Vad jag börjar bli trött på den frasen, som tenderar att förekomma minst en gång i varenda muntlig eller skriven text i dessa tider… Liksom alla de varianter av den: i dessa dagar, i dessa svåra tider, i denna ovissa situation… Jajaja! Men kan man inte bara få låtsas en enda liten stund att allt bara är som vanligt? Djur har inte behandlats så illa att deras oerhörda stress bildat ett virus som är överförbart till människor. Ingen influensaepidemi har skapats eller spridits genom människors behov att vara någon annanstans – så långt bort som möjligt – än där de lever och bor. Borta bra, men hemma bäst – och så tar de med sig smittan hem. Ingen pandemi, ingen riskgrupp, ingen som dör på grund av sitt yrke, ingen som dör ensam på grund av smittrisk, ingen hysteri, ingen ekonomisk kris, ingen depression. Men då vore det inte dessa tider, utan andra tider.

Igår kom besked från SKK att SKK-anslutna klubbar måste ställa in alla evenemang som samlar fler än tio personer. Därmed har i det närmaste alla prov och tävlingar fått ställas in under de kommande två månaderna, med start igår. Idag hade jag tänkt åka och se på en brukstävling i appel-spår, men klubbens styrelse agerade föredömligt snabbt på SKK:s beslut och ställde in, så att de tävlande fick besked så snabbt som möjligt. Det var väl på sätt och vis väntat att det skulle bli allt hårdare restriktioner, och det är bara att gilla läget. Eller… man kan väl ogilla det också för den delen. Det tänker jag göra. Gilla läget – men ogilla det.

Våren är i alla fall lika underbar som varje år… och hundarna struntar i Corona. Det räcker att kasta en liten kotte för att de ska glömma tid och rum så att jag äntligen får ta en bild där de tittar åt ett och samma håll på höjden vid Kroksjön…

Och jag har bakat matbröd. Har gått med i en fiffig FB-grupp där någon delade ett recept som jag snabbt insåg skulle bli min väg in i att börja baka matbröd. (Så ja, det är jag som köpt upp all jäst i butikerna! I alla fall ett litet paket…).

Det behöver inte ens stå och jäsa! Man bara rör ihop degen, knådar ihop till två limpor, sätter ugnen på 200 grader men sätter in limporna redan när ugnen är kall, låter stå 60 minuter – voilà!

Jag hade i ett par deciliter solroskärnor också – och det blev verkligen jättegott!

Det skulle Bill Gates sannerligen kunna säga, med all rätt: I told you so.

Smått otroligt att höra honom mer eller mindre förutspå den situation vi befinner oss i nu, i detta klipp från april 2015 .

Min akilleshäl vad gäller hälsa är inte hälen, utan framfoten. På båda fötterna, och det är min stora skräck att inte kunna gå mer pga detta.

Så när det dök upp en annons i FB-flödet, där Rehaboteket flaggade för en inläggssula, Hallux stiff, som ska hjälpa just vid smärta i stortå och framfot, då slog jag till. Nog för att de kostar lika mycket som ett bättre par skor… men hjälper de får det vara värt det.

Jag skickade efter ett par, och testade dem idag. ”Passande nog” har jag haft extra ont efter de senaste dagarnas promenader, och jag kan verkligen säga att jag är positivt överraskad. Jag var nämligen skeptisk. Sulorna ser inte mycket ut för världen: gråa, tunna, stela. Och när man tänker på priset blir man ju smått förbannad… Men känslan efter dagens promenad var en helt annan – inte ”gode gud, befria mig från dessa skor NU!” utan: ”heeeey… helt okej”!

Jag var hos tandläkaren, och för ovanlighetens skull hoppade man över steget med att först skicka mig till tandhygienisten. Anledningen var att jag vid det senaste besöket (för något år sedan) uttryckte missnöje med mina framtänder.

Det började i slutet av 1970-talet, med en sommarjacka som i ett trångt kapprum utanför en skolsal slängdes med oturlig kraft och i en olycklig vinkel, så att dragkedjan slog ut en liten bit av min tand. Många var turerna till folktandvården efter det, men så småningom hittades en bra lösning och de kommande 40 åren har biten fallit bort bara ett fåtal gånger. För varje gång har det gått lättare att fylla i tandhörnet igen, i takt med att tandtekniken förbättrats.

Under tiden såg jag dock också till att själv dels gnissla tänder så att framtänderna gick sönder i nederkanten, dels borsta framtänderna så hårt att jag förstörde emaljen på framsidan… ”bravo”! Den lilla hörnbiten fick sällskap av fler ifyllnader… Även detta har gått relativt lätt, men resultatet har varit varierat.

Effekten har blivit att jag skämts för mina framtänder. När andra har fantastiska tandrader intalar jag mig ibland att de nog inte kan vara riktiga. Många har ju ersatt fula tänder med snygga, satt in fasader etc. Men jo jag vet, en del har helt enkelt fantastiska tänder. Grattis!

Den senaste ifyllnaden gjordes av en duktig tandläkare i Luxemburg. Hörnbiten rök i och för sig redan någon månad efter det första försöket, men andra gången gick det så bra att den sitter kvar än idag, vilket tandläkaren jag var hos igår verkade mäkta imponerad av.

Denna tandläkare var också oerhört trevlig och tog sig tid att förklara mina olika alternativ. Han var noga med att inte vare sig bagatellisera eller förstora mitt upplevda problem. Och i slutändan kom vi fram till en lösning som inte blev så dyr, och med den tur jag haft hittills blir den ändå långvarig – ta i trä. Snyggt blev det i alla fall och jag hymlade inte med att jag knappt ville sluta att beskåda tänderna nu…

En gammal lagning behövde också lagas och tack vare att patienten efter mig hade försovit sig, så hanns även det med. Nu bekräftades denna tandläkares skicklighet, och jag kommer aldrig någonsin att vilja gå till en annan tandläkare. När han lade bedövningssprutan, så kändes det nämligen… ingenting!

Jag har lidit av tandläkarskräck, och även om det har blivit mycket bättre, så är jag extremt medveten om allt tandläkaren och sköterskan gör – alla verktyg som används, hur mycket de låter, hur de vibrerar etc. Utöver att han lade bedövningssprutan som en smekning, så berättade den här tandläkaren även allt han skulle göra, vilket verktyg han skulle använda och hur det skulle kännas. Maj gadd, om alla tandläkare vore som han…! Då skulle ingen mer behöva lida av tandläkarskräck.

Nu var det ju inte bara ett år som skulle summeras, utan ett helt decennium.

Första hälften av mitt 2010-tal är värd att minnas för att Saga gick bort i cancer och Delfi kom till vår flock från en jaktinriktad kennel i Hamburg. Den är värd att minnas för resorna: Rivieran, de franska alperna, New York City, de norska bergen och fjordarna, de österrikiska alperna… och för de två katastroferna: Gabys och Johnnys bortgång i juni respektive november 2014. Det smärtar fortfarande att ni gick bort så hastigt, och jag ska aldrig någonsin glömma er.

Under de där åren föddes och stärktes även idén om att ge mig själv ett liv värt att leva istället för det jag hade, där jag ständigt längtade efter nästa lunchpaus, nästa helg, nästa semester… Drömjobbet hade blivit ett fängelse, ett själadödande ekorrhjul. Jag längtade också bort från Luxemburg och till den svenska naturen och jag längtade efter den svenska hundvärldens utbud. Idén om en radikal förändring stärktes sakta men säkert, och jag riktigt njöt av att varva drömmar med realistiska kalkyler.

Så småningom fattade jag mitt beslut och tog god tid på mig att känna efter hur det kändes. Var det skrämmande? Ja, lite. Men framför allt kände jag hur jag långsamt mjuknade upp inombords, hörde musik på ett annat, mer intensivt sätt, ändrade mina tankebanor, och jag insåg att beslutet var helt och hållet nödvändigt att fullfölja. Så samtidigt som jag planerade allt det praktiska för min flytt, så njöt jag lite extra av sådant som jag skulle lämna och sakna, som vissa utflykter i den luxemburgska naturen och till städer strax utanför Luxemburg.

2014 avslutades med min knäoperation, som blev alltigenom lyckad och jag skickar fortfarande tacksamma tankar till den tyska ortopeden när jag traskar över stock och sten i skogen.

Våren 2015 flyttade jag med mina två hundar hem till Sverige och följande sommar blev jag husägare och flyttade ut på landet med mina hundar. Mitt i den fantastiska svenska naturen och med det svenska hundvärldsutbudet inom räckhåll. Kan inte bli bättre.

Min pappa har åldrats och jag bor på sådant avstånd att jag kan besöka honom flera gånger i veckan. Vi spelar kort och äter middag tillsammans – och jag får träffa hemtjänstpersonalen som ser till honom morgon, middag och kväll. Det är otroligt skönt att inte vara över hundra mil bort när pappa behöver hjälp.

Och 2018 kom Femma till vår flock – för första gången har jag tre hundar samtidigt.

Jag njuter av min flock. Och av min frihet.

(Ledarskap igen)

Läser precis en tunn liten bok om jakthundsträning och jag gillade den redan från det att Robert Fagerberg förklarar att han aldrig använder positivt straff  (slag/koppelryck etc.). Sedan har han riktigt enkla, bra beskrivningar av hur man kan träna in spår och frysmarkeringar, och så toppar han med ett avsnitt om – tada! – ledarskap: