Håkan Hellström på Ullevi, fredagen den 28 juli:

Xxx

 

Det är underbara Lagaylia Fraziers ösiga stämma som hörs i bakgrunden – vilket utsökt val av Håkan att ha med just henne (plus två körsångerskor).

Dessutom diverse gästartister. Den sämsta var den som också – tyvärr – agerade förband: Erik Lundin. Likt en gammal kärring satt jag och undrade ”är detta verkligen musik…?”. Då vill jag verkligen hävda att jag vet att uppskatta bra rap, men det där?? Nåväl! Resterande gästartister var desto bättre! Eller vad sägs om Silvana Imam, Eva Dahlgren, First Aid Kit, Ola Salo och… Håkans egen mamma! 💓

Olas och Håkans ”Calleth you, Cometh I” var en av kvällens klara höjdpunkter…

För några månader sedan fick jag lite varningssignaler från mina fötter, som sa ”sluta gå på stan eller ge oss bra skor, annars…!”. För mig som har två hundar och älskar att röra på mig, så tog jag varningen på största allvar och susade iväg till en Life-butik (hälsokost) och köpte ett par promenadskor av märket Joya- de har funkat bra på stadspromenader under vintern, men då har det inte heller varit fråga om några jättelånga promenader.

(För de längre promenaderna i skog och mark använder jag ju kängor och då protesterar fötterna sällan.)

Köpte även ett par innetofflor av samma märke, och dem har jag verkligen uppskattat- mycket skönare med tofflor än att gå barfota.

Inför London var det självklart att Joya-skorna skulle med… Jag har verkligen varit orolig över hur det skulle gå med fötter och knän i London. Och när det stod klart att det skulle bli runt 20 grader varmt, fick jag snällt ge mig ut och handla ett par svalare, bekväma skor också – även denna gång från en Life-butik.

Det blev de här:

Och vilken fullträff! Efter alla dessa promenader på Londons gator hade jag inte det minsta ont i vare sig fötter, knän eller höfter. Otroligt! Och sandalerna var inte ens överdrivet dyra; 800:-. Blir så glad över skor som mina fötter gillar!

I och med Londonresan har mitt fokus på rallylydnad varit rätt litet sedan den senaste tävlingen (den då jag fick båda hundarna diskade genom att starta dem i fel ordning…).

Men förra onsdagen gav vi oss ut igen, denna gång på en kvällstävling på Angereds BK. Gissa om vissa av mina medtävlande såg till att påminna mig om min senaste tävlingsfadäs 😜 Men idag tog jag ut hundarna i rätt ordning och gick rätt i banan, såreså. Delfi kom på delad andraplats med 98 p (vinnaren fick snygga 100p!) och Piaf kom på delad femteplats med 95 p. Delfi hade nu tagit sin RLD F-titel, medan Piaf behövde ett till godkänt resultat (på grund av att jag gick fel med henne på en tävling).

Hur som helst var jag mer än nöjd med resultatet och ännu mer med själva känslan kring hela tävlingen. Lagom mycket nerver hos mig, bra energinivå hos hundarna och ett bra samarbete mellan mig och hundarna.

Detta tog jag med mig på nästa tävling på måndag kväll, dvs återigen efter flera dagar med fokus på helt annat håll (flattelägret). Kanske ett framgångsrecept? Det var dessutom en dubbeltävling, vilket jag såg som en utmaning för mig själv (mer än för hundarna) – annars hade jag ju kunnat nöja mig med att starta Piaf på en av tävlingarna och låta Delfi hoppa över helt. Men… Eftersom känslan ändå är så positiv när vi tävlar så valde jag att anta utmaningen. Under en småregnig kväll på Göteborgsavdelningen i Kallebäck fick Piaf och Delfi två starter var, vilket resulterade i 91 resp. 84 p för Delfi och 93 resp. 90 p för Piaf – alltså tog Piaf också sin RLD F-titel.

Väldigt kul att se att det också gick att lära in två banor och ta ut och ladda om hundarna på två tävlingar – totalt fyra rundor – på tre timmar, för så snabbt gick det att genomföra två tävlingar med drygt 30 deltagare… Imponerande av arrangörerna!

Men det bästa som jag tar med mig är än en gång känslan – att jag hanterar tävlingssituationen på ett sätt som verkligen funkar för mig och hundarna, och att de är med på noterna så fort det är dags, och även kopplar av jättefint däremellan. Härligt!

Väldig kul också att träffa nya duktiga hundmänniskor!

 

Efter terroristattentatet i Manchester i måndags var det amerikanska myndigheter som läckte otillbörliga uppgifter till pressen, bla terroristens namn.

Redan i förra veckan såg jag den här bilden i en gratistidning på Londons tunnelbana:

Det sista jag vill lägga tid på när jag turistar,är att sitta på någon restaurang – oavsett prisklass – och vänta på meny, vänta på mat, vänta på notan etc. För min del är det alltså snabbmat som gäller – och förr har det mestadels betytt hamburgare, sandwich och frukt.

Men nuförtiden finns det ju så mycket större utbud, och London visade sig vara rena fast food heaven… Jag som brukar få gå hungrig i min jakt på mat som jag var någorlunda sugen på, kunde här slinka in och köpa en smoothie bara för att… Och då dricker jag aldrig smoothie annars – varför dricka sina kalorier? Men okej, jag ser nu poängen 🙂

Jag gillade verkligen att få välja en mugg med diverse nyttigheter, lämna den till personalen och se mörkgröna salladsblad, gurka, avokado m.m. mixas ner till en jättegod dryck som man fick med sig i handen ut på stan. Effektivt! Gott! Nyttigt!

Den största snabbmatskedjan inom denna genre var Prêt/Prêt à manger.

En innehållsförteckning som inte skäms för sig:

Wraps är också en favorit:

Även hos Prêt:

Och ALLT var fräscht – inte en enda gång blev jag besviken! Jag skulle verkligen önska att vi fick denna kedja i Sverige också.

Ett annat ställe, som jag fick tips om i Pernilla Wahlgrens blogg när jag sökte på ”äta i London”… var Princi på 135 Wardour street, Soho. Där kan man också köpa med sig gott – gott! – bröd att äta i farten.

De senaste två helgerna har vi hunnit tävla tre gånger (dvs tre gånger per hund) i rallylydnadens fortsättningsklass. Planen har hela tiden varit att vi skulle vara klara för fortsättningsklassen när utomustävlingarna drog igång, och så blev det. Kan ju säga att vi var rejält ringrostiga när vi tog upp rallylydnaden igen efter nyår någon gång. Jag hade glömt hur nybörjarklassens skyltar (som ju återkommer i alla klasser) såg ut och hundarna undrade nyfiket vad de där skyltarna stod där för *sniff-sniff*… Men saker och ting föll på plats efterhand, och den största nyttan gjorde nog inomhusträningen på fredagar de senaste veckorna, för det var de enda gångerna vi verkligen gick hela banor.

Sedan gav vi oss iväg till Färgelanda den 22 april. Piaf knep en 3:e plats med 94p. Delfi kom 5:a med 87p. Dagen därpå åkte vi till Marks bk – där gick jag bort mig med Piaf i de här momenten:

Det är tre olika ”åttor” som man skulle gå in i från olika håll under banans gång. Men eftersom jag gick fel så diskades vi. Och om man tittar i resultatlistan så ser man att jag inte var ensam om att diska mig den här dagen… Men samtidigt älskar ju jag luriga banor! Det ska ju vara lite kul… Och kul blev det när jag sedan gick rätt med Delfi och hon fick en tredje plats med 82p.

Slutligen tävlade vi i Kungsbacka nu i helgen. Om jag får vara lite kaxig så var banan ganska lätt – svårigheten bestod istället i att planen var ordentligt blöt, så många hundar, bla Piaf, tyckte det var lagom trevligt att sätta sig ner i det blöta… Men efter några sättanden under uppvärmningen gick det bra, och det gick även bra att ligga ner och gosa lite innan det var vår tur att gå in. Bästa uppvärmningen, enligt Piaf 🙂

Vi gick banan och Piaf och jag hade kanonkontakt – det kändes så bra och hon såg så nöjd ut efteråt! Delfi var något het när vi gick mot planen men när vi gick in över strecket på tävlingsbanan så var hon i helt rätt aktivitetsnivå.

Här är Delfis runda.

Så det kändes sååå bra – ända tills jag såg resultatlistan… Mina hundar hade fått 94p (bäst i hela klassen) respektive 83p. Men… de stod ju i fel ordning! Eller rättare sagt: jag hade startat dem i fel ordning… Piaf hade egentligen vunnit, men det var Delfi som stod som vinnare. Suck! När jag meddelade det till sekretariatet blev båda hundarna diskade – man får självklart inte gå in med fel hund på banan… Snopet, minst sagt! Men samtidigt lever jag gott på den goa känslan vi har fått upp på tävling! Vi samarbetar verkligen och går på och av planen tillsammans.

Alingsås är känt för fika, mysigt centrum för shopping och de fina omgivande skogarna.

Men häromdagen upptäckte jag nya sidor: den fina Nolhagaparken, Säveån, Nolhaga slott, stranden vid Mjörn, sumpområdet ”Kongo”, fågeltornet…

Det här är rätt genialiskt: Man tar det mest värdelösa, otillgängligaste, sumpigaste stycket mark man kan hitta, man bygger en spång – och man har skapat en naturupplevelsepark; en djungel; ett ”Kongo”!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Gardin och kuddar från Cellbes, bordsduk från loppis – voilà!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vet ni vad ni gjorde fredagen den 7 april kl. 14:53? Själv var jag hemma hos min pappa och var precis då ute på en kort rastrunda med hundarna –  när jag kom in tittade pappa på en livesändning på datorn, så redan strax efter tre såg jag de första live-bilderna från Stockholm. Som så många andra reagerade jag starkt på det fruktansvärda dådet på Drottninggatan och bortsett från olika aktiviteter med och utan hundarna har jag följt rapporteringen noga hela helgen.

Nu har vi fått veta mer om offren, den första som identifierades var en 11-årig flicka. 11 år. Mitt hjärta går sönder, liksom för britten, den belgiska kvinnan, kvinnan från Uddevalla, de två som fortfarande kämpar för sitt liv på intensiven, övriga skadade samt den lilla hunden som kördes ihjäl. En liten tröst var i alla fall att se hur stockholmarna reagerade med medmänsklighet och värme, inte minst vid kärleksmanifestationen idag, två dygn efter dådet.

Sarah Dawn Finer – Moving on

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nano – Hold on

 

Tack vare Vovven Vanna(s matte) kom vi oss iväg till Floda/Nääs och den här gången gick vi runt Sävelången – en rätt lagom runda för oss.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Är det inte lite Art deco över skylten på Floda stationshus?

Detta bildspel kräver JavaScript.

Badplatsen där jag lärde mig simma. Eller snarare inte lärde mig simma… Det var en askall sommar då jag gick i simskolan, och på avslutningen delades vi in i två lag som skulle simma stafett mellan två bryggor – hållandes ett paraply. Där fanns ett damparaply och ett herrparaply – det senare bra mycket större och tyngre än det förra. Som jag minns det var det löjligt stor skillnad mellan dem. Gissa vilket mitt lag fick…?

När jag hoppade i vattnet med detta gigantiska paraply sjönk jag som en sten – mer eller mindre. Jag tror att någon kom och lyfte bort paraplyet och näste man i stafetten fick ta över. Hur det gick i tävlingen sket jag fullständigt i, jag minns bara skratten och skammen.

Jag var dryga trettio år innan jag lärde mig simma mer än 100 meter i sträck. Utan paraply, dock.

Dagen efter denna fina runda gjorde vi en repris, men denna gång parkerade jag i Floda och gick motsols.

Halvvägs var vi alltså vid Nääs och jag passade på att titta mig omkring bland de fina byggnaderna som finns där.

Vackra Vänhem

Detta bildspel kräver JavaScript.

Just som vi var på väg ner mot Lekhuset körde en bil förbi oss, fram till byggnaden, en man gick in och jag började springa dit. Han kom tyvärr strax ut igen och körde tillbaka samma väg. Så jag vinkade, han stannade och jag frågade om det fanns chans att få titta inne i Lekhuset. Inte hade jag räknat med svaret jag fick: han erbjöd sig att visa mig och körde tillbaka igen, medan hundarna och jag skyndade efter.

Så roligt att se hur fint det var därinne! Dekorationerna förklaras av att lokalen hyrs ut till bröllopsfester m.m. Den lite unkna lukten kände jag igen. På 70-talet var min pappa engagerad i Lions, och årets höjdpunkt var loppmarknaden på Nääs. Herregud, som pappa och de andra ”gubbarna” slet med att bära de möbler som fyllde Lekhuset tillsammans med böcker, prylar, kläder…

Det var verkligen full kommers under en sensommarhelg varje år. Vi barn fick hjälpa till som vi kunde – sälja lotter eller korv/glass i stånden utomhus eller inne på loppisen.

De här borden användes redan då:

Fönster och tak har renoverats, berättade mannen, som är chef i den stiftelse som förvaltar Nääs-ägorna med 30-talet byggnader. Stiftelsen ser till att byggnaderna underhålls och hyrs ut för fester, seminarier m.m. – och inkomsterna plöjs ner i fortsatta renoveringar. 4-5 personer arbetar på heltid med detta, och drygt 30 personer arbetar inom verksamheten om man räknar in personal i butiker etc. Stolt berättade han också att de lokaler som hyrs ut är så gott som fullbokade under 2017.

Promenaden fortsatte tillbaks mot Floda.