Delfi hade ju en släng av hälta i somras, och även om hon har kunnat gå med på alla våra promenader ett bra tag redan, så är det först nu den senaste veckan som vi gått de riktiga fullängdspromenaderna. Nu går vi runt Kroksjön igen utan att ta bilen den första kilometern.
För hältans skull hade det nog gått bra långt tidigare, men hon har också haft ett rejält skov av sin pollenallergi. Det sägs ju att sådant tenderar att bli värre med tiden – och jag har fått behandla flitigt med kortisonsprayen (tack och lov för att vi har den!), vilket dock också kan orsaka trötthet, vilket jag märkte av hos Delfi den här gången. Hon är så klok och visar tydligt vad hon gillar och inte, och när hon var sådär trött visade hon att långa promenader inte var poppis. Så vi gick våra halvlånga, men ordentliga rundor ändå.
Under kortisonbehandlingen drog hon dessutom på sig en rejäl hudinfektion, så hon fick på veterinärens inrådan behandlas med klorhexidinschampo – rena mirakelmedlet! Visst är det lite meckigt, men liksom senast det begav sig – för fem eller sex år sedan, när Delfi hade gjort sin första allergiutredning – så passar vi på att träna lite shaping i badkaret, medan schampot verkar i tio minuter. Det gör väntan roligare och frolic är alltid gott…
Hon är i väldigt fin fysisk form, annars, min lilla racer-flatte. Hon hade något kilo för mycket i vintras så jag drog ner på maten (från 6 dl till 5 dl) under en period och nu får hon 6 dl igen. Väger ca 21 kg, smärt och fin.
Åkte faktiskt in till stan igen dagen efter Jubileumsloppet, och gick på Kulturkalaset. Det var hyfsat trevligt, även om det mest handlade om att stå i kö för att äta mat. Jag testade lite ”urban food”, där favoriten blev dumplings och motsatsen var pizzan med rostade, malda larver.
Plötsligt började jag få reklam för olika löpar-lopp. Konstigt – hade det varit om man inte vet hur algoritmerna fungerar. Så jag välkomnar reklamen. Och inte långt efter att jag hade sprungit en mil poppade Jubileumsloppet upp – eller så såg jag det bara inte förrän då.
På grund av att jag hade känningar i en vadmuskel och en lårmuskel – inte efter att ha sprungit milen, men väl löprundan därefter – vågade jag inte anmäla mig förrän dagen innan, men planen var hela tiden att starta.
Lördagen den 3 september var det dags, det skulle bli så kul och spännande – mitt allra första riktiga lopp! Dessutom känns det numera som ett mindre äventyr bara att åka in till stan, jisses vilken lantis jag har blivit…
Jag kom i lagom god tid till Eriksbergshallen och hämtade ut min nummerlapp, och en kvart före start fick vi lite uppvärmning till musik. Sedan ställde vi oss i en fålla, redo för start.
Våra nummerlappar var försedda med ett chip, med vilket våra tider registrerades automatiskt när vi passerade start- respektive mållinjen. På så sätt spelade det inte någon som helst roll var i startfältet man startade. De snabbaste löparna skulle troligen springa loppet på någon halvtimme – och min tid skulle troligen ligga på det dubbla, så jag valde att starta ganska långt bak i fältet.
Starten gick kl. 14, strax utanför Eriksbergshallen, och slingrade sig genom de (inte längre så) nya bostadsområdena på norra Älvstranden, förbi gamla hamnbassänger, bort till Lindholmen och sedan i stort sett längs kajen tillbaka till Eriksberg, två varv. Här och där stod funkisar eller publik och hejade fram oss, och det var verkligen kul och peppande. Ännu bättre var det att springa förbi de ställen där det spelades dansmusik i stora högtalare – då fick jag lust att dansa fram, oavsett hur trött jag var.
Jag visste ju att jag kunde springa 10 km, så det gjorde jag också, även om de sista två kilometrarna var ganska tuffa. Samtidigt sprang man då förbi flera uteserveringar med folk och man började höra musiken från målet… Det var helt enkelt bara att kubba på. Plötsligt kom någon bakifrån och gjorde världens spurt, löpte förbi mig med värsta långa och snabba stegen. Från en uteservering ropade en kille: ”Haka på honom!” Och jag bara himlade till svar och han flinade och visade att han fattade att jag hade svarat ”Tror inte det, va!”…
Men snart kom även jag i mål, fick min Jubileumsloppet-medalj hängd runt halsen och jag kände mig riktigt nöjd. Jag visste att jag sprungit på lite drygt en timme, vilket var precis vad jag räknat med. Högg en gratis proteindryck (brukar jag aldrig dricka annars, och kommer inte att göra det fortsättningsvis, heller, efter att ha smakat) och en energidryck vilket satt fint.
Bytte några ord med en kille/man som jag hade bytt några ord med i början av loppet. Trevlig prick!
Vädret var helt underbart denna lördag – 20 grader och mestadels soligt – och det var så gött att sitta på kajkanten och chilla en stund efter loppet, mitt bland alla människor. Hur sällan är jag inte bland så mycket folk, numera?
Så småningom kom resultatet från loppet, och jag hade sprungit på lite drygt en timme, helt enligt plan, alltså. Väldigt nöjd med detta, då det gäller som ”seedande” för kommande lopp, exempelvis om man skulle få för sig att springa Göteborgsvarvet, eller så… Då slipper man starta allra längst bak i fältet (som man annars gör när man springer för första gången) och kanske missa peppningen från publik och musikstationer…
Mitt resultat, alltihop. Här kan man utläsa en massa, som att jag var nr 450 (nr 149 av alla deltagande kvinnor, nr 12 av kvinnorna i min åldersklass 50-55) i ordningen att springa över startlinjen, men nr 418 (119; 11) att passera mållinjen, vilket betyder att jag sprungit om några på vägen.
Jag hade ännu en plan för dagen, och det var att ta Älvsnabben tillbaka från Eriksberg. Jag hade aldrig åkt Älvsnabben tidigare! (Tillägg: Det där stämde inte. Jag åkte över till Lindholmen för att gå någon kurs där i början av 90-talet, innan jag flyttade till Luxemburg, det hade jag glömt…). På vägen dit hade jag tagit bussen – då åkte jag över den (inte längre så) nya Hisingsbron för första gången.
Nu blev det båten till Stenpiren.
Därefter en snabb promenad bort till Centralstationen, tåget till Älvängen och bilen hem till Tjottahejti.
För ungefär ett år sedan gick jag med i Jaktretrieverklubben, och har haft som plan att Femma skulle få göra deras apporteringsprov, och nu blev det av, på klubbens sista apporteringsprov för i år.
Provet gick av stapeln i närheten av Båstad, och eftersom provet inte började förrän på eftermiddagen hade jag tid att turista lite genom att köra ut till Hovs hallar och gå där med hundarna. Redan på vägen ut dit kändes det som att man var på något exotiskt ställe – så brukar det kännas för mig när jag kommer till Skåne… Det känns väldigt annorlunda, på ett bra sätt. Hit skulle jag också kunna flytta, anytime!
Hovs hallar var också fint. En del turister, bland annat nederländska dito, var där, en måndag i slutet av augusti.
Efter Hovs hallar åkte jag till Förslöv och minglade med idel nya bekantskaper före och under provet. Femma hade startnummer 4, så det blev strax vår tur att göra provet – hittills hade ingen klarat det. Upplägget var lite mer utmanande än jag hade trott, men Femma och jag fick genomföra provets alla delar – landmarkering, sök, linjetag, vattenmarkering – vilket var ett gott tecken, eftersom domaren avbröt provet för den som fallerade i någon del.
Provmarken.
Vi fick utförlig muntlig kritik av domaren direkt efter provet, och Femma blev godkänd – hon var en av tre som klarade apporteringsprovet denna eftermiddag (bilden är lånad av JRK och på bilden saknas ett godkänt ekipage).
Domare Mads Kristoffersen till höger.På väg hem från provet.
Vi var ute på ännu en duvjakt. Denna gång blev det inga blytunga och otympliga (= roliga!) gäss, men Femma fick hämta in tiotalet duvor och denna gång var minst ett par av dem markeringar, åtminstone hörselmarkeringar. Ännu en fin kväll som gjorde susen för hennes och mitt självförtroende. Särskilt tog jag med mig att jag vågade skicka henne tvärs över två stora fält på en apport hon inte hade sett, och hon tog linjen – inklusive ”hinder” i form av ett dike och terrängövergång – som en smäck! Det är det jag säger vad gäller hennes träning, och min: vad Femma behöver är den rätta motivationen (helst vilt) och jag behöver självförtroendet att våga skicka henne, dvs. ett vänligt sinnat sammanhang där jag känner mig trygg. Då blir det bra.
När jag hade kommit igång med att lufsa/jogga/springa så smått i vintras hade jag ett väldigt avlägset mål i bakhuvudet, och det var att kunna fortsätta att springa såpass att jag en dag skulle kunna springa tio kilometer. Då är man en löpare. Fem kilometer är en riktig löprunda och helt okej, till och med bra. Men om jag skulle komma upp i att springa milen, då skulle jag verkligen bli väldigt, väldigt nöjd. Det kändes inte så där jättetroligt att jag skulle komma dit, inte ens i våras när jag kommit upp i fem kilometers löpning utan avbrott. Tio kilometer kändes fortfarande vääääldigt avlägset.
Det var först när jag hade klarat 7,5-kilometersloppet i juli och började klättra uppåt därifrån, som jag kände vittringen av milen. Det skulle nog kanske gå ändå. Någonstans i den vevan träffade jag på en granne som frågade om jag satsade på Göteborgsvarvet, och jag slog ifrån mig och menade att jag snarare satsar på att komma upp i milen till nästa år…
Jag har på sistone tänkt att när jag kommer upp i milen, så ska jag dela med mig av min resa dit. Det har ju inte gått så särskilt fort, men däremot relativt smärtfritt, och jag tänker att det varit bra att jag inte haft bråttom, utan sprungit när det känts rätt i huvud och kropp.
Och idag hände det – jag kom faktiskt upp i 10 kilometer, och det utan att ”dö” vare sig under löpningen eller efteråt. Dessutom fick jag, precis innan vändpunkten vid 5 km, springa uppför sträckans jobbigaste backe, men då fick jag också inleda tillbakavägen med en riktigt skön nedförsbacke… Efter att ha sprungit 10 km gick jag ner till sjön och simmade lite också, det var bara så skönt, och ja, jag kände mig riktigt, riktigt nöjd.
Dåså, då ska jag beskriva hur jag tog mig hit. Jag har ju berättat lite här och där i bloggen under resans gång, men tänkte samla det hela här i ett inlägg.
Det började egentligen med att jag trappade upp de dagliga hundpromenaderna, och hade som målsättning att komma upp i 15000 steg om dagen, eller i alla fall att snitta 15000 steg/dag varje vecka och/eller månad. Ofta gick jag i terräng med mycket benlyft över stock och sten.
Så kom den första snön redan i början av december förra året, och jag såg till att gå där det inte var skottat, och kände hur benmusklerna fick jobba, och jag fick även lite flås (kondisen var inte på topp, det visste jag), särskilt i de långa backarna. Det var skönt, kände jag, och saknade det där lilla extra när snön sedan försvann. Det var då jag kom på den galna idén att börja springa lite istället, som kompensation. Sagt och gjort!
Jag fortsatte att gå sträckan med de långa backarna, och nöjde mig med att springa fram till nästa backe, sedan var det fullt tillåtet att gå uppför backen, för att sedan springa en sträcka igen. I början sprang jag bara ca. tre minuter i sträck, men kunde ganska snart utöka till 5-7-10 minuter, 8ch när jag kunde springa 15 minuter i sträck kände jag mig jäkligt duktig!
Under de här löparpromenaderna hade jag fortfarande mina vanliga hundpromenadkläder, dvs. bl.a. tunga vandrarkängor, på mig. Dessutom sprang jag aldrig förrän jag kom upp till skogen, så att inte grannarna skulle se att jag höll med sådana här galenskaper. Förresten hade ju jag bestämt mig för att inte börja löpträna…
Det dröjde inte länge innan jag kände av de positiva effekterna. Kroppen mådde bra, hela jag mådde bra av att springa. Jag hade bestämt mig för att ta det försiktigt, inte springa när jag kände mig sliten, eller när det var halt och snöigt ute, men oftast fick jag ihop tre pass per vecka – och när snön och isen kom tillbaka längtade jag efter att få springa igen. Det hände att jag vaknade på morgonen och log vid tanken på att det var dags att springa den dagen…! Hur sjukt!?
Fortfarande sprang jag bara vissa sträckor under promenaderna, men springsträckorna blev hela tiden längre och längre, jag klockade dem noga och utmanade mig att förlänga såväl de enskilda springsträckorna som den totala springtiden.
När våren kom och jag för första gången sprang i riktiga löparskor förlängdes också springsträckan rejält och jag kände att jag nu faktiskt kunde säga att jag gav mig ut på riktiga löprundor. Jag slutade också smyga med mitt springande; jag sprang numera inte bara till och från skogen, utan hela löprundor längs bilvägarna.
Anledningen till att jag började springa längs bilvägarna istället var att jag nu kunde springa drygt fem kilometer – en dryg halvtimme – i sträck, men det kändes lite för slitigt för kroppen att göra det på den sträcka som inkluderade de långa uppförsbackarna. De hade varit perfekta som vilosträckor tidigare, men bl.a. mina knän sa nej tack till att springa uppför dem. Bilvägarna bjöd bara på kortare backar, klart skonsammare.
I maj sprang jag mitt första lopp, online, på fem kilometer. Väldigt kul, märkte jag, och satte genast som mål att vara med även i påföljande lopp två månader senare, men då ville jag springa 7,5 kilometer. Så blev det också – och målet blev nu att komma upp i den där milen, vilket fortfarande kändes väldigt avlägset, därav mitt svar till grannen, att det målet skulle jag nog i bästa fall nå nästa år.
Men 7,5 km blev snart 8,5 km, därefter 9 km, som inte ens kändes sådär jättejobbigt (med rätt nedvarvning efteråt) och idag kände jag verkligen för att prova att springa de där 10 kilometrarna, inklusive den långa backen på mitten. Och ja, det gick ju bra! Visst hade jag något tillfälle – det har jag någon gång under de flesta av mina rundor – då jag tänkte tanken att ”nä, nu är det väl ändå lite väl jobbigt, ska jag inte unna mig att gå lite för en gångs skull, det vore ju inte så farligt om det nu händer någon enda gång”, men jag valde som vanligt att fortsätta springa.
Så det blev en mil idag, i alla fall. Jag har sprungit milen. Milen!
14/1 3:20 + 3 + 3 + 2:40 = 12
16/1 4 + 3:05 + 3:40 + 3:15 = 14
18/1 4:05 + 3:05 + 4:30 + 2:35 + 2:15 =16,5
20/1 4:15 + 4;35 + 4:10 + 2:40 + 2:55 = 18,5
22/1 4:20 + 3:15 + 4:50 + 3:35 + 4 = 20
24/1 4:40 + 3:25 + 5:40!!! + 3:20 + 3:55 = 21
26/1 4:40 + 3:35 + 5:40 + 3:20 + 4:15 – 21,5
28/1 4:50 + 3:35 + 6!! + 3:45 + 4:20 = 22,5
31/1 5 + 3:45 + 6:10 + 3:50 + 4:40 = 23,5
5/2 5 + 3:55 + 6:30 + 3:40 + 5:25 = 24,5
7/2 5 + 4:35 + 6:50 + 3:50 + 5:45 = 26!!
9/2 5 + 5:05 + 6:20 + 3:50 + 4 + 2:45 =27
11/2 5:30 + 5:05 + 6:50 + 9:20!! +1+ 0:15 = 28
16/2 5:30 + 5:05 + 7 + 10:25!!!! +1 = 29
18/2 6:30 + 5:30 + 7:35 + 10:25 = 30!!!!
25/2 6:30 + 5:35 + 8 + 9:55 = 30
27/2 7:30 + 15!!!!!!! + 8:30 = 31
1/3 15:30 + 10 + 5:30 = 31
3/3 7:30 + 15 + 10 = 32,5
7/3 7:30 + 15 + 10 = 32,5
9/3 7:30 + 15 + 10 = 32,5
11/3 7:30 + 15 + 10 = 32,5
14/3 7:30+ 26:30!!!!! = 34 (Joggingskor!)
16/3 10:20 + 15 + 8:40 = 34 (med kängor!)
18/3 35!!!!!!!!!!!
21/3 35 min. 5,4 km
23/3 34 min. 5,4 km
25/3 5,4 km 34,23 6,22/km
28/3 5,4 km 33,6 6,15/km
30/3 5,4 km 32,25 6,01/km
2/4 5,4 km 32,20 5,59/km
5/4 8:35 + 14:45 + 13:20 = 36,5 (kängor)
8/4 8:50 + 14:30 + 13:50 = 37 (kängor)
11/4 5,4 km 32,03 5,56/km
13/4 5,4 km
15/4 5,4 km
17/4 5,4 km 32,53 6,06/km
19/4 5,4 km 32,07 5,56/km (15 grader + sol!)
Nya dojjor! =>
22/4 5,4 km
26/4 5,5 km 32 min 5,49/km
28/4 5,6 km 34,5 min 6,09/km
1/5 5,7 km 6,11/km
3/5 5,8 km
6/5 6,2 km 35 min 5,52/km
8/5 Race1: 5 km 30 min 6/km
13/5 6 km utan tidspress
16/5 6 km -”-
18/5 6 km 37 min 6,09/km
20/5 6 km 36,5 min 6,05/km
23/5 6,1 km 35 min 5:49/km
25/5 6,3 km 37 min 5:58/km
27/5 6,4 km 38 min 5:56/km
30/5 6,5 km 38,13 min 5:52/km.
1/6 6,6 km 41,30 6:17/km (medvetet lågt tempo)
3/6 6,8 km Tinnsjöv. Gick uppför.
8/6 löparskola!! Frekvens, armar, höga ben
9/6 löparskola, pass 3: 4,5 km TRAIL runt Kroksjön
13/6 7,5 km inkl uppv+nedv. 47 min 6:20/km
15/6 löparskola: intervaller, olika farter, teknik
När jag bodde utomlands var det kanske inte konstigt att jag missade en del av det svenska kulturlivet, och en del av det som jag verkligen missade totalt var Håkan Hellström. När jag hörde hans namn då och då trodde jag länge de pratade om Staffan ”Lilla fågel blå” Hellstrand… Den låten gillade jag, så det var ju roligt att han fått ett sådant uppsving i sin karriär…
Men så fick jag se en av hans Ullevi-konserter på tv, tror det var när jag var hemma ett par veckor på hösten 2014.
Jag gick på en hel del konserter i Luxemburg och grannländerna. Muse, Prince, George Michael, Robyn, BB King m.fl. Några konserter har det även blivit i Sverige och andra länder: Madonna, U2, Bruce Springsteen, Coldplay m.fl. Av alla konserter jag varit på var det bara en handfull som verkligen hade den där extra gnistan av kontakt mellan artist och publik. Och faktiskt bara en som var ännu ett snäpp över den nivån, och det var den franska artisten Pascal Obispo som lindade sin publik runt sitt lillfinger under ”Fan”-turnén. När han kom tillbaka ett par år senare var det inte alls samma sak, gnistan var borta och det blev minsann inga lillfingerlindningar längre.
När jag såg den där Håkan-konserten på tv stod det väldigt klart att där, där fanns gnista med extra allt; där skulle man ha varit. Ändå dröjde det till 2017 innan jag såg till att vara där, och mycket riktigt var det en fantastisk konsert-upplevelse. Däremot hade jag tidigare den sommaren varit på ännu en av de konserter som platsar bland det där fåtalet med den extra gnistan (Coldplay) och då hamnade Håkan-konserten lite i skuggan av den. Men inte mindre än att den gav mersmak!
Årets Håkan konserter på Ullevi – fyra till antalet! – skulle egentligen ha hållits 2020, men av skäl vi alla känner till fick de skjutas upp fram till nu. Jag hade inte köpt biljetter, utan slog till nu när det närmade sig. Det gick förvånansvärt lätt att få en biljett, men i slutändan blev Ullevi i alla fall så gott som fullsatt.
Det
Det blev
Det blev en riktigt fin kväll och konsert igen – inte den känslan som förra gången, men inte heller långt ifrån. Och en riktigt trevlig överraskning när Håkan hade bjudit in sin polare Daniel Lemma.
Jag såg och hörde Daniel Lemma på Nefertiti i december 2017, där han berättade en liten rolig historia: Håkan hade ju som vanligt fyllt Ullevi två gånger om den gångna sommaren, så när det stod klart att Daniel skulle spela på Nefertiti (en jazzklubb i Göteborg) fyra kvällar i rad hade han inte kunnat låta bli att ge Håkan en gliring för att han – Daniel – minsann skulle hålla fyra spelningar i rad, mot Håkans två… Detta blir en så mycket roligare historia när man vet att detta är två ytterst ödmjuka killar. Och därför bara älskade jag att Håkan hade bjudit in Daniel att sjunga med honom på Ullevi!
Håkan pratade mycket om hopp och att aldrig ge upp, och visst hade han sin publik i handen även nu, även om han nog fick anstränga sig lite mer nu än för fem år sedan. Fascinerande ändå, att han fortfarande har en skara väldigt unga fans som inte ens var födda när han slog igenom år 2000. Men han verkar tilltala alla åldrar, inklusive medelåldern (peka på mig själv).
De senaste veckorna har det blivit mindre träning än vanligt, då Femma (och även Delfi) löpt och för första gången visat sig påverkad av löpet. Lika bra alltså att lägga ner helt. Själv har jag inte heller haft jättestor lust att träna, men där är också frågan vad som är hönan resp. ägget. Dessutom har det ju varit bra badväder istället. Vi har utökat våra simturer ytterligare, där även Delfi hänger med. Vi simmar långt och länge (men aldrig längre än 30-50 meter från sjökanten).
Alldeles i början av Femmas löp var vi i alla fall iväg på lite organiserad träning, och ”råkade” fastna på bild, vilket inte är så ofta, och Jessica som tog de fina bilderna hade inget emot att jag lånade dem, så här är de:
Foto: Jessica Appelquist
Om det nu blivit mindre träning än vanligt, så har det definitivt blivit mer jakt än vanligt – vi kommer ju nästan aldrig iväg på sådant, och jag tycker inte/väldigt sällan att det är värt pengarna och resan för en dags träningsjakt som man inte kan veta hur den blir. Men plötsligt dök tillfället upp där jag blev tillfrågad att följa med ut på duv-/gåsjakt, och självklart tackade jag ja. Jag har ju sett Femma på jakt tidigare och vet att hon sköter sig fint. Delfi var också medbjuden, men jag tog inte med henne då jag inte vill riskera att hon stökar till sin tass igen, plus att jag är mycket lugnare om hon inte är med och sitter och piper.
Det började med att det skulle vara två, kanske tre jägare med på denna lilla jakt, men i slutändan var det sex-sju stycken som var med, och jag var ensam apportör med Femma.
Det blev i alla fall en väldigt trivsam liten jakt, där vi satt på pass två-tre timmar, och det sköts totalt ca 10 fåglar; några duvor och två gäss, varav en riktig bamsing till kanadagås. När Femma hittade den blev hon alldeles ”nämen den här kommer jag ju inte att kunna bära, no way, matte, kom hit och titta själv, den är ju gigantisk!” Men jag gick lite närmare och uppmuntrade henne att i alla fall försöka, och då hittade hon ett grepp om nacken på fågeln som funkade och hon kom väldigt stolt bärandes på den… viftandes på hela den lilla labbekroppen. Guldstjärna!
Det var hur som helst en fantastiskt fin sommarkväll, och alla verkade nöjda med upplägget, så det blir troligtvis en repris snart igen – och Femma och jag får vara med då med, vilket tyder på att vi inte gjorde bort oss.
Det här kan nog ha varit den bästa sommaren jag upplevt här i Ranneberg (sjunde sommaren jag bor här!). Ganska typiskt svenskt sommarväder, fast åt det bättre hållet, med värme och sol uppblandat med dagar av svalare väder, regn och vind. Allt och alla har fått sitt – jag tror att till och med bönderna är nöjda?
Just nu, i mitten av augusti, kramar vi ur det göttigaste av sommaren, då vi fått några riktigt fina högsommardagar med 25 grader och klarblå himmel, knappt en bris, ens. Hundarna och jag går en ordentlig promenad på morgonen, sedan motionerar vi med simning i vår sjö. Jag har förlängt våra simturer ordentligt och det ger oss nog bra muskelträning.
Jag har slarvat med löpningen, det blir bara ett pass i veckan, men jag har i alla fall klättrat en liten bit upp mot milen, står på 8,5 km nu, men då är jag också riktigt trött efteråt. Däremot blir det ju en del annat – inte minst att bärga in all ved. Det blev cirka 200 kassar till slut; men nu har jag bärgat in 4,5 kubikmeter ved.
Och bärplock blev det en hel del… Nu har jag 14 liter styckfrysta vildhallon i frysen, och så fick jag den goda idén av en granne att göra hallonlikör, så utöver de miniflaskor jag hade stående sedan flera år tillbaka, åkte jag och köpte mig ett helrör Absolut vodka och satte likör… Sedan kom jag på att det nog egentligen hade varit godare med hallonsnaps – samma sak, fast utan socker – och då fick jag åka och köpa ett helrör till. ”Storkund” på Systemet den veckan…
Blåbären var däremot lite av en besvikelse i år. De blev aldrig riktigt riktigt söta och goda, det var inte mer än någon buske här och där som mognade ordentligt. Undrar varför. De flesta blåbären förblev små och ganska smaklösa, men-men, jag fick plockat några liter ändå, från de rätta buskarna. Jag kommer förresten aldrig att använda en sådan där räfsa för att plocka mina bär – jag vill känna dem i handen, känna hur lätt de lossnar, eftersom det säger hur mogna de är. Men visst, vill man bara ha något blått att stoppa i munnen, så…
Hos pappa råkade jag titta till rödvinbärsbuskarna just som deras bär hade mognat klart – de hade börjat ramla av buskarna om jag hade väntat bara ett par dagar till, så det var oemotståndligt att plocka dem, och de passar riktigt bra in i mitt nya snacks (tipstack till syrran!) som består av en blandning av frysta bär.
Mina sockerärtor gav en sista stor skörd och salladskrukorna – de som klarade sig från insektsangrepp – har fortsatt att ge skörd. Sedan kom grannen, han som odlar riktigt seriöst med växthus och allt, och lämnade några gurkor från egen odling… gudars, så goda!
När vi gick upp i morse var det bara 11 grader ute, så jag valde att sitta inomhus denna morgon. Men nu börjar det värma på, och det är dags att gå ut till ännu en underbar sommardag. Det blir säkert ett par lååånga simturer även idag. Delfi har förresten haft en hälta denna sommar, som hon tagit sig ur med hjälp av rimadyl, vila och långsam upptrappning igen. Hältan fick hon av att hon studsade runt här i trädgården, det kan ha varit under lek med Femma som hon trampade fel, på samma gamla ben som alltid… Det påminner verkligen om min egen högervrist (på henne är det också höger!): när jag trampar fel, så nog sjutton är det med den foten. Så verkar det vara för Delfi också, och hon är ju hmmm lite studsig av sig, så… Men nu har vi tagit oss igenom den här hältan också, jag är väldigt glad för det, för nu kan hon följa med på allt vi gör igen, även om jag fortfarande undviker de allra längsta promenaderna.
Det börjar som sagt bli dags för den där morgonpromenaden nu, och jag ska se till att njuta av de här sommardagarna. Vi har haft ovanligt lite folk vid våra badklippor den här sommaren; de kom ju i karavaner särskilt pandemisommaren 2020, men även somrarna innan och efter har det varit betydligt mer folk än i år. De har kanske åkt till Thailand eller Spanien? Desto bättre! De senaste dagarna har jag gått här och tänkt att det finns verkligen ingen annanstans, inte på hela jorden, som jag hellre vill vara på nu, än här. Vilken lyx.
När regnet fullkomligt öser ner – och tydligen ska fortsätta med det större delen av dagen – kan man trösta sig med att det i alla fall är bra för svampen. Den som har fått värme och bara väntat på att få regn också. Nu kommer de nog att poppa upp som… svampar ur jorden. En del gula kantareller har redan kommit upp och jag har hittat grannarna i dikeskanterna plockandes de små godingarna. Men det är inte de gula kantarellerna jag väntar på i år.
Något annat vi har i massor i dikeskanterna i år är skogshallon. Jag har aldrig sett så mycket av dem här i Ranneberg, och på helt nya ställen också. Både grannarna och jag passar på och plockar; det finns för oss alla.
Mina smultronplantor har kommit igång ordentligt nu, och ger någon liten näve med bär om dagen. Sniglarna hinner inte fram innan jag skördar…
Salladssäsongen börjar gå mot sitt slut, och skörden blev god, även om jag gärna hade fortsatt skörda resten av sommaren. Några av salladskrukorna är inte helt uträknade – där kan det nog bli minst en skörd till -, men minst ett par av dem har jag tömt helt, då de angreps av mask. Tvi vale för att se gröna maskar sticka ut från mina salladsblad!
Det jag verkligen kan skörda mest av just nu är mina sockerärtor. Jag har sagt det förut, men de är verkligen roliga att odla, nästan från första början, eller i alla fall så snart de börjar klänga sig uppför vad de nu fått att klänga sig fast i. Sedan kommer de fina blommorna, de ser lite ut som luktärter, och efter blommorna kommer ärtskidorna. I år har dessa växter klarat sig från ohyra – ta i trä! – och jag skördar en 10-20 skidor om dagen sedan ett par dagar tillbaka. Och många på utväxt. Och nya blommor.
Blommor är också på g i några av mina krukor. Bara blommor, utan någon som helst nytta alls. Lite sådant vill man ju ha också.
Bakom huset har jordärtskocksplantorna växt sig över två meter höga, och nu kan jag inte binda upp dem mer, men jag hoppas det räcker så att de kan blomma på den höjden, och inte kräver tre meter, som jag har läst att de kan bli. Annars går det visst bra ändå, det är under marken det förhoppningsvis händer grejor… De ska ju ge bra skörd så länge de har plats att växa under jorden. Jag har sett bilder på plastkrukor som spräckts av växande jordärtskocka – det var därför jag valde att inte odla dem i kruka…
I skogen börjar det bli dags för blåbären. Eller: Jag har redan börjat plocka, men det är egentligen onödigt att börja innan alla är mogna – det blir mer jobb för mindre skörd. Förra året plockade jag inga blåbär alls, eftersom jag hade frysen full (och dessutom bytte till en mindre frys), men nu har jag använt en hel del blåbär till smoothies m.m. så i år är det dags igen. Själva plockandet är väl inget jag jublar över, men med en god podd att lyssna på, så går det an. De är goda att äta, i alla fall.
Även lingonförrådet behöver fyllas på i år, om det blir några. Men med dagens regn blir det säkert fart på dem med.
my flatcoats 