Mitt bland all apporteringsträning är det allt kul att bryta av med något annat – och eftersom båda hundarna, dvs även Delfi, numera är såpass säkra på sitt spårande är jag numera också mycket mer avslappnad inför att lägga viltspår själv och gå dem med hundarna. Det var en tröskel att komma över, kan jag säga…!

Vädret är nu varmt och torrt, vilket ju sägs försvåra spårförhållandena något, men vi kör ändå.

Jag minns förresten min första flatte, Ella, som var en riktig stjärna i viltspår från första stund och gick alla sina spår före anlagsprovet i torrt och varmt högsommarväder och oftast över mossbeklädda bergsknallar i den snustorra skogen på Ingarö.

Igår använde jag mig att Runkeeper, ett utmärkt hjälpmedel för att kolla hur man själv gått – och för att följa upp hur hunden gick.

Delfis spår såg ut såhär (mitt spår till vänster, Delfis till höger):

Piaf fick ett ordentligt tapp där hon fortsatte nerför en brant bergsknalle. Hon verkade också rejält påverkad av värmen, så jag pausade henne någon minut och lät henne sedan fortsätta – och då tog hon sig minsann direkt högre upp på bergsknallen igen och så fortsatte hon lika säkert som innan. Såhär blev jämförelsen mellan mitt spår och Piafs:

Och här har vi en duktig och mycket nöjd flattetant!

Ett av de starkaste skälen till att jag ville flytta hem till Sverige igen var för att få tillgång till det fantastiska utbudet av klubbar, kurser och olika evenemang som rör hundträning. För att inte nämna aktiva träningskamrater!

Redan innan jag lämnade Luxemburg hade jag bokat in några kurser i Sverige.

Hund 360 grader

Faktum är att vi anlände till Göteborg med Kielbåten fredagen den 27 mars – och den 28-29 mars åkte vi ner till Falkenberg – där jag skulle gå första delen av en kurs (anordnad av Hund i Falkenberg) om tre helger med David Selin/Hundutbildningsgruppen: Hund 360 grader. Vilken lyx att få sätta sig i skolbänken och ”bara” få lära sig mer om hund! Just denna gång lyxade jag dessutom till det genom att sova över på Gits gård, ett mycket trevligt boende där hundar är välkomna. Efter lördagens kurs (där hundarna bara fått vara passiva) åkte vi till Skrea strand och gick en sväng på stranden.

WT (Nkl) Susegården

Två veckor senare, den 12 april, var det dags för Delfi att göra sitt allra första workingtest och Piaf att göra sitt andra. Detta gick av stapeln på Susegården, också detta i närheten av Falkenberg. Arrangörerna hade ordnat det så bra att vi som gick med två hundar fick ett väldigt lågt startnummer för den ena hunden och ett väldigt högt för den andra – på så sätt gick det hur bra som helst att gå med en hund i taget. Tack! Både Delfi och Piaf startade alltså i Nybörjarklass och jag gick först med Delfi.

Jag var taggad, Delfi var taggad och det kändes riktigt bra! Men av någon anledning hittade Delfi inte apporten på första stationen, och det blev en nolla där. Kändes ju som en bra start… inte Men vi grävde inte ner oss! Och på övriga stationer gick det mycket bättre, och jag var riktigt nöjd med allt hon gjorde – även om avlämningarna var lite väl omständiga, så vet jag ju att de har blivit bättre 🙂 Och någon domare påpekade också vilken härlig attityd hon har, och det är ju bara att hålla med som stolt matte 🙂 Allt som allt kammade lill-tjejen hem följande poängserie: 0-17-18-18-18, dvs 71 poäng.

Piaf kände igen situationen och var eld och lågor… men tyst! Hon var också så nära att knalla för mig vid ett par tillfällen… men satt kvar! Puuuh, mina nerver 😉 Men bortsett från att hon nollade ”en halv station”, dvs. en av två enkelmarkeringar på en station, så jobbade hon riktigt bra och vi hade verkligen kul. Ändå blev det en positiv överraskning när jag senare på resultattavlan fick se hennes poäng: 20-10-20-19-19, dvs 88 poäng. Med de poängen hade hon kvalificerat sig för öppen klass. Väldigt roligt!

Jaktkurs m. Anita Norrblom

Helgen därefter var det dags för nästa aktivitet, och nu var det en kurs som hölls på Woodwalkskullen i Kilanda, i Goldenklubbens regi. Tränare var Anita Norrblom, som jag har tränat för privat ett par gånger på den tiden då jag hyrde stuga i Stockholmsområdet på semestern. Denna gång gick jag som passiv deltagare, eftersom de andra platserna var slut. Faktum är att de dessutom hade fått hålla samma kurs två helger i stället för en – och ändå var platserna slut. Men jag går ju gärna som passiv deltagare på kurser, och även den här var riktigt givande. Anita varvade teori och praktik i en alldeles lagom balans – första dagen handlade mycket om grunder och stadga och andra dagen tog hon fram vilt, vilket blev första kontakten med vilt för några av hundarna, och det var riktigt intressant att se hur Anita presenterade vilt och ”omvände” hundar som till en början var riktigt tveksamma till att ta viltet. Inte minst som Delfi ju också hade liknande problem tidigare. Tänk om jag hade sett detta då! Nu har det ju löst sig ändå, men det hade varit gott att ha i ryggen.

Här är ett mycket trevligt blogginlägg skrivet av Ulrika Bevreus, som deltog aktivt på denna kurs med sin härliga jaktgolden Lykka (från kennel Doubleuse).

Öppen/elit-träning med Karin Friberg

I samband med föregående kurs träffade jag Lisbeth Johansson (goldenuppfödare under namnet Woodwalks), och hon erbjöd mig plats som passiv deltagare på en kvällskurs som skulle hållas med Karin Friberg tre onsdagar framöver. Det var verkligen fantastiskt inspirerande att se de avancerade övningar som ekipagen fick ta sig igenom. När jag kom hem från de första två tillfällena var jag så duktig att jag ritade upp uppläggen…

Det tredje tillfället blev det faktiskt en plats ledig och Piaf och jag fick chans att prova på samma sak som de avancerade ekipagen – väldigt, väldigt roligt och peppande! Den ”information” jag fick var att Piaf är alltför slarvig/otålig i närsöket – men att hon har en riktigt bra stoppsignal!

B-prov (Nkl) Kilanda

På detta prov var Anita Norrblom domare, och jag åkte bara dit och tittade på några av de startande ekipagen. Alltid lika nyttigt och Anita ger så himla trevlig feedback till de startande – man står och myser… Tog också med mig Delfi ner till hundstoppet för att ”träna passivitet” – eftersom det under helgens kurs visade sig finnas stort behov av den varan (grrr).

B-prov (Ökl) Alingsås

Även här var jag endast som åskådare, men här fick jag även se prov på den helt fantastiska natur vi har i detta land. Både på vägen genom skogen öster om Alingsås, men även på/vid själva provplatsen. Ljuvligt. Och ännu en lärorik dag där jag fick se flertalet duktiga ekipage och ett riktigt trevligt provupplägg. Hoppas att jag också kommer att få starta en hund i öppenklass på B-prov, det är mitt nästa mål!

Jaktinternat Backamo

Ibland måste man ligga i – andra gånger måste man bara ha lite tur 🙂 En dag i våras hade jag lite extra mycket att göra på jobbet, och gick en ganska sen lunchpromenad med hundarna. Därefter åt jag som vanligt lunch – och loggade då in på Facebook. Just då postades ett inlägg i en av grupperna jag är med i på Facebook: plats ledig på ett fyradagars jaktinternat på Backamo i maj. Jag kastade mig på telefonen – och medan jag började prata med personen i telefon såg jag att det stod ”postat för 2 minuter sedan” under inlägget jag just reagerat på:-)

Så den 14-17 maj var det dags! Fyra dagars lyx! Med tre danska tränare: Hans Jörgen Bilstrup (kennel Munkhaven), Fin Mikkelsen och Lars Guldhammer.

På torsdagen hade vi lite egen träning och började då nere vid den fina sjön intill Backamo. Det var kul så länge det varade för vår del… för jag blev ganska snart tvungen att lämna platsen med Delfi, som pep något alldeles förskräckligt :-((( Där och då fattade jag beslutet att Piaf skulle få ta Delfis plats på internatet – tråkigt för Delfi, desto roligare för Piaf.

Tränarna anlände på kvällen och dag två inleddes med lite grundövningar på en plan. Det var fotgående och stadga och lite grundläggande apportering – därefter delades vi upp i tre grupper som skulle gå till varsin tränare. De olika tränarna hade varsin station och efter ett par timmar på en station roterade vi vidare till nästa station, så att vi hade varit hos alla tränare vid dagens slut. Däremellan fick vi lunch/fika – väldigt god mat som levererades till vår barack av cafét inne på Backamo. Fantastiskt bra ordnat, alltihop!

Övningarna vi gjorde var ganska  basala, men gav bra idéer för hur man kan bygga upp flera målområden eller en trippelmarkering för hunden. Jag körde uteslutande Piaf den andra dagen, men efter att jag på kvällen nämnt för Hans Jörgen – även flatteuppfödare –  att jag hade en liten pigg flatte till med mig, så uppmanade han mig att ta ut även henne till träningen dagen därpå. Och jag var ju inte den som var den 😉 Hon fick sedan ta Piafs plats på den sista stationen den dagen, och tränaren vid den stationen gav Delfi diverse roliga ”öknamn”, exv. ”Den brune punkt”. ”Du kan skicka den bruna pricken nu.” Fniss-fniss.

Sista dagen blev det tävling för alla, ett mindre WT – kulkul! Vi fick själva välja om vi skulle tävla i ”nybörjarklass” eller ”öppenklass” och jag valde Nkl så att jag kunde gå med båda mina i en och samma klass, dvs först den ena sedan den andra. Detta var inget jag tog för givet, utan det var tränarna som uppmuntrade mig att gå med båda – och än en gång är jag ju inte den som tackar nej till ett sådant erbjudande 🙂

Två domarpar agerade domare/funktionär vid två dubbelstationer. Första stationen: en enkelmarkering i en sluttning, Andra stationen: enkelmarkering över ett stängsel och in i skogen. Tränarna gav direkt lite kritik och poäng, och det kan väl sägas att de gick in för att vara snälla mot oss, men så länge alla får samma snälla bedömning, så är det ju bara trevligt 🙂 Rättvisenazin har talat 😛 Nåväl! Tredje stationen: en enkelmarkering på vattnet med småsvår uppgång ur vattnet; fotgående till Fjärde stationen: ett sök. Jag var nöjd med både Piaf och Delfi i alla moment, utom fotgåendet – och et gällde som sagt båda. Bedrövligt, rent ut sagt, men då fick jag den informationen (som Karin Friberg skulle ha sagt): hem och träna på fotgående!

På eftermiddagen denna dag åt vi ännu en god och trevlig måltid tillsammans och då lästes även resultatet från dagens tävling upp. Men först fick vi alla en liten överraskning, då domarna berättade att även om vi varit indelade i två grupper, så hade alla fått exakt samma uppgifter, så resultatet gällde båda grupperna tillsammans – och det visade sig att Piaf hade knipit förstaplatsen för dagen… och Delfi tog tredjeplatsen! Duktiga flattetjejer 🙂

Allt som allt var det en mycket givande och lärorik långhelg. Det var roligt att höra att dessa tränare bekräftade min bedömning vad gäller Delfi vs Piaf, men också en tankeställare då de menade att Delfi behöver få mycket svårare utmaningar för att hon ska bli nöjd och kunna utvecklas som sig bör (och sluta pipa!).

Vattendirigering med Karin Friberg

Nu fick Piaf vara med från början och träna med öppen/elithundarna! Första tillfället i Kilanda, andra tillfället i Västerlanda. Väldigt roligt att vara med och utföra dessa svåra övningar – men väldigt synd att Piaf fortfarande!! har världens sämsta avlämningar, vilket framför allt visar sig vid vattenapporteringen. Så synd om en dirigering gått riktigt bra, och så grumlas hela slutintrycket och känslan av att dummyn hamnar på mina fötter eller i värsta fall i vattenbrynet. Grrrr. Men-men… Infon får jag ju: hem och träna – fortsätta träna – avlämningar! Suck.

Viltspår

Har i flera år hört talas om Ninna på Sandens Hundskola, som lägger viltspår åt andra. Nu blev jag sugen att prova på viltspår med båda mina flickor. Resultatet vid det första spåret för Piaf var så bra att jag bestämde mig för att fortsätta. Och resultatet vid det första spåret med Delfi var så dåligt att jag bestämde mig för att fortsätta av den anledningen 🙂 Ja, dåligt och dåligt… men hon var så väldigt osäker i hela denna nya situation. Såg ut att gå hela spåret med en slags skräckblandad förtjusning.

Vi gick sedan ett spår i veckan ungefär, och Piaf blev säkrare och säkrare, men det blev även Delfi – som kanske uppvisade de allra största framstegen. Jag lade själv lite enklare spår hemma, medan Ninna lade spår med vinklar, bloduppehåll och återgångar, och allt löste de, båda två. Och efter fyra gånger sa Ninna att jag bör anmäla tjejerna till ett prov. Och där står jag nu.

Workingtest Kilanda

Den 23 maj startade Piaf – Delfi hade jag strukit när jag fick panik över hennes pip, och när jag ville efteranmäla henne gick inte det – på workingtest i Kilanda, nybörjarklass igen. Här blev poängserien 13-19-18-19-19, dvs 88 ännu en gång – och nu lovade jag Piaf att hon ska få starta i Ökl nästa gång!

Nosework

Jag har sedan länge (åtminstone de senaste två åren) velat prova på specialsök, och när jag såg en annons på Facebook om en nosework-kurs i Partille så anmälde jag mig och Piaf till den. Föga anade jag då att jag anmält oss till en hundtränare med troligtvis en av de gedignaste utbildningarna/erfarenheterna av specialsök. Susanne Kihl på Hundägarservice är enormt duktig och jag kan verkligen rekommendera den som vill ”nosa på” detta med nosework att gå till henne, som har just denna spännande bakgrund på området. Både jag och Piaf tyckte det var kul, vi gjorde våra hemläxor och jag inhandlade både eucalyptusdoft och plastbalja, vinylhandskar och bomullspads… Men sedan fattade jag beslutet att vi inte ska fortsätta med nosework. Det var roligt att prova på, men nosarbete får mina hundar ändå i jaktträningen – och självklart också i viltspåret! Man kan inte göra allt, men det var intressant att äntligen få se hur det går till. Sedan kan jag ju säga att jag _vägrar_ gå med i ännu en hundklubb (SKK, SBK, SSRK och FRK får räcka!) bara för en liten aktivitets skull. Nix, njet, nein!

Keith Mathews

Keith Mathews-kursen får ett eget inlägg.

Kompletterar med lite bilder och filmer från igår.

Medan matte arbetar…

Delfi under lunchpromenaden.

Årets första vitsippor!

Linjetag med Piaf.

Linjetag med Delfi – och ett k a t a s t r o f a l t grepp om fasandummyn!!

Bus.

Det underbara vårvädret fortsätter – idag såg jag våra första tussilago!

Tog en fin lunchrunda i vår storskog. Pick-up-västen används ganska flitigt numera – nu var den lastad med bara en dummy, en tennisboll och två mindre vattenflaskor…

Under promenaden smög jag då och då ut en dummy på stigen – dvs när hundarna sprang en bit framför mig – och skickade dem sedan tillbaka på linjetag. Den övningen kan de nästan lite för bra… De vet att om det var Delfis tur nu så blir det Piafs tur nästa gång – då går hon med ett halvt öra bakåt när jag försöker smyga ut dummyn 🙂 Men-men, vi har många bra raksträckor under just den promenaden, så några utsmygningar och skick fick vi allt till.

Mot slutet tyckte jag nästan att det var för varmt för att göra något mer – hade dessutom lite ont om tid  – men hundarna verkade ändå rätt fräscha, så vi körde ett närsök också.

Stoppade ner bollen på några ställen och plockade upp den, rullade den lite i området, gömde den sedan ordentligt, tyckte jag. På det första skicket hittade Delfi bollen nästan genast. *snopen matte*

Piaf fick leta lite mer, men efter lite lagom tid tog hon den också.

Sedan ville jag ge Delfi ett sök till, eftersom det första blev fiasko – eller hur man ska säga… Det gick för bra?/Delfi  Så jag gömde bollen igen och nu tänkte jag ”gräva” utan att verkligen gräva ner den (är lite för rädd om naglarna för det :-P). Nöjd med mitt verk tänkte jag att nu skulle väl Delfi i alla fall få leta lite innan hon hittade…

Jag skickade Delfi, och hon letade. Och letade. Och letade… Lämnade området lite grann åt olika håll, men aldrig särskilt långt eller länge – tillbaks till området gick hon. Och fortsatte leta. Så småningom fick jag lite panik. För jag hade ju bara EN tennisboll med mig – jag kunde ju inte smyga ut en fet standarddummy utan att hon märkte det… Ett paket näsdukar, kanske? funderade jag en kort sekund. Ville inte heller stoppa henne och belöna med dummykast efter allt detta sökande – jag ville att hennes härliga vilja att hitta skulle belönas med att HITTA något i området, att sökandet skulle ge henne utdelning! Så stod man där och bad en stilla bön… igen… Man talar om tävlingsnerver, men varför talar ingen om träningsnerver??

Men så! såg man äntligen den stilla, krökta nacken i kombination med den välbekanta svansrörelsen… och upp dyker den bruna bruden med el tennisbollo! Snabbt som sjutton in till matte med den. Tror hon kände mattes beundran där 🙂

(Förklaringen till rubriken finns i en av filmerna nedan…)

Igår var vi ute och tränade – och provade bl.a. Zaras tips (se ”Hundträning på recept?) – tack Zara! Men mer om det senare.

Först lite pinnträning. Och idag hade jag bestämt mig för att Piaf skulle få träna bakåtskick – och äntligen kommit ihåg att ta med mig matskålarna, som passar väldigt bra för den träningen.

Skickar henne till första pinnen – där står en matskål. När hon ätit klart blåser jag stopp/sitt. Skickar bakåt (med vänster arm – det var därför jag först försökte räta upp henne lite innan jag skickade) till nästa pinne, där det också står en matskål. Samma sak som innan – men nu skickar jag bakåt med höger arm, så att hon vänder bakåt åt höger – detta funkar inte till 100%, men oftast, så! Vid sista pinnen ligger en dummy.

Film med Piaf.

Nöjd med övningen! Men när vi gjorde om den bestämde jag mig för att stoppa henne en gång mellan pinnarna och belöna med boll – just denna dag innebar det stoppet en omprogrammering av flattehjärnan, som nu plötsligt var inställd på att stoppas efter varje skick… Det kanske var oschysst att stoppa mellan pinnarna när hon nu lärt sig att springa till pinnarna och stoppa där. Noterar: inga mer stopp mellan pinnarna! (på ett tag…)

Delfi fick ganska korta skick till en pinne idag – men med en dummy utlagd en bit bakom oss. Med henne är det så, att man kan inte riktigt veta vart hon kommer att springa… 🙂 Under det senaste passet såg hon allt ut som hon skulle springa rakt fram, men blixtsnabbt vek hon bakåt för att plocka den utlagda dummyn… Så idag fick jag safe-a genom att verkligen göra det superlätt att lyckas, trots den utlagda dummyn. Det gick bra, som sig bör.

Även Piaf fick några raka skick, med längre avstånd, men där visade sig också den där osäkerheten från det tidigare stoppet (grrr på mig).

Dags sedan för närsöket. Nu tog jag en boll och inte bara sparkade runt den lite i området, utan gömde den också på flera ställen och plockade upp den igen. Sedan gömde jag bara EN boll.

Delfi fick börja – och det såg mycket bra ut: nosen var djupt nere och undersökte vittringarna och hon fick leta ordentligt innan hon hittade bollen. Så ordentligt att jag fick panik och kastade ut en boll – men sedan hittade hon ändå den första, gömda bollen.

Det såg ungefär likadant ut för Piaf – möjligen hittade hon lite snabbare.

Sedan hade jag tagit med mig en av våra nya kaninbollar ut, men inte bestämt riktigt vad jag skulle göra med den… Nu fick den tjäna som lite ”krydda”/störning i närsöket. Rätt eller fel? Jag rullade den i alla fall i en del av närsöksområdet för att se om hundarna skulle fastna där eller kunde söka vidare trots kanindoften.

Delfis tur: Kanindoften var mycket intressant, men hon sökte vidare. Däremot, när det än en gång dröjde innan hon hittade bollen återgick hon hela tiden till en del av området som jag inte alls hade vittrat in – men där hittade hon sedan bollen som vi inte hittade under förra träningspasset 🙂

Piaf brydde sig inte särskilt om kanindoften i området, hon visste att det inte var det hon letade efter.

Till sist gjorde jag en liten ”omvänt lockande”-övning – med kaninbollen. Vi har inte alls tränat med den innan, så jag ville se vad de gjorde med den…

Delfi med kaninboll – första försöket.

Delfi med kaninboll – andra försöket.

Delfi med kaninboll – tredje försöket.

Film med Piaf.

(Jag tycker den blev lite rolig… och Piaf vill verkligen inte lämna ifrån sig sin dyrgrip *tugg-tugg-tugg*)

Piaf har ju den dåliga vanan att tugga tennisbollar som om de vore tuggummi, och detta visade sig även här – jag tror att jag får vara extremt återhållsam med att låta Piaf apportera kaninboll i fortsättningen 🙂 Ska testa hur det går med minidummiesarna med kaninskinn, och se om det går bättre.

Åkte så glatt till skogen, tänkte ta en runda och träna på en av ”våra” ängar. Men stannade vid ett skogsparti alldeles i början av promenaden där jag har tänkt att börja träna med pinnarna så småningom. Varför inte börja så smått nu…? Det är ingen svår mark (det är bokskog…) men lite lagom att börja med. Upp med de två pinnarna jag nöjt mig med att ta med… Men vi hann inte mycket mer än börja, förrän jag snubblade på en gren och gjorde illa knät – ett knä som tagit lång tid på sig att läka från en annan skada. Så snabbt kan det gå – nu är jag inte på ruta ett utan ruta -3… och det var därför tårarna kom.

Någon promenad var det nu inte att tänka på, och jag hade god lust att bara gå tillbaks till bilen och skita i det fina vädret, den fina skogen, de fina hundarna… Men jag kom på andra tankar. (Det är inte hur du har’t utan hur du tar’t)

Bättre tankar vet jag inte om det var – inte vet jag om det hade varit bättre att bara vila, men hur KUL hade det varit?

Så vi körde ett bra träningspass i alla fall. Fortsatte med de raka linjetagen mot pinnarna – inga enorma avstånd, men tillräckligt.

Film med Piaf

Film med Delfi

Och så körde vi lite närsök på det, där jag verkligen försökte att ”gräva ner” tennisbollarna. Gick väl sådär, tycker jag – jag lade ut sex bollar åt gången, och det var bara de två sista som de fick leta lite mer efter, så att det överhuvudtaget var någon sport. Men när jag skickade Delfi en sista gång – en boll kvar i området – tänkte jag blåsa stopp och belöna med bollkast istället… Bara det att just som jag blåste, så hade hon fått vittring på den där sista bollen… det var inte alldeles lätt att få henne att ta upp nosen då 😉 Men det gick – och sedan fick hon söksignalen istället. Jisses, matte… blåsa när jag precis lokaliserat bytet. *himla mig*/Delfi

Men om jag ska jämföra med den förra närsöksfilmen – där jag kastade ut en boll – så tycker jag nog att Delfi har fått ner nosen lite mer i marken nu, och det är mindre spring i benen. Eller vad sägs?

Film med Delfi

(fick sluta filma för att rädda situationen – eftersom hon hittade en boll medan hon hade en i munnen…)

Till sist en övning som är inspirerad från det allra första workingtestet jag någonsin gjorde, med min första flatte Ella (Beauraing, Belgien, året kan ha varit 2004 eller 2005): skicka hunden framåt på en rak stig… som svänger – eller delar sig i ett Y. Väldigt svårt för många hundar, som lärt sig att följa (raka) stigar eller andra linjer i terrängen. Nu tar jag också pinnarna till hjälp – det är bara att ta sikte på dem och inte bry sig om vart stigen svänger.

Tja, jag vet inte om jag behöver säga det, men det kändes bra mycket bättre efter detta träningspass. Inte i knät, men humörmässigt! 🙂

Ja, ursäkta den märkliga rubriken, men ända sedan i juldagarna har jag tänkt beställa lite julklappar till mig och hundarna från någon tysk internetbutik. Men det finns ju så många! Och så mycket! Jag blev helt enkelt tvungen att låta besluten mogna lite… Men när Vovven Vanna fick en fasandummy kunde jag inte hålla mig längre… VILL HA!

Till slut beställde jag på dogs-sport-shop.de

Idag kom då äntligen våra julklappar… Den som väntar på något gott… – eller vad sägs:

1. Fasandummy (något så när värdigt viltsubstitut)
2. Tyganka
3. 2 standard-dummies, 500g
4. 2 mini-dummies med kaninpäls
5. 2 tennisbollar med kaninpäls
6. överdrag för standard-dummies (ska göra dummiesarna markeringsvänligare)

Utöver fasandummyn, den fina, så tror jag mest på tygankan. Det var den – och allehanda mer plastiga alternativ till den – som till stor del är skyldig(a) till att julklappsbeställningen blev så försenad. Vilken av alla låtsasankor kunde tänkas vara det bästa substitutet för en äkta anka? Av rädsla för att plastankorna skulle vara i hårdplast så fick det bli tygvarianten, och jag är positivt överraskad över hur hårt stoppad den är – inte alls likt något gosedjur som hunden vill börja tugga i och slänga med. Delfi har fått testa den, och jag tror den kommer att tjäna sitt syfte – att lära henne ta ett bra grepp om den otympliga ankan.

Och så måste jag säga några ord om dubbelmoral. MIN dubbelmoral. Jag är den där klädkunden som blir smått rabiat när jag får syn på äkta päls på kragar och annat i klädbutikerna. Och så köper jag kanindummies till mina hundar. Ja, jag ville bara säga det: jag har noterat det, jag skäms som jag borde – och har inget alls att säga till mitt försvar…

Idag tog vi den fina rundan där vi passerar några bra ställen för markeringar. Piaf fick bära bollkastaren (hedersuppdrag).

Just som vi kom till det första stället, det vid motorvägsbron, började regna rätt rejält. Men det kunde inte hjälpas – här skulle kastas boll… och filmas!

Med bollkastarens hjälp kan jag alltså få iväg en riktigt lång och fin boll i denna sänka – skulle jag anstränga mig (och inte filma samtidigt) bör jag nog kunna få den en bit upp på andra sidan, men hittills brukar de komma strax bakom stigen därnere.

Film med Piafs markering (började filma just som hon kommit ner till området).

Film med Delfis markering.

Avståndet är stort och det är nog inte helt lätt att markera en tennisboll på det avståndet, men jag tycker hon söker bra – och har bra tempo åt alla håll.

Sedan kom vi då äntligen till den där nya ängen som jag ville inviga.

(stackars kameran har fått fukt i sig igen…)

Nu kom vi dit från ett annat håll, och plötsligt kändes inte markeringarna så svåra, eftersom vi stod på den högre delen av ängen. Bra att börja så, vilket vi alltså gjorde idag.

Sedan fick båda hundarna ett närsök var.

Film med Delfis närsök.

Och ja, jag ska sluta att blåsa hela tiden… Tenderar att alltid vilja förstärka signaler vällldigt länge 🙂

Till sist fick vi faktiskt lite sol… men det varade inte länge

Det är allt skönt med ”bara vara”-rundor också…

Idag tog jag mig tid att åka iväg till vår storskog på lunchen, och ta en ordentlig runda där toppad med lite träning. Vi började med några linjetag på en lång, rak skogsväg. Sedan lade jag ut ett sök med två standarddummies, fyra små dummies och fyra tennisbollar – in alles 10 apporter i ett rätt stort område, och allt ”råkade” hamna långt ut i området. När vi tränar sök får hundarna turas om att jobba. Antalet dummies de får ta in i sträck varierar, såklart. Ibland (sällan) tar de in varannan, någon annan gång får kanske Delfi ta in 5-6 stycken på raken (om de inte är för svåra) och därefter får Piaf ta in resten. Kort sagt: det där gör vi lite som det känns för dagen. 

Idag tog de in 1-2 var innan de fick byta av. När det var två tennisbollar kvar tog det stopp för Delfi – och jag gjorde en sådan tabbe att jag rodnar vid tanken… Ville hjälpa henne genom att smyg-kasta ut en tennisboll som hon skulle få hitta istället… Men det blev ett fjuttkast som bara skulle lära henne att det lönar sig att söka nära matte när det börjar bli svårt (något jag redan befrämjat tidigare…). Så jag gick och plockade upp bollen – Delfi kommer dit… Sniff-sniff, här luktar det boll…! Tror ni att hon sökte nära matte när jag nu stod i ett område som skrek t e n n i s b o l l ? Nu var det bara att rädda det hela bäst jag kunde. Lät henne sitta och gick själv ut i området igen – nu fick jag koll på var det fanns boll. Och så skickade jag henne igen.

Och hon letade. Och letade. Och letade! Jag höll verkligen på att ge upp och kalla in henne, men hon var SÅ nära bollen och jag kunde inte fatta att hon inte hittade den – hon har världens näsa, och hon vill verkligen hitta, det finns inget annat! Men antagligen var hon väldigt trött… I alla fall så ville jag så gärna att hon skulle få belöning för detta arbete som hon nu presterade… snälla, låt henne hitta sin belöning! Och rätt vad det var gjorde hon sin vändning mot bollen och levererade. Success has been achieved 🙂 

Piaf fick ta in den allra sista tennisbollen, som låg precis intill ett träd. Det blev en liten rysare, det med (dock inte som den med Delfi!) – kul att se hur hon kände vittringen, men kom på fel sida om trädet några gånger innan hon löste det… Det är något visst med de stora söken, är det inte det?