Hur fin var inte gårdagen? I mitt tycke var det absolut perfekt med lite drygt 20 grader och växlande molnighet (mest sol).

En perfekt dag för det mesta som man vill få gjort utomhus. Som en morgonpromenad med svampplockning i sluttningar som gav mina ben ordentlig motion (men inte så mycket svamp.. ), följt av ett stort sök med Femma med en enda apport att hitta på en stor, vallad äng med högt gräs. Tanken var att hon skulle få jobba länge och väl, och nog fick hon jobba, men kanske inte så länge som jag hade tänkt mig… Frågan är om hon bara letade bra, eller om apporten låg för lätt ändå… Jag bestämmer mig för att det nog var lagom av båda komponenterna, med tanke på att hon inte lyckades hitta den sista apporten i det senast föregående söket – där fick jag istället tillfälle att kalla in henne mitt i letandet, och då hade hon letat länge.

Efter söket fick Femma klippa klorna och sedan vila, för det är nya tider här nu. Hundarna ”behöver” inte följa med på allt, särskilt inte när de får träna ordentligt, då är det bara bra om de får vila och smälta mellan träningspassen. (Ja, jag har läst min Oliver Kirally!)

Istället fick Delfi följa med mig ut och plocka blåbär – där flög tre timmar iväg på ett bräde. Eftersom det ännu är lite tidigt på säsongen har de små blå hunnit mogna olika på en och samma buske. Det går inte att bara länsa buske efter buske, utan man får välja ut de stora. Morgonsol. Min lilla teori är att det gäller att plocka där som bären får morgonsol – de får sol på sig medan de ännu åtnjuter nattens fukt. Uppe på små kullar och runt träd växer de allra bäst – där kommer solen åt dem. Det blev ändå till att välja ut de största bären, men till slut fick jag mina två liter hem och in i frysen. Vintervitaminer!

Nu var det Femmas tur igen. Vi drog ner till sjön och till vår bästa badvik. Det var väl i kallaste laget för mig, men vi simmade ihop och vi tränade även lite vattenmarkeringar med olika typer av igångar i vattnet.

På vägen hem körde vi lite roliga sökövningar i skogen och plockade in två ganska långa dirigeringar som jag kastat ut (som Femma fick se) på vägen till sjön.

Vi har fått nya grannar vid den där ängen och de har ett stort inglasat rum som vetter ut mot ängen. De har nog inte riktigt vant sig – än – vid att jag ”håller på” med mina hundar på ängarna. De är lite nyfikna på vad vi sysslar med. Så häromdagen när jag hade kastat ut en boll och skulle skicka Femna på den, så hade Femma lite svårt att fokusera på kastpunkten, eftersom vi snett framför oss hade någon som rörde sig bakom en stor glasvägg. Lite störning 🙂 Och den som följt mig länge vet vad jag tycker om publik när jag tränar hund: I love it! I Lux tränade jag ofta och gärna i stora parker med lagom mycket störning – och publik. Igår hämtade vi däremot ett par dirigeringar åt andra hållet, med huset/publiken (man kan ju låtsas att de är superintresserade…) i ryggen. Särskilt när det går så bra önskar jag i alla fall att det var någon som såg…

Det perfekta vädret utnyttjades slutligen för gräsklippning, grillning och altanhäng. Jag njuter lite extra nu när ”alla” är på semester och det är mindre gång-, cykel- och biltrafik förbi mitt hus, både av de få som bor här och av andra som också vill njuta av den fina skogen och – framför allt – sjön. Det är som att den lilla (mycket lilla) baksidan med att bo mitt i ett paradis, den försvinner under de här sommarveckorna.

Jag behöver inte lämna det här paradiset, i synnerhet inte nu.

Igår kväll var i och för sig sval, men tillräckligt fin för att jag skulle vilja sitta ute på altanen och njuta av tystnaden och utsikten över ängarna – och känslan av eufori. Den känslan som var det sista jag förnam innan jag somnade med näsan mot Femmas nacke och, om inte det allra första, så närapå det första jag tänkte på när jag vaknade idag.

Det trista med att vara ensam – riktigt ensam – är att inte ha någon att dela den glädjen – euforin, var det! – med. Vad har jag, mer än en blogg, och kommer någon som läser ens känna den minsta glädje över det jag skriver? Jag låter bli att svara på den frågan. Men! Det är min blogg och jag gråter om jag vill och jag uttrycker min eufori om jag vill.

För igår var hon en stjärna, min lilla Femma. Hon är alltid en högt älskad hund, precis som Delfi. Men igår var hon inte bara älskad, utan hon var tamejfan bäst i hela världen. Jag var inte så dum, jag heller, faktiskt, för vi kom över en hög tröskel tillsammans. Hon gjorde grovjobbet, det var hon som hade tröskeln framför sig, men jag var där och stöttade precis lagom för att hon skulle ta sig över och landa på fötterna/tassarna på andra sidan.

Bakgrund: Förra sommaren blev Femma stucken  av en geting precis när vi hämtade träningsvilt – där började hennes fobi för getingar och under en period ville hon inte heller ha med vilt att göra…! I synnerhet inte trut, som hon fick i uppgift att apportera precis efter att det hade hänt – utan att jag hade lagt märke till det – men det färgade även av sig på resten av viltet.

Hon hade inga som helst problem med något vilt före den där händelsen, och det var i alla fall skönt att veta. Hon hade också vid ett kurstillfälle under sommaren visat sig kunna ta duva (men inte and), men hon hade svårt att leverera den till mig, så hon hade helt uppenbart kopplat ihop mig också i den där kedjan: matte-vilt-geting-ont! Under en period efter detta var jag riktigt rädd själv för att ta fram vilt och träna med det – jag visste att jag skulle behöva övertala Femma att vilt inte är farligt, men hur? Särskilt som jag själv också fanns med i ekvationen…

Så småningom hittade jag verktygen – jag hade haft dem, men utvecklat dem efterhand och kunde ta med dem ut i skogen med ett par-tre vilt i taget. När jag väl provade på det sättet gick det förvånansvärt snabbt. Hon plockade snart in sök med alla sorters vilt, och apporterade dem även i vatten.

Då var vi redan en bra bit in i oktober – och bara några dagar senare bestämde Femma att badsäsongen var över. Jag försökte då övertyga henne om att den inte var slut – jag hade nämligen anmält henne till ett b-prov och såg ju hur Piaf och Delfi fortfarande badade under varje promenad… Men Femma hade bestämt sig och nu var matte bara dum i huvudet som försökte få lilla labbeflickan att ändra sig.

Det märkte jag när årets badsäsong började. Det har jag skrivit om i tidigare inlägg; det var det där med igångarna i vattnet.

Alltså har vi badat, Femma och jag. Hon har fått bestämma själv om och när hon ska bada och hon har självklart fått gå upp när hon velat – men jag har även lagt in lite väl avvägd övertalning också.

Viltet har legat och väntat i frysen fram tills nu för några dagar sedan, och Femmas reaktion när jag plockade fram det var inte särskilt upplyftande – hon verkade ha glömt att hon hade kommit över den tröskeln redan… Kvällen innan det var dags för träningen med vilt fick Femma därför ta in ett stort sök med fjäderförsedda dummies, och det var i alla fall upplyftande! Swisch-swisch, bara, så var allt inne!

Så när vi tog med oss viltet ut i skogen nästa morgon var det med en bra känsla, särskilt som Femma skuttade glatt runt mina fötter. Ett vilt fick jag truga henne lite för att ta, men det gick snabbt över. Jag lade ut ett stort sök medan hon väntade bakom ett buskage, och sedan hämtade hon in det i flygande fläng. Den sista, en liten, liten rapphöna som hamnat i tätt blåbärsris, fick hon jobba lite för att få in, men det var bara nyttigt, eftersom hon inte gav sig utan fick hem den.

Men… jag hade visst glömt (”glömt”??) att tina en trut… Ingen ro innan vi kan bocka av truten! Igår hade vi alltså även en trut med oss ut, och planen var att – om det kändes bra – även apportera vilt i vatten. Attityden var återigen positiv runt mina fötter när vi gick mot dagens träningsplats, men när jag plockade fram truten gick den positiva attityden över i ”åh nej, inte den fula pippin…”. Nu var det dags för min stora prövning – nu gällde det för mig att pusha lagom mycket. Precis som jag tränat vid vattnet fick jag sätta in den väl avvägda övertalningen som får henne att vilja, våga – vinna! Och vann, det gjorde hon. Hon övervann den negativa känslan för truten, och inför mina ögon övergick känslan till stolthet när hon fick bära den, springa med den, leverera den…

Eftersom Femma älskar de stora söken lade jag strax ut ett stort sök – antalet vilt var bara fem, och området var stort, och närmast i söket låg – tadaaa! – truten.

Ojoj, vad Femma ville kasta sig ut i söket, och första viltet som hon tog in var: truten. Därmed var hon över den tröskeln.

Vi knatade ner till vattnet; nu återstod den där tröskeln, också. Jag körde ett par apporteringar från vattenbrynet, men innan vi var klara hade Femma apporterat både and och trut i vattnet – utan något trugande från mig – och levererat dem fint i hand! Halleluja!

På vägen mot bilen träffade jag ett par som också var där och tränade hund, och när de frågade hur det hade gått svarade jag ”jodå, jag är nöjd”. Haha, var inte det dagens underdrift!