i skogen när man rör sig utanför stigarna… När jag lät hundarna – även Delfi – busa och springa igår eftermiddag sökte vi oss till den mjuka lövtäckta marken utanför stigarna. Plötsligt hittade Piaf något vid ett träd. Jag avfärdade det förts som en stor gummibit… men när jag gick närmare visade det sig vara något helt annat.
Lill-flickans hälta har hållit sig borta idag, så efter att hon knappt fått någon motion alls idag fick hon lov att busa loss på sena eftermiddagen. Det var mycket energi som skulle evakueras där, ojoj…
Två rediga pass med fotgående blev det idag, för båda hundarna. Piafs fotgående, som ju varit lite för långt ifrån mig, har verkligen blivit så mycket bättre av den träning vi lagt ner. Under några år lät jag det ju vara, det var ju dumt…? Men nu när jag vill få Piaf att gå närmare mitt ben får jag också verkligen skärpa mig och se till att inte snubbla. När Piaf var liten var jag så mån att lära henne går långsamt fot, att vi alltid smög fram – det visar sig fortfarande i att hon har svårt att gå snabbt i fotkommando, men vi jobbar på det också – med lite sättanden och inkallningar till sidan ”i farten”…
Nu vet jag hur bra jag vill att fotgåendet ska vara: så bra att jag inte behöver titta ner titt som tätt för att se var hunden är, så bra att jag inte ska behöva låta som en ”symaskin”, som en tränare sa (”här”, ”sida”, ”nä”, ”såja” *smackljud*, ”här”…), så bra att det inte gör något att en ficka på en pickup-väst gör att jag inte ser hunden… Tror vi har lite att jobba på, men vad gör det 🙂
Efter på tok för långa promenader den gångna helgen har Delfi haltat. Det började på eftermiddagen i söndags, så den eftermiddagen fick endast Piaf träna, medan Delfi mest fick sitta och titta på – inte helt fel för henne, det heller. Piaf fick träna dirigeringar mot pinnarna och lite närsök. Igår fick de nedkortade promenader och lite närsöksträning, men tydligen ropade jag hej för tidigt, för Delfi fick tillbaka sin hälta på eftermiddagen 😦
Idag har det därför bara blivit minimala promenader, men däremot lite fotträning bort från, till, runt och över några utslängda dummies. Svårt för mina tjejer, men vem vill inte tjäna lite godis? På så sätt blev det inte heller några längre sträckor för Halta Hunden, däremot krävde det koncentration.
Ja, ursäkta den märkliga rubriken, men ända sedan i juldagarna har jag tänkt beställa lite julklappar till mig och hundarna från någon tysk internetbutik. Men det finns ju så många! Och så mycket! Jag blev helt enkelt tvungen att låta besluten mogna lite… Men när Vovven Vanna fick en fasandummy kunde jag inte hålla mig längre… VILL HA!
Till slut beställde jag på dogs-sport-shop.de
Idag kom då äntligen våra julklappar… Den som väntar på något gott… – eller vad sägs:
1. Fasandummy (något så när värdigt viltsubstitut)
2. Tyganka
3. 2 standard-dummies, 500g
4. 2 mini-dummies med kaninpäls
5. 2 tennisbollar med kaninpäls
6. överdrag för standard-dummies (ska göra dummiesarna markeringsvänligare)
Utöver fasandummyn, den fina, så tror jag mest på tygankan. Det var den – och allehanda mer plastiga alternativ till den – som till stor del är skyldig(a) till att julklappsbeställningen blev så försenad. Vilken av alla låtsasankor kunde tänkas vara det bästa substitutet för en äkta anka? Av rädsla för att plastankorna skulle vara i hårdplast så fick det bli tygvarianten, och jag är positivt överraskad över hur hårt stoppad den är – inte alls likt något gosedjur som hunden vill börja tugga i och slänga med. Delfi har fått testa den, och jag tror den kommer att tjäna sitt syfte – att lära henne ta ett bra grepp om den otympliga ankan.
Och så måste jag säga några ord om dubbelmoral. MIN dubbelmoral. Jag är den där klädkunden som blir smått rabiat när jag får syn på äkta päls på kragar och annat i klädbutikerna. Och så köper jag kanindummies till mina hundar. Ja, jag ville bara säga det: jag har noterat det, jag skäms som jag borde – och har inget alls att säga till mitt försvar…
Idag tog vi den fina rundan där vi passerar några bra ställen för markeringar. Piaf fick bära bollkastaren (hedersuppdrag).
Just som vi kom till det första stället, det vid motorvägsbron, började regna rätt rejält. Men det kunde inte hjälpas – här skulle kastas boll… och filmas!
Med bollkastarens hjälp kan jag alltså få iväg en riktigt lång och fin boll i denna sänka – skulle jag anstränga mig (och inte filma samtidigt) bör jag nog kunna få den en bit upp på andra sidan, men hittills brukar de komma strax bakom stigen därnere.
Film med Piafs markering (började filma just som hon kommit ner till området).
Avståndet är stort och det är nog inte helt lätt att markera en tennisboll på det avståndet, men jag tycker hon söker bra – och har bra tempo åt alla håll.
Sedan kom vi då äntligen till den där nya ängen som jag ville inviga.
(stackars kameran har fått fukt i sig igen…)
Nu kom vi dit från ett annat håll, och plötsligt kändes inte markeringarna så svåra, eftersom vi stod på den högre delen av ängen. Bra att börja så, vilket vi alltså gjorde idag.
Sedan fick båda hundarna ett närsök var.
Och ja, jag ska sluta att blåsa hela tiden… Tenderar att alltid vilja förstärka signaler vällldigt länge 🙂
Till sist fick vi faktiskt lite sol… men det varade inte länge 
Det är allt skönt med ”bara vara”-rundor också…
Idag tog jag mig tid att åka iväg till vår storskog på lunchen, och ta en ordentlig runda där toppad med lite träning. Vi började med några linjetag på en lång, rak skogsväg. Sedan lade jag ut ett sök med två standarddummies, fyra små dummies och fyra tennisbollar – in alles 10 apporter i ett rätt stort område, och allt ”råkade” hamna långt ut i området. När vi tränar sök får hundarna turas om att jobba. Antalet dummies de får ta in i sträck varierar, såklart. Ibland (sällan) tar de in varannan, någon annan gång får kanske Delfi ta in 5-6 stycken på raken (om de inte är för svåra) och därefter får Piaf ta in resten. Kort sagt: det där gör vi lite som det känns för dagen.
Idag tog de in 1-2 var innan de fick byta av. När det var två tennisbollar kvar tog det stopp för Delfi – och jag gjorde en sådan tabbe att jag rodnar vid tanken… Ville hjälpa henne genom att smyg-kasta ut en tennisboll som hon skulle få hitta istället… Men det blev ett fjuttkast som bara skulle lära henne att det lönar sig att söka nära matte när det börjar bli svårt (något jag redan befrämjat tidigare…). Så jag gick och plockade upp bollen – Delfi kommer dit… Sniff-sniff, här luktar det boll…! Tror ni att hon sökte nära matte när jag nu stod i ett område som skrek t e n n i s b o l l ? Nu var det bara att rädda det hela bäst jag kunde. Lät henne sitta och gick själv ut i området igen – nu fick jag koll på var det fanns boll. Och så skickade jag henne igen.
Och hon letade. Och letade. Och letade! Jag höll verkligen på att ge upp och kalla in henne, men hon var SÅ nära bollen och jag kunde inte fatta att hon inte hittade den – hon har världens näsa, och hon vill verkligen hitta, det finns inget annat! Men antagligen var hon väldigt trött… I alla fall så ville jag så gärna att hon skulle få belöning för detta arbete som hon nu presterade… snälla, låt henne hitta sin belöning! Och rätt vad det var gjorde hon sin vändning mot bollen och levererade. Success has been achieved 🙂
Piaf fick ta in den allra sista tennisbollen, som låg precis intill ett träd. Det blev en liten rysare, det med (dock inte som den med Delfi!) – kul att se hur hon kände vittringen, men kom på fel sida om trädet några gånger innan hon löste det… Det är något visst med de stora söken, är det inte det?
Jag tjuter i alla fall av skratt åt olika youtubeklipp med hundar som äter vid bordet…
Exempelvis den här.
Och träningsdagar sammanfaller ju inte sällan med helg, så ock denna helg. Gårdagens träning har jag redan skrivit om, och dagens upplägg såg ut på liknande sätt.
Det är skönt att komma ut på en ordentlig skogsrunda före frukost, tycker jag, och gärna då med någon liten övning om andan faller på. Idag fick bollkastaren följa med igen, så att vi nu äntligen skulle kunna inviga den där ängen som vi aldrig kom till igår (eftersom vi slarvat bort den enda boll jag hade med mig).
Men innan vi kom dit gick vi under en motorvägsbro som går över en liten sänka/dal i skogen – vi gick alltså på en stig längs ena sidan av den ”dalen”, och med bollkastaren kunde jag kasta så långt att bollen hamnade en liten bit upp på andra sidan av denna dal. Det var jag tvungen att prova med hundarna. Längst ner i dalen går en kraftig stig, och det blev en extra svårighet för Delfi att ta sig över dit, men tog sig dit gjorde hon efter lite letande – och farten var god, så god att jag kunde höra ända upp till mig hur hon nästan tappade andan av hastigheten som hon tvärvände med när hon fick vittring på bollen… Det är kul att se den hunden jobba 🙂
Piaf tog sin boll – även den på andra sidan om stigen – som ingenting. En spik, helt enkelt.
Sedan kom vi förbi ängen där vi förlorade vår boll igår. Kunde jag låta bli att låta hundarna ta varsin markering idag igen? Näpp. Framför allt ville jag ju se Piaf jobba där igen. Hon fick sin markering i samma område som igår – och först, när hon kom fram till området, trodde jag nästan att samma sak skulle upprepa sig. Det gjorde det inte – hon hittade sin boll och apporterade den, MEN jag tyckte mig se att hon hängde lite över den innan hon tog den. Efter att Delfi också fått hämta sin – på ungefär samma sätt som igår, hon tenderar att börja ringa för tidigt men jobbar sig snabbt ut – så gick vi tillsammans ner, alla tre, så att jag fick titta närmare på området. Visade sig att det var ganska äckliga stickiga snår i ”Piafs område” – inte värre än att hon ska kunna ta det (även om jag inte kommer att kräva av henne att hon ska kunna gå in i de värsta snåren), men ändå: det kan vara förklaringen till att hon så snabbt dissade området ”äh, där finns nog inget ändå”… Hehe. Lilla apan, matte vet nog 😉
Nu blev det ingen änginvigning idag heller, men det berodde på att jag försökte ta en annan väg dit, och misslyckades med att hitta den…
Under denna morgonrunda fick vi flera regnskurar över oss, men fram till eftermiddagen hade vädret blivit riktigt vackert, perfekt för ett ordentligt träningspass.
Idag hade jag med mig allt det jag ville: ett par dummies, några tennisbollar, fyra pinnar.
Den första övningen fick Piaf, en ”diamant”, fortfarande med ganska modesta avstånd. Delfi sitter ”mitt” i som störning 🙂
Delfi fick sedan sina raka linjetag i kombination med inkallning – funkade riktigt fint.
(Eftersom vi hade lite tjall med avlämningarna igår valde jag här att bryta filmningen innan Delfi kom fram till mig för att koncentrera mig på att ta emot henne ordentligt…)
Piaf fick även lite olika skick till pinnarna, med lite längre avstånd och med markeringar att ta in efteråt, hon hade riktigt roligt och kände sig duktig, mitt hjärta.
Till sist fotosession
Och en sitt-stanna-övning där jag gick ganska långt ifrån dem och gömde mig i buskarna/bakom ett träd. Mellan dem ligger en tennisboll som de var bra sugna på, åtminstone när jag var i närheten…
Jag är ganska säker på att jag har missat en del i våra ”grunder” – men alldeles, alldeles illa ute tycker jag nog inte att vi är, heller 🙂
I morse tänkte jag att vi skulle inviga en av våra nyupptäckta ängar med lite svåra markeringar, så bollkastaren fick följa med på morgonrundan… Liksom EN tennisboll.
Men ängen ligger först en bra bit in på promenaden och jag kunde inte hålla mig ända till dess… När vi kom förbi en spännande skogsglänta nedanför en slänt så fick hundarna varsin markering där. Delfi först. Det ska sägas att det var en utmanande markering – nedför en backe, med kastare, mellan träden och ut i högt gräs. Det blev ingen spik, men hon jobbade sig snabbt fram till rätt ställe. Success, som Keith Mathews skulle ha sagt 🙂
Så Piaf. Markeringen var – tyckte/trodde jag – lika svår som Delfis. Men när Delfi jobbar sig fram till bollen så verkade Piaf bara jobba sig längre bort från den… Det är som om hon, på kaxig flattetiks vis, tycker att det räcker att hon sniffar lite lätt på ett område för att veta om det finns något där – och hittar hon inte genast så finns det inget där – alltså jobbar hon sig bort därifrån. Nej det är inte kaxigt, det är slarvigt. Vad gör vi med detta? Tål att funderas på. Tennisbollen fick ligga där den låg – efter så lång tid som Piaf hade jobbat på sin markering så ville jag inte skicka Delfi – och ärligt talat hade jag själv tappat bort markeringen… Den nya ängen får vi alltså inviga en annan gång!
Efter några timmars vila var det dags igen. Slarvig matte hade glömt dummyväskan hemma, men tack vare oredan bland alla hundsaker som ligger och dräller i bilen, så kunde jag där rota fram ett par standarddummys och ett par tennisbollar – och de nya vita pinnarna ligger alltid redo i bilen, så vi hade allt vi behövde. En shoppingpåse fick tjäna som dummyväska.
Vi klarade oss med ett par pinnar idag – tänkte egentligen bara köra enkla, raka linjetag mot en pinne. Så blev det också för Delfi, inte minst som hennes avlämningar började tjorva lite, så körde vi bara riktigt enkla uppgifter. Skickade från ett par olika håll och ökade avståndet till pinnen.
Men Piaf!? Morgonens sketna markering var glömd och förlåten (förlåten?? /Piaf) – nu fick hon glänsa. Hon fick ta linjetag från flera olika håll – vi ökade avståndet snabbt – mot en och samma pinne, och det funkade så pass bra och lätt, även i kombination med markeringar, så vi utökade med en pinne till och varierade med stopp+dirigering åt sidan. Eftersom Piaf verkar ha fattat grejen med pinnarna, så ser man direkt att hon tittar efter dem när jag ger tecken – NU kan vi börja jobba!
När vi är ute varvar jag träningen med Piaf och Delfi. Piaf fick alltså som vanligt vila medan jag tränade Delfi… men så växte hornen plötsligt i pannan på mig. Rätt vad det var, när jag hade lagt ut en dummy vid en pinne och Delfi väntade på att få bli skickad – så gick jag i stället och ställde mig några meter framför Piaf (som låg ner men hade följt oss noga med blicken) – bad henne sätta sig och gav henne en dirigering (som nu blev ganska lång) åt sidan. Success 🙂
Mycket nöjd matte gick så småningom till bilen med sina två flattar.
my flatcoats 