Det underbara vårvädret fortsätter – idag såg jag våra första tussilago!

Tog en fin lunchrunda i vår storskog. Pick-up-västen används ganska flitigt numera – nu var den lastad med bara en dummy, en tennisboll och två mindre vattenflaskor…

Under promenaden smög jag då och då ut en dummy på stigen – dvs när hundarna sprang en bit framför mig – och skickade dem sedan tillbaka på linjetag. Den övningen kan de nästan lite för bra… De vet att om det var Delfis tur nu så blir det Piafs tur nästa gång – då går hon med ett halvt öra bakåt när jag försöker smyga ut dummyn 🙂 Men-men, vi har många bra raksträckor under just den promenaden, så några utsmygningar och skick fick vi allt till.

Mot slutet tyckte jag nästan att det var för varmt för att göra något mer – hade dessutom lite ont om tid  – men hundarna verkade ändå rätt fräscha, så vi körde ett närsök också.

Stoppade ner bollen på några ställen och plockade upp den, rullade den lite i området, gömde den sedan ordentligt, tyckte jag. På det första skicket hittade Delfi bollen nästan genast. *snopen matte*

Piaf fick leta lite mer, men efter lite lagom tid tog hon den också.

Sedan ville jag ge Delfi ett sök till, eftersom det första blev fiasko – eller hur man ska säga… Det gick för bra?/Delfi  Så jag gömde bollen igen och nu tänkte jag ”gräva” utan att verkligen gräva ner den (är lite för rädd om naglarna för det :-P). Nöjd med mitt verk tänkte jag att nu skulle väl Delfi i alla fall få leta lite innan hon hittade…

Jag skickade Delfi, och hon letade. Och letade. Och letade… Lämnade området lite grann åt olika håll, men aldrig särskilt långt eller länge – tillbaks till området gick hon. Och fortsatte leta. Så småningom fick jag lite panik. För jag hade ju bara EN tennisboll med mig – jag kunde ju inte smyga ut en fet standarddummy utan att hon märkte det… Ett paket näsdukar, kanske? funderade jag en kort sekund. Ville inte heller stoppa henne och belöna med dummykast efter allt detta sökande – jag ville att hennes härliga vilja att hitta skulle belönas med att HITTA något i området, att sökandet skulle ge henne utdelning! Så stod man där och bad en stilla bön… igen… Man talar om tävlingsnerver, men varför talar ingen om träningsnerver??

Men så! såg man äntligen den stilla, krökta nacken i kombination med den välbekanta svansrörelsen… och upp dyker den bruna bruden med el tennisbollo! Snabbt som sjutton in till matte med den. Tror hon kände mattes beundran där 🙂

(Förklaringen till rubriken finns i en av filmerna nedan…)

Igår var vi ute och tränade – och provade bl.a. Zaras tips (se ”Hundträning på recept?) – tack Zara! Men mer om det senare.

Först lite pinnträning. Och idag hade jag bestämt mig för att Piaf skulle få träna bakåtskick – och äntligen kommit ihåg att ta med mig matskålarna, som passar väldigt bra för den träningen.

Skickar henne till första pinnen – där står en matskål. När hon ätit klart blåser jag stopp/sitt. Skickar bakåt (med vänster arm – det var därför jag först försökte räta upp henne lite innan jag skickade) till nästa pinne, där det också står en matskål. Samma sak som innan – men nu skickar jag bakåt med höger arm, så att hon vänder bakåt åt höger – detta funkar inte till 100%, men oftast, så! Vid sista pinnen ligger en dummy.

Film med Piaf.

Nöjd med övningen! Men när vi gjorde om den bestämde jag mig för att stoppa henne en gång mellan pinnarna och belöna med boll – just denna dag innebar det stoppet en omprogrammering av flattehjärnan, som nu plötsligt var inställd på att stoppas efter varje skick… Det kanske var oschysst att stoppa mellan pinnarna när hon nu lärt sig att springa till pinnarna och stoppa där. Noterar: inga mer stopp mellan pinnarna! (på ett tag…)

Delfi fick ganska korta skick till en pinne idag – men med en dummy utlagd en bit bakom oss. Med henne är det så, att man kan inte riktigt veta vart hon kommer att springa… 🙂 Under det senaste passet såg hon allt ut som hon skulle springa rakt fram, men blixtsnabbt vek hon bakåt för att plocka den utlagda dummyn… Så idag fick jag safe-a genom att verkligen göra det superlätt att lyckas, trots den utlagda dummyn. Det gick bra, som sig bör.

Även Piaf fick några raka skick, med längre avstånd, men där visade sig också den där osäkerheten från det tidigare stoppet (grrr på mig).

Dags sedan för närsöket. Nu tog jag en boll och inte bara sparkade runt den lite i området, utan gömde den också på flera ställen och plockade upp den igen. Sedan gömde jag bara EN boll.

Delfi fick börja – och det såg mycket bra ut: nosen var djupt nere och undersökte vittringarna och hon fick leta ordentligt innan hon hittade bollen. Så ordentligt att jag fick panik och kastade ut en boll – men sedan hittade hon ändå den första, gömda bollen.

Det såg ungefär likadant ut för Piaf – möjligen hittade hon lite snabbare.

Sedan hade jag tagit med mig en av våra nya kaninbollar ut, men inte bestämt riktigt vad jag skulle göra med den… Nu fick den tjäna som lite ”krydda”/störning i närsöket. Rätt eller fel? Jag rullade den i alla fall i en del av närsöksområdet för att se om hundarna skulle fastna där eller kunde söka vidare trots kanindoften.

Delfis tur: Kanindoften var mycket intressant, men hon sökte vidare. Däremot, när det än en gång dröjde innan hon hittade bollen återgick hon hela tiden till en del av området som jag inte alls hade vittrat in – men där hittade hon sedan bollen som vi inte hittade under förra träningspasset 🙂

Piaf brydde sig inte särskilt om kanindoften i området, hon visste att det inte var det hon letade efter.

Till sist gjorde jag en liten ”omvänt lockande”-övning – med kaninbollen. Vi har inte alls tränat med den innan, så jag ville se vad de gjorde med den…

Delfi med kaninboll – första försöket.

Delfi med kaninboll – andra försöket.

Delfi med kaninboll – tredje försöket.

Film med Piaf.

(Jag tycker den blev lite rolig… och Piaf vill verkligen inte lämna ifrån sig sin dyrgrip *tugg-tugg-tugg*)

Piaf har ju den dåliga vanan att tugga tennisbollar som om de vore tuggummi, och detta visade sig även här – jag tror att jag får vara extremt återhållsam med att låta Piaf apportera kaninboll i fortsättningen 🙂 Ska testa hur det går med minidummiesarna med kaninskinn, och se om det går bättre.

Åkte så glatt till skogen, tänkte ta en runda och träna på en av ”våra” ängar. Men stannade vid ett skogsparti alldeles i början av promenaden där jag har tänkt att börja träna med pinnarna så småningom. Varför inte börja så smått nu…? Det är ingen svår mark (det är bokskog…) men lite lagom att börja med. Upp med de två pinnarna jag nöjt mig med att ta med… Men vi hann inte mycket mer än börja, förrän jag snubblade på en gren och gjorde illa knät – ett knä som tagit lång tid på sig att läka från en annan skada. Så snabbt kan det gå – nu är jag inte på ruta ett utan ruta -3… och det var därför tårarna kom.

Någon promenad var det nu inte att tänka på, och jag hade god lust att bara gå tillbaks till bilen och skita i det fina vädret, den fina skogen, de fina hundarna… Men jag kom på andra tankar. (Det är inte hur du har’t utan hur du tar’t)

Bättre tankar vet jag inte om det var – inte vet jag om det hade varit bättre att bara vila, men hur KUL hade det varit?

Så vi körde ett bra träningspass i alla fall. Fortsatte med de raka linjetagen mot pinnarna – inga enorma avstånd, men tillräckligt.

Film med Piaf

Film med Delfi

Och så körde vi lite närsök på det, där jag verkligen försökte att ”gräva ner” tennisbollarna. Gick väl sådär, tycker jag – jag lade ut sex bollar åt gången, och det var bara de två sista som de fick leta lite mer efter, så att det överhuvudtaget var någon sport. Men när jag skickade Delfi en sista gång – en boll kvar i området – tänkte jag blåsa stopp och belöna med bollkast istället… Bara det att just som jag blåste, så hade hon fått vittring på den där sista bollen… det var inte alldeles lätt att få henne att ta upp nosen då 😉 Men det gick – och sedan fick hon söksignalen istället. Jisses, matte… blåsa när jag precis lokaliserat bytet. *himla mig*/Delfi

Men om jag ska jämföra med den förra närsöksfilmen – där jag kastade ut en boll – så tycker jag nog att Delfi har fått ner nosen lite mer i marken nu, och det är mindre spring i benen. Eller vad sägs?

Film med Delfi

(fick sluta filma för att rädda situationen – eftersom hon hittade en boll medan hon hade en i munnen…)

Till sist en övning som är inspirerad från det allra första workingtestet jag någonsin gjorde, med min första flatte Ella (Beauraing, Belgien, året kan ha varit 2004 eller 2005): skicka hunden framåt på en rak stig… som svänger – eller delar sig i ett Y. Väldigt svårt för många hundar, som lärt sig att följa (raka) stigar eller andra linjer i terrängen. Nu tar jag också pinnarna till hjälp – det är bara att ta sikte på dem och inte bry sig om vart stigen svänger.

Tja, jag vet inte om jag behöver säga det, men det kändes bra mycket bättre efter detta träningspass. Inte i knät, men humörmässigt! 🙂

Ja, ursäkta den märkliga rubriken, men ända sedan i juldagarna har jag tänkt beställa lite julklappar till mig och hundarna från någon tysk internetbutik. Men det finns ju så många! Och så mycket! Jag blev helt enkelt tvungen att låta besluten mogna lite… Men när Vovven Vanna fick en fasandummy kunde jag inte hålla mig längre… VILL HA!

Till slut beställde jag på dogs-sport-shop.de

Idag kom då äntligen våra julklappar… Den som väntar på något gott… – eller vad sägs:

1. Fasandummy (något så när värdigt viltsubstitut)
2. Tyganka
3. 2 standard-dummies, 500g
4. 2 mini-dummies med kaninpäls
5. 2 tennisbollar med kaninpäls
6. överdrag för standard-dummies (ska göra dummiesarna markeringsvänligare)

Utöver fasandummyn, den fina, så tror jag mest på tygankan. Det var den – och allehanda mer plastiga alternativ till den – som till stor del är skyldig(a) till att julklappsbeställningen blev så försenad. Vilken av alla låtsasankor kunde tänkas vara det bästa substitutet för en äkta anka? Av rädsla för att plastankorna skulle vara i hårdplast så fick det bli tygvarianten, och jag är positivt överraskad över hur hårt stoppad den är – inte alls likt något gosedjur som hunden vill börja tugga i och slänga med. Delfi har fått testa den, och jag tror den kommer att tjäna sitt syfte – att lära henne ta ett bra grepp om den otympliga ankan.

Och så måste jag säga några ord om dubbelmoral. MIN dubbelmoral. Jag är den där klädkunden som blir smått rabiat när jag får syn på äkta päls på kragar och annat i klädbutikerna. Och så köper jag kanindummies till mina hundar. Ja, jag ville bara säga det: jag har noterat det, jag skäms som jag borde – och har inget alls att säga till mitt försvar…

Idag tog vi den fina rundan där vi passerar några bra ställen för markeringar. Piaf fick bära bollkastaren (hedersuppdrag).

Just som vi kom till det första stället, det vid motorvägsbron, började regna rätt rejält. Men det kunde inte hjälpas – här skulle kastas boll… och filmas!

Med bollkastarens hjälp kan jag alltså få iväg en riktigt lång och fin boll i denna sänka – skulle jag anstränga mig (och inte filma samtidigt) bör jag nog kunna få den en bit upp på andra sidan, men hittills brukar de komma strax bakom stigen därnere.

Film med Piafs markering (började filma just som hon kommit ner till området).

Film med Delfis markering.

Avståndet är stort och det är nog inte helt lätt att markera en tennisboll på det avståndet, men jag tycker hon söker bra – och har bra tempo åt alla håll.

Sedan kom vi då äntligen till den där nya ängen som jag ville inviga.

(stackars kameran har fått fukt i sig igen…)

Nu kom vi dit från ett annat håll, och plötsligt kändes inte markeringarna så svåra, eftersom vi stod på den högre delen av ängen. Bra att börja så, vilket vi alltså gjorde idag.

Sedan fick båda hundarna ett närsök var.

Film med Delfis närsök.

Och ja, jag ska sluta att blåsa hela tiden… Tenderar att alltid vilja förstärka signaler vällldigt länge 🙂

Till sist fick vi faktiskt lite sol… men det varade inte länge

Det är allt skönt med ”bara vara”-rundor också…

Idag tog jag mig tid att åka iväg till vår storskog på lunchen, och ta en ordentlig runda där toppad med lite träning. Vi började med några linjetag på en lång, rak skogsväg. Sedan lade jag ut ett sök med två standarddummies, fyra små dummies och fyra tennisbollar – in alles 10 apporter i ett rätt stort område, och allt ”råkade” hamna långt ut i området. När vi tränar sök får hundarna turas om att jobba. Antalet dummies de får ta in i sträck varierar, såklart. Ibland (sällan) tar de in varannan, någon annan gång får kanske Delfi ta in 5-6 stycken på raken (om de inte är för svåra) och därefter får Piaf ta in resten. Kort sagt: det där gör vi lite som det känns för dagen. 

Idag tog de in 1-2 var innan de fick byta av. När det var två tennisbollar kvar tog det stopp för Delfi – och jag gjorde en sådan tabbe att jag rodnar vid tanken… Ville hjälpa henne genom att smyg-kasta ut en tennisboll som hon skulle få hitta istället… Men det blev ett fjuttkast som bara skulle lära henne att det lönar sig att söka nära matte när det börjar bli svårt (något jag redan befrämjat tidigare…). Så jag gick och plockade upp bollen – Delfi kommer dit… Sniff-sniff, här luktar det boll…! Tror ni att hon sökte nära matte när jag nu stod i ett område som skrek t e n n i s b o l l ? Nu var det bara att rädda det hela bäst jag kunde. Lät henne sitta och gick själv ut i området igen – nu fick jag koll på var det fanns boll. Och så skickade jag henne igen.

Och hon letade. Och letade. Och letade! Jag höll verkligen på att ge upp och kalla in henne, men hon var SÅ nära bollen och jag kunde inte fatta att hon inte hittade den – hon har världens näsa, och hon vill verkligen hitta, det finns inget annat! Men antagligen var hon väldigt trött… I alla fall så ville jag så gärna att hon skulle få belöning för detta arbete som hon nu presterade… snälla, låt henne hitta sin belöning! Och rätt vad det var gjorde hon sin vändning mot bollen och levererade. Success has been achieved 🙂 

Piaf fick ta in den allra sista tennisbollen, som låg precis intill ett träd. Det blev en liten rysare, det med (dock inte som den med Delfi!) – kul att se hur hon kände vittringen, men kom på fel sida om trädet några gånger innan hon löste det… Det är något visst med de stora söken, är det inte det?  

Och träningsdagar sammanfaller ju inte sällan med helg, så ock denna helg. Gårdagens träning har jag redan skrivit om, och dagens upplägg såg ut på liknande sätt.

Det är skönt att komma ut på en ordentlig skogsrunda före frukost, tycker jag, och gärna då med någon liten övning om andan faller på. Idag fick bollkastaren följa med igen, så att vi nu äntligen skulle kunna inviga den där ängen som vi aldrig kom till igår (eftersom vi slarvat bort den enda boll jag hade med mig).

Men innan vi kom dit gick vi under en motorvägsbro som går över en liten sänka/dal i skogen  – vi gick alltså på en stig längs ena sidan av den ”dalen”, och med bollkastaren kunde jag kasta så långt att bollen hamnade en liten bit upp på andra sidan av denna dal. Det var jag tvungen att prova med hundarna. Längst ner i dalen går en kraftig stig, och det blev en extra svårighet för Delfi att ta sig över dit, men tog sig dit gjorde hon efter lite letande – och farten var god, så god att jag kunde höra ända upp till mig hur hon nästan tappade andan av hastigheten som hon tvärvände med när hon fick vittring på bollen… Det är kul att se den hunden jobba 🙂

Piaf tog sin boll – även den på andra sidan om stigen – som ingenting. En spik, helt enkelt.

Sedan kom vi förbi ängen där vi förlorade vår boll igår. Kunde jag låta bli att låta hundarna ta varsin markering idag igen? Näpp. Framför allt ville jag ju se Piaf jobba där igen. Hon fick sin markering i samma område som igår – och först, när hon kom fram till området, trodde jag nästan att samma sak skulle upprepa sig. Det gjorde det inte – hon hittade sin boll och apporterade den, MEN jag tyckte mig se att hon hängde lite över den innan hon tog den. Efter att Delfi också fått hämta sin – på ungefär samma sätt som igår, hon tenderar att börja ringa för tidigt men jobbar sig snabbt ut – så gick vi tillsammans ner, alla tre, så att jag fick titta närmare på området. Visade sig att det var ganska äckliga stickiga snår i ”Piafs område” – inte värre än att hon ska kunna ta det (även om jag inte kommer att kräva av henne att hon ska kunna gå in i de värsta snåren), men ändå: det kan vara förklaringen till att hon så snabbt dissade området ”äh, där finns nog inget ändå”… Hehe. Lilla apan, matte vet nog 😉

Nu blev det ingen änginvigning idag heller, men det berodde på att jag försökte ta en annan väg dit, och misslyckades med att hitta den…

Under denna morgonrunda fick vi flera regnskurar över oss, men fram till eftermiddagen hade vädret blivit riktigt vackert, perfekt för ett ordentligt träningspass.

Idag hade jag med mig allt det jag ville: ett par dummies, några tennisbollar, fyra pinnar.

Den första övningen fick Piaf, en ”diamant”, fortfarande med ganska modesta avstånd. Delfi sitter ”mitt” i som störning 🙂

Film med Piaf.

Delfi fick sedan sina raka linjetag i kombination med inkallning – funkade riktigt fint.

Film med Delfi.

(Eftersom vi hade lite tjall med avlämningarna igår valde jag här att bryta filmningen innan Delfi kom fram till mig för att koncentrera mig på att ta emot henne ordentligt…)

Piaf fick även lite olika skick till pinnarna, med lite längre avstånd och med markeringar att ta in efteråt, hon hade riktigt roligt och kände sig duktig, mitt hjärta.

Till sist fotosession

Och en sitt-stanna-övning där jag gick ganska långt ifrån dem och gömde mig i buskarna/bakom ett träd. Mellan dem ligger en tennisboll som de var bra sugna på, åtminstone när jag var i närheten…

Jag är ganska säker på att jag har missat en del i våra ”grunder” – men alldeles, alldeles illa ute tycker jag nog inte att vi är, heller 🙂

I morse tänkte jag att vi skulle inviga en av våra nyupptäckta ängar med lite svåra markeringar, så bollkastaren fick följa med på morgonrundan… Liksom EN tennisboll.

Men ängen ligger först en bra bit in på promenaden och jag kunde inte hålla mig ända till dess… När vi kom förbi en spännande skogsglänta nedanför en slänt så fick hundarna varsin markering där. Delfi först. Det ska sägas att det var en utmanande markering – nedför en backe, med kastare, mellan träden och ut i högt gräs. Det blev ingen spik, men hon jobbade sig snabbt fram till rätt ställe. Success, som Keith Mathews skulle ha sagt 🙂

Så Piaf. Markeringen var – tyckte/trodde jag – lika svår som Delfis. Men när Delfi jobbar sig fram till bollen så verkade Piaf bara jobba sig längre bort från den… Det är som om hon, på kaxig flattetiks vis, tycker att det räcker att hon sniffar lite lätt på ett område för att veta om det finns något där – och hittar hon inte genast så finns det inget där  – alltså jobbar hon sig bort därifrån. Nej det är inte kaxigt, det är slarvigt. Vad gör vi med detta? Tål att funderas på. Tennisbollen fick ligga där den låg – efter så lång tid som Piaf hade jobbat på sin markering så ville jag inte skicka Delfi – och ärligt talat hade jag själv tappat bort markeringen… Den nya ängen får vi alltså inviga en annan gång!

Efter några timmars vila var det dags igen. Slarvig matte hade glömt dummyväskan hemma, men tack vare oredan bland alla hundsaker som ligger och dräller i bilen, så kunde jag där rota fram ett par standarddummys och ett par tennisbollar – och de nya vita pinnarna ligger alltid redo i bilen, så vi hade allt vi behövde. En shoppingpåse fick tjäna som dummyväska.

Vi klarade oss med ett par pinnar idag – tänkte egentligen bara köra enkla, raka linjetag mot en pinne. Så blev det också för Delfi, inte minst som hennes avlämningar började tjorva lite, så körde vi bara riktigt enkla uppgifter. Skickade från ett par olika håll och ökade avståndet till pinnen.

Men Piaf!? Morgonens sketna markering var glömd och förlåten (förlåten?? /Piaf) – nu fick hon glänsa. Hon fick ta linjetag från flera olika håll – vi ökade avståndet snabbt – mot en och samma pinne, och det funkade så pass bra och lätt, även i kombination med markeringar, så vi utökade med en pinne till och varierade med stopp+dirigering åt sidan. Eftersom Piaf verkar ha fattat grejen med pinnarna, så ser man direkt att hon tittar efter dem när jag ger tecken – NU kan vi börja jobba!

När vi är ute varvar jag träningen med Piaf och Delfi. Piaf fick alltså som vanligt vila medan jag tränade Delfi… men så växte hornen plötsligt i pannan på mig. Rätt vad det var, när jag hade lagt ut en dummy vid en pinne och Delfi väntade på att få bli skickad – så gick jag i stället och ställde mig några meter framför Piaf (som låg ner men hade följt oss noga med blicken) – bad henne sätta sig och gav henne en dirigering (som nu blev ganska lång) åt sidan. Success 🙂

Mycket nöjd matte gick så småningom till bilen med sina två flattar.

ska ju vara bra, sägs det. Och om vi ändå skulle behöva några ursäkter så blir våra – dvs mina – jobb och dåligt väder.

Dåligt väder var det i och för sig fortfarande när vi igår tog en promenad som till skillnad från vilodagspromenaderna bjöd på lite träning här och var. Ett par linjetag på stigen, ett närsök med stoppsignal, lite markeringar och linjetag på en äng jag (åter)upptäckte i närheten av vår promenad och så en lite klurigare markering i skogen.

Hundarna var duktiga – säkert tack vara vilodagarna 😉