Vilken helg vi hade, med ett högtryck som varade från lördag morgon till söndag kväll (och därutöver) och som vi utnyttjade väl. Eftersom det var jakt här hemma drog vi till Kroksjön för våra promenader.

Promenaderna utökades med svampplockning – nu är det perfekt tid för de bleka taggsvamparna, som jag tycker passar superbra i en kryddig och reducerad tomatsås.

Jag inventerade förresten min frys häromdagen, och förde upp allt på en lista för att ha bättre koll – och det visade sig att matkontot kan hållas väldigt lågt de närmaste tre-fyra månaderna… Det är myclet svamp, tomatsås och pesto, men även lite kött och fisk, vilket jag mest använder på helgerna. Sedan finns där ju en himla massa bär, sylt, äppelkompott, fläderblommor… och lite annat.

Häromdagen roade jag mig med att göra nästa års budget, och allt som går att ta från ett konto kommer att gå oavkortat till extra-kontot – det som går till hundträning och shopping. Så lite extra gratismat i form av svamp är inte fel! Det finns verkligen mycket av den bleka taggsvampen i år (också), men tyvärr är det fler som tycker om att äta den, eller bara bo i den… Isch! Säkert 80 procent sållar man bort vid blotta anblicken, och ytterligare 10 procent går bort när man skär dem mitt itu – eller i kanterna. Men 10 procent av väldigt mycket blir ändå en hyfsad skörd, och nu räckte det till ännu en sats med pastasås.

Hundträning blev det också, i korta, roliga pass, och sedan avslutades helgen med en riktig höjdpunkt för Femma och mig, då vi fick vara med på en mindre (vilket är perfekt!) andjakt inte så långt hemifrån (helt perfekt!).

Lite långtråkigt och kallt, tyckte Femma till att börja med, men när hon hämtat dagens första and var hon hon helt med på noterna! Det här är precis vad hon behöver få vara med om, det har jag vetat hela tiden, men det behöver dels inte ”kosta skjortan”, dels – och framför allt – är det viktigt att det verkligen blir bra också. Ibland uppfylls inte något av dessa kriterier… Men nu blev det verkligen bra! Mycket väntan i lugn och ro – följt av alldeles lagom mycket action för liten Femma…

Så lyder titeln på boken jag läser nu – har ett kort kapitel kvar, som jag ska beta av nu på morgonen. Boken är skriven av Jenny Wibäck, som jag kom i kontakt med på en kurs för ett par år sedan. Hennes bok köpte jag redan då, men har inte tagit tag i att läsa den förrän nu, och just nu passade den absolut perfekt! Hela titeln är förresten Starka tillsammans i träning, tävling & tanke. Den handlar om just det jag funderat kring på sistone vad gäller varför jag tränar och tävlar, vad jag vill träna, vad mina hundar vill träna, vad som motiverar och inspirerar, vad som inte gör det…, vad som hjälper och vad som stjälper, hur man hittar den rätta känslan, hur man är bästa stödet för hunden och hur man blir just Starka Tillsammans.

En hund väljer aldrig sitt sammanhang och därför är det viktigt att du gör vad du kan för att hunden ska trivas i det sammanhang du väljer åt den, alternativt låta den byta sammanhang om det kan vara en lösning.

En underbar bok, som gav mig mer än en hel kurs (som jag också gick för ett par-tre år sedan) i mental träning.

Jag ska fortsätta vara uppmärksam på känslan min hund har och även känslan jag själv har både inför och efter träning, fundera över vad som behöver förändras, tillföras respektive undvikas vad gäller allt som rör hundträning, och vara ännu mer noggrann med sammanhangen vi tränar i.

Det var många år sedan jag läste den lilla boken med den titeln – jag lånade den på Värmdö bibliotek och läste den i den hyrda sommarstugan på Ingarö, alltså var det 2008 eller dessförinnan. Men mantrat fastnade – inte för att jag följt det alltid, men jag tycker verkligen det är en bra regel, och visst känns det lite extra bra när man har en lista med saker att göra, och börjar med det tråkigaste/jobbigaste.

De gånger (många!) som jag funderat över att börja träna brukset har jag kollat igenom momenten och skrämts bort av vissa moment. De moment jag fruktat mest var dels budföringen, som man måste ha hjälp med av andra – det är inte det att jag inte vill träna med andra människor, men jag är ogärna beroende av andra – , dels framförgåendet/framåtsändandet, som väldigt många duktiga ”bruksare” suckar och stönar över, så hur skulle jag någonsin kunna klara det…? Det där självförtroendet, det kassa, gör sig påmint och så blir det inte av. Tur att det då och då kan vägas upp av en rejäl dos av envishet.

När nu Femma visat så stort intresse för spår så har vi nosat lite på brukslydnaden också – och då gav vi oss allra först på budföringen och framförgåendet, bara för att kolla om det är så hopplöst svårt som jag alltid trott.

Budföringen provade vi på ett par gånger i våras, men det var när vi varit hos Karin Haglund som jag verkligen fick klart för mig hur jag skulle lägga upp träningen för att det skulle bli bra för Femma – och bra blev det! Det har bara behövts tre-fyra tillfällen med ett par-tre skick per tillfälle, och framstegen har varit stora för varje gång. På gruppträningen igår ville jag prova momentet nästan så som det ska vara när det är klart, och efter ett par gånger satt det riktigt bra. Det är inte så hemskt mycket kvar nu! Att springa till främmande människor är ju jättekul…

Framförgåendet har vi snarare mängdtränat, genom lite träning under många av våra promenader. De olika delarna har lyfts ut för att sättas ihop, lyftas ut igen osv. Små, små steg framåt och vi är inte ”hemma” än, men en bra bit på väg (sedan har vi mycket svårare utmaningar i högre klasser, men vi har åtminstone grundat för dem också). (Sedan brukar jag inte kasta belöningen på Femmas rygg, som jag råkade göra här…)

Morgonljuset bjöd på en riktigt fin himmel denna morgon.

Igår kväll gick vi för första gången en längre promenad i beckmörkret och med pannlampan som enda ljuskälla. Tanken är att det ska bli en vana denna vinter; när vi kommer hem efter att mörkret lagt sig ska vi (läs: jag) inte ha det som ursäkt för att inte gå en extra promenad. Vi passerar först de öppna fälten, och strax därefter har vi en jättebra, lång raksträcka genom skogen där man ser kommande bilar på långt håll – och de lär se oss också, tack vare pannlampan och våra reflexvästar. Hundarna får ändå gå i koppel under dessa promenader, mest på grund att vi lär komma att träffa diverse vilt, det räknar jag kallt med, och då kommer det att kännas mycket tryggare att inte behöva fundera det minsta på var hundarna befinner sig. Dessutom går vi så sällan rena koppelpromenader, och jag märkte redan under gårdagens promenad hur mycket bättre Femmas koppelgående blev bara under den tiden vi gick. Måste också säga att jag tyckte det var riktigt mysigt med denna promenad i mörkret; en riktig powerwalk – och vi fick även möte med en granne som också rastade sin hund i mörkret.

Fredagen inleddes med privat jaktträning för Femma, och eftersom vi körde i par och hade hela två timmar på oss hann vi med många utmanande övningar. När det blir lite extra svårt eller mycket av allt är det riktigt intressant att se hur effektivt det är att trycka på de knappar jag hittat för att lyfta Femma, och jag skickar än en gång tacksamma tankar till dem som gjort avtryck genom att betona vikten av att leka med hunden, även i retrieverträningen. Femma behöver det, och frågan är om inte jag behöver det med. Jag behöver också uppmuntran då och då och rättvis behandling, annars ”slocknar” jag.

På eftermiddagen överraskade jag Delfi med ett spår. Ja, vi busade till det lite trots att hon inte har avslutat sin antibiotika-kur, men kan hon gå koppelpromenader så kan hon lika gott spåra också, och hon behöver få jobba lite, så pigg som hon är.

Delfi fick ett ängsspår på cirka 400 m, med tre pinnar och en tennisboll i slutet. Det går ju mycket vilt på de där ängarna och det blåste rätt bra, så hon lockades iväg från spåret ett par gånger, men sökte sig snart och väldigt fint tillbaka till spårkärnan och plockade alla utlagda föremål. Duktig Delfi, som bara nyligen börjat få pinnar utlagda i spåret i stället för tennisbollar.

Fredagar betyder något extra gott till eftermiddagsfikat, och den här fredagen testade jag att rekonstruera receptet på en dessert som jag fick göra hos min franska aupair-familj i slutet av 80-talet. Mamman i familjen brukade säga ”je suis gourmande” när hon visade mig sina desserter, och jag har ju alltid också varit svag för sött, så jag skrev ner hennes recept. Dessutom var hon från Bretagne och gillade lite mer rustika saker, även om receptet på en tunn liten tarte aux pommes också fanns med bland recepten ett tag – jag tror att jag har slängt det, faktiskt.

Receptet jag nu ville rekonstruera låg i min receptpärm i många år, men när jag började använda det igen för drygt tio år sedan, så slarvade jag bort det! Som jag har letat… Då och då har jag letat på nätet också, och nu när det flödar över av olika recept har jag letat igen och hittat ett franskt och ett svenskt recept som tillsammans påminner om det jag hade, så nu provade jag – och visst blev det bra! Jag missade bara hur jag skulle göra med kolasåsen, men nu vet jag till nästa gång. Mannagrynspudding med valnötter (och kolasås, eller egentligen sauce caramel), voilà!

Därav Kinderägg-fredag: lek(sak), överraskning och något gott!

Det är både varannandagsväder och varannan-timmes-väder. Igår var det bäst att ta på sig regnkläder oavsett om det råkade vara uppehåll när vi gick ut. Skurarna var många och olika långa. Idag blir det vackert väder igen.

Sol i sinnet har jag i alla fall efter att veterinären häromdagen hörde av sig med Delfis provsvar, som mycket riktigt visade på anaplasma. Ett tidigare prov hade ju inte visat på anaplasma, medan hennes symptom tydligt pekade åt det hållet, vilket fick veterinären att vilja skicka iväg ett prov för säkrare svar. Och det provet bekräftade alltså deras teori. Jag har tidigare trott att anaplasma är en lömsk sjukdom som tenderar att komma tillbaka, men så är det inte, fick jag veta, utan det krävs att man har lika stor otur igen med en ny fästing som smittar hunden. Så när Delfi har avslutat sin antibiotikakur så friskförklaras hon och då kan vi börja trappa upp motionen så sakteliga igen. Tack och lov! För enligt Delfi kan hon redan vara med på allt – och lite till… Jag skulle säga att hon är lite ovanligt pigg och studsig… det spritter i de friska flattebenen, och igår fick hon en såpass lång koppelpromenad så att hon kunde få sin kära stretching efteråt.

En tråkig nyhet har jag däremot också fått. Jag har under tidigare vintrar haft en och annan mus på vinden, men igår bekräftade den supertrevliga tjejen från försäkringsbolaget att huset nu också har besök av en eller flera råttor. Jag är väldigt glad att jag varken sett eller hört den/dem, men spåren går det inte att blunda för, och nu sätter vi in åtgärder. För egen del är den allra svåraste åtgärden att jag inte längre får mata fåglarna – inte nära huset, och inte heller en bit ifrån. Försäkringstjejen var mycket sträng där; man kan inte hålla på och locka till sig gnagarna för att sedan sätta in åtgärder mot dem. Ingen fågelmatning, alltså. Fy, så tungt, det har varit en så kär glädjekälla att ha småfåglarna runt huset, och när jag så sent som förra vintern läste om dem som avstår fågelmatning pga att det drar till sig möss och råttor så var jag glad att jag inte behövde avstå av den anledningen. Tills nu, då. Jag sörjer detta, men nu har jag varit duktig och lovat bort mitt lilla lager med fågelfrön som jag köpte på mig i våras. Fåglarna får flyga till grannarna en bit bort, istället.

På eftermiddagen igår trotsade vi regnet och var en sväng på Brukshundklubben. En liten uppvärmningspromenad, en liten pratstund med träningskompisarna, och så lite träning med Femma. Hon fick bl.a. köra ett par budförings-skick och den här gången gick det ännu bättre; hon sprang i full kareta till den manliga mottagaren, lät sig matas och klappas, men satt sedan och väntade på kommando för att springa tillbaks till matte igen. Tjoho, nu börjar det likna något!

Häromdagen var det kursavslutning på spår- och uppletandekursen med Monica Henriksson, och liksom vid tidigare tillfällen fick Femma prova en ny utmaning i spåret. Hon klarade utmaningen galant och tog sitt spår riktigt, riktigt fint och i ett mycket bättre tempo än tidigare. Monica har verkligen gett mig de perfekta verktygen för en kaxig liten spårhund, och jag är supernöjd!

Vi hann även med att köra uppletande, och där har Femma och jag inte gjort något alls sedan det första tillfället, men vi fick prova två korridorer (smala sökområden) – en där vi gav Femma lite nybörjarhjälper (på min begäran, eftersom jag fegade) – det gick sådär. I den andra korridoren lät vi henne bara jobba själv, och det gick mycket bättre… Hon verkade fatta att det var den vallade korridoren som gällde, och hon letade snabbt och effektivt och hittade sina två prylar som varken var dummy eller boll – det bekom henne inte det minsta. Nu är jag riktigt taggad att träna henne mer målinriktat inom uppletandet också. Grym kurs, helt enkelt!

Dessutom med supertrevliga deltagare. Hundarna var i olika åldrar och hade kommit olika långt i träningen, men tack vare att kursen individanpassades gjorde alla rejäla framsteg och alla var samtidigt intresserade av och glada över varandras utveckling under kursen. Väldigt gemytlig stämning och det ska bli kul att fortsätta träna ihop!

Delfi är pigg och glad, men får bara korta koppelpromenader… Däremot låter jag henne träna stadga i olika lydnadsmoment, vilket exempelvis innebär att hon får stå rakt upp och ner med huvudet riktat rakt fram (inte vrida det runt när jag går runt henne…) medan jag är taskig och försöker få henne att misslyckas…! Det gör att hon måste koncentrera sig ordentligt för att lyckas – och få sin belöning. Klassisk störningsträning under (lite lagom) lekfulla former.

Samtidigt väntar jag på provsvaren från förra veckans prover…

Den största skillnaden märktes igår morse, när Delfi åt sin mat, var feberfri och hade en helt annan blick och spänst i kroppen. Det sägs ju gång på gång att man ska kolla hundens normaltemperatur för att veta om den har feber. NU vet jag att Delfis normaltemperatur ligger på 37,7 grader – och under två morgnar hade hon 39,6 i feber, hos veterinären uppmättes 40 grader.

Frampå förmiddagen igår var Delfi riktigt pigg och studsade ut – haltandes, i och för sig – på gräsmattan och skällde med en boll i munnen – då är flattebruden glad. Klart jag måste föreviga det:

På eftermiddagen åkte vi till klubben, och Delfi verkade tycka att hon gott kunde få komma ut och träna – det fick hon såklart inte, men det var härligt att se att hon ville.

Nu på morgonen har hon dessutom klart mindre hälta än igår, det är verkligen ytterligare ett stort steg i rätt riktning, och jag är så väldigt glad och tacksam över att veterinären på Blå stjärnan satte in den här kuren trots att inte alla provsvar kommit än. De gick på att alla symptom pekade i en riktning och tänkte på hundens bästa, att hon inte skulle behöva må så dåligt, det tackar jag för. Och Delfi med.

Det enda som betyder något på riktigt är att man själv och de man älskar har hälsan i behåll. Och att man får vara tillsammans om och när man vill.

Delfi var piggelin i helgen och jag gick riktigt och njöt av att hon blivit lite extra sprallig igen, lämnade min sida mer än vanligt under promenaderna, jagade Femma etc. Glad och alert under träningen, såklart.

Men så i måndags hoppade hon plötsligt över sin frukost – och skendräktigheten som brukar göra att hon vägrar äta frukost har hon redan haft för ett par veckor sedan. Under eftermiddagen började hon halta, och hon åt varken middag eller tisdagens frukost. Då hade hon dessutom 39,5 i feber, så jag kontaktade veterinär och fick komma direkt till den lokala kliniken. Senare fick vi åka vidare till Blå stjärnan och fick inte åka hem förrän vid kl 16. Delfi hade någon slags inflammation i kroppen, men varför? En hel del orsaker, såsom livmoderinflammation, hade kunnat uteslutas genom ultraljud, blodprov och urinprov, men frågan kvarstod fortfarande, om vad det var som orsakade inflammationen.

Tidigt nästa morgon åkte vi till Blå stjärnan igen, och nu skulle jag lämna Delfi för att de skulle göra en undersökning som krävde sedering. Jag avskyr verkligen att lämna mina hundar någonstans, och särskilt i de här sammanhangen, såklart. Sedan drog det ut på tiden innan de ringde mig och då berättade de att Delfi varit väldigt stressad sedan hon börjat kvicka till, så jag kastade mig såklart iväg för att hämta henne.

Två prover togs under dagen, men resultatet kommer först i nästa vecka. Det man i första hand misstänkte att inflammationen berodde på var anaplasma, och på kvällen fick Delfi sin första dos antibiotika. Hon vägrade fortfarande äta sin egen mat, men veterinären hade tipsat mig om att köpa med mig lite burkmat som hon fick äta istället, och det gick ner…

Nu i morse kändes hon verkligen mycket piggare och åt faktiskt sin egen frukost, tänk vad glad man kan bli när en flatte äter sin mat… Vi är inte framme än, men hoppas-hoppas att vi är på rätt väg.

Femma och jag tog en promenad över bron och i stan, det händer verkligen inte ofta, men var rätt trevligt. Femma är riktigt härligt trygg även i dessa miljöer oavsett om vi passerar bullriga bro-/vägbyggen, går genom Nordstan eller Centralstationen.

Jag hade räknat med sol, men fick tji, och tvätten som jag med tanke på den utlovade solen sparat från i fredags fick hängas inomhus. Vi tog ett par långa promenader med minimalt med träning – det är framför allt framförgåendet som nöts under en liten del av promenaden. Nu har jag även börjat träna Delfi i det momentet, bara för utmaningen det ger att lära en små-hispig hund, som dessutom trivs alldeles för bra med att bara gå vid mattes sida, att lämna sidan och gå rakt fram i sakta takt… Femma hade i jämförelse plätt-lätt att lära sig grunderna till momentet.

Ett par lydnadspass i garaget tog vi också, med de moment som vi kampanjar dessa dagar. Det är delvis olika moment för Delfi och Femma, och nu märker jag att det nog faktiskt kan behövas lite mer struktur i träningen, ja rentav planering och utvärdering… Ska det nu (äntligen?) bli av? Fortsättning följer…

Utvärdering blev det också av målet att gå 15000 steg om dagen (i stället för de tidigare målet på 10000 steg) som jag införde för snart ett år sedan. Medeltalen från perioden ger ett sammantaget medeltal på 12000 steg, och eftersom det är månadsvisa medeltal skulle nog inte resultatet påverkas särskilt mycket om man räknade med de gånger telefonen inte varit med och räknat steg (pga regn, glömska etc.). Alltså 12000 istället för 15000 – inte så bra, kan man tycka. Men om man jämför med sexmånadersperioden dessförinnan, så är det en rejäl ökning från medeltalet på ca 9000 steg. Jag tycker alltså att 12000 är helt okej, men det finns förbättringspotential.

Det främsta syftet med målet är ju att vi ska röra på oss lite mer i alla väder, och det funkar i alla fall. Som bonus har det för egen del gett en liten och mycket långsam viktminskning, som jag hoppas ska bli hållbar. Delfi vägde jag inne hos veterinären (granne med Redog) i förra veckan, och hon vägde då exakt 21 kilo (utan halsband). Det är riktigt bra, jag tror hon var uppe och nosade på 24 kilo för något år sedan, vilket är mycket för att vara henne. Femma klättrar uppåt från sina tidigare cirka 20 kilo, och det syns på henne – i muskelmassa, annars är hon fortfarande smal och fin, och jag är riktigt nöjd med att hon fått bygga sina muskler sakta och säkert.

Jag kom på igår att jag har en bok om stretching, och utöver de stretching-övningar vi redan tillämpar fanns ytterligare några som jag provade på Delfi. Hon gillade dem, så vi kommer att fortsätta med dem också. Även för Femma, som alltid kastar sig ner på handduken framför mig när jag är klar med Delfi…

Det blev verkligen en skön söndag, och jag plockade fram min stora pärm med anteckningar från diverse kurser i bl.a. tävlingslydnad. Diverse kurser där jag varit åhörare och skrivit så pennan glött, och lagrat inspiration efter att ha tappat densamma under så lång tid. Inspirationen för tävlingslydnaden, alltså, och den kommer från de bästa; Maria Brandel (No limit obedience), Jenny Wibäck (Lyckagård), Heléne Lindström (High5), Pia Albinsson (Albinssons hunderi), Jessica Johansson (Game on puppy), Monica Henriksson (Hundkonsult i Väst) och självklart även Eva Bodfäldt (jag har inte gått tävlingslydnadskurs, men väl jaktlydnadskurs för henne). Ja, det var lite namedropping, men flera av dessa tränare bjuder på mycket tips och inspiration genom hemsida, blogg och/eller filmer på Youtube, det är bara att ge sig ut och leta.