Min fina Piaffa-tant, min kompis sedan 12 år tillbaka, Delfis, men framför allt Femmas lek-kamrat och läromästare, vår flocks klippa. Nu måste vi klara oss utan dig och din kloka blick. Du på min huvudkudde, dina blöta pussar på morgonen, dina upptåg under promenaderna, ditt lugn och din busighet, den kärlek du visade alla människor du träffade.

En sak är säker och det är att jag aldrig har haft en hund som varit så glad i att simma (inte bara bada), som du, Piaf – och jag är så glad att vi har bott där vi har bott och gått där vi har gått de senaste fem åren, så att du kunnat simma långt och länge och nästan dagligen så fort vattentemperaturen tillåtit, gärna flera gånger om dagen.

Film: Gå ni, så simmar jag

Så var det dags att ta farväl till sist. Det är svårt just nu, men jag ska försöka att inte vara ledsen för att du gick, utan vara glad att du var här.

När min första flatte Ellas dagar var räknade och hon inte kunde gå någon längre sträcka tog jag bilen och åkte in i skogen, skogen som var ”vår skog” och där vi gått så många rundor ihop under hennes liv. Det var inte tillåtet att åka in i skogen, såklart, men på skogsparkeringen var det folk och jag behövde verkligen vara ensam. Jag körde till närmaste bänk, och där satte jag mig medan hundarna fick röra sig som de ville. Ella var mest bara trött, men var i alla fall i sitt rätta element. Jag hade sådär ont i magen som jag har nu, ett slags imploderande panik över det oundvikliga. Då kom skogsvaktaren.

Han kom körande på skogsvägen så som han gjorde ibland. Det var vanligtvis inte ovälkommet alls, utan han var väldigt trevlig och brukade stanna och konversera lite. Så även denna gång. Han började såklart med att påpeka att man faktiskt inte får åka med bil in i skogen, och jag förklarade med tårarna hopplöst rinnande nerför kimderna att jag var där för min hunds skull, eftersom hon var mycket sjuk. Vilken av dem? frågade han, och sneglade på Saga som satt lugnt vid mina fötter. Hon hade hälsat på honom och nöjt sig med det. Den där! sa jag, och pekade på Ella som studsade upp och ner vid skogvaktarens fötter. Jag såg skepsisen i hans ögon. Tre dagar senare lämnade hon mig för alltid.

Ute i cyberspace någonstans ligger min dagbok kvar från den tiden, och jag påmindes om hur man slits mellan hopp och förtvivlan när hunden är riktigt dålig.

Jag tänker på detta eftersom det varit och är lite så med Piaf också – i alla fall de senaste dagarna. Fram till dess var det bara små tecken som ledde fram hit. För ca två veckor sedan började hon själv att korta ner sina promenader. Det gjorde hon genom att mitt i en ”fram-och-tillbaka”-promenad stanna upp och tydligt visa att hon ville vända hem. Det blev ändå ganska hyfsade promenader och jag valde alltmer att gå ”gå-runt”-promenader, dvs. man vänder inte tillbaka, utan fortsätter att gå för att komma hemåt. Det funkade bättre för Piaf. Hon har ju också haft en släng av magsjuka med ett par dagars promenadvila under den här perioden.

Parallellt har hon varit sprallig och busig, varit på ständig jakt på hjortbajs på ängarna, badat så fort hon fått chansen, hämtat en och annan kastad boll eller sök-dummy och skojat i skogen.

Nu är Piaffa-tanten trött. Sedan ett par dagar vill hon inte gå mer än ut på den närmaste ängen. Hon visar det så tydligt, som hon alltid gjort när hon inte vill: sätter sig ner. Men när vi var ute på ängen igår och Femma och Delfi fick lite markeringar och linjetag, då ville hon allt också springa efter sin tennisboll och även ta en linje till en pinne.

Men sedan var hon trött. Hon åt inte sin middag igår, men i morse var hon ute med Delfi och letade foderkulor i gräset.

Natten var mycket lugnare än den föregående dito, och hon har legat på min huvudkudde och låtit mig hålla hennes tass eller klappa den mjuka pälsen.

Nu ligger hon som hon gjort de senaste dagarna, utsträckt och med lite för snabb andning som ibland blir ljudlig.

Idag tisdag var vi hos veterinären och jag befarade det värsta. Veterinären lyssnade på hjärtat och det togs en massa bilder på lungor och buk – Piaf tyckte det kunde räckt med hälften… Inget hjärtsvikt eller lungödem eller stora tumörer hittades. Vi tog till sist ett blodprov, och så fick Piaf följa med hem. Jag kände för att fira! Men samtidigt kvarstår ju faktum, att hon inte är bra, inte alls.

Den som gråter och öppnar sitt hjärta för mig kommer förr eller senare få 10000-kronorsrådet: Drick mycket vatten! Frågan är om inte en och annan velat ge mig en snyting när de fått det rådet, men jag tycker verkligen det är det bästa att göra när världen rämnar och tårarna bara rinner.

Det sista man vill ha i det läget är en mördande huvudvärk som grädde på moset. Inte nog med den andra smärtan, den är ju det värsta, sen de alltmer svullna ögonen, den rinnande och/eller igentäppta näsan! Men huvudvärk på det, det blir bara för mycket. Alltså bör man dricka vatten och hjälpa kroppen att hålla vätskebalansen. Lura kroppen: allt är gott, allt är bra, ingen fara med mig. Jag håller inte alls på att gå sönder av oro/sorg, det tror du bara. Det var länge sedan nu, men idag kom smärtan och gråten som ett brev på posten när jag nu oroar mig för att slutet är nära för en av hundarna.

Den där andhämtningen har smugit sig på, blivit allt tydligare, snabbare, ljudligare. Jag har noterat att Piaf gärna ligger på sidan och sträcker ut halsen genom att lägga nospartiet mot ett stols -eller bordsben, men det verkade väl mest lite gulligt, som något hon varit fiffig och íkommit på för att göra det bekvämt för sig.

Sedan hennes oro om nätterna – ibland visar det sig handla om att hon behöver ut, ibland inte. Men det växlas position många gånger: huvudkudden – golvet – huvudkudden igen.

På sistone har det kommit allt mer ljud ur strupen, ett ljudligt stön när hon lägger sig ner och snarkningar inte bara när hon sover. Det mesta av allt detta har jag satt upp på ålderskontot, ända tills jag frågade dr Google häromdagen… Mer än 30 andetag i minuten tyder på andningssvårigheter, ev. hjärtsvikt eller lungödem.

Och nu dricker jag mycket vatten.