Belöningssystem

Vart jag än mig har vänt de senaste två veckorna, så har jag fått lära mig om belöningar och (Bodfäldts) belöningssystem. Variera belöningarna! Ge inte belöningarna på samma sätt jämt! Sätt belöningarna i system! Tänk på när du ger dina olika belöningssignaler! Tänk på när och hur du ger själva belöningen! Shit pommes frites, alltså…

Det lättaste hade väl varit att dissa det hela, rycka på axlarna och tycka att ”det går så bra som vi gör nu” eller ”varför krångla till det så väldigt?”… Men nä! Jag tror verkligen på det där med att överraska hunden och att inte vara så förbannat tråkigt att man – som jag alltså gjort hittills, mer eller mindre – stoppar en godis i käften på hunden och tycker att det är en skithäftig belöning som hunden ska vara villig att anstränga sig för. Gärna torra foderkulor också, då – eller hur 😉

Så har flattetanten fått tänka till och jag kan tala om att det har snurrat ordentligt i hjärnkontoret de senaste dagarna, när jag funderat ut vilka belöningar och belöningssignaler jag vill ha, hur tajmingen fungerar (inte alltid så bra!), hur hundarna reagerar på de olika signalerna, belöningarnas kvalitet etc.

På kursen förra helgen såg jag ju vilka roliga leksaker förarna använde för att lekbelöna sina hundar – så tre olika leksaker har inhandlats på Hööks (ca 40:-/st.) och jag kan garantera att den första av dem har blivit uppskattad av hundarna: en slags fuskkaninboll med ett kraftigt snöre.

Redan efter några få gånger som jag belönat Delfi med ”godis” som belöningssignal, vilket betyder att hon får godis ur handen, så kunde jag få henne att acceptera en godisbelöning istället för att få kuta iväg efter tennisbollen som jag hade kastat iväg innan hon utförde det beteende som jag ville belöna. Att hon ens kan tänka ”godis” när det ligger en boll därute, det förvånade mig verkligen och det övertygade mig om att detta är rätt väg att gå för henne. Hon reagerar även på ”varsågod” när det ligger godis i en matskål, men skiljer på den signalen och ”godis” – leksignalen sitter inte lika bra ännu, men det kommer nog, så som hon verkar uppskatta leken som belöning.

Piaf är ju överhuvudtaget mer balanserad, men hon reagerar också väldigt positivt på de mer varierade belöningarna och inte minst ”kaninsnöret” 🙂

Det här gav mig en välbehövlig boost – ännu en som ger mig ännu mer lust att träna allt möjligt med hundarna, inte bara jaktbiten. Säg det inte till någon, men jag har till och med börjat shejpa in en vinkning/high five med Piaf… Ella fick ju lära sig alla möjliga sådana tricks, och det vore kul att se om jag kan få till en så klockren tass upp i luften hos Piaf också. Varför inte?

Det är så kul att träna hund, bara man får göra rätt saker!

 

Påskägg

I mitt påskägg låg en hel del jaktträning – för både Piaf och Delfi.

På långfredagen träffade jag ett gott gäng på Lerums BK – och nu skulle Delfi få vara med på gruppträning! Vi lade ut ett sök och fyra olika linjer, sedan turades vi om att skicka. Delfi var tyvärr inte helt tyst, men det hade kunnat vara värre 😉 När hon var tyst jobbade hon i alla fall bra på linjerna, lite mindre bra på söket – det är fortfarande en himla massa spring och lite för lite nosarbete… Jaja.

Efter träningen tog vi en fika i klubbstugan – och en massa hundsnack. Intressant sådant.

Påskdagen åkte jag till Tokatorp – nu fick Delfi vila och Piaf arbeta. Både Ture och Piaf fick jobba på den långa linje vi använt tidigare. För varje gång har jag utökat sträckan lite och de senaste två gångerna har Piaf också fått en markering mellan de båda skicken. Sedan fick båda hundarna ta två andra, lite kortare linjer, men i en 10/14-vinkel. Både linjen med markering och linjerna med vinkeln är Evas hemläxa från Keithkursen, som jag ju har hoppat av… Men med lite anpassningar och variationer kan Piaf gärna få göra samma övningar som Ture – vi bara kortar ner sträckorna och lägger till någon störning 🙂 Här fick både T och P en markering innan de fick ta in linjerna, och till sist tog de in markeringen. Det gick kanonbra för båda idag! Och träningen avslutades med lunch hemma hos Eva, och jättegod räkpaj 😋

Idag, påskdagen, träffade jag träningsgruppen från i fredags, men denna gång i Vallda.  De visade en Eva B-övning för följsamhet som jag verkligen gillade! De andra hade gjort den tidigare och man såg hur bra det funkade för deras hundar. Delfi tyckte övningen var jättekonstig, men den skulle bestämt göra henne nytta…! Vi turades om att ta ut våra hundar, men så småningom tog vi ut alla på en gång och körde samma linjetagsövning som jag körde tillsammans med den andra Hallandsgruppen för ett par veckor sedan. Den föll i god jord här också, väldigt kul! Tack, Fin Hollerup Mikkelsen, som visade den här övningen på Backamo-lägret för ett knappt år sedan. Fin, som hela tiden kallade Delfi för den brune punktum. Då kan du skicka den brune punktum… 😆

Efter dessa träningar kände jag mig väldigt nöjd, det var ju ändå detta jag kom hem för: Inspirerande träning!

Hej klyscha: Tur i oturen!

Ibland har man otur – och vad är då bättre än att den följs av en förbaskad massa tur! Så var det för mig idag:

Jag skulle hem till pappa och fira in påsken med smörgåstårta, men tänkte ta en sväng förbi Bruksklubben och träna lite avslappnat ”lite av varje” som vi gjort några få gånger i vinter – och det verkar ju ha haft en jättefin effekt på Piaf i alla fall: klubben är kul!

Närmaste vägen hemifrån mig till klubben går rakt genom bonnevischan på en smal och krokig väg, som bara för något år sedan asfalterades – dessförinnan var det en grusväg. Cirka tio minuter in på den vägen – och med ungefär lika långt kvar – hörs det plötsligt ett högt KLONK under min bil. Bilen fortsatte dessbättre att rulla som ingenting – tills nästa KLONK kom… Och nästa. Då stannade jag bilen och satte ut en varningstriangel.

Såg ingenting som hängde ner under bilen, men jag skulle hur som helst inte våga köra med den mer som den var nu… Så det kändes jätteskönt att veta att jag är medlem i Falck och kunna ringa dem. Det fick ju bli bärgning, helt klart…! Och sedan var det ju bara att säga byebye till alla helgens aktiviteter för jag skulle förmodligen sitta strandad med mina hundar eftersom ingen verkstad i världen – och verkligen inte Mekonomen i Nödinge, som var den enda verkstad jag kunde komma på att min bil skulle bärgas till – skulle röra min bil på hela påskhelgen. Jippppppi….

Just som jag hade blivit uppringd av en bärgare och försökte bena lite i vad det var som kunde ha hänt min bil, så kommer en liten bil och kör sakta fram bakom min bil och rutan är nervevad, så jag skyndar fram och frågar om han kan något om bilar (Notera den frågan!) och om han hade lust att kolla på vad som kunde ha hänt min bil.

Jajjemen, han ut ur sin bil, hittar inget men erbjuder sig att köra några meter med bilen för att lyssna på KLONKet. Jag sa till bärgningskillen att jag ringer senare, hoppade in i passagerarsätet och så körde vi. Det dröjde inte länge förrän det första (egentligen fjärde) KLONKet kom – han körde direkt in till kanten, kollade vid vänstra främre hjulhuset… Och där hittade han felet: fjädern till vänsterhjulet hade gått av! Det är liksom stål och ingen späd liten fjäder (ni kan ju kolla på era bilar), och den var AV.

Nu var det så himla tur att den hade gått av på ett ställe där den inte gjorde någon större skada, mer att den slog mot innersidan av hjulhuset när jag svängde lite. Leif sa att jag kunde köra bilen, men där och då lät det för bra för att vara sant, så jag frågade vad han själv hade gjort i min sits. Då kom det: Jag hade kört ner den till min verkstad…

Vaaa? Sådär bara klämmer han ur sig att det är en mekaniker som stannat vid vägen och hjälper mig!? Hur mycket tur får man ha!? En hel massa, tydligen.

Leif, som han heter, skulle till Nödinge på ett ärende, och jag skulle köra direkt till hans verkstad i Alafors, och jag fick också i uppdrag att kolla om Mekonomen hade en fjäder till min bil hemma. Det hade de! Så jag ringde Leif – som ju var i Nödinge – och bad honom hämta ut fjädern som jag lagt undan. Turligt nog hade han med sig kort eller pengar för att kunna pröjsa 975:-, som fjädern kostade… Återigen denna tur.

Sedan ringde jag bärgaren och avbokade hans tjänst – jag ba ”kan du fatta att det var en mekaniker som stannade medan vi pratade!” Och han verkade faktiskt riktigt glad och jag tyckte precis att han avslutade samtalet med ”kram”. Eller? Det gör man väl inte? Ny charmoffensiv? *ovan vid charmoffensiver* Eller så fick han en blackout efter att ha pratat med någon vän precis innan och så går han hem och berättar att han råkat säga ”kram” till en kund på telefon och känner sig sååå dum. Jag kom mig ju inte för att säga något gulligt tillbaka (om det nu ens var ”kram” han sa) men telepativägen kan jag i alla fall försöka säga att det kändes bra att han sa ”kram” 🙂

Nåväl. Det KLONKade till några gånger på vägen ner till Alafors, men Leif hade ju helt rätt i att det gick bra att köra annars. Och precis när jag kör in till hans verkstad, så kommer han också – med hämtad fjäder från Nödinge. Hirrejisses, vilket flyt. Ett tag trodde jag nästan att jag skulle hinna äta smörgåstårta med brorsan och pappa i alla fall, men så blev det inte.

20160324_154824-2

Leif fick  kämpa ordentligt med vissa delar av arbetet och jag fick följa honom och titta när jag kände för det – säg den verkstad där man får det?? Hundarna fick kort rastning, men satt i övrigt mest och hade tråkigt – perfekt med lite extra passivträning 😉

20160324_171345-1

Efter ca 2,5 timmar var det hela klart och jag var så oerhört tacksam över att kunna köra därifrån i min egna bil – min shitty car – som jag är så himmelens beroende av.

Sådan var min inledning på påsken – hur var din? 🙂

Seniorkoll

Eftersom det är hög tid för Bravecto (receptbelagt fästingmedel i tablettform) passade jag på att boka tid för en seniorkoll för Piaf. Tydligen rekommenderas att man gör det från sju års ålder, men det här blev hennes första.

Ringde till Husdjurshälsan i tisdags morse… och fick tid kl 12 samma dag! Desutom finns de ju även i Gråbo, dit vi bara har 20 minuters resväg.

Vi togs emot av veterinär Johanna Andersson, och ibland så känns det ju bara så rätt när man kommer till en veterinär, det känns att det är en person som tycker om djur på riktigt. Det är något med hur de tittar på och ”tar in” djuret de träffar. Så kändes det med Johanna. Hon undersökte Piaf, konstaterade att Piaf kändes något lite stel i bakbenen och rekommenderade ett kosttillskott för detta. Hon tittade/kände/klämde på de olika små knölar som jag hittat på Piaf och uppmanade mig att hålla koll så att de inte växer (snabbt). Hon tittade också på hur Piaf rörde sig när vi tog en sväng utanför mottagningen. Avslutningsvis togs det blodprov – och så var det klart. Bara att invänta blodprovsresultaten.

När vi ändå var i Gråbo åkte vi vidare till Floda, åkte in i skogarna vid sjön Öspen – och hittade en trevlig stig längs en annan liten sjö.

20160322_132017

20160322_132104

20160322_132317

20160322_134203

20160322_135010

20160322_135042

Envis senior:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Och på kvällen åkte vi till vår BK och tränade lite lydnad. Jag märkte det ju redan förra gången: Piaf älskar lydnadsträningen och är superfokuserad! En ren och pur fröjd att träna med henne. Andra ekipage, oavsett vad de sysslar med och hur de låter, bekommer henne inte – hon bara väntar på vad vi ska göra härnäst…

Så är det då inte med Delfi. Hon blir rejält disträ när vi kommer till klubben, men det är nog nyttigt för henne att komma dit då och då och lära sig att hantera miljön. Lite skotträning fick vi också.

Piafs helg

Igår tränade vi med Eva. Delfi och Viper fick mycket – mycket – fotgående och stadga, medan Piaf och Ture fick träna på en lång och svår linje med lite störning.

Idag åkte jag till Vallda och tränade med träningsgruppen där. Vi körde lite ”pinnträning” där vi skickade hundarna på enkla linjer och även vände oss från de mål som hundarna förväntade sig att bli skickade till. Efter fikapaus gick vi ut i skogen, hittade lite roliga gärdesgårdar och ställde upp oss i en triangel och kastade markeringar åt varandra. Det blev hur bra som helst, och framför allt blev jag så galet nöjd med att Piaf inte pep alls, trots alla markeringar. Hon är på g, den lilla tanten!

Sedan åkte jag och köpte kebab på Jungfruplatsen och åkte hem till pappa, som avtalat.

Hundarna älskar att komma hem till mattefar, och inte minst gillar de att hoppa upp i sängen på ”mitt” rum och sova där. Vi bodde ju där i tre månader förra året, vår första boning i Sverige efter att vi lämnat Lux. Och vi hade det verkligen bra där! Själv är jag så glad och tacksam att vi fick bo hos pappa den tiden – en trygg punkt direkt var ju helt ovärderligt, särskilt för mina flickor. Och som sagt, så märks det att de fortfarande ser det där huset och rummet som ”sitt”.

Jag hade fått köpa lite fruset vilt i Vallda, så när vi kom hem strax innan det blev mörkt ute, så fick Piaf – och även Delfi – känna lite på pippisarna. Delfi gick tyvärr upp i varv och fick gå in… Men Piaf är ju bara så underbart välbalanserad nu, så hon fick faltiskt ta in ett sök ute på min ödetomt, och det gick så grymt bra. Heja Piaftanten!

Småfåglar

I vinter har jag matat traktens småfåglar medelst talgbollar och solrosfrön, och utöver de vanligaste gästerna –  talgoxarna och blåmesarna – så har det ett fåtal gånger kommit lite mer sällsynta gäster, som bergfink, gulsparv (som dock var mycket uppmärksamma och flög iväg så fort jag kom nära fönstret), nötväcka, stjärtmes och nu senast bofink och svartmes.

FB_IMG_1458142431949

bergfink

20160307_103807-1-1

nötväcka

20160314_112443-1

stjärtmes

20160316_155504-1

bofink

20160316_155419-1

svartmes 

Ja, se inte bilderna som några konstverk (fet chans) utan som min egen kom ihåg-lista över mina nya bekantskaper.