Igår var det dags för det andra fristående tillfället i WT-träningen hos Anna-Lena Wendt. Även idag fick vi ett komplett tränings-WT med funkisar och Anna-Lena som petig domare. Så ruskigt bra! Många bra frågor kom upp, och vi fick som vanligt superbra tips med oss, både innan vi började, efter varje station och när vi var klara.

Eftersom jag var så nöjd med vad Femma klarade av under förra tillfället var mitt mål för dagen att vara en bättre förare själv. Vara noga med uppställning, skick, signaler och avlämningar. Och tänka på vad vi gjorde mellan arbetet. Jag passade på att låta Femma sitta passiv och se den andra ökl-hunden i arbete när det gick, men i övriga pauser gick jag hellre iväg och höll henne varm med roliga aktiviteter i pauserna.

Även denna gång startade Femma i öppen klass, men denna gång fegade jag inte alls, utan lät henne gå på blinds utan någin retning (mer än skott, som man även får på tävling). Bortsett från den första stationen, där Femma höll lite dåligt tempo och gjorde lite omvägar till den längre av de båda markeringarna, så kammade Femma hem riktigt bra poäng (läs: 20:or) av vår domare… Däremot glömde jag av mig ett par gånger och skickade Femma på markering utan att ha fått domarens tillåtelse…! Jag har aldrig gjort så på tävling, som tur är, men det retar mig att jag gör det när jag ändå har bestämt mig för att vara noggrann… Äh. I övrigt är jag ändå nöjd, eftersom jag var fokuserad och skötte mig rätt hyfsat, och det som inte funkade så bra såg givetvis Anna-Lena så att jag kan ta hem och jobba på det.

Passade på att anmäla mig till även det tredje tillfället, som passande nog är på min födelsedag (och Femmas födelsedag är dagen efter!)… Bästa presenten till mig själv.

Agnes Wold!

En mycket klok och jordnära kvinna, som jag nämnt tidigare i den här bloggen.

Igår gick vi som vanligt dagens sista promenad i mörkret; ca 2 km på vägen som går rakt genom skogen ut till den asfalterade vägen – och tillbaka. Jag uppskattar den, det blir inte tråkigt just för att vi går i mörkret. Eller i pannlampans, och ibland månens sken. Rätt vad det är hörs något prassel i buskarna, eller ett par lysögon går över vägen en bit framför oss.

Men igår fick vi – eller i alla fall jag, för hundarna tog ingen som helst notis som jag kunde se eller märka – uppleva något speciellt. Vi var på väg hemåt, dvs i nordlig riktning, när himlen plötsligt lös upp i rött/rosa. Jag såg inte någon jättestor del av himlen, men tillräckligt. Lika snabbt försvann skenet igen och allt var mörkt och stilla, förutom inne i klubbhuset jag precis skulle till att passera (vid fotbollsplanen). Därinne var det upplyst och jag undrade så smått vad de höll på med, egentligen… Hade de fyrat av något slags tyst fyrverkeri? Eller hade jag rent av inbillat mig det där skenet?? Det var minusgrader och knappast läge för åskväder, och dessutom hade det redan gått någon minut, så de där sekunderna man ska räkna för att beräkna avstånd hade passerat med råge.

Något hundratal meter till gick vi på vägen, när det hördes ett dovt muller – det kom från nordväst och lät ungefär som vid en sprängning; först ett par dova knallar, sedan ett utdraget muller. I huset vi just passerade började en hund skälla, och jag undrade om ägarna hört vad det var som fick hunden att reagera. Med tanke på tiden som gick mellan ljus och ljud var jag inte ens säker på om de hörde ihop, och jag förmodade att jag nog aldrig skulle få veta vad det varit.

Någon timme senare hade jag landat i soffan och surfade lite – och såg att det i flera olika lokala grupper på Facebook skrivits och undrats över ljusskenet och/eller ljudet. Det länkades till andra grupper runt om i Västsverige, och till slut verkade det konstateras att det varit en bolid. Jag har då aldrig ens hört talas om bolid förut, men beskrivningen stämmer på ju bra, och det förklarar också tiden mellan ljud och ljus – det hände inte nästgårds, precis…

Blixtar och dunder, bomber och granater… Igår hade jag ett riktigt halleluja moment med Delfi. Femma var också duktig, men med henne gick det mesta smidigt, det var också riktigt roligt, eftersom jag äntligen vågade mig på att ta ut avstånden ordentligt i några markeringar och linjetag i skogen. Tack vare våra walkups i Uddevalla har hon fått självförtroende att gå ut lååångt.

Femma och Delfi fick turas om att skickas ut till memory-områden som de varit på en gång tidigare – dem kastade jag ut som markeringar längs vår promenad. Jag kastade ut fyra apporter, och två fick de hämta direkt som markeringar, två fick ligga kvar som memories, som vi plockade in på vägen tillbaka.

Det första området hämtades in utan några problem, Delfi först, sedan Femma. På det andra området skickade jag Femma först, och där fick jag vid något tillfälle gå en bit närmare, för jag behövde pusha ut henne till området igen, men hon tog inte signalen, så jag tänkte att avståndet är väl för långt… och när jag gick närmare så tog hon tecknet, gick ut igen och hämtade.

Sedan var det då Delfi – hon gick också hyfsat rakt ut till området, men hon hittade inget och sedan börjades det: jag blåste säkert tjugo stopsignaler och gav lika många dirigeringar och närsökssignaler… och hon tog nästan alla signaler som en liten gudinna. Det var ett par ut-tecken som hon tolkade so m sidtecken, men kom ihåg att avståndet var långt och vi hade många träd emellan oss, som jag fick hålla på att titta fram mellan. Men herregud, vad vi samarbetade! Delfi ville verkligen ha min hjälp och slutade aldrig tro att jag hade koll… Så himla synd då, att jag inte hade koll…… För när jag till slut bad henne sitta och vänta så jag fick komma och se varför hon inte hittade bolljäveln… så gick jag över den, ett trettiotal meter framför området där jag sagt åt henne att leta. Visst hade hon dragit sig framåt flera gånger, men hon hade ju lydigt lytt mina signaler när jag pushade ut henne igen… Hur som helst var jag helt salig över hur vi hade jobbat ihop. Visst var det på tok för många signaler på en och samma uppgift, men jag blev inte det minsta irriterad, snarare mer och mer impad, och hon slutade inte att lita på mig. När vi kom till det tredje och sista området skickade jag Delfi först och hon fick omedelbar utdelning, så allt var gott.

Långt efteråt kom jag på hur den där bollen måste ha flyttat på sig: Femma måste ha varit laddad redan när hon sprang emot mig den första gången, men släppt den när jag pushade ut henne. Jag kanske ska börja använda kikare när jag ska träna hundarna på de där avstånden…?

Det har varit frostigt de senaste dagarna, vilket stärkt motivationen att städa och pynta inför advent. Frosten påminner åtminstone om snö, vilket motiverar mer än plusgrader och regn. Kökets gardiner och dukar är utbytta och går i rött, och hela husets fönster har fått sin putsning både på insidan och utsidan inför att adventsstakarna får ta plats i fönstren, men i år delade jag upp putsningen och tog bara ett par-tre fönster i taget. En dörrkrans fixade jag ihop med en stomme som jag köpt på loppis för flera år sedan, granriset är från den egna trädgården, där en fin gran tyvärr står och dör så sakteliga, och pyntet är från tidigare års köpta dörrkransar. När favoritstakarna stod och lös i fönstret fick det bli en tjuvstart med adventsfika.

Igår var vi iväg på en hel dags walkup-träning igen, som jag verkligen hade sett fram emot. Inget regn eller blåst – och det både regnade och blåste ordentligt – kunde heller ändra på det, men det var också skönt nog ingen som flåshurtigt drog fram den gamla klyschan om dåligt väder och dåliga kläder – tack för det!! Tvärtom tog vi gärna en extra liten paus inne i ett vindskydd där vi kunde värma händerna mot en levande eld, de mindre välpälsade hundarna fick på sig täcken under de längre passiviteterna och nog muttrade vi alla någon gång över att få regnet piskat i ansiktet. Och händerna som stelnade på oss. Regnkläder, stövlar och vattentäta handskar var hett samtalsämne. Men visst tränade vi hund, och grym träning var det!

Även denna gång hade Peter och Jeanethe knåpat ihop flera riktigt bra upplägg åt oss, med förberedda, blinda områden och skottapporter som störning. Strax före lunch var det en blind apport som ställde till problem för de flesta och det blev en del väntan – Femma satt och blev kall och var riktigt glad över att få gå in i bilen när det var dags för paus, mindre glad när hon skulle gå ut igen… Men efter pausen ändrade jag taktik; hon slapp täcke och fick istället hålla igång med fysisk aktivitet, dvs. hennes älskade busapporteringar höll henne glad och varm. När vi sedan gick ren walkup var det en helt annan sak; skottapporterna avlossades till höger och vänster, framåt och bakåt, och då är Femma i sitt esse. Dessutom hade regnet lugnat sig och temperaturen stigit några grader.

Det tråkigaste med dagen var att det var sista tillfället för säsongen, men jag är så otroligt glad över att ha fått vara med på detta. Att Femma har stärkts av dessa träningar har alla som varit med från början kunnat se, och jag har fått massor med motivation för och bilder av vad som behöver tränas – och varför.

På väg till bilen tömde jag jackfickorna på vatten.

Inte heller idag var det synd om oss… när vi åkte iväg redan på förmiddagen för träning hos Anna-Lena Wendt. Först drillades Delfi och jag i fotgåendet och allt det andra som händer runt mina fötter – jag har redan tidigare sett Anna-Lenas träning i detta och egentligen har jag länge vetat att just den träningen är precis vad vi skulle behöva… Bättre sent än aldrig, får vi väl säga…! Flera av våra inarbetade verktyg kommer väl till pass och det roliga är att Anna-Lena ser precis vilka verktyg jag jobbar med (även när jag nästan inte tänker på det längre) och ser hur tajmingen funkar, vad jag kan utnyttja mer och mindre osv. Summan av det passet var i alla fall att det inte verkar helt omöjligt att få ordning på detta, inte ens för en ”inte helt purung” het flatte… Riktigt pepp är jag!

Strax därefter var det dags för WT-kurs, där jag anmält Femma till öppen klass, mest för att kika lite var vi står i träningen inför den klassen. Det svåraste med den klassen är ju att man ska kunna skicka hunden på blinds, och det känns väl inte riktigt som att vi är där än, men jag ville ändå se vad som funkar och inte, och samtidigt få tips av Anna-Lena som ”ser allt” och vet precis vad som efterfrågas på WT:n (och andra prov, för den delen).

Vi fick dubbelmarkering, walkup i par, enkelmarkering i kombination med blinds (den första körde vi som memory, men de andra två gjorde Femma på riktigt) och skick på en drive. Väldigt bra upplägg på alla stationer och det mesta gick riktigt bra, bortsett från en enkelmarkering som gick snett, och som jag försökte dirigera rätt trots att 1) jag inte hade full koll på var apporten låg och 2) Femma inte såg mig bakom en massa träd (…). Ridå. Men i övrigt är jag supernöjd, speciellt med Femma, som verkligen var alert, arbetsglad, samarbetsvillig och fokuserad. Men framför allt överraskade hon matte med sina raka linjer mot blinds. Inga jättesvåra linjer, ska medges, men ändå. Det där får vi gå ut och testa mer på träning! Och så behöver jag bli tydligare med hur jag vill ha mina avlämningar m.m. Det var mycket stärkande med denna träning – och det bästa är att vi har ett till tillfälle inbokat innan vi tar jullov…

När jag vaknade i morse låg hundarna bredvid mig på det sätt som är min absoluta favorit: Femma låg raklång längs min vänstra sida – dock inte under täcket som hon brukar – och Delfi låg tvärs över mig, med skuldra och huvud uppe på min mage. Då mår jag!

Vädret idag lämnar däremot en del övrigt att önska. Regn och blåst – inte min cup of tea, direkt. Men bara det inte blåser storm så ska vi åtminstone ut på en långrunda. Vi tog den längre varianten runt Kroksjön igår, dvs vi gick ända hemifrån, och det blir nog en repris idag. På ett ställe där man redan innan fick hålla tungan rätt i mun för att ta sig nerför (eller uppför, beroende på vilket håll man väljer…) en smal stig i en brant slänt, så hade det blåst ner ett litet träd i någon av förra säsongens stormar, så man fick hålla på och klättra och trixa lite… tills någon tog bort det nu i somras. Nu när det blåste 9-10 m/s senast så har ytterligare ett träd blåst ner just där och lagt sig tvärs över stigen. Så nu får man fundera på om det är klättring, gå runt, krypa eller kanske dansa limbo som är bästa taktiken. Det är som sagt lutning också, och jag har hittills valt att krypa under.

Lite kul är det att se hundarnas val på ett annat ställe där det sedan några månader tillbaka ligger ett träd tvärs över stigen. Både Femma och Delfi har tidigare spontant valt att gå under det trädet. Ibland har jag stannat och använt trädet som hopphinder för lite träning, men när de passerade själva gick de oftast under. För dem är höjden sådan att det är lätt för dem att gå under, så det sparar väl energi. (Piaf gick runt.) Nu den senaste tiden har de ändrat taktik, och båda två skuttar över trädstammen, även när de väljer helt själva. Kul, tycker jag, och funderar lite över om Femma tar efter Delfi, som är i bättre form nu än på länge.

Bra städväder är det i alla fall… och alldeles perfekt väder för lydnadsträning i garaget. Inspirationen flödar efter att sett supergenerösa och duktiga Game on puppy-Jessicas inlägg på Facebook, där hon visar upp hur hon cirkeltränar sin Cråka. Hon och Cråkas apporteringsskola inspirerade ju även till ett par av de motivationsverktyg som jag använt för Femma på sistone, med gott resultat. Äras den som äras bör!

Hjortarna strövar förbi ute på ängen, och jag får äntligen se den ståtliga bocken som troligtvis var den som brölade för fullt dygnet runt under en vecka fram till för några dagar sedan. Han har det lugnare nu, och åh så tjusig han är med sin krona (näst längst till höger på min suddiga bild).

Nu blir de snart ”lovliga” för jägarna igen och som alltid håller jag tummarna för att varenda en av hjortarna här hemma klarar sig, även om jag också vet att det inte blir så och att även denna flock behöver hållas efter. Min inställning till jakten är verkligen delad.

Men jaktträning är i alla fall kul, så gott som alltid. Igår var vi på gruppträning på Kopparhult, och vi körde stoppsignal och sidskick till olika minnesområden varvat med skick till sökområde och markeringar över vittringsområden. De förstnämnda delarna klarade Femma riktigt bra, medan den sistnämnda var lite svårare. Det stämmer bra med uppfattningen jag redan hade, att vi har kommit längre med sid-dirrarna än med skicken vidare bakåt, så det är bara att göra läxan…

Jag var extra nöjd med känslan vi hade idag, trots lite dassigt väder och blöta fält. Stämningen var riktigt bra i gruppen och Femma tyckte nog att upplägget påminde lite om en walkup, med alla vändningar till och från olika områden – och hon fick sina sociala lekbelöningar som pepp. Det var uppenbart att även hon hade en go känsla ända in i slutet, och det tar jag som bekräftelse för linjen vi slagit in på de senaste veckorna. Den ska vi fortsätta att följa.

Nu hade jag redan bestämt mig för ett köp när vi kom till Kopparhult, annars hade man ju kunnat tänka sig att se det som en extra belöning för väl utförd träning: ett nytt ulltäcke, så nu har Delfi och Femma varsitt skönt, värmande täcke i vadmal. Så snygga färger!

Jag älskar ju själv att bära ullstrumpor, merino-underställ, ylletröjor (lusekofta, halleluja!), så självklart ska hundarna också ha varsitt ulltäcke…

Jag blir dels lite besviken, men mest förvånad när jag för andra morgonen i rad vaknar vid 7-tiden. Igår låg vi dessutom kvar och snozade ytterligare en timme – en riktig sovmorgon, minsann. Men det behövdes väl, och jag har ändå varit nöjd med våra tider och aktiviteter den här hösten.

I förra veckan fnulade jag vidare på hur jag ska kunna få Femma att bry sig mindre om väder och väta, och hittade olika situationer och ställen där hon inte bryr sig. När jag märkte att hon själv klafsade ut på någon blöt mosse fick hon en markering där, och dem gillar hon ju… Det där med att kräva och tvinga, det får andra syssla med (eller…?) men jag vill verkligen hitta hundens egen motivation för att komma över olika trösklar. Funkar det, så funkar det – annars får det vara.

Femma och jag tog även en ny privatlektion för att få tips i den fortsatta träningen av några lydnadsmoment, som framförgåendet, fotgåendet och budföringen. Vi har kommit en bra bit, men skulle verkligen behöva steppa upp lite, särskilt i fotgåendet. Sluta fega! Samtidigt får jag väl ”ge” mig det, att när jag nu ändå fegar, som jag gör i fotgåendet, där jag inte vågar ta ut avstånden mer, inte vågar lägga på mer svårigheter etc., ja då är det nog bra att jag inte heller tränar så mycket på just det… Och jag vet varför det är så att jag fegar i fotgåendet, medan jag experimenterar med och tränar ofta på framförgåendet. Det ena är för mig ett helt nytt moment, där allt är bonus, och det andra är mitt gamla paradnummer… Momentet som blev entrébiljetten in i en fransk träningsgrupp som annars krävde en kurs för att man skulle få vara med. Momentet som vi sedan åkte och ”visade upp” på grannklubbarna. Momentet i vilket jag alltid siktat på 10:an… Där är förklaringen.

Samma dag som Femma fick privatlektionen i lydnad fick Delfi ett rejält jaktträningspass som blev lite extra bra, med dirigeringar som varvades med markeringar i ganska snäva vinklar. Eftersom hon just det passet gick som en klocka på de allra flesta skicken, blev det extra uppenbart att vi verkligen behöver ta tag i fotgåendet. Hur länge har jag inte vetat detta, efterfrågat detta, tränat på detta…? Så nu har vi bokat ett par tider för att träna på JUST jaktfot. Det kan väl hända att det är ”så dags” nu när Delfi är 7,5 år – men hon är så pigg och älskar all träning, och jag hoppas att få starta henne på WT nästa år.

I helgen återvände vi till Floda och den fina promenaden runt Sävelången via Nääs.

Det kändes som evigheter sedan sist, men som vanligt stormtrivdes jag – det är något visst med Floda-borna. De ler och hejar mer än på andra ställen. Hundarna fick gå lösa för att kallas in och gå vid sidan vid möten – bra träning. Ovanligt få hundmöten, men väldigt bra sådana – dvs. med lugna hundar. Delfi har också blivit mycket bättre på hundmöten på sistone, och jag skulle tro att ”boven” i dramat alltid var Piaf, som var den som hade börjat stöka efter att ha blivit påflugen en gång i Lux. Även om Piaf såg lugnare ut än Delfi de senaste åren, så var hennes känsla nog en annan, och Delfi var den som agerade utåt. Det blev sakta bättre, men vi får ju inte jättemycket tillfällen att träna här ute på landet… och träffar vi sedan hundar som släpps fram i flexilinan, eller springer lösa och kutar fram, eller som gör utfall i kopplet, ja då blir det inte så bra för just den träningen. Just nu har vi knappt någon så busig grannhund, vilket har varit gynnsamt för oss. Under Floda-promenaden passerade vi bland annat två skälliga taxar, och det var inga problem.

Efter den promenaden spenderade vi resterande ljusa timmar på Lerums BK, där vi tränade lydnad, spår och jaktapportering! Roligt, roligt!

Igår blev det absolut ingen träning, inte ens under långpromenaden, som blev den ”korta” Lövsjörundan, dvs 9 km.

Sedan Piaf lämnade oss har Femma lite tråkigare under promenaderna – tidigare hade hon ju alltid sällskap av Piaf i täten; det var de två som hittade och undersökte dofter tillsammans, bar eller kampade om pinnar osv. Men på sistone har Delfi alltmer börjat gå därframme, hon med, istället för att gå klistrad vid min sida… Jag tycker det är jättefint att se.

Så ofta åker jag förbi denna plats och tittar ut mot det lilla huset på bryggan. I soluppgångar och solnedgångar, regn och solsken, dimma och storm står huset där så ensamt i det alldeles speciella ljuset vid Mjörn.

Igår var en sån där dag då jag inte behövde åka någonstans, det gillar jag. Jag lade två spår på morgonen, sedan gick vi en promenad helt utan träning – det är svårt för mig att låta bli, men det gick – och sedan fick hundarna gå sina spår, hur bra som helst. Sedan kunde jag med gott samvete ägna flera timmar åt min lånade bok Allt vi har gemensamt (Sanna Torén Björling), och jag kan inte låta bli att återge den här vackra historien från boken:

Sherrys pappa har sina rötter på en fårfarm i Wyoming, söder om Montana. Där lystrade en av hundarna på ett alldeles speciellt sätt. Som ung flicka gav Sherrys farmor uppmaningen i samtalston: Gå och hämta fåren. Shep, go get the sheep.

Shep, som i shepherd, herde, gav sig genast av, snabb som en vind, drev fåren in mot ladan för natten, undan rovdjur och regn. Flocken kunde vara långt borta, på andra sidan kullarna, men Shep misslyckades aldrig. Andra hundar tog över uppgiften när hon dog, men ingen var lika pålitlig.

En vinter många år senare drog en hård storm in över Wyoming. Fåren var ute, men det började bli sent och var redan mörkt. Kvinnan som skulle bli Sherrys farmor gjorde ett försök, hon gav sig iväg för att ta in dem, men blev tvungen att vända om, det var för farligt, det skulle aldrig gå, hon riskerade sitt eget liv på kuppen. Hon försökte somna medan vinden ven utanför, kände oron för lammen i kroppen, om de förlorades, hur skulle de kunna klara sig i kylan och vinden, i snön? Men hon skulle aldrig ha kunnat rädda dem, hon hade själv frusit ihjäl.

Morgonen var stilla. Hon var fortfarande rädd när hon vaknade och gick ut, men så hörde hon ett ljud från ladugården. Därinne var fåren, alla djur, i säkerhet, välbevarade.

Hon var förstummad. Hon var övertygad om att Shep kommit tillbaka för en natt, för att ta in fåren.

Berättelsen lever vidare i familjen. Den är en sådan historia som Sherry hör under hela sin uppväxt.

Ur: Allt vi har gemensamt (Sanna Torén Björling)