Runt varje nyår diskuteras det om det här med att avlägga nyårslöften. För eller emot, någon åsikt måste man väl ha. Och jag har i så fall varit i ”emot”-lägret. Jag har inte avgett löften, eftersom jag tyckt de var värdelösa. Eller rättare sagt: jag ser mig själv som värdelös på att hålla dem. Se hur det gått varje gång jag tänkt att jag borde sluta äta godis. Ha! Och hur gick det med det där köpstoppet för ett par år sedan? Ha-HA!

Däremot har jag ju ändrat en eller annan rutin då och då, helt oavhängigt av något heligt löfte eller tid på året. Det går alldeles utmärkt (kanske bättre, i mitt fall, då).

Just i år införde jag flera sådana nya rutiner i mitt liv just runt nyår, så nog liknar de nyårslöften, även om de inte är några löften. Snarare: Hallå, testa det här och se om det funkar/känns bra!

Springandet/joggandet/lufsandet är en av dessa nya rutiner, och än så länge håller jag på, med en liten förändring. Efter att ha sprungit varannan dag ett par veckor kände jag att kroppen behövde någon extra dags vila, så nu springer jag tre dagar i veckan, med två dagars vila (dvs. bara promenader) före påföljande vecka. Häromveckan kom det lite snö och då byttes löpningen ut mot att pulsa i snön, det känns tillräckligt bra i musklerna – och för flåset – om jag håller tempot i alla backarna.

I takt med att flåset förbättrats har jag ökat kraven på mig själv, varje springsträcka klockas och läggs ihop till en total springtid för dagen – nu är jag uppe i 26 sprungna minuter under en promenad som tar ca en timme att gå. För att få ihop dessa minuter kan jag inte längre undvika att springa i uppförsbackar, men det är okej nu. Jag trivs med att pressa mig lite, för belåtenheten med att ha utökat springsträckan. Som längst springer jag nu nästan sju minuter i sträck – det är inte bra, men man får väl tänka på var jag startade, tror jag sprang två minuter i sträck i början…

Och känns det bra, då? Ja, verkligen! Jag känner mig gladare – och starkare både mentalt och fysiskt. Det som skulle få mig att sluta springa är om jag får ont i höfter, knän eller fötter. Där går min gräns. Men till skillnad från tidigare då jag försökt börja springa, så gör höfterna inte alls ont längre, när knäna känns lite trötta hjälper det med vila – och fötterna har bara gjort ont en gång då jag testade en ny löpteknik som jag tyckte verkade smart, men när jag kom hem och googlade läste jag att det var just så man inte ska springa… vilket alltså mina fötter redan hade talat om.

Något som jag också kunnat läsa mig till, men som min kropp också redan hade kunnat tala om för mig, är hur mycket det hjälper med bålstyrka när man ska börja springa. Vem hade trott??? 🙄 Jag trodde väl att det i stort sett bara var benen som jobbade, att det således var benmuskler som tarvades en god löpare. Men nej, man vill även ha en stark bål, dvs. mage och rygg, som håller upp kroppen när man springer. Ja jösses, det förklarar min joggar-hållning i början… eftersom jag verkligen saknade de där musklerna. Men det blir sakta bättre! För det tackar jag dels mina 25-25-25-övningar, som jag med gott samvete kan säga att jag gjort varje dag sedan den 3 januari, men också Hemmagympa med Sofia, som inte alltid är så himla easy-peasy som jag tyckte i början. Men bra är det! Vissa pass med Sofia är ju dessutom helt inriktade på bålstyrka, perfekt.

Löpningen ska ju även bidra till årets projekt Hjärnstyrka. Jag vet alltför väl att en stor prövning väntar runt hörnet i mitt liv, och jag vet också att jag kommer att behöva all mental styrka jag kan få för att ta mig igenom det. Utöver att hjärnstyrka knappast skadar att ha, någonsin.

Många spottar, fräser, skrattar eller hånflinar så fort självhjälpsböcker kommer på tal. Det kanske är de som inte gillar böcker överhuvudtaget – eller vetenskap heller, för den delen? Mig har den typen av böcker i alla fall hjälpt enormt, ja man kan nog säga att de förändrat mitt liv! Utan Katarina Gospic (Välj rätt!) och Susan Jeffers (Feel the fear and do it anyway) hade jag förmodligen suttit i Luxemburg fortfarande.

Nåväl! Nu har ju exempelvis Anders Hansens böcker blivit riktiga bästsäljare, så de som spottar på självhjälpslitteraturen får väl spotta bäst de vill och köra på i sina gamla spår. Ungefär som jag gjorde när jag hörde om Hansens bok Hjärnstark, och vad den gick ut på. Då visste jag att den boken skulle jag inte läsa, för jag skulle ju ändå inte börja springa! Jojo, och nu sitter jag här med just den boken, bara för att få veta mer om hur löpningen bidrar till hjärnstyrka.

Han var nyligen med i Kristin Kaspersens trevliga podd Nyfiken på, men där talade han mest om sin senaste bok Depphjärnan. Den verkar också läsvärd.

Avslutar med bilder från en promenad runt Kroksjön häromdagen, som inleddes med solsken och avslutades med hagel och snö.

uti hundrade år…! Om jag finge önska, så… Men viktigast är såklart kvalitet framför kvantitet, och jag vet att hon har ett gott hundliv. Motionerar, tränar, myser. Nio år fyller hon idag, min älskade Delfi!

Då och då saknar jag Luxemburg, men bara vissa specifika saker. Ofta tänker jag mig tillbaka till mina skogar, bokskogarna, där vi gick våra dagliga promenader. Tacksam att jag åtminstone visste att uppskatta ravinerna och klippformationerna och ofta gjorde utflykter till regionen Lilla Schweiz.

Ibland tänker jag att jag ska åka tillbaka till Luxemburg, bara för att få gå med mina hundar på de där ställena igen. Jag vill gå exakt samma rundor – det är ”några stycken”… -, gå i mina spår och känna in varje fotsteg, varje vy. Samtidigt… är jag rätt säker på att jag kommer att bli besviken. Allt kommer att se ut precis som då, men känslan kommer förmodligen att vara en helt annan.

En annan sak jag kan sakna med Lux är vissa matprodukter. Mitt ekologiska müslibröd, utbudet av ostar, utbudet av belgiska chokladpraliner (som jag tyvärr upptäckte bara ett par år innan jag flyttade…), främst Leonidas och Namur.

Men också en liten bagatell som jag varken trodde att jag skulle sakna, eller anade att det skulle bli svårt att få tag i. Att det i det pizzaälskande landet Sverige inte går att köpa stark olivolja i matbutiken, det förvånade mig när jag väl började leta. Det lilla lyftet som varje pizza kan behöva som inte är alldeles, alldeles perfekt som den är (vilket mycket få pizzor är)… Men tack och lov för ”nätet”, där hittar man!

På Saluhall.se hittade jag min olivolja, jag hittade min favoritost Old Amsterdam – som jag också letat efter – och jag hittade riktiga chokladtryfflar, sådana som varken är geggiga eller har ett skal av choklad. Nej, riktiga chokladtryfflar håller ihop och är bara täckta av finaste kakao. Så nu vet ni det. Jag hittade tyvärr inget belgiskt märke, men de här var faktiskt klart godkända.

Nu i veckan kom nämligen mitt första, och troligen inte sista, paket från ovannämnda företag. Inte min livräddare, men gott nog ändå!

Den som känner igen rubriken har alldeles rätt: jag har använt den förut. Den beskriver ändå så väl känslan jag har nu så den får vara med en gång till.

Snön kom tillbaka – och kylan – och vi njöt av sköna promenader och av att ”bara vara” i ett par veckor in på det nya året. Träningen har legat nere, och det var jag helt och hållet nöjd med efter att ha varit ”duktig” och tränat hundarna i kyla och snö ett par gånger i december, vilket gav Femma urinvägsinflammation, stackaren. Inte värre än att vi redde ut den själva, men ändå, det gav mig verkligen dåligt samvete.

Men nu är snön borta sedan några dagar, och nu kan den få hålla sig borta. Nog för att det är fint, men nu har vi dragit igång jaktträningen och jag skulle gärna vilja fortsätta.

Jag har precis anmält Femma till en kurs och ett par andra träningstillfällen, och det känns som att det är dags. För nu är jag så himla nöjd igen med – nästan – allt som Femma gör på träning, det går helt enkelt lite för bra när vi tränar själva. Så vi behöver verkligen komma ut och bli satta på plats och komma ner på jorden…

Delfi är också med på träningarna, och hon får nu göra samma linjetagsövningar som Femma gjorde förra våren… så hon kanske blir riktigt bra på blinds lagom till hon är 10 år…? Hon fyller ju nio år om en dryg vecka! Mitt älskade flatte-hjärta, jag är så glad att jag har henne och hon är faktiskt i sitt livs form, studsig och het som alltid, och allt gosigare och lekfullare, vilket nog Femma bidragit till. Ibland undrar jag nästan om de en dag kommer att börja slåss om den bästa platsen vid min högra skuldra i sängen på natten, men det går aldrig så långt. Om Femma verkligen vill, så får hon platsen, men Delfi brukar ta den dels innan Femma gått och lagt sig, dels senare när/om Femma flyttar på sig.

Men annars är de de bästa vänner. Det är så fint att se deras morgonritual, där Femma ger Delfi lite skön ansiktsmassage. Och Delfi som inte varit särskilt mycket för att leka (hon hänger ju annars mest med mig och väntar kanske på att få träna…) går allt oftare med på lite jagalek.

Alltså, jag tycker att Femma är söt, jag älskar också att hon är en liten girlie-girlie labbeflicka. Men Delfi… hon är mitt riktiga ögongodis, den hunden. Vid den här tiden på året och fram till sommaren är hennes päls som finast, och den bruna pälsen blandas med gnistrande bronstoner. Min kärlek till henne bara växer. Hur hon samspelar med mig under promenader. Hur glad hon blir när det vankas träning. Och hur söt är hon inte när hon sover, jag kan sitta och bara titta och njuta.

Apropå träning, så fortsätter jag att hänga med Sofia på TV en gång om dagen – hennes hemmagympa är så varierande att den verkligen ger ett plus på välbefinnande-kontot. Idag körde vi bara stretching, väldigt nyttigt.

Vid nyår hakade jag på en ”utmaning” på Facebook som går ut på att göra 25 situps, 25 knäböj och 25 armhävningar om dagen fram till midsommar. Jag gick snabbt ur gruppen, då där fanns A-barn som gjorde 10 gånger mer, och det är ju kul för dem, men inte så peppande för mig. Så jag kör mina 25-25-25, och utökar kanske antalet efter en månad.

Armhävningar kan jag förresten inte göra, det är mitt mål att kunna göra armhävningar före midsommar. Men än så länge gör jag dem stående, mot en vägg! Ja, skratta bara, men jag kan ju inte annars, inte en endaste en kan jag göra. Tidigare har jag fuskat och gjort armhävningar på knä, men det är tydligen inte rätt sätt om man någonsin vill kunna göra riktiga armhävningar, eftersom tekniken är en annan och andra muskler arbetar. Jahopp, så jag gör mina pinsamma armhävningar mot väggen och hoppas på utveckling… Situps är också jobbigt, medan knäböjarna går som en dans. Lite benmuskler har jag tydligen i alla fall, alltid något.

Sedan har jag ju börjat med något som jag hade bestämt mig för att skita i. Jag springer/joggar/lufsar! Det var efter att den första snön försvann i december, som jag märkte att jag saknade ansträngningen av att pulsa i snön. Så när snön smälte började jag jogga korta sträckor under promenaderna. Bara för att jag kände för det, och varje liten sträcka var bra, jag kände mig fullkomligt nöjd med att lufsa några få hundra meter och därefter gå vanlig promenad. Allt var – och är – bonus.

Jag vill vara snäll mot mig själv. Jag var inte det förra året, varken i tanke eller gärning, och nu har jag kommit till en insikt om mig själv som gör att jag ser på mig med lite snällare ögon. Och vill behandla mig väl. Äta gott och bra, göra sådant som stärker mig inför det som komma skall. Positiv energi!

Och det märkte jag ju snabbt, att de korta sträckorna som jag sprang under mina promenader gjorde ändå rejäl skillnad för musklerna och flåset – eftersom jag har kunnat utöka spring-sträckorna för varje gång jag sprungit (utom direkt efter uppehållet pga snön i början av januari). De har också gjprt rejäl skillnad för min spirit (ja, ursäkta engelskan, men vad skulle jag annars säga? Anda??).

Jag går fortfarande inte ut på löprunda, utan springer när jag får lust under promenaderna. Varannan dag får jag springa, varannan måste jag vila, dvs. bara gå. Det gör att jag faktiskt hinner längta lite till de dagar då jag får springa. Grym känsla! För att inte tala om känslan efter att ha sprungit – nu är jag uppe i att springa sammanlagt ca en kvart (under en timslång promenad) och så länge det känns kul ska jag fortsätta att utöka sträckorna och kanske ger jag mig ut på riktiga löprundor så småningom. Och i så fall ska det bli riktigt skönt att jogga i löparskor och inte kängor, som nu, och utan dummyvästen som skumpar på ryggen…

Men ni hör ju, visst låter även detta lite för bra? Hur länge kan denna entusiasm för något så alldagligt hålla i sig? Det återstår väl att se.

Det blev ju faktiskt det, en vit jul i år, för första gången sedan jag vet inte när… Väldigt, väldigt uppskattat!

Vita promenader på självaste julafton. En på förmiddagen med lite extra aktivitet som jag roat mig med på sistone – mer om det längre fram – och en på eftermiddagen medan den norska julribben gottade sig i ugnen, ja, mitt under Kalle Anka-timmen.

är inte alltid det du får, utan det du får behålla.

Detta kloka budskap var inbakat i ett reklaminslag på radion, och det fastnade verkligen hos mig och kommer att följa mig ett tag framöver. Jag tänker på min pappa, och hur glad jag är att få spendera en jul till med honom. Det är sannerligen inget jag tar för givet, säfskilt inte efter den gångna hösten, och som jag ser det har vi fått minst två bonus-jular att fira tillsammans. Plus tiden däremellan, och därefter, såklart.

Jag tänker också på mina hundar, jag är tacksam att de hållit sig friska det senaste året. Man blir allt som oftast påmind om hur bräckligt – och alltid alltför kort – ett hundliv är. Det gäller att ta vara på den tid man får, både med älskade familjemedlemmar och med dito flockmedlemmar.

Träning blev det för mig och de fyrbenta både igår och idag. Jag fick klarsignal av markägaren och kunde gå ut och skjuta med apportkastaren, så jag fick till riktigt bra träning, framför allt för Femma som fick hämta de längsta skottapporterna. Utöver markeringarna fick båda hundarna ett dirigeringsupplägg som dock blev alldeles för svårt för Delfi, och jag kände den gamla välbekanta irritationen komma smygande i slutet av passet. När Femma fick samma upplägg gick allt bara så lätt, men jag har ju också grundat bättre med henne.

Idag gjorde vi i stället ett basic-upplägg, och det var precis ett sådant som är så bra för Delfi, lagom tråkigt med mycket transporter och raka skick till pinnar (eller koner får det ju bli nu när marken är frusen…). Lite mer action med stopp och dirigeringar på slutet – hon fick jobba på bra. Sedan fick Femma exakt samma upplägg, och för ett tag sedan hade jag tvekat att göra det med henne; hämta apporter vid pinnar, och ännu värre springa tillbaka till ett och samma ställe flera gånger, har inte riktigt varit Femmas melodi… Men jag har sett en attitydförändring, det är som att Femma börjar acceptera att de där tråk-övningarna, de ingår liksom i paketet. Man gör lite sånt, så kommer de roliga och mer jaktliga övningarna också. Hon är för härlig när hon kommer med sina apporter, hon älskar att få svansa runt med sin trofé, och jag låter henne ofta göra det. Hon är duktig, hon kan gärna få gotta sig i den känslan.

Igår var det den kortaste dagen på året! Dagen man ser fram emot hela hösten, för nu vänder det och går mot ljusare tider igen… Nog för att jag trivs ganska bra nu ändå. Jag hinner med två ordentliga promenader och träning om jag känner för det, och kan hälsa på pappa under de mörka timmarna på eftermiddagen.

Mitt digitala vaccinationsbevis är nedladdat i mobilen. Så gott att vara bland dem som kan hämta ett sådant. (Både pappa och jag var rejält förkylda nyligen, men testade negativt för Covid19.)

Jag gillar verkligen idén med ett vaccinationsbevis, och faktum är att jag verkligen känt noll lust att gå på tillställningar (julmarknader etc.) som inte tillämpar krav på ett dylikt. De som inte vaccinerar sig må utöva sin frihet, men de begränsar samtidigt andras frihet.

Det är enligt min mening inte mer än rätt att vi som har vaccinerat oss kan gå på evenemang och veta att övriga som är där har vidtagit den basala åtgärden för att skydda sig och andra genom att vaccinera sig. Vill någon frivilligt begränsa sin egen frihet, offra sitt umgänge med familj och vänner m.m. för att hålla på sin rätt att bestämma över sin kropp (av politiska skäl, religiösa skäl, korkade skäl eller något annat…), må så vara – men stanna då hemma också.

Snart inträffar årets stora hundhändelse i Göteborg, MyDog, och jag överväger att gå – eftersom de kräver vaccinationsbevis. Det som jag precis hämtade.

You can lead a horse to water, but you can’t make it drink.

Idag, den 18 december, fyller min lilla labbeflicka fyra år. FYRA år!? Jag vet att alla, ja varenda hundägare säger så här, och nu är det min tur: hur gick det här till? Min lilla bäääbis, nu är hon inte ens unghund längre, utan en hyfsat mogen labbedam. Dock en extra söt sådan, det säger väldigt många som vi träffar på ute på träningar och tävlingar. Söt och näpen liten kanonkula…

Träningsmässigt har hon tagit stora steg framåt under det gångna året, sedan hon fyllde tre år. Vi har varit på olika typer av jaktträningar och jag är verkligen glad att vi provat oss fram och hittat det som passar oss, det som passar Femma. Och valt bort resten. Valt det som pushar oss framåt, uppåt, valt bort det som trycker oss bakåt, neråt. Och hon har vuxit, vi har vuxit tillsammans.

Tävlat har vi gjort, med varierande resultat. Prov har vi gjort, med varierande resultat. Men jag är HUR nöjd som helst med att vi gjort dessa saker. Jag har äntligen en hund att gå på SGL-walkups med, som är något av det roligaste jag vet, och äntligen har jag fått föra en hund på b-prov i öppen klass och kunna njuta av det. Nervös? Javisst, men känslan av att gå ut på prov med en hund som Femma, den är rätt så oslagbar. Och ja, faktiskt även om det inte alltid blir det önskade resultatet.

Vi har legat lite lågt med träningen den gångna hösten, för att inte tala om den så gott som totala pausen under den snöiga första hälften av december. Men jag tror nog vi ska komma igång, och av det jag sett under de senaste dagarnas träning, så kommer vi kunna ha riktigt kul under det kommande året. Också!