Härligt sensommarväder i månadsskiftet augusti/september inbjöd till utflykter till havet.

Marstrand:

• 

• 

• 

• 

Ramsvikslandet:

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Tofta:

• 

• 

• 

• 

• 

• 

I morse stod jag som bäst och hällde upp nygjord plommonsylt i glasburkar, när mobilen gjorde det där speciella ljudet som alltid kommer prick 07:50 om man har något inskrivet i kalendern, utan att man har angett för kalendern vilken tid det är (dvs jag brukar såklart skriva tiden, men inte programmera in den). Ibland har jag funderat övef varför kalendern gör ljudet JUST 07:50 – varför inte kl 08, i så fall? Men nu visste jag i alla fall att klockan var 07:50, och jag insåg direkt att jag helt hade glömt bort att Delfi skulle vaccineras kl. 08:30 – de ringde igår eftermiddag och ändrade tiden, därför hade jag ovanligt dålig koll… Gissa om jag var glad att jag fick varningen då och inte tio minuter senare – eftersom jag har ca en halvtimme att åka till kliniken. Puh!

När jag kom hem igen fortsatte jag hälla upp sylten, som är gjord på de goda Victoriaplommonen från pappas trädgård. Det ger riklig skörd i år, så att det även räcker till grannfrun, och i gengäld ger hon mig äpplen, som jag gör äpplemos. Varken förra eller förr-förra året blev det någon byteshandel, eftersom träden inte gav någon skörd alls. Så i år passas det på!

• 

• 

Nu har jag sylt för flera år framåt igen.

I min egen trädgård har jag skördat en hel del mini-tomater från plantorna jag fick av grannen. Mina egna plantor, som jag sådde med bitar av tomater köpta i affären och som var löjligt små i början av sommaren, har kommit starkt, även om tomaterna inte hunnit mogna än.

• 

• 

• 

Atlasblommorna, förra årets stora positiva överraskning, kom inte lika starkt i år, men jag satsade ju till 50 % på ringblommor också, och de har kommit desto starkare och gör mig glad med sin färgprakt.

Jag hade turen att komma med på ännu ett b-prov med Femma, men det var en bra bit att åka, och när provdagen närmade sig kände jag att det tog emot allt mer att behöva gå upp klockan 03 för att komma till morgonsamlingen… Så jag bestämde mig för att göra en liten semester-weekend och boka en övernattning. Det var länge sedan jag var öster om Vättern!

Typiskt nog kom jag inte mer än ett par kilometer hemifrån, innan bilen indikerade lågt lufttryck igen. Jag mindes punkan för några veckor sedan, och höll på att ställa in mini-semestern inklusive prov och allt. Men jag ville ju verkligen åka – jag ville verkligen ge Femma en ny chans på ett nytt b-prov efter vår flopp föregående helg – så jag fyllde på luft i däcket och chansade på att det skulle räcka.

Det började snart regna, men det hade jag räknat med, och det regnade åtminstone mindre när vi kom fram till vårt första destination, som var Gränna – självklart, för en gottegris som jag är – och ännu mindre när vi kom fram till nästa, som var Omberg, strax norr om Ödeshög (tipstack till Vovven Vannas blogg!).

Vi fick en fin bensträckare på Ellen Keys led – snacka om spännande skog!

• 

• 

• 

• 

• 

Nöjda och motionerade åkte vi vidare till Mjölby, där jag planerat att äta middag på min favorit-snabbmatskedja. Min före detta favorit-snabbmatskedja! För när jag svängde in mot Max såg jag den lysande neonskylten som visade namnet på kocken som gjort en hel tv-serie om amerikanska hamburgare, som jag följde – jag råkar gilla snabbmat och inte minst hamburgare. Men de ska vara välgjorda och goda! Sedan jag smakade min första burgare på Max har jag inte ätit en enda burgare på vare sig McDonald’s eller Burger King.

Och nu ligger även Max risigt till, för Jureskogs burgare – och pommes – höll för mina högt ställda förväntningar.

• 

• 

Jag tog en Chicken&Parm, och herregud så god den var! Klart värd det högre priset, och hade jag inte varit bilburen hade jag definitivt kunnat tänka mig att slå mig mer i den fräscha, välventilerade lokalen och ta ett glas rött vin medan jag väntade på maten! Till min stora glädje finns Jureskogs också i Göteborg, vid gamla Ullevi.

Vidare gick färden till ett litet pensionat ute på vischan utanför Boxholm. Precis enligt planen kom vi dit ganska sent, så det var mest bara att installera sig, och krypa till kojs.

Eftersom rummet hade två enkelsängar fick hundarna nöja sig med att sova i en egen säng – som jsg lade ut det medhavda överkastet på. Inte för att de var särskilt nöjda med det – de vill ju sova I mattes säng – men så fick det bli. Jag talade om för dem att de skulle ligga där, så då gjorde de det…

Delfi låg och pep. Länge. Innan jag insåg att det inte var för att hon ville sova i min säng – utan för att hon var törstig! Jag hade ju bett henne ligga kvar i sängen, när jag istället borde ha gjort klart att hon inte fick komma upp i min säng (om hon försökte) så att allt annat var tillåtet. Självklart för mig, men inte för en lydig hund… Ridå, matte! Resten av natten sov vi bättre.

Söndag morgon åkte vi en bit söder om Boxholm, där SSRK Östergötland arrangerade b-provet i öppen klass. Jag gillade verkligen upplägget – det hade sina pikanta utmaningar som jag svettades lite över, men skönt nog låg de tidigt i upplägget, så jag kunde andas ut (lite!!) när de var avklarade. Och även om Femma var ”på” även idag, så var hon med mig och accepterade att vänta på sin tur utan att gnälla. Hon fick jobba länge och väl för att få in det sista viltet i söket, men hon jobbade och slet, ville några gånger springa bort och hämta ett vilt från dirigeringspunkten, men tog min vändsignal klockrent. Jag är väldigt nöjd med känslan under provet och med Femmas fokus och uthållighet. Och så gav det också ett förstapris, vilket inte kändes så illa heller 🙂

Vi var klara vid lunchtid, och i enlighet med de pandemi-anpassade riktlinjerna åkte vi då från provplatsen – vi åkte tillbaka till Omberg!

• 

• 

• 

Denna gång gick vi Älvarumsleden, även den en mycket fin runda. Steniga, branta stigar upp- och nerför Ombergets sluttningar mot Vättern och lättare stigar/vägar på motsatta sidan av berget. Jag trivdes verkligen här, och var mer än nöjd med helgen när jag körde hemåt igen.

Vi fortsatte att utforska Risveden och hittade en del av skogen som jag verkligen gillade och som vi återvände till flera gånger.

• 

• 

• 

• 

Där finns dramatiska klippor, rejäla höjdskillnader, fina sjöar, variationsrik skog… vad mer kan man begära? Tja, kanske en fin äng att träna på i närheten, inklusive ett vattenfyllt krondike!? Det också finns där…

Sedan gjorde Femma debut i öppen klass på b-prov. Det gick sådär. Som domaren sade i sin muntliga kritik eftetåt, så slog Femma på turbon från start – och var inte alls den där följsamma hund jag är van vid. ”Vi” lät också, flera gånger under provet, istället för det där enstaka lilla gnället som kunnat höras tidigare… Jag var inte glad. Men söket, som var stort och utmanande, tog hon in fint, liksom vatten- och landdirigeringen.

Dubbelmarkeringarna krånglade vi till lite, men det kan ju vara den där turbon som störde hennes fokus… (Femma brukar annars vara grym på markeringar) och en matte som skickade slarvigt! Matte var nog också nervös och hade kanske också gnällt om det var mitt sätt att uttrycka mig.

Vi fick en vänlig trea av de två domarna (ordinarie domare och en domaraspirant), och dessutom lite konstruktiv kritik, som jag tog med mig hem.

Som sagt, jag var inte glad. Men ju mer jag fick distans, desto mer nöjd var jag ändå med det vi gjort på provet, med tanke på de olika trösklar vi kommit över på vägen hit.

Jo, men tackar som frågar! Hon har nu varit utan någon som helst medicinering i över två månader, hänger med på varenda promenad och nästan alla (jakt)träningspass. Hon är busig och lekfull och så där jobbigt studsig ibland… som just hon ska vara!

I träningen kör jag henne inte till 100%, men kanske till 60-70%. Jag får fortfarande lite ågren ibland om jag tycker mig ha kört henne lite väl hårt, som häromsistens när jag hade gett henne svåra markeringar på en ”brötig” elgata med sly, stenar, stubbar och gropar… På väg tillbaka med dummyn (i full fart, såklart) snubblade hon till och jag tyckte mig se en liten hälta den kvällen som fick mig att tänka att nu fick det räcka; nu får Delfi sluta (jakt)träna och bara gå promenader, för det är fan inte värt risken att hon skadar sig… Men skulle man fråga henne håller hon nog inte med, och jag kan ju fortfarande välja var och när jag ska skicka henne. Och morgonen efter det där snubblet var hon helt fri från hälta igen, och sedan har hon självklart fått vara med och träna igen…

Igår hade vi ett kanoners träningspass, alla tre, på lånad träningsmark. Träningsinspirationen flödade efter allt det snygga hund- och förararbete jag fått se den gångna helgen, och den nya marken där jag dessutom får lov att skjuta gjorde träningen extra rolig. Och två duktiga hundar gjorde också sitt till!

Nog för att jag har njutit av sommar, sol och bad – och massor med glass! Men det är riktigt gôtt att veta att när sommaren väl går mot sitt slut, så börjar säsongen för olika träningar/kurser och prov/tävlingar.

I veckan som gick var vi iväg på en walkup-träning och en b-provsträning – och i helgen var det äntligen dags för en ny helg med Swedish Gundog League. Extra lyxigt var det den här gången, då tävlingarna hölls strax norr om Alingsås, en halvtimme hemifrån! Från början var planen att tävla i Novice på lördagen och vara funkis på söndagen, men när det närmade sig hade klubben tillräckligt med funkisar och ville hellre ha fler anmälningar till Open-dagen, och jag var ändå sugen att göra just det: anmäla Femma till båda dagarna, precis som i Växjö i våras.

På lördagen hade Femma och jag ett lågt startnummer, och pga en strykning i deltagarlistan, så fick Femma och jag inleda med att gå under bedömning, det var första gången för oss, och mitt hjärta slog snabbt! Men jag gick också och log och njöt av stunden, för detta är så kul. En lååång linje med hundekipage, fyra domare, en jaktledare, en dogsteward, 10-talet funkisar (skyttar, kastare, dummybärare)… Det är så häftigt, jag bara älskar det. Och Femma älskar det också.

Femmas första två apporter blev enkla markeringar in mot mitten, som hon markerade och spikade. Ibland har man tur – i Växjö hade vi inte den turen, utan hon hämtade nästan alla sina apporter som blinds, delvis även markeringar som hon inte såg (för skog och annat som stod i vägen). Men nu kunde vi glassa oss igenom den första rundan, och i den andra rundan fick hon också en lätt markering, som hon dock missade, men hon tog min linje i full fart, kom precis rätt i vind och när jag stoppade henne kände hon dummyn… picked!

I den fjärde rundan fick vi vår första ”kanin”, och den kändes inte alls omöjlig, avståndet var inte stort osv. Men vinden var rätt stark och jag höll Femma för tight i området, istället för att släppa iväg henne för att hämta vind. Det tar jag på mig, plus att Femma kunde letat lite ihärdigare, kanske.

En sak jag gillar med SGL-proven är faktiskt att man inte får hålla på och arbeta på en och samma apport hur länge som helst – hade det varit riktig jakt måste ju fåglarna in snabbt, och om nu inte ett ekipage klarar jobbet, måste man ge ett nytt ekipage chansen att göra det istället. Helt rätt! Och domaren bad mig kalla in Femma – vi klarade inte jobbet. Nästa ekipage fick chansen – och klarade det. Och det är ännu en sak jag verkligen gillar: om inte en ny hund hade fått gå ut och hämta just den apport som min hund missade, så hade jag ju kunnat gå där och tro att min hunds apport låg si eller så till, så att den blev för svår, ja kanske omöjlig att hitta… Men icke! Blir man eye-wipad, så kan man sluta fundera i de banorna direkt: vi klarade helt enkelt inte jobbet, punkt slut!

Så det var bara att koppla och sedan fick vi gå i galleriet – och även det ger bra träning och man får njuta av andra duktiga ekipage som arbetar. Och tre mycket värdiga topp-ekipage utsågs.

Just den här tävlingen blev ovanlig på det sättet att den fick avbrytas på grund av åska… Senare, när tävlingen var slut började det även hällregna, och ett av klubbens tält flög ut över en leråker, och dagen avslutades med att vi fick putta upp varandras bilar som kört fast på ”parkeringen” och till slut även ringa efter en traktor som drog upp de två bilar som kört fast ordentligt. Men hela tiden var stämningen god, otroligt nog.

På söndagen var det då dags för Open stake – snäppet svårare än dagen innan. Med gårdagens resultat i åtanke – hade jag efteranmält om jag inte redan var anmäld? Ja, det hade jag nog! För så kul är det, och ”allt kan hända”, och i vilket fall som helst får både Femma och jag träning i att gå på linjen och markera. Men vår historia i denna tävling blev kort, mycket kort. Vår allra första apport blev en kanin, faktiskt ganska lik den vi åkte ut på dagen innan. Än en gång tog Femma min linje jättebra, liksom mitt stopp, nu hade jag släppt ut henne lite extra, och i efterhand kunde jag konstatera att hon verkligen varit nära apporten, men utan att hitta den. Igen! Och än en gång blev vi eye-wipade av nästa hund… Morsning och good-bye!

Många snygga apporteringar fick vi se från galleriet även denna dag, inte minst när svårigheterna vreds upp rejält mot slutet av tävlingen. Än en gång korade domarna tre värdiga vinnare, och denna dag genomfördes tävlingen dessutom utan vare sig regn, åska eller fast-slirade bilar, vilken lyx!

Jag är faktiskt väldigt nöjd också, trots två tidiga elimineringar. Nöjd med att våga och nöjd med att njuta – jag mår inte ett dugg dåligt inför eller under dessa tävlingar. Adrenalinpåslag och bultande hjärta, absolut, men inte på ett jobbigt sätt. Bra balans, helt enkelt. Jag är grymt nöjd med att Femma varit tyst hela helgen – bortsett från en ljudlig gäspning när hon lade sig ner under en lång väntan i galleriet andra dagen… Det är verkligen framsteg från att ha gnällt ut sig på sin SGL-debut i våras. Nöjd med att hon hade härlig attityd i sina markeringar (som hon spikade) – och en av hennes kanonkule-apporteringar kom med i SGL:s egen sammanfattande film från lördagens tävling. Väldigt nöjd med hur hon tog mina signaler – nöjd med att den korta stoppsignalen räcker även när hon har full fart. Också nöjd med att Femma har fått mycket träning i att gå på linjen och markera åt alla håll och kanter… utan att få jobba. Mycket nöjd med den sociala samvaron med trevligt hundfolk, och väldigt nöjd med min egen känsla och (allt bättre) förmåga att sortera bort sådant som inte har någon betydelse för mig och min hund.

Det verkar som att sommaren, eller i alla fall det varma och soliga vädret faktiskt tog slut där, i början av augusti. Vi har utnyttjat de svalare temperaturerna till att utforska en del av Risveden som ligger nära där jag bor, men man behöver ta bilen ett par mil för att komma dit. Sedan sex år bor jag ju granne med Risveden och har nöjt mig med att utforska den allra närmaste delen av ”västra Sveriges största skogsområde” – det är onekligen skönt att kunna promenera rakt ut i skogen utan att behöva åka någonstans.

Men så hade vi varit en liten bit in i Risveden för träning, och tog en ny väg hem, och åkte då förbi en sjö som jag stött på för ett tiotal år sedan, när jag hyrde sommarstuga på ett helt annat ställe i Risveden. Jag blev riktigt förvånad över att samma sjö låg längs denna väg, men när jag kom hem plockade jag fram min stora Risveden-karta, och mycket riktigt: med bil var jag långt ifrån, men fågelvägen var det ganska nära den där stugan jag hyrde för några år sedan. Lusten att utforska lite mer hade väckts!

Under de gångna två veckorna har vi gått runt (eller till/från) Valsjön (där det hela började):

Rullesjöarna:

Kvarnsjöarna:

Skvaltkvarn och Mulsjöarna:

Slereboåns dalgång:

Bergsjön (inte förorten!),

Klevsjön och Klevsjöloft:

Grönavatten, Skäfthultsjön:

och Rammdalen, där jag däremot varit förr – många fina promenader i vacker skog.

Ska jag välja ett par favoriter blir det Bergsjön och Väggen, den branta stigen upp till Klevsjöloft. Sedan har vissa promenader och sjöar inbjudit till träning med hundarna, och vi har fått till flera bra träningspass.

Men mest har vi bara hajkat. Jag har mumsat lite blåbär, men inte plockat en endaste liten svamp – har knappt sett någon, ens.

Dagen inleddes tidigt och efter frukost plus vila gick vi långrundan runt Kroksjön. Vilken helt perfekt runda det är, där vi först går förbi några grannar, sedan en lång skogsväg innan vi kommer in på de smala och knöggliga skogsstigarna runt sjön. Idag, liksom de senaste två veckorna med något enstaka undantag, hade vi sjön helt för oss själva – det är något visst med det. Att ha gått längs ena sidan av sjön utan att se eller höra en käft. Inte ens en sportfiskare. För några veckor sedan träffade jag ett ungt par från Nürnberg, på cykelsemester! De hade hittat hit. Wow. Men det var då, det. Nu var det bara jag och hundarna, och vi simmade i vanlig ordning långt och länge. Jag såg till att njuta lite extra just idag, eftersom jag visste att det var sämre väder på väg, och jag visste vad som väntade därhemma…

Väl hemma var det nämligen dags att klippa gräset – ”en ska väl inte klaga” när man måste klippa gräset för första gången på tre, kanske fyra? veckor, men svettigt var det. Men bra motion, får man tänka!

Bra motion – och styrketräning – var det också då jag för en peng fick lov att hämta så mycket ved jag ville hos min snälla granne! Finfin björkved som kommer att ge mig mycket värme och mysfaktor under de kalla månaderna. Det blev några skottkärror – jag skäms att säga hur många – och varje skottkärra bestod av 2,5 stora Gekå-kassar ved, dvs, två skottkärror = tre vändor med tunga kassar över en äng för att komma till vedskjulet. Vem behöver gå till gymmet…?

Just som jag var sysselsatt med vedhämtningen under en av de varmaste sommardagarna (jag gillar som sagt att jobba i värme), så kom glassbilen – så lägligt! Jag storhandlade givetvis, för det tyckte jag att jag förtjänade. Det har verkligen blivit mycket glassätande denna fina sommar, det hör ju till! Och jag har hittat några nya pinnar som jag gillar, bland annat en som ser ut som vattenmelon och verkligen smakar det också. Och så har den pyttelite choklad, som pricken över i. Mumsigt!

Någon sådan fanns tyvärr inte kvar nu, när jag hade klippt klart gräset så att det nu är jämnt och fint när det förmodligen kommer sätta fart och växa när det fått lite vatten. Men andra goda glassar fanns det – och det var liksom inte mycket mer att göra nu, än att äta glass och vänta på regnet.

Idag fick Delfi följa med och träna med vilt – delvis för att vi skulle gå en bra bit till fots för att komma till träningsstället, så träningen kombinerades med morgonpromenaden.

Femma fick en dubbelmarkering kombinerad med ett sök, och borta var all tvekan att gå i vattnet i den lilla tjärnen (samma som igår morse). Gott så!

Sedan parkerade jag hundarna igen, för att gå runt och kasta Delfis markeringar. Den första hamnade lite galet, men det var inget att göra. Jag fortsatte runt och gjorde mig redo för att kasta nästa, och samtidigt parera för att undvika att riva mig på grenar och liggande träd. Då hörde jag ett litet plask, men reagerade inte på det. Ibland hör man ju någon liten groda som hoppar i, eller – vid de andra sjöarna vi går runt – en fisk som hoppar. I Luxemburg var det ibland sköldpaddor som plumsade i vattnet när vi kom…

Men så plaskade det till ordentligt, och samtidigt ser jag hur ett sjöodjur – ett riktigt blötdjur – kravlade dig upp på kanten… Att jag inte dog! Innan jag insåg att det var Delfi som hade lämnat ”parkeringen” och simmat hela vägen över… Som det självklaraste i världen!

Haha, sportflatten behöver visst påminnas om vissa regler… Men nu gjorde vi bara en lite ändring i planen: hon fick se vattenmarkeringen på nära håll och sedan gå därifrån, också nyttigt för henne. Sedan fick hon hämta den som landat galet, och så fick hon även se den plumsa i vattnet på nära håll – och lämna…

Hennes sök var redan utlagt, så hon fick ungefär samma upplägg som Femma. Det var när jag skickade Delfi på den första vattenmarkeringen som det kom: ett fett gnäll från Femma. Javisst, ja! Det hade jag ju glömt, att vi hade den lilla detaljen att tampas med också…

Men så bra att det kom nu, så jag fick nej-a det – sedan kom bara ett par ytte-pytte-gnäll till, så hon hade nog bara glömt totalt att ”vi” inte får låta när andra jobbar…

I skrivande stund sitter jag och väntar på Falck vägassistans – jag skulle precis åka till Bilprovningen för dacians första besiktning när jag upptäckte att jag har punka på ett däck. Dålig tajming! Om det nu någonsin är bra tajming med punktering…

Blåbären börjar mogna, och det kliar i fingrarna – tidigare år har jag ju plockat litervis, och några få liter har jag fortfarande kvar, men jag hade gärna fyllt på med mer. I alla fall om någon vecka, när de mognat lite mer jämnt över, och inte bara enstaka på varje buske. Men vi får se om det blir något med det.

Just nu ligger väl svampsäsongen nere (”på is”, höll jag på att skriva, men ångrade mig…), men för ett par veckor sedan kom svampplockarna till våra skogar, och de verkade hitta vad de letade efter. Jag var helt osugen, faktiskt. Dels föråt jag mig nog på svamp i vintras, dels av samma anledning som gör att blåbärsplocket får stå tillbaka.

Kråkbären, förra årets nya upptäckt, har jag också sett, och ett och annat hjortron.

Men just nu väntar jag på att få ny kyl och frys! Tyvärr sjunger min nuvarande kyl på sista versen och när jag skulle shoppa ett nytt kyl-och-frys-paket gjorde jag den obehagliga upptäckten att dagens moderna frysar är mycket mindre än de gamla! Ja, inte på utsidan, men inuti… Och skillnaden än synbar, den är stor.

Det är självklart för att frysarna ska vara energisnåla, som väggarna numera är mycket tjockare. Jättebra, jag gillar också att spara energi, såklart. Men ändå. Vilken chock! Varför pratas det inte mer om detta? Eller har jag bara missat skandalartiklarna, protesterna, namnlistorna?? Ge oss våra stora, rymliga frysar tillbaka!