Jag såg dem live för första gången 2017, och det var fantastiskt. Nu fick jag se dem igen – och det var magiskt. Coldplays konserter är en upplevelse som helt enkelt inte liknar någon annan.

Jag var där den första av de fyra – fyra! – kvällar som Coldplay skulle spela i Göteborg. Vädret var perfekt – och det var ljummet även mitt i natten. Kvällen blev också smått (musik)historisk, då Coldplay kopplade upp sig på direktlinje till Elton Johns allra sista konsert, som hölls i Stockholm, och Chris Martin gav Sir Elton ett fint och hjärtligt tack-tal, som avslutades med ett stort jubel från hela Ullevi. Ännu en upplevelse!

Coldplay hyllar Elton John (inte filmat av mig)

Jag satt på läktaren – i alla fall satt jag fram till de första ackorden på den första låten hördes, för då kastade sig alla upp från sätena, och så stod/dansade vi resten av konserten. Den sortens publik gillar jag!

Och lättroad som jag är skrattar jag läppen av mig när Chris lurar publiken i A sky full of stars… Jag erkänner: jag blev grundlurad och befann mig mitt i ett hopp rakt upp i luften när musiken stannade – och det trots att jag hade sett hela konserten – med samma lureri – på youtube… då visste jag ju inte att de gjorde den grejen under varje konsert *försvarar jag mig med*. Eftersom vi blev ombedda att inte filma under resten av låten, så gjorde jag naturligtvis inte det – och det bär mig egentligen emot att ens lägga ut länken… Men det är ju så himla kul: ”Wait, wait, I have an idea…” Fnissar varje gång – lättroad, som sagt.

A Sky Full of Stars

Annars bestod upplevelsen i Coldplays catchiga musik i kombination med de blinkande armbanden och inte minst Chris Martins härliga samspel med publiken.

Viva la vida (slutet)

Fix you

Så jag fick inte nog av en kväll, utan åkte in till Ullevi även kvällen därpå och satt utanför och diggade. Det var riktigt trevligt, det med! Typiskt nog kom jag inte i samspråk med någon svensk… men däremot med ett äkta par från Alicante som kommit till Göteborg enkom för Coldplay – de hade också varit inne på Ullevi kvällen innan och kramade ut det sista av upplevelsen. De var minst lika stora Coldplay-fans som jag och vi sitt-dansade loss där utanför Ullevi.

Även denna kväll var det fantastiskt väder och ljummet. Värre var det nästa konsertkväll, som var två kvällar senare. Jag hade bokat en biljett, denna gång ute på plan, för att kunna dansa mer. Men ”säljaren kunde inte leverera” – eller ville inte, är min gissning, då priset gått upp till det dubbla på säljsajten… Så jag fick biljetter uppe på läktaren igen, men när den dagen kom gjorde det inget – för det regnade nästan hela kvällen, och uppe på läktaren satt vi under tak. Nananana…

Med den mörkare himlen gjorde sig ljus-showen inklusive de blinkande armbanden ännu bättre.

I övrigt var det ännu en fantastisk konsert-kväll, men medan jag gick iväg mot Centralstationen till tonerna av Biutiful och sedan ljudet av det stora fyrverkeriet som avslutar varje konsert, kände jag mig ändå nöjd för den här gången.

För några veckor sedan drog jag på mig ett par gamla promenadkängor som jag inte använt på ett bra tag, gick en lång promenad med dem – och fick skoskav från helv—t, rent ut sagt. Tror aldrig jag haft ett så stort och djup skoskav någonsin, och ändå kunde jag ”såklart” inte avstå mina dagliga promenader, utan klistrade på compeed och fortsatte som ingenting (bortsett från smärtan, då). Det blev det inte bättre av. Så det fick bli mindre promenader, lite simning istället – och sandaler, dvs. slip-ins för de korta promenader som ändå blev av fram till hyfsad läkning.

Det var inte bara hud som skulle läka, utan även nerver som blivit hyperkänsliga för tryck. Usch, hur kunde jag misshandla mina fötter så? Ett sketet skoskav gav mig en inblick i att vara rörelsehindrad, inte kul.

En sak blev väldigt tydlig under den perioden, ca 10 dagar, som all träning med skor bara var att fet-glömma. Jag var inte det minsta ledsen över att inte kunna springa mina löprundor här hemma. Nu Hade jag snarare en giltig ursäkta att ens slippa fundera på om jag skulle, eller inte. Men jag var skitsur över att inte kunna delta på gruppträningen på gymmet. Jag missade först mitt absoluta favoritpass, sedan ett par andra roliga pass, sedan favoritpasset igen… Och jag hade varit ännu surare om jag hade vetat det jag fick veta när jag väl kunde börja delta igen: Att det då var sista tillfället före sommaruppehållet för just detta och flera andra av mina bästa pass. Grrrrr!

Så gick det till när jag insåg att den träning jag verkligen vill hålla på med, det är den på gymmet. Jag träffar trevliga människor där, folk som är glada och som frågar om man kommer nästa gång. Jag gillar att röra kroppen till musik och det får mig att ta i lite extra – men ändå har jag kul hela tiden.

Så nu utnyttjar jag sommaruppehållet för mina vanliga pass – till att utforska andra träningsformer på gymmet. För första gången har jag provat på ett styrkepass där vi bl.a. lyfter skivstänger, och för första gången har jag varit med på ett spinningpass – eller kort och gott ”cykel”, som det heter hos Nordic Wellness. Tanken var att kunna gå på virtuella cykelpass, men jag började med att gå ett pass med instruktör, vilket var väldig bra för att få tips på inställningar på cykeln och annat som är bra att veta. Skulle också tro att jag tar ut mig mer på ett pass med instruktör, så det blir nog fler sådana pass också. Men de virtuella passen är bra att ha som reserv.

Kanske ger jag mig ut på ett löp-pass igen, men nu när regnet står som spön i backen känns det riktigt bra att jag hittat en helt annan motionsform, som jag inte heller kommer att behöva lägga ner när vintern kommer. En motionsform som jag verkligen gillar och ser fram emot att utöva, och som inte bara känns bra efteråt.

När Springsteen senast var i Göteborg, 2016, var jag också där och såg honom på Ullevi. Pappa bodde hemma – utan hemtjänst – och skjutsade mig in till centrala stan och hämtade mig även efteråt. Han var alltid grym på att köra och hitta inne i stan, och drog sig aldrig för att köra. Han var alltid den som ställde upp och körde ”alla” hit och dit. Så även den gången, även mitt i natten. Bara ett exempel på hur snäll han var – och fortfarande är.

Han förtjänar verkligen att få bli väl omhändertagen, vilket han blir där han bor nu. Äntligen! Han får tre mål mat om dagen, fika, får sina kläder bytta och tvättade dagligen, omges av personal som har förståelse för hans demens och har som grädde på moset sällskap och spelar kort med en nyfunnen vän hela dagarna.

Pappa har också mycket färre olika personal omkring sig, vilket ger honom väldigt mycket större trygghet. Jag ser på hela honom att han är gladare och att han mår bra nu. Eller i alla fall bättre än ”hyfsat”, som han alltid svarat när man frågat hur han mår.

Inom kommun- och omvårdnadsverksamhet pratas det mycket om att anhörigperspektivet alltid ska beaktas. Hittills har jag fnyst åt det. Vilket skämt! Men nu, däremot, nu kan vi snacka anhörigperspektiv.

Jag behöver inte längre hålla koll på att han får mat (…) och får sina kläder bytta och tvättade ens en gång i veckan. Behöver inte göra veckoinköp, laga mat och skriva veckomenyer. Behöver inte skriva lappar till personalen… alla dessa lappar! Behöver inte ringa någon oengagerad enhetschef om att smutsiga kläder hängts upp i torkskåpet (istället för att tvätta dem först), att kateterpåsar fulla med urin slängts i soporna, att pappa inte fått kaffe på flera dagar, att han inte ens fått den dagliga medicinska omvårdnad som delegerats till hemtjänstpersonalen (trots signeringslistor). Jag behöver inte förklara för personal vad demens innebär; att det exv. inte är lämpligt att begära att den personen ska fatta en massa beslut åt dig, att det inte är en rolig lek att se om en dement person kommer ihåg ditt namn – och gärna då när du har ansiktsmask på dig! Behöver inte förklara för Hemsjukvården att pappa givetvis ska ha covidspruta trots att han tackat nej, då han högst troligt inte vare sig hört (på telefon!) eller förstått vad de frågade om. Jag behöver inte upptäcka stora blaffor av vätskande, obehandlad hudexem och sedan vara den som ringer och påminner sjuksköterskan om att sätta in behandling och följa upp. Som sagt, NU kan vi börja tala om anhörigperspektiv.

Huvudsaken är i alla fall att pappa har det bra nu, som sig bör, och det är så fint att se honom vara upptagen med kortspel så gott som varje gång jag kommer dit – och varje gång jag går… om det nu inte är dags för mat eller fika.

Dessutom – och tänk om det vore så att personer som arbetar med demens och äldrevård kunde se detta – så har allt kortspelande, och säkert det sociala samspelet som pappa får på köpet, gett tydligt resultat på inte bara hans mående, utan även hans mentala kapacitet. Och hur vet en liten dotter det? Jo, därför att vi utöver att spela UNO även har lagt patiens, och jag har kunnat följa utvecklingen från den tiden då han satt vid köksbordet därhemma och lade patiens helt själv, till perioder då han helt glömt hur man gör och jag har fått lägga upp korten och ge honom massor med ledtrådar, till att han nu igen lägger sin egen patiens (dock bara när jag är med och kan stötta) och behöver väldigt lite ledtrådar. Jag märker också skillnad på hur uppmärksam han är och hur snabbt han ser lösningar. Ett tag kunde han exv. inte se en svart sexa och lista ut att det ligger en röd sjua under, eller se bara en liten bit av ett kort och veta vad det är – det gör han däremot i stor utsträckning nu. Och han har lite bättre koll på de olika kört han nyss sett på bordet.

Jag vet att detta inte påverkar hans demens, den har sin gång ändå, men jag är samtidigt övertygad om att detta är ett tecken på hans mentala kapacitet – och det ger honom självförtroende att klara av att lägga patiensen. Det är härligt att se dels glädjen när patiensen går ut, dels jävlar-anamman när den inte gör det och vi börjar om på en ny.

Till saken hör också att vi egentligen inte varit en kortspelande familj. Pappa satt däremot mycket vid sin dator och började på det sättet spela Harpan, som ju är detsamma som virtuell patiens. När han inte längre klarade av att hantera datorn köpte min syster en kortlek, och på den vägen är det. När hans syn blev sämre köpte jag kortlekar med större symboler – det finns även kort som är dubbelt så stora. För att hitta dessa på nätet googlar man på hjälpmedel. Det intressanta är att ju piggare han är mentalt, desto lättare ”ser” han också korten – jag antar att han får lättare att associera det lilla han ser med vilket kort det är.

En demenssjuksköterska som jag har varit i kontakt med (bland annat när jag ville fråga henne om det där med att gissa namn och begära beslut) vet jag har börjat sprida pappas kortspelande exempel bland sina kolleger, vilket gläder mig.

När jag vid gårdagens besök hos pappa frågade hur han mår svarade han: Jättebra!

Efter att Femma och jag var på SGL:s senaste mocktrials i Ulkeröd har den infunnit sig igen: glädjen i att träna hund! Riktigt fascinerande, faktiskt, vilken skillnad det gör att få den där extra inspirationen och kicken av att se sin hund i skarpt läge. Att se vad hon klarar – och inte.

Nu har vi gått tillbaka till mossarna där vi hade så kul träning förra våren – med svåra markeringar och kluriga blinds. Jag har klandrat mig själv mycket för att vara hopplöst dålig på att markera själv, men den här träningen tvingar mig att träna på just det, för om bollen sjunkit ner i våtmarken gäller det verkligen att jag åtminstone vet vilket område min hund ska leta i så att jag kan hjälpa till vid behov. För man vill ju inte gå hem med en boll mindre – skräpa ner och allt det där.

Tyvärr lockar det fortfarande inte att vara med på gruppträning – eller ens kurser – på grund av anledningar, som min favoritbloggare (Cornucopia.se) brukar skriva. Men jag är i alla fall glad att lusten att träna kommit tillbaka, för det ska banne mig vara roligt att träna hund, annars kan det kvitta!

Det finns väl få saker som är så frustrerande som att precis ha kommit igång med sin träning – löpningen, i mitt fall – och behöva pausa den pga skador eller liknande.

Jag har ända sedan jag började löpträna försökt vara noga med att inte pressa kroppen för mycket, just för att undvika skador. Har man tendens till allt-eller-inget-tänk vill man absolut inte hamna i de där påtvingade pauserna. I efterhand kan jag väl ändå erkänna att jag pressade på lite i mesta laget förra säsongen – eftersom jag ofta hade lite ont än här, än där, men sprang ändå.

Men nu efter de senaste löprundorna – med de branta backarna – har jag fått lite mer ont, och jag kan konstatera att det är höftböjaren. Dr. Google säger att löpare ofta får ont i höftböjaren, särskilt om man springer utan att träna upp bålstyrkan tillräckligt. Touché!

Förra säsongen var jag jätteduktig på att träna med Sofia på TV och även göra mina egna bålstyrke-övningar nästan varje dag. Det är dåligt med det nu, när jag istället går till gymmet (då och då) och även kör gruppträning (då och då). Kunde jag inte få slippa den trôkiga hemmaträningen då…? Tydligen inte.

Allt stämde: Delfi är fri från hälta (sedan flera veckor) och hänger med på allt, vackert väder och precis lagoma 20 grader – plus att det var några dagar kvar till den 15 maj, då hundförbud börjar gälla på större delen av stranden i Falkenberg. Alltså fick det bli en utflykt till Skrea strand – men att hänga på stranden en hel dag blir för tråkigt, och jag har länge – länge! – velat besöka Åkulla bokskogar, så vi klämde in det också.

Inte trodde väl jag att jag någonsin skulle sakna bokskogar – i Luxemburg var det typ allt vi hade, och visst kunde jag se skönheten i dem, men det var också lite enformigt och tråkigt. Jag längtade ju efter den svenska blandskogen med blåbärsris och svamp, knöggliga stigar och gott om gamla stubbar och sly som inte för den skull är stickigt (björnbärsris fanns det gott om). Men visst, bokskogarna har ändå sin charm, och jag har flera gånger åkt förbi skylten in till Åkulla bokskogar och tänkt att jag måste dit någon dag. Nu var det dags!

Jag tog inte motorvägen, utan de små vägarna hela vägen dit – det blev lite längre, men så mycket vackrare och behagligare väg. Särskilt som turistsäsongen inte börjat, för vissa vägar som gps:en förde in mig på var förvisso välskötta, men verkligen smala – och alltför mycket möten skulle jag inte vilja ha där. På något ställe fick jag möte med en stor lastbil, men just där fanns en garageuppfart att backa in på för att släppa förbi åbäket. Och precis när jag svängt in på parkeringen vid Hiaklitten kom en traktor med släp dundrandes – den hade jag inte heller velat möta på den vägen.

Men vackert var det, som sagt, och tajmingen kändes helt perfekt, för hur vackert är det inte just nu, när lövträdens blad precis slagit ut…

Jag hade valt Hiaklitten och Skogsbostigen, som beskrivs som Åkullas mest utmanande led.

Perfekt. Nu visste ju inte jag att den skulle vara ”utmanande” i den mån att nästa steg hade kallats ”bergsklättring”… mer eller mindre. Direkt från parkeringen gick det brant uppför, men redan där gick vi i den vackra bokskogen – och man belönades också snabbt med den här utsikten:

Promenaden var bara 5,4 km, men det kändes ganska lagom, med tanke på att vi fick gå brant uppför och nerför fem olika kullar. Perfekt nog kunde hundarna dricka och bada i bäckar när vi kom ner i dalen.

Nöjda med promenaden lät jag gps:en lotsa oss genom den så vackra halländska landsbygden ner mot Falkenberg. Dags för playan!

Det var flera år sedan, känns det som, som vi var på Skrea och kunde gå längs hela stranden. Jag tycker det är så lyxigt att kunna gå längs – eller rent av i – vattnet med hundarna och se den vidsträckta stranden framför sig. Men då ska det också vara skön temperatur, men inte heller för varmt (för hundarna), och inte för blåsigt (sand i ögonen), heller…

Vi tog vår strandpromenad först, och därefter installerade vi oss på en sanddyn där vi hade utsikt över stranden och hade vårt lugna strandhäng under eftermiddagen. Badade gjorde vi också – och förvånansvärt nog var vattentemperaturen såpass att även jag badade…!

Det hann bli kväll innan vi åkte hemåt igen. We’ll be back!

Hundvärlds-bubblan har känts väldigt avlägsen de senaste månaderna, av olika skäl.

På vissa – eller ja, faktiskt: många – håll talas det väldigt ofta om att man måste vara ute och träna hund i alla väder, om man nu vill vara en bra hundtränare. Och det vill man ju. Men man vill inte heller vara en taskig hundtränare.

Hundträningssäsongen avslutades i höstas med att Femma drog på sig en envis urinvägsinfektion efter en lång kursdag i kallt och blött väder. Så vi har pausat träningen hela vintern och nästan hela den långa kalla våren också. När våren tjuvstartade lite i början av mars gav vi oss ut på fälten här hemma. Det kändes kul, men träningslusten dog igen när kylan tog över igen.

Sedan blev det ett pass i mitten av april och ett i början av maj. Båda passen var hyfsat välplanerade, varierande, utmanande och framför allt väldigt lustfyllda för både Femma och mig. Bra träning – även om det bara var hon och jag på ”våra” fält här hemma.

Så är då frågan om man får lov att träna så lite – och ändå anmäla till tävling… Jag valde att göra det, just eftersom vi inte varit ute på någon enda gruppträning i år, och det finns många mer eller mindre goda skäl till det, utifrån våra erfarenheter från förra året. Men jag – vi – behöver samtidigt komma ut någon gång och bli utmanade. Se vad vi kan och inte kan. Alla är skitduktiga ”hemma i köket”.

Visst kan vi väl fortsätta att bara träna här hemmavid, eftersom vi trivs med det, men jag behöver i alla fall få inspirationen och kicken i baken som det ger att komma ut och pröva i skarpt läge. Måste man springa på kurser och gruppträningar för att kunna göra någonting över huvudtaget? En fråga att fundera på.

Jag anmälde oss till ett SSRK-WT, men där kom vi inte med. Sedan anmälde jag till ett Mocktrial (novice) med SGL (Swedish Gundog League), och det såg jag verkligen fram emot att vara med på igen – det var nästan ett år sedan sist, och den gången var Femma tyst, men olydig redan på andra apporten… Gången dessförinnan pep hon ut sig, men gången dessförinnan åkte vi inte ut förrän på sjätte apporten, och den utåkningen skyller jag skamlöst på en rejält svår uppgift plus att nog bpde Femma och jag var mentalt trötta vid det laget. Så det är i alla fall spännande att se vad som händer…!

Helgens mocktrial var i Ulkeröd, och på lördagens tävling i novice class var Femma tyst och fin – och plockade in sina apporter riktigt bra. Hon fick inte en enda enkel markeringsapport, utan behövde min styrning på alla, men vi jobbade ihop. (Mitt minne svek mig, visst. Femma fick faktiskt en väldigt simpel markering ute på fältet – men när hon stack iväg på den stack även hunden bredvid oss iväg, och dess ägare blev tvungen att rya för att stoppa hunden. Detta händer oss alltför ofta, och är en av anledningarna till att jag undviker gruppträningar numera… Så nu kom Femma tillbaks till mig – och jag fick lov att skicka om henne – och då blev det lite styrning även på denna simpla apport.)

Med sju inplockade apporter var vi med ända till slutet, och vi hamnade på tredje plats av femton startande ekipage.

Gissa om jag var nöjd! Framför allt med att Femma var tyst. Sedan gick jag och efteranmälde oss till söndagens open-tävling också – jag såg det som ett studiebesök, och så blev det också, då Femma nog var trött i kolan efter lördagen och åkte ut på första apporten. Det var inte heller någon enkel apport, men ändå: när nästa hund som var betydligt mer erfaren – och tränad! – skickades på samma apport, så såg det väldigt enkelt ut. Målbild! Sedan fick vi fortsätta gå i galleriet och se andra ekipage göra snygga arbeten.

Hur som helst är dessa mocktrials i SGL:s regi otroligt trevliga och välarrangerade. En ren fröjd, faktiskt, och väldigt inspirerande. Precis vad jag behövde.

Ja, det blir ännu ett inlägg om löpning – för det finns konditionsmässigt inget värre och bättre än löpning, enligt mig.

Två månader gick mellan vintersäsongens sista löp-pass och vårsäsongens första. Däremellan hade jag haft mycket att skylla på – som snö och kyla – och ju mer tiden gick, desto mer drog jag mig för att börja igen, för jag visste hur tungt det skulle bli i början. Jag hade börjat märka att kroppen plufsat till sig – och hur konditionen skulle vara vågade jag inte ens tänka på. Men jag visste att det inte skulle bli bättre ju längre jag väntade.

Eftersom jag hade avslutat vintersäsongen med att springa rundan med de långa backarna – som jag tidigare sprungit uppför, vilket jag inte klarade längre – så var det också där jag ville börja. Ganska lagom med 6 km, och tack vare uppförsbackarna blir det inbygd intervallträning.

Och första passet var verkligen tungt – det var inte bara i uppförsbackarna jag fick gå istället för springa… Men jag hade äntligen gett mig ut igen – en klapp på axeln till mig för det! Andra passet – där fick jag gå i de två långa uppförsbackarna. Jag räknade stegen, och det blev totalt 300 steg av 6 km som jag gick. Helt okej – klapp på axeln igen. Tredje passet – jag sprang/lufsade uppför hela den första uppförsbacke, men gick uppför den andra – 150 steg. Fjärde passet gick jag bara i den brantaste delen av andra backen, 50 steg.

Och nu börjar det faktiskt kännas riktigt kul att springa igen. Jag påminns om varför det kändes så himla kul när jag började springa förra våren: de snabba framstegen när man väl börjar från en låg konditionsnivå, och jag tror det är vad som funkar som den bästa motivationen för mig: om jag ger mig ut på det här passet kommer nästa pass att bli desto lättare (än om jag låter bli det här passet). Det känns faktiskt amazing, och jag tappade den där känslan sedan, i all teknik-, grupp- och intervallträning.

Jag har valt att inte träna med någon grupp den här våren, just för att hitta tillbaka till löparglädjen jag kände när jag sprang själv (!). För när jag hittar den, då finns det bannemej inget bättre än löpningen, när det gäller att få mig att känna mig hurtig, duktig, hälsosam. Det spelar ingen roll att jag tar ut mig ordentligt på gymmet och i workouten – det är nada mot hur jobbig löpningen är (för mig).

Gymmet och workouten har fått stå tillbaka lite under dessa tio dagar, eftersom kroppen behövde få sin vila mellan de jobbiga löp-passen. Men i kväll blir det belöning i form av Dance interval – med helt ny koreografi, så kul!

”Ni är ju galna!” tänker jag då och då när jag läser musikjournalisten Mark Beaumonts bok om MUSE, Out of this world: The story of MUSE – och så skrattar jag gott.

Efter att ha läst boken The gates of Europe om Ukrainas historia, som var relativt tungläst (i synnerhet den första halvan av boken som behandlade tiden fram till den industriella revolutionen), så kastade jag mig över belöningen som redan var lånad och klar.

Jag upptäckte MUSE sent – pinsamt sent, inser jag när jag läser boken. För de var ju inte bara stora, utan enorma långt innan jag noterade deras namn för första gången.

Det var 2006. Jag hade hört deras megahit Starlight och skulle i vanlig ordning (…) upplysa världen… men någon som jag hade mycket kontakt med på hundforumet (vad annars…) jag hängde på mycket då, uppmanade mig att kolla upp deras tidigare album. Sagt och gjort!

Vid nästa besök i skivaffären hade jag bestämt mig för att köpa en cd med dessa MUSE, och på franska Fnac kunde man ju lyssna igenom hela album innan man köpte dem, så jag hämtade tre (!) cd-skivor som MUSE hade gett ut. Jag köpte inte ett album, utan två, och då valde jag högst motvilligt bort det äldsta av dem. (Det köpte jag några år senare.)

Som jag älskat deras musik sedan dess! Under deras Europaturné 2007 fick jag se dem live i Luxemburg. Biljettsläppet hade jag såklart missat, eftersom jag inte hade upptäckt dem ännu då – men fick köpa biljett av en luxemburgare.

Om jag var i sjunde himlen när jag såg dem första gången var det nog ändå inget mot vad jag var ett par år senare, när jag fick se MUSE live igen, denna gång i Amnéville, Frankrike (även denna gång bara någon halvtimme hemifrån – hur mycket tur kan man ha!?) . Nu var de ännu större, liksom arenan, efter bl.a. ännu en megahit med Uprising. Jag lyckades efter många om och men köpa min biljett på någon nät-sajt, och leveransen var minst sagt strulig, så det var bara någon dag före konserten som biljetten levererades till mig med bud…! Men konserten var ju helt fantastisk, såklart, musikupplevelsen enorm.

Med den här boken har jag fått så många förklaringar till de olika texterna, inte minst de politiska. Jag brukade diskutera dem med min vän som var mycket mer politiskt intresserad – och insatt – än jag. Han var väl inte helsåld på MUSEs musik, men gillade texterna (för mig var det precis tvärtom)… så det krämades mycket MUSE i bilen.

Vad jag inte var så förtjust i var deras anti-amerikanska texter och snack om revolution. Jag blev också besviken nu härförleden (när jag botaniserade bland alla deras live-klipp som ligger ute) då jag såg att de uppträdde i Moskva 2015, året efter annekteringen av Krim. Onödigt, kan jag tycka.

Så var står de nu i Ukraina-frågan? Min lättnad var total när jag såg Matt Bellamys Instagram-inlägg från våren 2022, där han klädd i blå-gult uttalar sitt fulla stöd för det ukrainska folket. Fattas bara. Fattas bara.

Boken berättar också många härliga anekdoter från MUSEs omfattade turnéliv – en del av det som berättas kan man lätt söka upp och se med egna ögon på Youtube – det blir ofta några extra garv. Det spelar ingen roll att det ligger en del magiska svampar och alkohol bakom, det är sjukt kul ändå.

Och imponerande. Attans i min låda vilken talang dessa killar besitter. Nog för att jag var medveten om att de – tre gånger – utsetts till världens bästa liveband, Dominic anses av många (betydligt mer musikkunniga än jag) vara en av världens bästa trummisar – och att de i mina amatöröron låtit helt fantastiska från första början. Men Matt är dessutom faktiskt så duktig pianist att de 30-talet radiosymfoniker och 80-talet körsångare som bjudits in att medverka vid inspelningen av MUSEs tredje album blev imponerade. Symfonikerna hade kommit med inställningen att de egentligen var lite för fina, men visst kunde de spela med ett rockband som betalade för det… Men de tappade hakan när de fick höra Matt spela piano – han kan nämligen inte bara spela elgitarr som en gud, utan är även sjukt duktig på klassiskt piano.

Kort sagt: Det var en riktigt bra belöning att läsa den här boken.