När det känns som att världen rasar är varje glädjeämne välkommet och ett sådant är solen som lyser och klättrar allt högre på himlen om dagarna, och våren som är på väg.

Denna morgon behöver solen inte ens ta sig igenom någon morgondimma, och huset, fälten, naturen badar redan från soluppgången i solens ljus, snart även lite värme. Det behövs ingen brasa i kaminen idag, och om några dagar kan jag nog springa i mina nya löparkläder, i stället för vanliga kläder med underställ etc.

Den här veckan har löptiden legat på 32,5 minuter, varav 15,5 minuter i sträck, som mest. Jag fortsätter att springa den backiga vägen, så löpsträckorna inbegriper både upp- och nedförsbackar, men hellre det än att springa fram och tillbaka (5 minuter åt ett håll) på en väg utan backar. Det provade jag en gång i förra veckan, och det var så tråkigt så det kändes dubbelt så jobbigt. Och hundarna trodde jag blivit totalt knäpp.

Däremot var de rätt nöjda igår, och det var jag med, jättenöjd! Femma och jag har varit iväg på flera olika kurser och träningar de senaste veckorna, och för det mesta har det gått väldigt bra, vilket ju är kul, men ibland blev vi också satta på plats, precis som jag visste att vi behövde. Vi behövde utmaningar som får mig att steppa upp träningen, och det fick vi särskilt när vi tränat i grupper på ”elitnivå”. En av dessa kursdagar var också uttalat inriktad på att utmana oss, och utmanade blev vi nog alla, vilket är bra! Då går man hem med massor med ”hemläxa”.

När Femma fått gå på kurs har Delfi fått allt mer träning här hemma. Grundövningar som jag inte kan göra med Femma – för att de är för förutsägbara/”tråkiga”…- är jättebra för Delfi. För henne finns inga tråkiga övningar, allt är skitkul! Knäppa, underbara hund. Samtidigt har jag börjat utmana Delfi med de övningar jag gör med Femma, och hon må vara en fnatte-tant, men dålig är hon inte. Det känns som att hon är tillbaka där hon var innan alla hennes hältor satte stopp för träningen, eller möjligen lite bättre, tack vare grundträningen vi ägnat oss åt. Sedan är frågan hur hon skulle klara att komma ut på en tävling, det vore faktiskt lite kul att ta reda på…

Numera tar jag ut dem en och en, och ger dem min fulla uppmärksamhet under deras respektive träning, vilket känns bra. Och igår körde jag ett kul! och varierat! upplägg, först med Delfi och därefter med Femma. Båda lyckades jättebra med det upplägget och därefter fick de lite extra träning som däremot var olika och individanpassad. Vad jag gillar det ändå, att ha kontroll över vår träning och kunna göra den så varierad och individanpassad som jag vill ha den. Men som sagt nödvändigt också att komma ut och utmana lite extra!

Nu blir det inget kursande/tränande i grupp på ett par veckor till, eftersom Femma börjat löpa – bara 4,5 månader efter dag 1 på förra löpet, och Delfi har hakat på även denna gång. Så är det med tikar! Och även om det är opraktiskt med täta löp, så kan jag inge klaga, för varken Delfi eller Femma är särskilt knepiga vare sig under eller efter sina löp.

Ja, tack och lov för hundarna och hundträningen när det känns som att världen rasar.

Det är sydsidan – så stor som möjligt – och taket! Mitt hus ligger verkligen helt perfekt om man vill spara energi (och det vill man ju), då det ligger i rakt söderläge med stora fönster mot söder – där det snart ska odlas tomater, basilika m.m. igen – och ett stort, svartmålat tak som också suger åt sig värme under vårens allt längre och soliga dagar. De soliga dagarna har vi dessutom varit riktigt bortskämda med den när veckan, helt underbart. Så även om nätterna är kalla och jag gärna tänder upp kaminen när jag går upp tidigt på morgonen, så kommer det snart inte att behövas längre, då solen och taket och fönstren gör sitt under dagtid. Tack!

att vara världens absolut mest hatade – nu levande – människa, den som helt oprovocerat startar ett krig 2022?

Och undrar hur det känns att vara världens absolut mest föraktade – nu levande – människa, den som kallar ovanstående persons handlingar för geniala (för att inte tala om att han litade mer på Putte än på sitt eget lands säkerhetstjänst).

Och då syftar jag inte på något negativt, som snöovädret som viner på tvären ute på fältet. Hundarna och jag har landat i soffan efter en rejäl runda runt Kroksjön och snön blir nog inte långvarig, eller så blir den det och det får väl gå, det med. I helgen hade vi i alla fall vacker snö-skog att gå våra promenader i, och det gav extra arbete åt muskler och ordentligt flås igen. Jag tackar och tar emot!

För jag uppskattar bara mer och mer att få inte bara den vanliga motionen, utan helst också konditions- och styrketräning. Det är skönt!

Och det är kul, i alla fall med rätt musik till. För det är inte bara mycket rörelse som smugit sig på, utan också musik. Musik som ger så härliga känslor att det gör träningen så mycket roligare. Jag har lagt ner lite tid på att skapa digitala listor med min favoritmusik från olika år/perioder i livet. Och det kan räcka att rätt låt eller rätt lista kommer på och ljuder genom den trådlösa högtalaren, så måste jag bara fuldansa – och det kan bli uppvärmningen till ett mer eller mindre regelrätt aerobics-pass här hemma. Jag gick ju på sådan träning både på 80-talet och en period på 90- och 00-talet med, så lite energifyllda moves poppar upp och kommer väl till pass, helt beroende på musiken. I love it!

Jag har väl funderat lite på om jag skulle gå och träna i någon studio igen, med en ledare osv. Men nä, jag tycker det är så skönt att kunna köra när jag vill och med precis den musik jag vill. Det passar mig riktigt bra.

Det är mycket rörelse, mycket musik – och mycket bra energier nu!

Hos hundarna har det också smugit sig in en förändring: mycket bus! Förr om åren, när jag hade två svarta flattar – först Ella och Saga, sedan Saga och Piaf – då fick jag ju mig flera goda skratt varje dag (och det behövde jag!), tack vare hundarnas vilda lekar.

Med Delfi tog leken slut (inte helt, men nästan), eftersom hon bara hade arbete/träning i skallen… När Femma kom fick Piaf äntligen en lekkamrat, och i kampleken dem emellan lärde hon Femma att vara lika envis som en gammal flattetant, och det vill inte säga lite…!

Piaf gick bort och lämnade ett stort tomrum efter sig, leken tog slut. Men den har smugit sig på så smått igen! Nästan dagligen inleds dagen med käftfäktning i sängen, allt oftare blir det jaktlek under promenaderna, och allt oftare kampas det så det står härliga till om någon gammal kasserad strumpa…

att jag satt på mitt jobb – det som jag är tjänstledig från – och hade precis insett att dokumentet jag hade framför mig skulle bli smått omöjligt att översätta klart till deadline om ett par timmar. Dels på grund av textens längd, dels på grund av att originalet var fullt av hemmasnickrade uttryck som jag skulle försöka gissa vad de stod för, och hur de skulle översättas till svenska. Så kom två kolleger in på mitt kontor och undrade om jag skulle hänga med och fika. Jag tackade nej och när de gick ut undrade jag hur f-n de kunde ha tid för sånt, och jag kände stressen byggas upp ännu mer inom mig. Stressen, för att inte säga paniken, som kändes alltför bekant. Here we go again. Då vaknade jag, tack för det.

Runt varje nyår diskuteras det om det här med att avlägga nyårslöften. För eller emot, någon åsikt måste man väl ha. Och jag har i så fall varit i ”emot”-lägret. Jag har inte avgett löften, eftersom jag tyckt de var värdelösa. Eller rättare sagt: jag ser mig själv som värdelös på att hålla dem. Se hur det gått varje gång jag tänkt att jag borde sluta äta godis. Ha! Och hur gick det med det där köpstoppet för ett par år sedan? Ha-HA!

Däremot har jag ju ändrat en eller annan rutin då och då, helt oavhängigt av något heligt löfte eller tid på året. Det går alldeles utmärkt (kanske bättre, i mitt fall, då).

Just i år införde jag flera sådana nya rutiner i mitt liv just runt nyår, så nog liknar de nyårslöften, även om de inte är några löften. Snarare: Hallå, testa det här och se om det funkar/känns bra!

Springandet/joggandet/lufsandet är en av dessa nya rutiner, och än så länge håller jag på, med en liten förändring. Efter att ha sprungit varannan dag ett par veckor kände jag att kroppen behövde någon extra dags vila, så nu springer jag tre dagar i veckan, med två dagars vila (dvs. bara promenader) före påföljande vecka. Häromveckan kom det lite snö och då byttes löpningen ut mot att pulsa i snön, det känns tillräckligt bra i musklerna – och för flåset – om jag håller tempot i alla backarna.

I takt med att flåset förbättrats har jag ökat kraven på mig själv, varje springsträcka klockas och läggs ihop till en total springtid för dagen – nu är jag uppe i 26 sprungna minuter under en promenad som tar ca en timme att gå. För att få ihop dessa minuter kan jag inte längre undvika att springa i uppförsbackar, men det är okej nu. Jag trivs med att pressa mig lite, för belåtenheten med att ha utökat springsträckan. Som längst springer jag nu nästan sju minuter i sträck – det är inte bra, men man får väl tänka på var jag startade, tror jag sprang två minuter i sträck i början…

Och känns det bra, då? Ja, verkligen! Jag känner mig gladare – och starkare både mentalt och fysiskt. Det som skulle få mig att sluta springa är om jag får ont i höfter, knän eller fötter. Där går min gräns. Men till skillnad från tidigare då jag försökt börja springa, så gör höfterna inte alls ont längre, när knäna känns lite trötta hjälper det med vila – och fötterna har bara gjort ont en gång då jag testade en ny löpteknik som jag tyckte verkade smart, men när jag kom hem och googlade läste jag att det var just så man inte ska springa… vilket alltså mina fötter redan hade talat om.

Något som jag också kunnat läsa mig till, men som min kropp också redan hade kunnat tala om för mig, är hur mycket det hjälper med bålstyrka när man ska börja springa. Vem hade trott??? 🙄 Jag trodde väl att det i stort sett bara var benen som jobbade, att det således var benmuskler som tarvades en god löpare. Men nej, man vill även ha en stark bål, dvs. mage och rygg, som håller upp kroppen när man springer. Ja jösses, det förklarar min joggar-hållning i början… eftersom jag verkligen saknade de där musklerna. Men det blir sakta bättre! För det tackar jag dels mina 25-25-25-övningar, som jag med gott samvete kan säga att jag gjort varje dag sedan den 3 januari, men också Hemmagympa med Sofia, som inte alltid är så himla easy-peasy som jag tyckte i början. Men bra är det! Vissa pass med Sofia är ju dessutom helt inriktade på bålstyrka, perfekt.

Löpningen ska ju även bidra till årets projekt Hjärnstyrka. Jag vet alltför väl att en stor prövning väntar runt hörnet i mitt liv, och jag vet också att jag kommer att behöva all mental styrka jag kan få för att ta mig igenom det. Utöver att hjärnstyrka knappast skadar att ha, någonsin.

Många spottar, fräser, skrattar eller hånflinar så fort självhjälpsböcker kommer på tal. Det kanske är de som inte gillar böcker överhuvudtaget – eller vetenskap heller, för den delen? Mig har den typen av böcker i alla fall hjälpt enormt, ja man kan nog säga att de förändrat mitt liv! Utan Katarina Gospic (Välj rätt!) och Susan Jeffers (Feel the fear and do it anyway) hade jag förmodligen suttit i Luxemburg fortfarande.

Nåväl! Nu har ju exempelvis Anders Hansens böcker blivit riktiga bästsäljare, så de som spottar på självhjälpslitteraturen får väl spotta bäst de vill och köra på i sina gamla spår. Ungefär som jag gjorde när jag hörde om Hansens bok Hjärnstark, och vad den gick ut på. Då visste jag att den boken skulle jag inte läsa, för jag skulle ju ändå inte börja springa! Jojo, och nu sitter jag här med just den boken, bara för att få veta mer om hur löpningen bidrar till hjärnstyrka.

Han var nyligen med i Kristin Kaspersens trevliga podd Nyfiken på, men där talade han mest om sin senaste bok Depphjärnan. Den verkar också läsvärd.

Avslutar med bilder från en promenad runt Kroksjön häromdagen, som inleddes med solsken och avslutades med hagel och snö.

uti hundrade år…! Om jag finge önska, så… Men viktigast är såklart kvalitet framför kvantitet, och jag vet att hon har ett gott hundliv. Motionerar, tränar, myser. Nio år fyller hon idag, min älskade Delfi!

Då och då saknar jag Luxemburg, men bara vissa specifika saker. Ofta tänker jag mig tillbaka till mina skogar, bokskogarna, där vi gick våra dagliga promenader. Tacksam att jag åtminstone visste att uppskatta ravinerna och klippformationerna och ofta gjorde utflykter till regionen Lilla Schweiz.

Ibland tänker jag att jag ska åka tillbaka till Luxemburg, bara för att få gå med mina hundar på de där ställena igen. Jag vill gå exakt samma rundor – det är ”några stycken”… -, gå i mina spår och känna in varje fotsteg, varje vy. Samtidigt… är jag rätt säker på att jag kommer att bli besviken. Allt kommer att se ut precis som då, men känslan kommer förmodligen att vara en helt annan.

En annan sak jag kan sakna med Lux är vissa matprodukter. Mitt ekologiska müslibröd, utbudet av ostar, utbudet av belgiska chokladpraliner (som jag tyvärr upptäckte bara ett par år innan jag flyttade…), främst Leonidas och Namur.

Men också en liten bagatell som jag varken trodde att jag skulle sakna, eller anade att det skulle bli svårt att få tag i. Att det i det pizzaälskande landet Sverige inte går att köpa stark olivolja i matbutiken, det förvånade mig när jag väl började leta. Det lilla lyftet som varje pizza kan behöva som inte är alldeles, alldeles perfekt som den är (vilket mycket få pizzor är)… Men tack och lov för ”nätet”, där hittar man!

På Saluhall.se hittade jag min olivolja, jag hittade min favoritost Old Amsterdam – som jag också letat efter – och jag hittade riktiga chokladtryfflar, sådana som varken är geggiga eller har ett skal av choklad. Nej, riktiga chokladtryfflar håller ihop och är bara täckta av finaste kakao. Så nu vet ni det. Jag hittade tyvärr inget belgiskt märke, men de här var faktiskt klart godkända.

Nu i veckan kom nämligen mitt första, och troligen inte sista, paket från ovannämnda företag. Inte min livräddare, men gott nog ändå!

Den som känner igen rubriken har alldeles rätt: jag har använt den förut. Den beskriver ändå så väl känslan jag har nu så den får vara med en gång till.

Snön kom tillbaka – och kylan – och vi njöt av sköna promenader och av att ”bara vara” i ett par veckor in på det nya året. Träningen har legat nere, och det var jag helt och hållet nöjd med efter att ha varit ”duktig” och tränat hundarna i kyla och snö ett par gånger i december, vilket gav Femma urinvägsinflammation, stackaren. Inte värre än att vi redde ut den själva, men ändå, det gav mig verkligen dåligt samvete.

Men nu är snön borta sedan några dagar, och nu kan den få hålla sig borta. Nog för att det är fint, men nu har vi dragit igång jaktträningen och jag skulle gärna vilja fortsätta.

Jag har precis anmält Femma till en kurs och ett par andra träningstillfällen, och det känns som att det är dags. För nu är jag så himla nöjd igen med – nästan – allt som Femma gör på träning, det går helt enkelt lite för bra när vi tränar själva. Så vi behöver verkligen komma ut och bli satta på plats och komma ner på jorden…

Delfi är också med på träningarna, och hon får nu göra samma linjetagsövningar som Femma gjorde förra våren… så hon kanske blir riktigt bra på blinds lagom till hon är 10 år…? Hon fyller ju nio år om en dryg vecka! Mitt älskade flatte-hjärta, jag är så glad att jag har henne och hon är faktiskt i sitt livs form, studsig och het som alltid, och allt gosigare och lekfullare, vilket nog Femma bidragit till. Ibland undrar jag nästan om de en dag kommer att börja slåss om den bästa platsen vid min högra skuldra i sängen på natten, men det går aldrig så långt. Om Femma verkligen vill, så får hon platsen, men Delfi brukar ta den dels innan Femma gått och lagt sig, dels senare när/om Femma flyttar på sig.

Men annars är de de bästa vänner. Det är så fint att se deras morgonritual, där Femma ger Delfi lite skön ansiktsmassage. Och Delfi som inte varit särskilt mycket för att leka (hon hänger ju annars mest med mig och väntar kanske på att få träna…) går allt oftare med på lite jagalek.

Alltså, jag tycker att Femma är söt, jag älskar också att hon är en liten girlie-girlie labbeflicka. Men Delfi… hon är mitt riktiga ögongodis, den hunden. Vid den här tiden på året och fram till sommaren är hennes päls som finast, och den bruna pälsen blandas med gnistrande bronstoner. Min kärlek till henne bara växer. Hur hon samspelar med mig under promenader. Hur glad hon blir när det vankas träning. Och hur söt är hon inte när hon sover, jag kan sitta och bara titta och njuta.

Apropå träning, så fortsätter jag att hänga med Sofia på TV en gång om dagen – hennes hemmagympa är så varierande att den verkligen ger ett plus på välbefinnande-kontot. Idag körde vi bara stretching, väldigt nyttigt.

Vid nyår hakade jag på en ”utmaning” på Facebook som går ut på att göra 25 situps, 25 knäböj och 25 armhävningar om dagen fram till midsommar. Jag gick snabbt ur gruppen, då där fanns A-barn som gjorde 10 gånger mer, och det är ju kul för dem, men inte så peppande för mig. Så jag kör mina 25-25-25, och utökar kanske antalet efter en månad.

Armhävningar kan jag förresten inte göra, det är mitt mål att kunna göra armhävningar före midsommar. Men än så länge gör jag dem stående, mot en vägg! Ja, skratta bara, men jag kan ju inte annars, inte en endaste en kan jag göra. Tidigare har jag fuskat och gjort armhävningar på knä, men det är tydligen inte rätt sätt om man någonsin vill kunna göra riktiga armhävningar, eftersom tekniken är en annan och andra muskler arbetar. Jahopp, så jag gör mina pinsamma armhävningar mot väggen och hoppas på utveckling… Situps är också jobbigt, medan knäböjarna går som en dans. Lite benmuskler har jag tydligen i alla fall, alltid något.

Sedan har jag ju börjat med något som jag hade bestämt mig för att skita i. Jag springer/joggar/lufsar! Det var efter att den första snön försvann i december, som jag märkte att jag saknade ansträngningen av att pulsa i snön. Så när snön smälte började jag jogga korta sträckor under promenaderna. Bara för att jag kände för det, och varje liten sträcka var bra, jag kände mig fullkomligt nöjd med att lufsa några få hundra meter och därefter gå vanlig promenad. Allt var – och är – bonus.

Jag vill vara snäll mot mig själv. Jag var inte det förra året, varken i tanke eller gärning, och nu har jag kommit till en insikt om mig själv som gör att jag ser på mig med lite snällare ögon. Och vill behandla mig väl. Äta gott och bra, göra sådant som stärker mig inför det som komma skall. Positiv energi!

Och det märkte jag ju snabbt, att de korta sträckorna som jag sprang under mina promenader gjorde ändå rejäl skillnad för musklerna och flåset – eftersom jag har kunnat utöka spring-sträckorna för varje gång jag sprungit (utom direkt efter uppehållet pga snön i början av januari). De har också gjprt rejäl skillnad för min spirit (ja, ursäkta engelskan, men vad skulle jag annars säga? Anda??).

Jag går fortfarande inte ut på löprunda, utan springer när jag får lust under promenaderna. Varannan dag får jag springa, varannan måste jag vila, dvs. bara gå. Det gör att jag faktiskt hinner längta lite till de dagar då jag får springa. Grym känsla! För att inte tala om känslan efter att ha sprungit – nu är jag uppe i att springa sammanlagt ca en kvart (under en timslång promenad) och så länge det känns kul ska jag fortsätta att utöka sträckorna och kanske ger jag mig ut på riktiga löprundor så småningom. Och i så fall ska det bli riktigt skönt att jogga i löparskor och inte kängor, som nu, och utan dummyvästen som skumpar på ryggen…

Men ni hör ju, visst låter även detta lite för bra? Hur länge kan denna entusiasm för något så alldagligt hålla i sig? Det återstår väl att se.