknat med svaret jag fick: han erbjöd sig att visa mig och körde tillbaka igen, medan hundarna och jag skyndade efter.
Så roligt att se hur fint det var därinne! Dekorationerna förklaras av att lokalen hyrs ut till bröllopsfester m.m. Den lite unkna lukten kände jag igen. På 70-talet var min pappa engagerad i Lions, och årets höjdpunkt var loppmarknaden på Nääs. Herregud, som pappa och de andra ”gubbarna” slet med att bära de möbler som fyllde Lekhuset tillsammans med böcker, prylar, kläder…
Det var verkligen full kommers under en sensommarhelg varje år. Vi barn fick hjälpa till som vi kunde – sälja lotter eller korv/glass i stånden utomhus eller inne på loppisen.
De här borden användes redan då:
Fönster och tak har renoverats, berättade mannen, som är chef i den stiftelse som förvaltar Nääs-ägorna med 30-talet byggnader. Stiftelsen ser till att byggnaderna underhålls och hyrs ut för fester, seminarier m.m. – och inkomsterna plöjs ner i fortsatta renoveringar. 4-5 personer arbetar på heltid med detta, och drygt 30 personer arbetar inom verksamheten om man räknar in personal i butiker etc. Stolt berättade han också att de lokaler som hyrs ut är så gott som fullbokade under 2017.
Promenaden fortsatte tillbaks mot Floda.
Alebacken
Alebacken finns 2,5 mil från Göteborg och 15 minuter hemifrån mig.
Anläggningen drivs helt ideellt.
Snökanonerna tillverkar snö som är mycket mer tålig än vanlig snö – smälter inte i solen och när det regnar rinner vattnet genom den här snön, fryser och bildar en ismatta som kyler snön underifrån…
Så uselt som vintervädret varit i år – men för skidanläggningen har det varit utmärkt, och man räknar med att kunna hålla öppet en bra bit in i mars, oavsett hur vädret blir fortsatt! Just den här dagen var det i alla fall perfekt på alla sätt och vis!
Hundarna trivdes i snön…
O-beroende
Det är för mig en ovan och obehaglig känsla att vara beroende av läkemedel. Gillar inte ens att äta kosttillskott. Sover gott om natten utan några piller. Efter knäoperationen 2014 kom sköterskorna med smärtstillande trots att jag inte ätit de tidigare leveranserna. Det var käckt att känna hur smärtan avtog, och snabbt gick det.
Men… Efter visdomstandsdragningen – och lite borrning i käkbenet för att få loss det sista av tanden – pilade jag illa kvickt iväg till apoteket och hämtade ut både receptbelagda och icke-receptbelagda smärtstillande. En av den ena och två av den andra skopades in ungefär var sjätte timma, om det så var mitt i natten. Kunde jag vänta åtta timmar så var det en vinst, men så fort smärtan smög sig på kastade jag mig över mina smärtisar. Så ljuvligt att de finns ändå!
Någon gång blev jag dum i huvudet: förberedde de nya tabletterna, men bestämde mig för att jag nog kunde vänta lite till med att ta dem. Sedan började Melodifestivalen, och det började så sakteliga göra riktigt ont i käken – hur det nu var möjligt, för jag hade ju precis tagit tabletterna? Eller? Efter någon riktigt smärtsam – dryg – timme gick jag ut i köket och såg tre vita tabletter ligga framme. Mina vänner! Där låg de och gjorde ingen nytta alls.
Ett par dygn till – utöver de förutspådda två veckorna – fortsatte beroendet, men helt plötlsigt fixade jag 13 timmar utan påfyllning, och sedan ett par dygn nu kan jag vara helt utan. Glad för det. Tacksam för det.
Dog tracks
De som organiserar letandet efter Pricken har skapat en Facebookgrupp för ändamålet. Där finns en massa information och inte minst en karta med ett rutmönster, dvs numrerade sökområden. Meningen är att man ska ta en ruta och söka igenom den så att man hyfsat säkert kan säga att Pricken inte sitter fast någonstans och att hans halsband och koppel inte ligger där (eller ännu hellre: att det ligger där, så att man vet att han inte sitter fast någonstans).
Igår var hundarna och jag ute och sökte av två rutor. Till min hjälp använde jag en suverän app: Dog track. Jösses, om jag hade haft den när jag lade mina viltspår i höstas…!
Nu använde jag den mest för att kolla så att jag täckte området ordentligt.
Idag såg jag att det önskades att någon åkte till gårdarna norr och öster om Lövgärdet. Det är ju mina gamla traskmarker.
Jag skrev ut de lappar som ligger på nätet för det ändamålet och åkte upp till Jennylund, Måhult ochRördalen. Träffade en jättetrevlig hundrastare i Måhult och en ursöt liten kookiervalp (plus matte som jag träffat förut) i Rördalen.
Sedan åkte jag till Prickens matte för att hämta inplastade lappar att sätta upp ute. Hon är såklart jätteledsen och orolig. Jag fick höra hur det gick till när Pricken sprang bort och helt ärligt: jag hade blivit knäpp. Jag har alltid känt mig som en övernojig matte, men nu är jag inte så säker längre. Att lämna iväg hunden till människor man känner aldrig så väl har definitivt sina risker.
Skärsjölund (uppe vid Lövgärdet/Rannebergen) och Vättlestugan åkte jag till innan vi precis hann söka av en ruta innan det blev mörkt. En del söker av rutorna i mörkret, men det är helt uteslutet för min del. Bara tanken på att snubbla omkring där i mörkret… Mina ögon skulle nog poppa ur skallen av skräck.
I Facebookgruppen och även Prickens matte talade om att man borde sprida Prickens bild i tidningar och andra media- ifall att han blivit stulen. Så när jag kom hem och såg det här:
Då kunde jag passa på – och ännu en Pricken-letare hängde på:
my flatcoats 