Fredagen inleddes med privat jaktträning för Femma, och eftersom vi körde i par och hade hela två timmar på oss hann vi med många utmanande övningar. När det blir lite extra svårt eller mycket av allt är det riktigt intressant att se hur effektivt det är att trycka på de knappar jag hittat för att lyfta Femma, och jag skickar än en gång tacksamma tankar till dem som gjort avtryck genom att betona vikten av att leka med hunden, även i retrieverträningen. Femma behöver det, och frågan är om inte jag behöver det med. Jag behöver också uppmuntran då och då och rättvis behandling, annars ”slocknar” jag.

På eftermiddagen överraskade jag Delfi med ett spår. Ja, vi busade till det lite trots att hon inte har avslutat sin antibiotika-kur, men kan hon gå koppelpromenader så kan hon lika gott spåra också, och hon behöver få jobba lite, så pigg som hon är.

Delfi fick ett ängsspår på cirka 400 m, med tre pinnar och en tennisboll i slutet. Det går ju mycket vilt på de där ängarna och det blåste rätt bra, så hon lockades iväg från spåret ett par gånger, men sökte sig snart och väldigt fint tillbaka till spårkärnan och plockade alla utlagda föremål. Duktig Delfi, som bara nyligen börjat få pinnar utlagda i spåret i stället för tennisbollar.

Fredagar betyder något extra gott till eftermiddagsfikat, och den här fredagen testade jag att rekonstruera receptet på en dessert som jag fick göra hos min franska aupair-familj i slutet av 80-talet. Mamman i familjen brukade säga ”je suis gourmande” när hon visade mig sina desserter, och jag har ju alltid också varit svag för sött, så jag skrev ner hennes recept. Dessutom var hon från Bretagne och gillade lite mer rustika saker, även om receptet på en tunn liten tarte aux pommes också fanns med bland recepten ett tag – jag tror att jag har slängt det, faktiskt.

Receptet jag nu ville rekonstruera låg i min receptpärm i många år, men när jag började använda det igen för drygt tio år sedan, så slarvade jag bort det! Som jag har letat… Då och då har jag letat på nätet också, och nu när det flödar över av olika recept har jag letat igen och hittat ett franskt och ett svenskt recept som tillsammans påminner om det jag hade, så nu provade jag – och visst blev det bra! Jag missade bara hur jag skulle göra med kolasåsen, men nu vet jag till nästa gång. Mannagrynspudding med valnötter (och kolasås, eller egentligen sauce caramel), voilà!

Därav Kinderägg-fredag: lek(sak), överraskning och något gott!

Det är både varannandagsväder och varannan-timmes-väder. Igår var det bäst att ta på sig regnkläder oavsett om det råkade vara uppehåll när vi gick ut. Skurarna var många och olika långa. Idag blir det vackert väder igen.

Sol i sinnet har jag i alla fall efter att veterinären häromdagen hörde av sig med Delfis provsvar, som mycket riktigt visade på anaplasma. Ett tidigare prov hade ju inte visat på anaplasma, medan hennes symptom tydligt pekade åt det hållet, vilket fick veterinären att vilja skicka iväg ett prov för säkrare svar. Och det provet bekräftade alltså deras teori. Jag har tidigare trott att anaplasma är en lömsk sjukdom som tenderar att komma tillbaka, men så är det inte, fick jag veta, utan det krävs att man har lika stor otur igen med en ny fästing som smittar hunden. Så när Delfi har avslutat sin antibiotikakur så friskförklaras hon och då kan vi börja trappa upp motionen så sakteliga igen. Tack och lov! För enligt Delfi kan hon redan vara med på allt – och lite till… Jag skulle säga att hon är lite ovanligt pigg och studsig… det spritter i de friska flattebenen, och igår fick hon en såpass lång koppelpromenad så att hon kunde få sin kära stretching efteråt.

En tråkig nyhet har jag däremot också fått. Jag har under tidigare vintrar haft en och annan mus på vinden, men igår bekräftade den supertrevliga tjejen från försäkringsbolaget att huset nu också har besök av en eller flera råttor. Jag är väldigt glad att jag varken sett eller hört den/dem, men spåren går det inte att blunda för, och nu sätter vi in åtgärder. För egen del är den allra svåraste åtgärden att jag inte längre får mata fåglarna – inte nära huset, och inte heller en bit ifrån. Försäkringstjejen var mycket sträng där; man kan inte hålla på och locka till sig gnagarna för att sedan sätta in åtgärder mot dem. Ingen fågelmatning, alltså. Fy, så tungt, det har varit en så kär glädjekälla att ha småfåglarna runt huset, och när jag så sent som förra vintern läste om dem som avstår fågelmatning pga att det drar till sig möss och råttor så var jag glad att jag inte behövde avstå av den anledningen. Tills nu, då. Jag sörjer detta, men nu har jag varit duktig och lovat bort mitt lilla lager med fågelfrön som jag köpte på mig i våras. Fåglarna får flyga till grannarna en bit bort, istället.

På eftermiddagen igår trotsade vi regnet och var en sväng på Brukshundklubben. En liten uppvärmningspromenad, en liten pratstund med träningskompisarna, och så lite träning med Femma. Hon fick bl.a. köra ett par budförings-skick och den här gången gick det ännu bättre; hon sprang i full kareta till den manliga mottagaren, lät sig matas och klappas, men satt sedan och väntade på kommando för att springa tillbaks till matte igen. Tjoho, nu börjar det likna något!

Häromdagen var det kursavslutning på spår- och uppletandekursen med Monica Henriksson, och liksom vid tidigare tillfällen fick Femma prova en ny utmaning i spåret. Hon klarade utmaningen galant och tog sitt spår riktigt, riktigt fint och i ett mycket bättre tempo än tidigare. Monica har verkligen gett mig de perfekta verktygen för en kaxig liten spårhund, och jag är supernöjd!

Vi hann även med att köra uppletande, och där har Femma och jag inte gjort något alls sedan det första tillfället, men vi fick prova två korridorer (smala sökområden) – en där vi gav Femma lite nybörjarhjälper (på min begäran, eftersom jag fegade) – det gick sådär. I den andra korridoren lät vi henne bara jobba själv, och det gick mycket bättre… Hon verkade fatta att det var den vallade korridoren som gällde, och hon letade snabbt och effektivt och hittade sina två prylar som varken var dummy eller boll – det bekom henne inte det minsta. Nu är jag riktigt taggad att träna henne mer målinriktat inom uppletandet också. Grym kurs, helt enkelt!

Dessutom med supertrevliga deltagare. Hundarna var i olika åldrar och hade kommit olika långt i träningen, men tack vare att kursen individanpassades gjorde alla rejäla framsteg och alla var samtidigt intresserade av och glada över varandras utveckling under kursen. Väldigt gemytlig stämning och det ska bli kul att fortsätta träna ihop!

Delfi är pigg och glad, men får bara korta koppelpromenader… Däremot låter jag henne träna stadga i olika lydnadsmoment, vilket exempelvis innebär att hon får stå rakt upp och ner med huvudet riktat rakt fram (inte vrida det runt när jag går runt henne…) medan jag är taskig och försöker få henne att misslyckas…! Det gör att hon måste koncentrera sig ordentligt för att lyckas – och få sin belöning. Klassisk störningsträning under (lite lagom) lekfulla former.

Samtidigt väntar jag på provsvaren från förra veckans prover…

Den största skillnaden märktes igår morse, när Delfi åt sin mat, var feberfri och hade en helt annan blick och spänst i kroppen. Det sägs ju gång på gång att man ska kolla hundens normaltemperatur för att veta om den har feber. NU vet jag att Delfis normaltemperatur ligger på 37,7 grader – och under två morgnar hade hon 39,6 i feber, hos veterinären uppmättes 40 grader.

Frampå förmiddagen igår var Delfi riktigt pigg och studsade ut – haltandes, i och för sig – på gräsmattan och skällde med en boll i munnen – då är flattebruden glad. Klart jag måste föreviga det:

På eftermiddagen åkte vi till klubben, och Delfi verkade tycka att hon gott kunde få komma ut och träna – det fick hon såklart inte, men det var härligt att se att hon ville.

Nu på morgonen har hon dessutom klart mindre hälta än igår, det är verkligen ytterligare ett stort steg i rätt riktning, och jag är så väldigt glad och tacksam över att veterinären på Blå stjärnan satte in den här kuren trots att inte alla provsvar kommit än. De gick på att alla symptom pekade i en riktning och tänkte på hundens bästa, att hon inte skulle behöva må så dåligt, det tackar jag för. Och Delfi med.

Det enda som betyder något på riktigt är att man själv och de man älskar har hälsan i behåll. Och att man får vara tillsammans om och när man vill.

Delfi var piggelin i helgen och jag gick riktigt och njöt av att hon blivit lite extra sprallig igen, lämnade min sida mer än vanligt under promenaderna, jagade Femma etc. Glad och alert under träningen, såklart.

Men så i måndags hoppade hon plötsligt över sin frukost – och skendräktigheten som brukar göra att hon vägrar äta frukost har hon redan haft för ett par veckor sedan. Under eftermiddagen började hon halta, och hon åt varken middag eller tisdagens frukost. Då hade hon dessutom 39,5 i feber, så jag kontaktade veterinär och fick komma direkt till den lokala kliniken. Senare fick vi åka vidare till Blå stjärnan och fick inte åka hem förrän vid kl 16. Delfi hade någon slags inflammation i kroppen, men varför? En hel del orsaker, såsom livmoderinflammation, hade kunnat uteslutas genom ultraljud, blodprov och urinprov, men frågan kvarstod fortfarande, om vad det var som orsakade inflammationen.

Tidigt nästa morgon åkte vi till Blå stjärnan igen, och nu skulle jag lämna Delfi för att de skulle göra en undersökning som krävde sedering. Jag avskyr verkligen att lämna mina hundar någonstans, och särskilt i de här sammanhangen, såklart. Sedan drog det ut på tiden innan de ringde mig och då berättade de att Delfi varit väldigt stressad sedan hon börjat kvicka till, så jag kastade mig såklart iväg för att hämta henne.

Två prover togs under dagen, men resultatet kommer först i nästa vecka. Det man i första hand misstänkte att inflammationen berodde på var anaplasma, och på kvällen fick Delfi sin första dos antibiotika. Hon vägrade fortfarande äta sin egen mat, men veterinären hade tipsat mig om att köpa med mig lite burkmat som hon fick äta istället, och det gick ner…

Nu i morse kändes hon verkligen mycket piggare och åt faktiskt sin egen frukost, tänk vad glad man kan bli när en flatte äter sin mat… Vi är inte framme än, men hoppas-hoppas att vi är på rätt väg.

Femma och jag tog en promenad över bron och i stan, det händer verkligen inte ofta, men var rätt trevligt. Femma är riktigt härligt trygg även i dessa miljöer oavsett om vi passerar bullriga bro-/vägbyggen, går genom Nordstan eller Centralstationen.

Jag hade räknat med sol, men fick tji, och tvätten som jag med tanke på den utlovade solen sparat från i fredags fick hängas inomhus. Vi tog ett par långa promenader med minimalt med träning – det är framför allt framförgåendet som nöts under en liten del av promenaden. Nu har jag även börjat träna Delfi i det momentet, bara för utmaningen det ger att lära en små-hispig hund, som dessutom trivs alldeles för bra med att bara gå vid mattes sida, att lämna sidan och gå rakt fram i sakta takt… Femma hade i jämförelse plätt-lätt att lära sig grunderna till momentet.

Ett par lydnadspass i garaget tog vi också, med de moment som vi kampanjar dessa dagar. Det är delvis olika moment för Delfi och Femma, och nu märker jag att det nog faktiskt kan behövas lite mer struktur i träningen, ja rentav planering och utvärdering… Ska det nu (äntligen?) bli av? Fortsättning följer…

Utvärdering blev det också av målet att gå 15000 steg om dagen (i stället för de tidigare målet på 10000 steg) som jag införde för snart ett år sedan. Medeltalen från perioden ger ett sammantaget medeltal på 12000 steg, och eftersom det är månadsvisa medeltal skulle nog inte resultatet påverkas särskilt mycket om man räknade med de gånger telefonen inte varit med och räknat steg (pga regn, glömska etc.). Alltså 12000 istället för 15000 – inte så bra, kan man tycka. Men om man jämför med sexmånadersperioden dessförinnan, så är det en rejäl ökning från medeltalet på ca 9000 steg. Jag tycker alltså att 12000 är helt okej, men det finns förbättringspotential.

Det främsta syftet med målet är ju att vi ska röra på oss lite mer i alla väder, och det funkar i alla fall. Som bonus har det för egen del gett en liten och mycket långsam viktminskning, som jag hoppas ska bli hållbar. Delfi vägde jag inne hos veterinären (granne med Redog) i förra veckan, och hon vägde då exakt 21 kilo (utan halsband). Det är riktigt bra, jag tror hon var uppe och nosade på 24 kilo för något år sedan, vilket är mycket för att vara henne. Femma klättrar uppåt från sina tidigare cirka 20 kilo, och det syns på henne – i muskelmassa, annars är hon fortfarande smal och fin, och jag är riktigt nöjd med att hon fått bygga sina muskler sakta och säkert.

Jag kom på igår att jag har en bok om stretching, och utöver de stretching-övningar vi redan tillämpar fanns ytterligare några som jag provade på Delfi. Hon gillade dem, så vi kommer att fortsätta med dem också. Även för Femma, som alltid kastar sig ner på handduken framför mig när jag är klar med Delfi…

Det blev verkligen en skön söndag, och jag plockade fram min stora pärm med anteckningar från diverse kurser i bl.a. tävlingslydnad. Diverse kurser där jag varit åhörare och skrivit så pennan glött, och lagrat inspiration efter att ha tappat densamma under så lång tid. Inspirationen för tävlingslydnaden, alltså, och den kommer från de bästa; Maria Brandel (No limit obedience), Jenny Wibäck (Lyckagård), Heléne Lindström (High5), Pia Albinsson (Albinssons hunderi), Jessica Johansson (Game on puppy), Monica Henriksson (Hundkonsult i Väst) och självklart även Eva Bodfäldt (jag har inte gått tävlingslydnadskurs, men väl jaktlydnadskurs för henne). Ja, det var lite namedropping, men flera av dessa tränare bjuder på mycket tips och inspiration genom hemsida, blogg och/eller filmer på Youtube, det är bara att ge sig ut och leta.

Fyra månader har gått sedan Piaf lämnade mig, lämnade oss, och jag har inte riktigt tillåtit mig att sörja, inte ordentligt. Jag är absolut inte kall eller känslomässigt handikappad, men jag tror jag har en försvarsmekanism som är starkare än sorgen. Det gör så förbaskat ont att känna efter, gräva i det onda, och jag lever så mycket hellre i nuet. Då och då låter jag sorgen komma över mig, minns och saknar och gråter. Men det blir bara korta doser, för ofta är vi ute i skogen och tänk om vi möter någon när jag går där och lipar, det går ju inte. Dessutom är det jobbigt att gråta, och inte ger det mig min älskade hund tillbaka , heller. Så jag stoppar undan sorgen igen, till nästa gång. Men jag känner mig väldigt ofärdig med att sörja Piaf, och det är väl just för att jag håller på så här.

Samtidigt lever flera av Piafs egenheter vidare – genom Femma. Piaf var Femmas stora idol. Det var Piaf som först lät liten Femma-valp krypa intill och sova nära hennes goa tjocka päls. Under promenaderna var det de två som gick tillsammans längst fram, medan Delfi och jag gick bakom.Det märktes inte mycket på Femma när Piaf gick bort, men det var ett tillfälle i somras, när jag var hos pappa, då hon visade att hon inte glömt tant Piaf. Femma låg och kopplade av ett par meter bakom mig när pappa frågade vad den svarta hunden hette som jag hade tidigare, och när jag svarat pekade pappa på Femma, som hade lyft på huvudet och tittade förväntansfullt på oss. Lilla hjärtat…

Sedan har hon ju tagit över vissa saker från Piaf, och det är väl positivt… mest för att det just kommer från Piaf. Som det här med att ligga på golvet precis mellan mig och soffbordet när jag äter middag framför tv:n… Mycket strategiskt, och det var alltid Piafs självklara plats, i alla fall så länge jag åt frukost eller middag – sedan gick hon och lade sig under bordet, vilket var svårare att förstå, eftersom bordet har en hylla undertill, så det var onekligen lite tajt för henne, i alla fall att komma dit och ut igen. Särskilt krångligt var det att komma ut från den platsen, och jag var ibland rädd att hon inte skulle lyckas utan att göra sig illa, men det värsta som hände var bara att hon slog i huvudet ibland när hon fick bråttom… till köket exempelvis. Den vanan har Femma inte tagit efter, men platsen mellan bord och soffa, den var hon inte sen med att ta över…

Eftersom jag tog den bilden igår kväll, så var jag väl extra uppmärksam i morse, och visst var det så som jag noterat lite passivt tidigare: Femma har även tagit efter Piafs vana att slicka rent Delfis matskål, dricka några slurkar vatten och sedan slicka rent lite till… Klockrent Piaf-beteende.

Det är lördag kväll. Dagen har varit generös. Generös med gula kantareller och blek taggsvamp, mycket fotgående och lite apportering med Delfi, ett antal linjer plus sök med Femma, ett väldigt roligt lydnadspass med båda på eftermiddagen, innan tv-kvällen tog vid med rökta räkor, aioli och vitt Riesling-vin.

Det är ”fuktigt” väder ute denna morgon, och mörkt när vi går upp, och när jag landar i soffan med en stor kopp rykande te tänder jag säsongens andra värmeljus, men först konstaterar jag nöjt att det knappt finns något stearin kvar i botten på det värmeljus som brann ut igår kväll. Icas värmeljus är uppenbart bättre än de från Gekås som jag inledde förra säsongen med – där var det alltid ca 20 procent kvar i behållaren när veken brunnit upp, och det har jag svårt att acceptera. Nu hittade jag en ekonomisk/snål/klimatsmart lösning på det, så att allt brann upp, men det var omständligt, det var det. Det får väl räcka med att man ska peta bort den lilla plåt-pluppen i botten av värmeljusen innan man skickar behållaren till återvinningen… Nej, värmeljusen från Gekås köper jag aldrig mer.

Enligt senaste numret av Råd & Rön är det förresten Ikeas värmeljus som är allra bäst – billiga och bäst i test, kan det bli bättre? Råd & Rön är, bortsett från de olika hundklubbtidningarna, den enda tidningsprenumeration jag har kvar och inte vill vara utan. Produkttesterna är ju den största behållningen, särskilt när de prickar in tajmingen riktigt bra med ens eget köp (inte som nu, när jag redan inhandlat mitt vinterförråd med värmeljus, även om Icas värmeljus klarade sig bra i testet…). Men jag gillar också att läsa om olika konsumenttvister och även andra läsares frågor och funderingar. Jag skickade in en själv en gång, det handlade om att tvättanvisningarna i vissa kläder, även dyra märkeskläder, blir osynliga efter bara ett par tvättar, och svaret blev att nej, det ska vi inte behöva acceptera. Personligen blir jag extra nöjd när tillverkaren har lyckats trycka tvättanvisningen på insidan av plagget, och den syns tydligt tvätt efter tvätt, utan att skava på något sätt.

Nöjda blev både hundarna och jag med sommarens inköp av RAUH-ben, tillverkade av älgskinn, utan några tillsatsämnen. Det har alltid känts ”sådär” att ge hundarna tuggben, grisöron etc. när man då och då läser om tillverkningsmetoderna – ännu mer så när Femma dessutom glufsar i sig tuggben på nolltid, och dessutom haft tendens att bli dålig i magen av dem. Så vi testade RAUH, och till en början blev de mest liggande – de var lite för hårda, tydligen. Men när tugg-behovet satte in så småningom – hundarna behöver ju det för sin berikning – så plockade de själva fram benen ur lattjolajbanlådan och rätt vad det var fanns bara små bitar kvar. Klart värt att prova igen, och nu köpte jag en storlek större; det blir mer tugg för pengarna… Benen kom igår och visst blev hundarna nöjda.

Igår blev ännu en dag med både apportering (närsöks- och linjetagssträning) på förmiddagen och lydnadsträning (ett litet pass i garaget på kvällen). Undrar om det är bättre att göra om planen så att det får bli så – särskilt med tanke på vintermörkret, då man kanske bara kommer att hinna med ett jaktträningspass på dagen, samtidigt som det återstår flera mörka timmar då man gott kan fila på lite lydnad i garaget. Hmmm, det tål att tänkas på. Vilken tur att planen inte är huggen i sten…

Eftersom jag i gårdagens blogginlägg påminde mig själv om det senaste träningspassets kassa linjer, så var jag bara tvungen att köra ett pass med just linjer – nu till pinnar – på förmiddagen. Fyra pinnar på hyfsat avstånd, men inte alltför stort avstånd från varandra. Tydliga punkter att skicka till, två apporter vid varje, två hundar att skicka. Vad kan gå fel? Båda hundarna gjorde fina linjer, vände bort från störningar och hämtade in sina störningar. Att hitta apporterna vid pinnarna var ingen utmaning alls – förrän i det sista skicket.

Det var Femma som skickades till en pinne där det skulle ligga en tennisboll, och jag hade för mig att det var lite högre och tätare gräs just där, så när hon inte hittade direkt var jag inte särskilt förvånad. Men hon brukar ju vara effektiv när hon letar, och jag höjde väl i alla fall på ögonbrynen när jag fick börja att stoppa Femma från att utvidga sökområdet och dirigera in henne igen. Om och om igen! Och Femma tog signal efter signal och letade och letade utan att hitta. Till slut fick jag stoppa henne – självklart fick hon rikligt med beröm för att hon varit en stjärna som tog mina signaler – och gick ut och tittade själv… Där var tomt. Jag tömde ryggfickan och räknade apporter och visst fattades en boll. Men hur säker jag än var på att det borde ligga en boll där, så var det t.o.m.t. Jag droppade en apport som Femma fick hitta istället, sedan tog vi lite härliga markeringar, samtidigt som jag hoppades att vi skulle springa över en borttappad boll som förmodligen trillat utanför fickan vid något tillfälle. Till sist gick jag och samlade ihop pinnarna för att gå in. Vid en av de andra pinnarna låg bollen i en grästuva. Joråsåatt…

Men hundarna hade i alla fall gjort ett riktigt bra jobb hela passet, och därmed kunde resten av dagens träning gå i lydnadens tecken, som planerat.

Men först skördade jag mina yngre basilikaplantor och gjorde ännu en sats pesto. Det ska bli intressant att se hur länge basilikan fortsätter att frodas i mina fönster – jag fuskar redan nu med att tillsätta näring i vattnet, men jag kommer inte att ge dem någon extra belysning eller värme, så det återstår att se, som sagt. Så länge de vill vara med tackar jag och tar emot.

Årets nya smultronplantor som stått i en odlingslåda på framsidan av huset har alldeles nyligen gett sina sista smultron, och har fått flytta ut till rabatten bakom huset. Där får de övervintra, så ser vi hur de trivs nästa år.

På eftermiddagen drog vi till klubben och tränade lydnad. Jag hade övervägt att Femma skulle få slutspurta fram till en tävlingsstart inom snar framtid, men insåg under detta pass att för mycket fattas för ett utförande som jag är nöjd med, och eftersom jag råder mina träningskamrater att i sådana fall backa och stegra kriterierna i små steg, så bör jag väl göra likadant själv. Det är egentligen så jag vill ha det, men det är lätt att få lite bråttom ibland.

Femma var på löpets allra sista dag(ar), och den här gången deltog vi i platsliggningen på samma plan som övriga hundar, fast på rejält avstånd. Visst blev halsen lång när hon hörde skotten, men hon låg säkert. Duktig tjejja.

Delfi fick också komma ut och köra lite olika moment från klass 1. Där saknas inte detaljer att fila på! Det är bara att skynda långsamt där med…

Denna kväll fick jag stifta bekantskap med den här vackra hunden, en åtta månader gammal östeuropeisk schäferhund:

Det är alltså en egen ras, men ägaren berättade att det bara finns en enda uppfödare av rasen i Sverige.