lägger jag också till i min lista över besökare.

I vinter har jag matat traktens småfåglar medelst talgbollar och solrosfrön, och utöver de vanligaste gästerna –  talgoxarna och blåmesarna – så har det ett fåtal gånger kommit lite mer sällsynta gäster, som bergfink, gulsparv (som dock var mycket uppmärksamma och flög iväg så fort jag kom nära fönstret), nötväcka, stjärtmes och nu senast bofink och svartmes.

bergfink

nötväcka

stjärtmes

bofink

svartmes 

Ja, se inte bilderna som några konstverk (fet chans) utan som min egen kom ihåg-lista över mina nya bekantskaper.

Igår hade jag ett ärende till Lerum, och när jag ändå var i de krokarna åkte jag upp till Härskogen och gick en runda med hundarna.

Där låg det lite mer snö och is än här hemma…

…men vi fick i alla fall ett vårtecken.

På kvällen åkte jag in till stan för att gå på ett föredrag – åkte i god tid för att få lite tid att gå och njuta av stadspulsen.

Jag älskar tystnaden, den friska luften och närheten till naturen ute på landet. Men åh, vad jag också behöver en dos av stadspuls då och då. Jag gick där och log fånigt.

Första Långgatan från Järntorget

Vackra fastigheter vid Linnégatan/Andra Långgatan

Mia Törnblom skulle ha hållit sitt föredrag i Folkets hus, men de fick flytta över det hela till biografen Draken. Jag var själv en av dem som anmälde mig i sista stund. Stod med en gammal GP i handen i förra veckan – och fick syn på en liten annons på förstasidan.

Jag har läst flera av hennes böcker, senast hennes självbiografi, Så dumt! och har en som står och väntar i bokhyllan.

Rubriken på föredraget var Hur svårt kan det vara? och det tog upp självkänsla vs. självförtroende och hur det hänger ihop med stress och utbrändhet, kommunikation människor emellan samt viktiga beslut i vardagen.

När Mia var klar hade jag min uppfattning klar om föredraget, och medan vi reste oss upp i bänkraderna hörde jag flera andra som med upprymda röster sa att detta var det bästa föredrag de varit på. Jag instämmer.

Igår var jag och en hundkompis på SSRK Västras årsmöte. Enligt uppgift har avdelningen 1500 medlemmar. Vi var 15 personer på mötet. Smörgåstårtan var god 😉

Efter mötet gick vi en fin promenad i Delsjöområdet, det var verkligen inte igår som jag var där…! Otroligt fint skogsområde mitt i Göteborg.

Sedan hem i lagom tid för mys i soffan – med hundarna, givetvis – och Mellon.

Idag söndag träffades Eva och jag i Tokatorp. Vi tränade först med Delfi och Viper: mycket fotgående och stadga – och ett par bra och intressanta markeringar var. Därefter tog vi ut Piaf och Ture, och då gick vi till en ”ny” stor äng som bjuder in till spännande upplägg. Vi lade ut tre olika målområden som utmanade hundarna lite lagom mycket.

Vi sätter ju då och då hundarna för att gå ut och preparera målområden. Idag tyckte vi dock att hundarna satt väldigt nära varandra när vi kollade över axeln…

Satte vi dem verkligen så tätt ihop…?

Nej, det gjorde vi inte! Nästa gång vi lämnade dem tittade jag över axeln lite tidigare… Och såg hur Ture sträckte sig fram och pussade Piaf och hoppade samtidigt lite närmare henne. Sedan var han nöjd och satt där som ett litet ljus… Så gulligt ☺

Sista övningen blev lite för svår både för P och T, så Eva och jag kom överens om att göra ännu en sista övning, och då gick det så mkt bättre, båda hundarna fick känna sig duktiga.

Här kommer Ture flygande mot sin matte.

Och en glad matte har ett tack-snack med sin flatte.

Där gick fyra timmar, men det var kul träning!

Resten av söndagen ägnades åt hundplugg.

Förra lördagen var vi på kurs hos Katarina och Thomas på Kopparhult. Det var en löst sammansatt grupp av olika retrieverbekanta och första gången jag var på Kopparhult (de två tidigare kurstillfällena ställdes in pga vädret).

Med dessa osäkra faktorer tvekade jag in i det längsta vilken hund jag skulle köra denna dag – det säkra kortet, som jag ändå har tänkt att köra mycket mer på kurserna framöver, eller det ”osäkra” kortet som skulle riskera att få ”träna passivitet” större delen av kursen…? Nu föll valet på det senare alternativet, dvs Delfi. Det var nu hon skulle få sin dom vad gäller träningen framöver.

Kursen inleddes med fotgående – bra -, markeringar – sådär – och skott – inte precis vad Delfi behövde i början av ett träningspass… Missförstå mig inte, för det var inget fel på upplägget, och det var ju lika bra att jag fick ett kvitto på att vi inte klarar dessa retningar. Delfi må kunna sitta still på sin ända – knallar gör hon sällan – men hon eldar upp sig. Tyvärr!

Nästa övning var walkup med markeringar – Delfi och jag fick börja i främsta ledet. Men eftersom Delfi vid det här laget var så uppe i varv, så fick jag själv gå och hämta hennes markering. Inte precis därför man har en retriever, eller hur? Suck. Men det var bara att bita i det sura äpplet. Och sedan fick vi ju bra träning på att gå fot i de bakre leden i walkupen, se markeringar och inte hämta något alls.

Därefter varvades dubbelmarkeringar med skick bakåt mot ett närsöksområde – även där valde jag att själv hämta två av Delfis tre apporter. Det spelar ingen roll att varken tränare eller grannar på linjen hörde Delfis ljud – i mina öron var det som en hel liten orkester…

Jag kan väl säga att jag inte var på strålande humör under fikapausen. Och när planen för dagens sista övning bestämdes visste jag och kunde direkt meddela att vi inte skulle vara med på den – tre olika multi-apportkastare med skott. Jojo. *skrockar*

Dessförinnan fick Delfi och jag joina jaktlabradorerna (goldisarna bildade en egen grupp) och träna markeringar/linjetag till tre olika punkter med lite terrängövergångar som extra klurighet. Det blev en rätt bra övning för Delfi. Hon hade hunnit chilla ner lite under fikapausen och fotgåendena till och från fikaplatsen plus att en av hennes starka sidor är att hon har lätt att släppa den sista markeringen och istället ta linjetag åt annat håll. Något ska man vara bra på, också 😉

Sedan samlades hela gruppen, och medan ”fyrverkerierna” brakade loss och apporterna sprutade upp i luften (ja nu överdrev jag lite) så avlägsnade Delfi och jag oss, det kändes helt rätt och vettigt och blev riktigt bra.

Jag tog ut Piaf en kort sväng på egen hand, och lät henne  ta in några apporter också. Innan jag åkte från Kopparhult bestämde jag med Katarina att Piaf ska få gå en privatlektion på Kopparhult innan vi går kursen där senare i vår. För nu var det bestämt: Piaf ska få gå vårens kurser som Delfi också hade kunnat få gå om hon inte var så förjolat het.

När jag kom hem kändes det som en liten sorg i hjärtat ändå, för jag älskar ju att köra Delfi – men nu behöver hon mycket väl avvägd träning. Bara träning i lugna sammanhang där jag har kontroll och kan välja att skicka nu/snart/inte alls, vilket också var en anledning till att jag har strukit oss från guruträningen (med Keith Mathews) framöver. När det står ett tiotal ekipage – och en guru – och väntar går det liksom inte att vända runt och köra ett litet fotgående innan man skickar… Eller – herregud – gå ut och hämta själv…

Så nu blir det i alla fall av att ta tag i detta, som jag ju hade funderat på redan förra året, men så kom vi ju med på Keith-kursen och det var hur kul som helst att få vara med där, men jag är glad att jag tog mitt förnuft till fånga sedan (några månader senare).

Och Delfi ska inte få ligga och damma på hyllan! Hon ska får träna – oh yes – men med mycket mer fokus på att ha rätt känsla under arbetet. Vi ska ha rätt känsla i passiviteten, fotgåendet och dirigeringarna för att undvika att slösa en massa energi där. Energin behövs sedan i det självständiga arbetet – på de svåra markeringarna och i de stora och små söken.

På’t igen!

Själv hade jag dessvärre missat klippet med mellanakten från Super Bowl – om jag inte råkat höra dem prata om det på radion häromdagen. Det hade jag inte velat missa! Jag fullkomligt älskar Coldplay – de står högst på min vill-se-live-lista – och även Beyonce. Bruno Mars är OK, men just den låten som han framför här har jag verkligen älskat från första stund. James Brown anno 2015/2016- det groovar fett 🎶😎

När de under sista låten hyllar andra stora artister som uppträtt under Super Bowl kommer tårarna…

Coldplay – Bruno Mars – Beyonce

Såg klart dokumentären Shoah på några dagar, och av alla starka intryck och av alla personligheter som intervjuades var det en person som jag fastnade för, nämligen Jan Karski, som var kurir mellan den polska exilregeringen och motståndsrörelsen under andra världskriget. Han besökte det judiska gettot i Warszawa och koncentrationslägret i Belzec och försökte sedan få de allierade att förstå vad som höll på att hända i Polen.

Hösten 1942 kom Jan Karski till London där han utarbetade en rapport om judarnas situation och den ”underjordiska statens” funktion som Polens exilregering vidarebefordrade till brittiska och amerikanska regeringen. Därefter reste Karski runt, först i Storbritannien och sedan i USA, och träffade politiker, regeringstjänstemän, religiösa ledare, journalister, författare, artister och andra viktiga opinionsbildare för att framföra sitt budskap. De två högst uppsatta personerna han träffade var den brittiske utrikesministern Anthony Eden och USA:s president Franklin D Roosevelt. De svar han fick från politikerna gick i stil med vad president Roosevelt sade till honom: man fick göra upp räkningen med tyskarna efter kriget. Det fanns inget intresse för de snabba åtgärder för att stoppa judeutrotningen som Karski föreslog. Andra av hans samtalspartner tycktes inte riktigt tro på honom, eller menade åtminstone att hans skildring av judarnas dramatiska situation var överdriven. (källa: Polska institutets hemsida)

Artikel i New York Times, 10 december 2014

Engelska Wikipedia

Litteratur:

Karski: How one man tried to stop the Holocaust (Wood/Jankowski, 1994)

Story of a Secret State (Karski, 1944)

Film:

Shoah, 1985 – dokumentär om Förintelsen

The Karski Report, 2010- dokumentär om Jan Karski (som finns tillgänglig på youtube), i form av fortsättningen på Claude Lanzmanns intervju med Jan Karski där han berättar hur de allierade bemötte informationen han gav dem.

Igår kväll var professor och överläkare Agnes Wold gäst hos Skavlan och talade lite om myter kring vår hälsa (vi tillför inte blodet extra syre genom att andas djupt och behöver inte dricka flera liter vatten om dagen) och kom sedan in på bakterier och allergier.

Hon talade om att dagens hund, precis som människan, bär på mycket mer allergier än den gjorde förr. Det kan mycket väl vara så – själv försökte jag föra över mina hundar på färskfoder i höstas, men fick sluta tvärt, eftersom Delfi fick klåda. Om det beror på att hon inte tog upp proteinet, eller att hon är allergisk mot proteinkällan eller något annat, tja, det vet jag inte. Jag konstaterade att klådan kom när vi började med färskfodret – och den försvann när vi återgick till torrfodret. Men eftersom mina hundar alltid funkat jättebra på Royal Canin, så fortsätter vi nog så. De har alltid fått mycket beröm för fin, blank päls och de är fina i magen. Kan ju ge dem lite extra gott i form av färskfoder någon gång då och då.

Agnes Wold menade också att ur bakteriesynpunkt kan vi gärna pussa våra hundar och vi behöver inte tveka att ha hunden – hundarna 😉 – i sängen. Hon kunde inte ”på rak arm” komma på några infektionssjukdomar som smittar från hund till människa – och vice versa. Så visst kan man ha hund i sängen – ”varför skulle man annars ha hund?” menade Agnes. Själv tycker jag det är naturligt att flocken sover tillsammans, men det var intressant att höra en forskare uttala sig ur ett annat perspektiv. Sedan gör var och en som den vill.

Idag utforskade vi den fina gångbanan – före detta banvallen – som går från Sjövik och norrut längs Mjörns strand.

Mjörn

Mjörn

Här har tåg/rälsbuss gått i sina dagar. Perfekt för att träna långa linjetag  med hundarna ☺

Nästan så man hör tågvisslan i denna trånga passage.

Nästan framme i Östad – här vände vi

Tillbaka samma väg

Får vi en godis för att stila lite? (Ja, det fick vi.)

Jag hade en gång en båt…