När hundarna skulle rasta sig på ängen i morse såg jag flera par lys-ögon därute, men jag har märkt att både lys-ögonen och jag blivit allt djärvare allteftersom hundarna visar dem allt mindre intresse. Man ser att hundarna lyfter nosen och känner in vittringen, men de fortsätter med sin business – frukosten väntar!

Igår var Femma på privat träning hos en för oss ny tränare -spännande och mycket givande! Femma fick varierande, roliga och precis lagom utmanande uppgifter som hon fick anstränga sig för att klara och därmed växte av. Jag fick tips och ”hemläxa” med mig hem – och kände mig oerhört pepp efter den här träningen.

Eftersom vi ändå var ”i stan” åkte vi till Delsjölmrådet och gick en ordentlig runda. Jag har aldrig gått runt Delsjöarna förut, så vi tog båda två på en gång… En go runda med många goa platser… Och mina lantishundar fick gå långa sträckor vid sidan när vi fick möten med motionärer och hundar.

På vägen hem hämtade jag en bok som ska bli intressant, rykande aktuell – även för mig personligen… Sanna Torén var DN:s utrikeskorrespondent i USA 2013-2017, boken kom ut i maj 2020.

Från förordet: Detta är inte en bok om Donald Trump, det är inte ett försök att förklara allt.

Det är en bok om några amerikaner jag lärt känna, om mig själv och om ett USA i kris, ett land jag oroar mig för, ofta längtar till och kommit att tycka mycket om.

Det enda smolket i bägaren var möjligen vädret – annars var dagens organiserade walkup-träning absolut perfekt. Femma fick roliga utmaningar och jag fick träffa hundar – väldigt duktiga och lite äldre dito – som påminner om Femma vad gäller temperament m.m. Och (även!!) jag fick så mycket bra, Femma-anpassade tips och råd – och pepp! Väldigt, väldigt värdefullt. Det var helt andra deltagare än vid förra tillfället, men minst lika trevlig stämning som sist. Jag tänker än en gång på det där med hur viktigt det är att känslan är rätt och att man tränar i rätt sammanhang. Allt har betydelse.

Så kommer man hem, fixar middag och sätter på tv:n – och då har Joe Biden tagit hem presidentvalet. RÄTT man – och kvinna – vann. Demokrati, sans, vetenskap och sanning segrade och jag drar en lättnadens suck.

Som vanligt ser jag Idol dagen efter att det sändes, och (går)dagens bästa blinkning var den här: I det här programmet räknar vi alla röster!

Det man sett av Rudy Giuliani på sistone har inte direkt varit smickrande, men har möjligen kunnat passera för att det ingått i hans roll som presidentens advokat, eller för att han avslöjat en fälla som gillrats för honom och därför ”spelade med” – hur trovärdigt det nu är. Men det var ändå ingenting – ingenting – mot det som kom ur hans egen mun dagen efter valet.

Där stod han, mannen som hade kunnat bli ihågkommen för att han som NYC:s borgmästare 1994-2001 gav polisen de resurser som krävdes för att rensa upp på Manhattan och göra i stort sett hela staden till ett så mycket säkrare ställe att vistas på. Jag såg skillnaden, då jag var där 1984, 1991, 1999, 2005 och 2011, och är det något jag uppskattar så är det att kunna känna mig trygg. I Miami 1999 kände jag mig absolut inte trygg, inte heller i Los Angeles eller San Fransisco. Det var rena lättnaden när jag kom till NYC och det kändes säkert. Annars hade jag inte rest tillbaka de två senaste gångerna, och förmodligen inte sett staden som min absoluta favoritstad under flera år. Rudy Giuliani sågs av många som den som åstadkom detta, och han hade kunnat bli ihågkommen för just det.

Men nej, istället kommer Rudy Giuliani att bli ihågkommen för sitt häpnadsväckande uttalande dagen efter valet, där han anklagar valsystemet i Philadelphia och runt om i USA för att vara bedrägligt.

”This is among one of the most anti-democratic things I’ve ever seen or encountered.” V e r k l i g e n??

Han menade att ”man” redan visste att det inte går att lita på poströster, och att det i synnerhet gällde dem som nu räknades för fullt i Philadelphia. (Det hade givetvis ingenting att göra med att Trump vid tidpunkten hade en knapp ledning och att det sedan tidigare är känt att det i första hand är demokrater som poströstar.) Giuliani menar att poströsterna inte ens ska räknas.

”They could be from Mars, as far as we’re concerned.” ”Joe Biden could have voted 50 times, as far as we know, or 5 000 times”. Så säger en man som inte bryr sig ett enda dugg om följderna, inte heller sitt lands säkerhet, och det är för sorgligt.

På en kurs för ett par år sedan träffade jag en flatteägare som berättade att hennes hund hade utmanat henne genom att aldrig vilja gå på öppet liggande, eller självklara apporter – hunden krävde att få ”jaga”, dvs leta, för att det skulle vara mödan värt. Nu minns jag inte om det bara gällde linjetag eller om det även var på markeringarna. Men jag återkallar detta minne nu, när jag fnular över Femmas drivkrafter. Faktum är ju att hon älskar att spåra och söka, hon älskar att använda nosen – och hon gör det bra. Hon taggar igång på utmaningar där hon får jaga, och tenderar att tappa lusten vid upplagda övningar med självklara apporter, exv. där hon eller flera olika hundar skickas om och om igen till samma område.

Femma älskar också att kampa – jag införde kampen tidigt i hennes grundträning, men den som verkligen fick henne att älska den leken var Piaf… jisses vad de drog runt med varandra över golven här hemma.

Det har bara varit för mig att ta över den rollen och ge Femma ett lagom tufft motstånd. Lagom tufft, ja… Sanningen är väl att jag inte hade kunnat ge henne mycket starkare motstånd – vi får båda ta i för kung och fosterland…!

Igår morse grät jag en skvätt; jag kände verkligen att jag orkar inte fyra år till med den pajasen i rollen som världens mäktigaste man. En president som inte har någon heder, som söndrar och härskar, som inte ens tycker att alla röster ska räknas!!?? För att säga det som en redig göteborgare: E han helt jävla go i huvet, eller??

Så var känslan igår förmiddag – sedan var vi ute några timmar och tränade… Det är verkligen en underbar hobby man har, som får en att glömma presidentval och pandemier och andra eventuella sorger och bekymmer… och som dessutom är så Corona-säker som något kan bli

M kom med sina två hundar och vi tränade på ”mina” ängar denna gång. Det blev mycket markeringar – eftersom vi båda vill passa på att träna det när vi väl får hjälp av en kastare – och lite linjer. Det extra roliga idag var att våra båda äldre hundar fick köra ett ordentligt pass också. Delfi var mycket het – följsamheten vid fötterna var heeelt bedrövlig… – men attans vad bra hon gick annars! Hon fixar terrängväxlingar, störningar, tighta vinklar, stopp, tecken. Nu var ju inte de utlagda punkterna helt ”blinda” för henne, eftersom vi har använt dem tidigare, men hon är i bra form, och det hade varit kul att få köra henne på gruppträning i höst, men det satte ju anaplasman stopp för. Nå, huvudsaken är att hon är frisk nu, och så himla rolig att träna med!

Femma skötte sig också bra, men trivdes inte med det kalla regnet och blåsten som kom över oss just när vi var ute och tränade. Även vi förare var rejält frusna när vi avslutade träningen – mina fingrar var så frusna att jag knappt ens kunde knäppa av mig dummyvästen…

När jag slog mig ner med middagen var det knappt jag vågade slå på tv:n, men tack och lov hade räkningen av poströster – de som ”vissa” självklart inte ville ta med i beräkningen – gjort att prognoserna vänt åt andra hållet. Det visar att någon i alla fall visste vad han talade om när han betonade att vi behöver ha tålamod och invänta rösträkningens resultat. Jag vågar hoppas igen.

Som svampplockare är det alltid kul att utöka repertoaren med en ny svampsort, samtidigt som jag inte har något som helst behov att plocka svampar som jag inte är tvärsäker på – det finns mer än tillräckligt av de gamla vanliga sorterna. Men det är i alla fall roligt att lära sig nytt, så…

I år har jag, tack vare en bekants inlägg på Fejjan, bekantat mig med blomkålssvampen, en fascinerande skapelse. God matsvamp är den också! Och igår, under kanske sista svampplockarrundan för i år, hittade jag ett riktigt praktexemplar som fick följa med hem, tillsammans med en påse med gula kantareller och trattkantareller.

Delfi studsar runt mest hela tiden och går nu med på fullängdspromenader. Lydnadsträning har hon fått hela tiden, och vissa delar av jaktträningen har hon fått vara med på den senaste veckan, men nu körde jag först ett sök på en blöt mosse, därefter ett ordentligt dirigeringspass med båda hundarna med flera olika punkter på en stor äng. Linjer och långa höger- och vänsterslag. Äntligen är Delfi på banan igen!

I Delfis träning är jag ganska djärv, och det får mig att våga lite mer även i Femmas träning. Det blev ett väldigt roligt pass, där det mesta gick som smort, signalerna åtlyddes för det mesta och farten var god för det mesta, även hos Femma. Men framför allt hade vi en riktigt go’ känsla, passet igenom. Nästan så att flatten och matten studsade ikapp på vägen hem…

Dagens spårträning avstår jag med gott samvete när vindarna når närmare 10 m/s – då vill jag inte ens vara ute vare sig i skogen eller på vägarna om jag slipper. Jag väntar också besök av två olika företagsrepresentanter idag; en på förmiddagen och en på eftermiddagen, och jag undrar än en gång hur heltidsarbetande gör när de ska få sådana besök ”någon gång mellan 8-12″… I Lux hade vi ett stående skämt om att alla förväntades ha en hemmafru som kunde invänta och ta emot hantverkare – men det verkar ju vara samma sak här i Sverige.

Igår funderade jag över Femmas motivation att springa över blöta ängar, och bestämde mig för att tänka som en tävlingslydnadstränare. Lydnadstränare – moderna sådana – är väldigt ofta det jag menar med att vara lösningsorienterad.

Inom tävlingslydnaden accepteras sällan att hunden gör något den inte är tillräckligt motiverad att göra, för det kommer att synas i utförandet av momentet. Det är en sympatisk aspekt av denna gren, och jag skulle tro att det är vad som ger det lösningsorienterade tankesättet. Man behöver jobba med hunden och hitta dess motivation att utföra varje liten detalj i momenten. Målet är alltid glada, snabba utföranden, annars får man tänka om.

Eftersom varken Femma eller Delfi är särskilt heta på att apportera en apportbock i trä, så har jag tittat runt bland lydnadstränarnas tips och har redan tränat dem på ett sätt som får upp motivationen – och farten – i den apporteringen. Återigen: det är inte det att de inte apporterar träapporten, men farten, dvs. den rätta motivationen, sakna(de)s.

Igår, när vi gick ut på en blöt äng för att träna dirigeringar, så hade jag med mig ett effektivt verktyg som motiverade Femma tillräckligt för att hon skulle glömma det kalla skvättet mot magen. Fortsättning följer…

(För den med väldigt gott minne, så: jag har använt den rubriken förut, men det må vara hänt.)

Igår var det arbetsdag på klubben, och pga Corona var dagen indelad i ett förmiddagspass, och ett eftermiddagspass. Men när jag kom till eftermiddagspasset fanns det nästan inget kvar att göra…! Turligt nog hade jag tagit med mig min fönsterputs-maskin, och turligt nog behövdes faktiskt klubbstugans fönster putsas. Det var ungefär all nytta jag gjorde den här gången – jag får ”leva på” att jag i alla fall gjorde lite extra i våras när en av stugorna skulle målas.

Därefter återstod mest att äta av den goda räk-smörgåstårtan – i sällskap av en av mina träningskamrater. Det blev ett långt och bra samtal kring träning i par eller grupp, alla pengar man lägger och vad det ger i form av olika energier. Subtila – eller inte alls särskilt subtila – tecken på att man behöver göra vissa förändringar. Att man måste stå upp för sig själv och sin hund och göra de där förändringarna.

Efter en skogspromenad med hundarna fick vi för oss att åka till Alingsås och se den årliga ljusfestivalen där. Jag har tänkt så många gånger att jag vill se den, utan att det blivit av – men nu åkte Karin och jag och såg den tillsammans med våra lantis-hundar som fick en stadspromenad på köpet.

Det var ett bra tag sedan jag var i Alingsås centrum, men jag får en väldigt go’ känsla när jag väl är där. (Det är väl lite därför jag undviker att åka dit; känslan blir så go’ att besöket riskerar att bli dyrt…) Tajmingen var helt perfekt: precis när vi svängde in på parkeringen på Stora torget, där vi båda hittade en p-plats, dessutom, så tändes belysningen i stan… Det var alldeles lagom mycket folk ute – i alla åldrar – och vi promenerade mellan de olika ljusinstallationerna. Karin är förresten den Karin som har tillverkat det fina tass-smycket som jag köpte till mig själv – och till min syster – för ett par-tre år sedan. Hon gör även hängsmycken med olika hundraser i silver och silverringar med helt fantastiska blommotiv… Hennes smycken säljs numera även i en guldsmedsbutik i Alingsås.

Hursomhelst blev det ett väldigt trevligt besök i Alingsås, och några bilder blev det:

Jag vaknade först, som vanligt. Låg och klappade Delfi med ena handen och Femma med den andra. Det är bland annat därför det är bäst att ha två hundar, tänker jag: två händer – två hundar. Sedan vaknar en av dem till lite extra och kommer och säger godmorgon till mig uppe i ansiktet, och då brukar även den andra vakna och göra detsamma – sedan ska de käftfäktas lite. Jag tycker att Femma och Delfi har fått bättre kontakt sinsemellan de senaste månaderna, och Delfi har blivit myclet busigare. Tidigare var det Piaf och Femma som lekte mest och Delfi tog sällan för sig. Kanske ännu en fördel med att ha två i stället för tre hundar – ingen behöver bli utanför.

Igår hade vi privatträning hos Kopparhult, och det visade sig snart att Femma fortfarande tycker det är väldigt onödigt att springa över leriga fält för att hämta apporter; det trippas på tå för att åstadkomma så lite skvätt under magen som möjligt… Jag får fundera lite till över detta – för jag vet att hon inte är lika noga med det där i aktiviteter där hon verkligen är motiverad. Busmarkeringar med boll, exempelvis. Och häromdagen busade hon med en ny goldenkamrat på en lerig gräsmatta, och efter det var hon inte vacker syn… men roligt hade hon haft! Jag har också sett henne spåra genom blötmark – även vintertid – och det bekommer henne inte det minsta. Så att…

Men vi gick snart över till att gå en lååång walkup längs fältets kanter istället, med olika typer av markeringar – enkla och dubbla, svåra och enkla – in i skogen, upp på klippor, över diken etc. Det blev alldeles kanoners för oss, och jättebra att få träna på den typen av markeringar också, plus att gå på linje. Jag älskar verkligen att gå walkup – och det passar Femma superbra också.

Efter Starka tillsammans som fokuserar på att skapa en härlig känsla kring träningen, läser jag nu Med sikte på 10:an (Niina och Kenth Svartberg), som beskriver olika tekniker för att få fina utföranden av momenten. Jag hade redan deras bok, men unnade mig nu den senaste versionen, eftersom många lydnadsmoment är nya eller ser helt annorlunda nu, jämfört med när jag sysslade med lydnaden för över tio år sedan…

Boken ger så mycket inspiration, så det fick bli två lydnadspass igår; ett hemma på gräsmattan och ett med träningsgruppen på klubben på eftermiddagen. Jag vågar inte riktigt köra Delfi fullt ut ännu, men hon får träna lugna saker, som backandet vid sidan, som vi verkligen fått traggla massor. Inte för att hon inte kan backa – oh nej – utan för att hon vill backa i 180 knyck! Jag säger ”backa” och hon försvinner bakom mig… Delfi i ett nötskal! Så vi har fått lägga månnnga repetitioner på att bibehålla positionen under backandet.

När vi kom till klubben började kvällsdimman dra in över gräsmattorna och det var ganska rått och kallt. Hundarna fick en uppvärmningsrunda och när det var dags för träning fick det bli i skenet av klubbens belysning.

Femma fick ett träningspass med roliga moment, som budföring med två olika mottagare. Båda träningskamraterna verkar ha charmats av lilla försynta Femma som börjar ta för sig allt mer – hon fjäskar för dem och de tycker hon är sååå bedårande. De leker med henne och gullar med henne och snart får jag kanske börja styra upp det hela lite… men inte än. Det här passet blev precis som jag vill ha det, med en bra balans mellan teknik och känsla. Buskul!

Väl hemma igen tog vi en mörkerpromenad i månens sken… Och till ljudet av hjortarnas brölande ute på ängarna.