Hundarna fick stanna hemma medan jag åkte till pappa idag, eftersom jag skulle handla främst på vägen dit, men också på vägen hem. De har det bra hemma, och det gör dem gott att vara ensamma hemma några timmar ibland också. Eller: egentligen inte, utan snarare så att jag vet att de klarar av det, när det är nödvändigt.

Igår var Femma helt ensam ett par timmar, för Delfi hade tid för en genomgång av leder och muskler hos vår nya fysioterapeut. Femma fick sin genomgång för några veckor sedan, men med Delfi ville jag vänta tills jag tyckte att hon kändes riktigt bra – för att sedan låta fysion känna och klämma och säga om det var så bra som jag trodde. Och det var det! Det firade vi med att köpa smarriga strupar (örrrk!).

Fysion tyckte att simning bara är bra för Delfi, och det är ju som musik i mina öron.

När jag kom hem från pappa idag drog vi genast ner till sjön. Det blev ett träningspass med markeringar och dirigeringar i vattnet, och därefter simning och bad-och-plask.

Underbart skönt i vattnet, och av oss tre är det jag som har svårast att slita mig och gå upp ur vattnet, för att sedan torka oss alla ordentligt och bege oss hemåt igen.

Här hemma har jag suttit ute under kvällstimmarna, och konstaterar nöjt att mitt fågelbad – en uppgradering av de enkla keramikfaten jag haft tidigare år – är riktigt populärt. Medan jag suttit här, på några meters avstånd, har det besökts av en sädesärla, en rödhake och ett par koltrastar. Inte undra på att det lilla fågelbadet behöver fyllas på morgon och kväll, så som det plaskas där!

Jag har också sett att olika pollinatörer kommer dit och dricker – de verkar passa på när en fågel varit där och skvätt vatten på träbiten.

Jag vill inte gå in, jag vill inte lägga mig, heller – men jag vill gärna vakna extra tidigt i morgon igen och göra en repris på dagens morgonrunda. Jag längtar redan efter simturen.

Det blir knappast somrigare än så här – och det är verkligen inte illa: sol, 30 grader i skuggan, flera näst intill tropiska nätter på rad och vattentemperaturer som gör att man kan bada hur länge som helst. Alldeles underbart ljuvligt är vad det är.

Vi har gått kortare promenader ner till närmaste sjö, där Femma har fått träna på kluriga igångar i vattnet.

För Delfi är de inte alls kluriga – eftersom hon bara kastar sig rakt ut… Hon är ju den där ”flashiga” typen av hund som så många gillar. De säger det rakt ut, eller visar det på olika sätt. Och visst ser det häftigt ut, bilderna med hundar rakt utsträckta i luften när de kastar sig ut från bryggor och klippkanter. Vi lär dem att göra det, genom att kasta markeringar just på sådana ställen – och så får vi de där häftiga hoppen och bilderna.

Men jag har ändrat uppfattning. Jag tycker det är rätt läskigt, för rätt vad det är är man på något ställe där man inte har full koll på hur det ser ut under vattenytan – det kan vara stenar, träd eller pinnar som sticker upp, och man ber en stilla bön när hunden kastar sig ut. Oftast går det ju bra, men det kan också gå åt h…e.

Det ligger inte för Femma att kasta sig, och jag tycker det är klokt. Hon promenerar ner i vattnet, och därmed är risken för olyckor närmast obefintlig.

Däremot har hon haft en låsning i vissa situationer vid vattnet. Badar gör hon, simmar gör hon, apporterar gör hon, och lämnar av i hand – men just igångarna har vi fått jobba lite med. Klura och trixa och samtidigt göra det intressant nog för fröken Femma.

Sedan har vi badat tillsammans, hela flocken, och det är nog det allra bästa jag vet. Vi har utökat simsträckorna och simmar nu långt och länge tillsammans. Hundarna har fortfarande inte fattat att matte inte simmar hundsim, så de simmar i vägen för mina simtag mest hela tiden, men vad gör det.

Efter en rejäl simtur är det skönt att bara ligga på rygg i vattnet och flyta. Bara vara… tills någon av hundarna blir otålig och smyger sig på för att de tycker att det är dags för pusskalas!

Jag är glad över att jag för cirka 15 år sedan tog tag i att lära mig simma ordentligt, dvs mer än 50 meter i sträck, både bröst- och ryggsim, och motionssimmade regelbundet under några år. Det gör att jag känner mig trygg i vattnet, på ett sätt jag inte gjorde tidigare. Inte visste jag då att jag skulle bo såhär nära en sjö och bada flera gånger om dagen.

I morse gick vi upp tidigt och istället för en liten kissrunda följd av frukost och vila, så tog vi långa rundan runt Kroksjön. Det var 17 grader ute när vi gick, 24 när vi kom hem.

Halvvägs runt sjön tog vi ett långt härligt dopp – inklusive en lång simtur – vid vår favoritklippa. Badtemperaturen var ännu bättre där än i vår närmaste sjö, och det var där och då som jag kände att nu, nu peakar sommaren.

När jag kom hem gjorde jag den förfärliga upptäckten att en av mina salladskrukor intagits av en larv, årets första i mina odlingar, faktiskt. Jag fick rädda det som räddas kunde, för nu är det väl bara en tidsfråga…

Här i Ranneberg har vi annars varit otroligt förskonade från mördarsniglar och larver i år, och jag har skördat mycket sallad och smultron. Bönodlingen har vuxit sig stark och slingrar sig fast i kompostgallren.

Dillen och persiljan tar sig däremot inte alls, men det är inte på grund av några kryp, åtminstone. Tomater ser det ut att bli en hel del, mycket tack vare att en granne gav mig tre av sina växthusodlade tomatplantor i början av sommaren. När jag fick dem var mina egna tomatplantor, odlade på skivor av helt vanliga köpta tomater, löjligt små och sorgliga, men de tar sig, de med. De vet väl, de också, att sommaren är kort.

Nu är det väl så med mina träningar här hemma, att de brukar gå lite för bra – eftersom jag tenderar att lägga upp övningarna så att hundarna ska klara dem. I min belöningsbaserade träning vill jag att de ska lyckas, och undviker därför fällorna där jag behöver ”korrigera” – dvs. rätta till.

Däremot behöver jag självklart också utmana för att se var vi står och få ”svart på vitt” vad som fattas. Där kommer kurser, gruppträningar och tävlingar/prov in som en jättebra informationskälla. På sistone har jag varit på flera gruppträningar som verkligen tjänat det syftet. Men det som fattas vill jag sedan bygga upp medelst de där uppgifterna där hunden lyckas, ja faktiskt nästan hela tiden.

Om strategin är den rätta kan man säkert ha åsikter om, men jag känner att jag trivs bäst på det sättet

När jag tränade en ganska ung Delfi vred jag upp svårigheterna på tok för snabbt och fick en hel del osäkerhets-ljud, utöver de pip som kommer av upphetsning.

För ett par år sedan kunde hon med nöd och näppe gå på helt dolda apporter, och då är hon ändå min allra första hund som jag lyckats lära att ta blinds överhuvudtaget. Frågan är om jag ens försökt på riktigt tidigare. Det kändes i alla fall länge som en utopi att klara något sådant. Självförtroende, hallå??

När jag tränat Femma har jag hittat ett sätt att träna linjetag – det har blivit ett hopkok av alla tips jag fått av olika tränare, böcker och generösa skribenter på Fejjan -, ett sätt som känts riktigt bra, och som Femma svarat bra på. Hur bra visste jag inte förrän vi var ute på SGL-prov i våras, och hon hämtade in dolda apporter på avstånd som jag då rakt inte vågat skicka henne på tidigare.

Därefter tränade vi inte särskilt mycket på just den biten, eftersom gräset på våra träningsfält här hemma växte sig allt högre, det var yngelperiod osv.

Men nu har vi tagit tag i träningen igen, och Delfi är med, och tänk: Femmas träningsupplägg passar alldeles utmärkt även för Delfi.

Så nu gottar jag mig alldeles oerhört när jag får ta ut båda mina hundar på fälten, efter att jag varit ute själv och lagt/ställt ut deras apporter. Det går lite för bra, och jag vet orsaken, och kanske kommer vi aldrig att nå stjärnorna, men mamma mia, vad jag njuter!

För nästan ett år sedan skrev jag om den perfekta morgontemperaturen, runt 16 grader, och det var just vad termometern visade när jag gick ut och satte mig nu på morgonen. Den värsta knottperioden är över och jag sitter först med tekoppen och bara tar in morgonen, fälten framför huset, fågelkvittret och frihetskänslan. Därefter tar jag fram mobilen, och nytt för i år är att jag behöver sätta läsglasögon på näsan – under solglasögonen…

Delfi har intagit sin favoritplats och Femma sin – nu vilar vi på frukosten ett par timmar.

Jag tittar på Delfi. Min vackra, småtokiga flatteflicka, som jag oroat mig så för under det gångna året. Alla dessa hältor! Spårträning – tack och lov att jag kunde ge henne det, åtminstone – istället för det hon älskar mest. Den senaste veckan har hon fått ta in markeringar i högt gräs och göra samma back-to-basics-träning som Femma, och kutat ut i sin alltid så höga fart. Jag har bett en stilla bön att det ska gå bra, att lederna ska hålla för hennes fart och för hennes skutt. Men det är nog dags att sluta hålla igen nu, och gårdagens långpromenad visade det än mer.

Vi åkte till Alingsås och gick Vildmarksleden, 10 km på ett bräde, bortsett från en rejäl badpaus i Stora Kroksjön. (Ännu en Stora Kroksjön, förresten! )

Leden var fin och väl – mycket väl – utmärkt…

…vilket ger pluspoäng i min bok.

Och Delfi hade bra energi i stegen även i slutet av promenaden, så jag var salig av lycka. Badstället föll dessutom Femma i smaken, och vi fick till riktigt bra vattenmarkeringar genom vassen.

Det här kan nog bli en promenad vi går fler gånger. Jag vet inte om det kändes som vildmark, precis, för stigarna var väl upptrampade och vi gick förbi/blev omsprungna av folk då och då längs hela rundan, men det gjorde inget, det heller.

Leden var rejält backig och gav åtminstone bitvis en riktig ”över stock-och-sten-känsla”, vilket jag gillar.

I juni 2001 spenderade jag två veckor på Rhodos, mestadels på en vacker liten sandstrand. Det var min sista rena solsemester, i alla fall utan hund. Några dagar senare, den 1 juli, åkte jag till Ossendrecht i Nederländerna och hämtade min första allra egna valp, Ella (Quiet Woods Riverdance Ella).

Ett nytt fint äventyr började, och även om Ella inte finns bland oss längre, så är hon för alltid min första. Och nu har jag fått lov att vara hundägare i 20 år – trots hundallergi! Verkligen värt att fira!

Och idag har Delfi varit utan rimadyl i en månad – hon går med på våra längsta promenader och får då och då vara med på jaktträning och även hämta en och annan apport, inklusive markeringar. Hurra!

(Tar samtidigt i trä, självklart…)

Jag var på min drömsemester med Piaf och en ung Delfi; sommarsemester i österrikiska alperna. Vandringarna blev kortare än jag hade tänkt mig på grund av den 25-30-gradiga värmen (i slutet av maj/början av juni), och linbanorna var stängda, eftersom det varken var vinter- eller sommarsäsong. Men det var fint ändå, med många fina utflykter.

En vecka med utgångspunkt i Kappl följdes av en vecka i Kitzbühel, som skulle följas av en vecka i en liten alp-by som jag glömt namnet på…

Den viktigaste utflykten på resan var att åka över Großglockner, jag hade aldrig varit där och hade några år tidigare snöpligt fått ta en annan väg – via Italien – då alpvägen ännu var vinterstängd.

Denna gång var det min bil som kunde bli hindret – den var lite småskröpplig och min känsla var att jag inte kunde lita på den till 100%. Samtidigt visste jag ju att något alltid kan hända, så varför låta det hindra mig. Just do it!

Några dagar in på Kitzbühel-veckan åkte vi, det blev en jättefin och minnesvärd resa – extra ”minnesvärd” av en väldigt sorglig anledning, men det kommer vi till senare.

I 30 graders värme tog bilen oss på de vackra vägarna upp mot Großglockner, och kanske just för att jag hade våndats lite inför den här utflykten och nu var så glad över att vara på väg upp, så stannade jag till vid en keramikbod vid vägen. (Jag är annars inte mycket för prylar/souvenirer.)

Jag hittade genast min perfekta souvenir; en liten vägsten med orden Der Weg ist das Ziel, vägen är målet. (Den står idag framför mitt hus – ihoplimmad på ett par ställen.)

Utöver den fanns där en massa tallrikar, skålar och muggar, och jag valde ut en tallrik och en tekopp – bara för att de var så fina och för att jag ville ha souvenirer från resan (inte visste jag då att det skulle bli de enda souvenirerna). Jag drack inte ens te på den tiden.

Utflykten blev lyckad, hundarna fick leka i snö, och vi kom både upp till topparna och ner på andra sidan – allt hade gått bra.

På kvällen gick jag in på Fejjan – och det var där jag fick beskedet att Gaby hade gått bort. Delfis uppfödare, min vän. Jag ska inte gå närmare in på hur jag skrek och avbröt semestern och var på begravning ett par veckor senare.

Men när jag för ett par år sedan slutade dricka kaffe och började dricka te istället, då blev den där tekoppen från den där dagen min självklara favorit.

För några veckor sedan ramlade vi mer eller mindre på Prins Bertils stig, som jag faktiskt inte hörde talas om förrän för något år sedan. Vid den tidpunkten, i början av maj i år, vågade jag inte gå någon längre runda med Delfi, men det lilla jag såg fick mig att inse att detta var en promenad helt i min smak. Den påminde lite om ett mini-Rivieran med sandstränder och lättpromenerade sträckor varvat med kantiga klippor och oländigare terräng. Och så den fantastiska utsikten över havet… Lite najs väder på det så kan det inte bli mycket bättre i min värld. Det skulle vara om det var riktigt varmt också – jag råkar älska riktigt, riktigt höga temperaturer när jag ska motionera (jag menar GÅ!) – men eftersom det inte funkar för hundarna får jag avstå den riktiga värmen.

Men igår skulle det bli drygt 20 grader och solsken – nu skulle det blir av! Jag hade inte jättebråttom att komma iväg på morgonen, utan lade god tid på att planera och få med mig allt vi skulle kunna behöva under dagen.

Bara att åka E6:an söderut (eller norrut mot Göteborg igen) ger mig en viss känsla, men inte den man kanske skulle tro. Känslan kommer från åren då jag bilade mellan Luxemburg och Göteborg en gång om året. När jag körde mot Malmö var det tidigt på morgonen och jag hade några veckors härlig Sverigesemester bakom mig och 14 timmars bilresa framför mig. Det är den känslan jag har när jag åker söderut. När jag åker samma sträcka norrut har jag – eller kan framkalla – känslan av 14 timmars bilresa bakom mig och hela den ”oändliga” semestern framför mig.

Åka motorväg är inte det roligaste jag vet, men jag gillar verkligen att komma ner till Falkenberg och söder om dito. Jag svängde inom Engelsons och köpte de skönaste shorts (svarta) jag haft på länge – blev tvungen att genast byta till dem. De blev bra till min vita skjorta som må se ut som en ”finblus” men i själva verket är den typ av funktionell skjorta som jag gillar att ha när solen gassar och man inte har skogen att gömma sig i.

Jag åkte till samma parkering som vi av en slump hamnade på senast då vi var i dessa krokar, nämligen vid rhododendron-parken. Därifrån gick vi söderut och gick på Prins Bertils stig till strax efter Grötvik. Där fanns det så mycket roligt att titta på, så vi blev sittande länge och väl högt upp på en klippa och njöt av utsikten. Sedan gick vi norröver igen, till Västra stranden, där jag tidigare hade noterat att det inte fanns några hundförbudsskyltar, så hundarna och jag stannade där för ett långt bad tillsammans.

Vi hade lite vågor i vattnet, tillräckligt höga för att jag skulle undra vad Femma skulle tycka om det, men det var som att hon bara tyckte det var kul. Ju längre ut från strandkanten vi badade, desto högre vågor fick vi och desto mer verkade Femma trivas. Delfi var lite försiktigare – men så gillar hon inte heller att få vatten i öronen. Det gör inte jag heller, så jag förstår henne.

Vi gick till rhododendron-parken igen och vidare en liten bit till, bara för att det är så otroligt vackert där, på Tyludden. Vackert hade jag förvisso sett mycket av under den här promenaden, den uppfyllde mina förväntningar med råge!

Dessutom var de människor vi träffade leende och vänliga. De gånger jag pratade med någon fick jag också beröm för mina snälla hundar. Och jag tar det inte med den minsta nypa salt, för både Femma och Delfi skötte sig verkligen alldeles utomordentligt bra – alla hundmöten gick helt utan problem. I dessa lägen känner jag hur skönt det är att inte ha fler än två hundar, allt funkar så mycket smidigare.

Vi hade gått tillräckligt för dagen, men jag ville ha mer! Mer sandstrand, mer havsutsikt, mer glass, mer av den här dagen. Så vi åkte till Skrea strand i Falkenberg – ett säkert kort efter alla våra tidigare besök där. Jag vet var hundstranden är, var glassen finns etc. Vi badade igen och satt sedan och torkade i solen som fortfarande var varm och skön trots att det började bli kväll. Jag ville inte åka hem. När vi väl bröt upp och packade in oss i bilen för hemfärd visste jag att vi skulle åka tillbaka snart.

Vi har haft dagar med träning – och dagar utan – men framför allt har vi varit iväg på lite nya, spännande promenader på olika håll.

Tisdag: Svartedalen, där jag aldrig varit förut, och där vi först kollade in ett par små sjöar och kollade om de kunde lämpa sig för träning framöver. Det kunde de. Sedan gick vi en 6 km lång runda som var välmarkerad och lätt att följa, men lite småtråkig, bortsett från när vi kom förbi ett riktigt gammalt stenhus med tillhörande informationstavlor. De berättade historien om Peter Bengtsson som bodde när i början av förra seklet.

Onsdag: Vi började med privatträning för Femma, med nyttiga utmaningar för oss. Därefter åkte vi till Bredared, där vi inte heller varit förut, och gick ett 5 km långt motionsspår, inte heller det något som var jättespännande, men nästa gång tar vi en längre runda som går åt motsatt håll, den förväntar jag mig mer av. Men nu hade vi en tid och passa och vi fick verkligen pinna på för att hinna runt.

Torsdag: Solen gassade från klarblå himmel så jag valde att åka till Floda och gå längs Säveån mot Stenkullen. Jag har inte gått där sedan 2015, och anledningen är nog att jag inte är så förtjust i att gå fram- och tillbaka-rundor, och särskilt inte när man måste vända utan att ha fått ut någon ordentlig promenad. Så kändes det när jag gick vid Sävelången senast. Men nu…! Nu hade de anlagt en helt ny led, Gotaleden, som går ända från Göteborg till Alingsås, och av vilken detta bara var en liten del. Jättefint anlagd, med spångar och trappor och härlig, spännande natur längs med ån och forsen. Rena djungeln är det, och helt plötsligt ser man en liten sandstrand på andra sidan av ån – och nog finns det en ordentlig bro över dit. Lite här och där gick det fågelskådare med stora kameror och spanade efter forsärla och/eller kungsfiskare.

Vi gick inte hela etappen från Floda till Lerum, för vi skulle ju gå tillbaka också, men där vi vände finns det en p-plats, och planen är att vi ska fortsätta därifrån en annan dag – då går vi från Stenkullen till Lerum, därefter vill jag gå vidare mot Jonsered.

Fredag: På midsommarafton hade vi vilodag, bortsett från att vi på markägarens förslag vallade av kanterna på fälten här hemma eftersom det höga gräset skulle klippas i helgen och vi är alltid oroliga att ett rådjurskid ska komma i vägen. Alltså går hundarna och jag i kanterna i hopp om att vittringen av hund och människa ska få hjortar och rådjur att avstå från att lägga sina ungar där. Vem vet om det hjälper, men vi vill i alla fall försöka, och hittills har vi inte haft någon tragik här. Ta i trä!!!

Resten av dagen var jag hos pappa och åt gott och vi spelade kort i timtal, eftersom det är det enda pappa tycker om att göra när han har besök. Alltså blir det kortspel för hela slanten, midsommarafton eller ej! Däremot spelade vi inte Uno hela tiden, som vi brukar, utan pappa fick lägga patiens medan jag peppade och påminde honom om hur han skulle göra. Påminde, för han har varit jätteduktig på att lägga patiens, men demensen har stökat till det för honom. Jag har märkt att han inte sitter uppe själv och lägger patiens längre, så jag provar att friska upp minnet. Huvudsaken är att han tycker det är kul, även om jag ”grälar” på honom för att han slarvar. Det är svårt att veta vad som som är bristande förmåga, motivation eller självförtroende – eller dålig syn, för den delen – men jag märker att han snabbt blir bättre och bättre med lite pepp och påminnelser. Målet är såklart att han ska tycka det är kul att sitta uppe och lägga patiens själv igen, men då måste han också bli tillräckligt säker så att han får igenom patiensen då och då, annars är det såklart astråkigt, det skulle jag också tycka. Min övertygelse är att kortspelen är det enda som stimulerar pappas hjärna och som håller hans demens tillbaka. Och ordentlig mat. Jag ser ett direkt samband mellan hans mathållning och fysiska hälsa, och mellan tiden han har besök av oss i familjen, dvs tiden han får spela kort, och hans mentala hälsa, som i sin tur påverkar hans fysiska hälsa. En ganska enkel ekvation, kan man tycka.

Lördag: Dags att utforska ännu en för mig helt ny led, Dammsjöåsleden i utkanten av Alingsås. Den är nästan 7 km lång, enkel väg, men vi måste ju än en gång gå samma väg tillbaka, så jag räknade inte med att gå hela sträckan. Dessutom kom vi lite fel i början, men jag fick hjälp av ett otroligt trevligt och hjälpsamt äldre par som gjorde oss sällskap tills vi kom på den rätta leden.

Vi kom inte ända fram till Dammsjöås, men vi kom till en jättefin utsiktsplats och strax därefter tog vi en, ordentlig, välförtjänt paus – och det kändes som att Delfi var ganska trött i sina ben, så jag valde att vända, lite orolig att jag redan hade gått för långt, men det var ju bara att vänta och se. Det var alltså ännu en promenad där vi fick vända tillbaka samma väg, men det gör mig inte så mycket när vi har så mycket variation och får se så mycket nytt på våra promenader. Som någon sa häromdagen: det måste ju vara roligare för hundarna att slippa läsa samma tidning varje dag.

Söndag: Väldigt glad, för Delfis tass klarade prövningen igår! Men vi tog ändå en vilodag och åkte till mattefar igen, för trädgårdsarbete och en väldig massa kortspel.

Igår var en ofantligt varm och härlig dag; 28 grader i skuggan – och inte så värst lämpad för hundträning, tyckte jag, och avstod träningen som jag och Femma var anmälda till. Japp, där kastade jag lite pengar i sjön, men så får det bli ibland. Jag ska inte säga att jag aldrig skulle träna eller tävla när det är varmt, men det beror ju på, det, och jo, jag undviker det.

Träning blev det ju i och för sig ändå: uteslutande vattenträning – och långa härliga bad med hela vår lilla flock. På eftermiddagen var jag hos pappa, och för ovanlighetens skull fick hundarna stanna hemma, eftersom jag skulle veckohandla åt pappa på vägen och nu var det självklart otänkbart att låta hundarna vänta i bilen medan jag handlade, även om jag står i parkeringshus.

Jag har nyligen bytt matbutik för både pappas och mina inköp, på grund av att den butik som egentligen ligger allra bäst till för mig har ett så urbota tråkigt utbud och fullständigt oengagerad personal – vilket högst troligt återspeglar ägarens och/eller butikschefens inställning – och till slut fick jag bara nog. Jag lägger hellre mina pengar där någon verkar bry sig om ifall jag kommer och kommer tillbaka – inte i en av regionens tråkigaste Ica-butiker. I den tråkiga, oengagerade butiken slinker jag numera bara in någon gång och köper den där extra litern mjölk. Välj, välj bort!

Hundarna var hemma ensamma i fem timmar, sedan drog vi till sjön igen, och det blev ännu mer vattenträning och ett lååångt bad vid ”vår” klippa. Vi hade hela sjön för oss själva – det är faktiskt mer än vad vi kunde ha vid den här tiden förra året, när ovanligt många ”naturälskare” hade hittat hit pga pandemin. Men nu var det bara att njuta av tystnaden – bortsett från Femmas glada plaskande i vattnet…

På kvällen satt jag framför mitt hus – jag fyllde förresten sex år som husägare häromdagen och älskar mitt hus mer och mer för varje år som går – och drack ett glas av mitt nyinköpta rosévin, tillika mitt första glas vin på ett tag. Jag har slutat ”boxa” vin, då jag tycker att jag inte njuter lika mycket av det, som när jag köper en utvald flaska då och då. Jag är urkass på viner, men är förvånansvärt noggrann med vad jag dricker. Det ska vara gott! annars kan det kvitta – ja, annars kan jag precis lika gärna dricka ett glas god juice. Där har vi den stora fördelen med det svenska Systembolaget: att man kan fråga personalen om tips – sånt hade den stressade personalen i matbutikerna i Luxemburg varken tid eller kunskap till.

Men igår blev det rosé och en liten skål med jordnötter – och så har jag lånat hem Hanna Hellquists En tryckare på Blue Moon bar – igen – eftersom jag inte hann läsa klart den förra sommaren (dvs innan jag var tvungen att lämna tillbaka den på biblioteket). Den passar särskilt bra som sommarkvällsläsning, tycker jag, och alldeles särskilt bra till ett glas rosé.

När vinet tagit slut (i glaset, inte flaskan!) och det blivit för mörkt för att läsa ute var timmen sen, och jag insåg att detta skulle bli en tropisk natt. En tropisk natt! Jag tror inte vi hade en enda sådan på hela förra sommaren, och kanske inte heller 2019. Den rekordvarma sommaren 2018 hade vi givetvis några, men inte så många som man kanske skulle kunna tro. Kort sagt: det är hyfsat ovanligt, men nu hade vi en på g, och det ville jag inte missa.

Så jag beslutade snabbt och lätt att slå upp mitt inte alltför välanvända (…) tält i trädgården. På minussidan: jag blev halvt uppäten av knotten på kuppen (när jag sitter och läser har jag en Thermacell som håller knotten borta), särskilt innan jag kom på att dra på mig en hatt med myggnät… På plussidan: det gick fort! På bara en kvart var tältet uppe och strax därefter var det bäddat och klart för hundarna och mig att krypa in och lägga oss. Hög mysfaktor! Och faktiskt fullständigt knott-fritt, tack vare det extra innertältet. Där somnade vi gott.

Jag vaknade vid halv fyra av fasantuppen som skränade – jag har en känsla att det kan vara tältet som störde honom. Vaffan är nu detta för påhitt, ett schabrak på mitt frukostbord!? Nåväl, natten må ha varit kort, men det var ändå en tropisk natt.

Var det någon som trodde att jag – och Delfi – skulle hålla oss ifrån att köra jaktapportering även på land, när vi nu testat och hennes leder klarat längre promenader i olika terräng plus lite träning…? När sommaren fick ett litet, litet bakslag, vilket betyder bättre träningsväder, nyttjade vi det för jaktträning – på land. Uppvärmningspromenader, sök, teckenträning på fotbollsplan och inte jättelånga skick i högt gräs till gamla målområden. Nejdå, allt gick inte perfekt (inte för Femma heller, för den delen), men attans vad kul det är att få köra Delfi igen, och att få köra två hundar igen – väldigt nyttigt för Femma att få vänta medan Delfi hämtar (och vice versa, såklart). Eftersom jag vet att jag har varit mycket mer noga med Femmas grunder än med Delfis är planen att Delfi ska få gå igenom ungefär samma grundträning parallellt med det andra. Bara för att vi kan!

Och om det inte håller hela vägen, om jag måste bita i det sura äpplet och avbryta jaktträningen för att Delfis leder inte håller – då kommer jag att acceptera det – men jag vet ju vad jag föredrar, och vad Delfi föredrar.

Det största och bästa som hänt i Femmas utveckling den senaste tiden är att hon har fått hänga med ett par grannbarn, ett par lugna och väldigt snälla och hörsamma pojkar, som lärde henne att barn kan vara riktigt trevliga – hon har varit lite skeptisk till barn tidigare. Jag har kunnat sätta fingret på ganska exakt vad som lett fram till den inställningen, men jag har tänkt att det inte var så noga – vi träffar ändå så sällan barn, och umgås praktiskt taget aldrig med dem. Eller gjorde i alla fall inte det.

När pojkarna kom och frågade så snällt om de fick hälsa på hundarna tog jag lite strategiskt ut Delfi först, sedan Femma, instruerade pojkarna att de måste låta Femma komma och gå precis som hon ville – och det slutade med pusskalas. Väldigt roligt att se, och pojkarna var kvar och hängde med hundarna ända tills en mamma kom och hämtade dem.

Det var några dagar sedan nu, men idag fick jag bekräftat att Femma inte har kvar sin tidigare skepsis mot barn. En av pojkarna från förra veckan kom fram till oss när vi var på fotbollsplanen och tränade, och denna gång hade han sin syster med sig – det gick också alldeles utmärkt, och det slutade med att de följde med oss hem och hängde i vår trädgård ett bra tag. Nej, det kanske inte hade varit hela världen om Femma hade fortsatt att vara skeptisk till barn, men jag är definitivt glad att hon gillar dem nu – i alla fall snälla, lugna barn.

Tja, det var väl bra med de lite svalare (och blåsiga!) dagarna, men nu ser jag fram emot värmen som ska komma de närmaste dagarna. Badsäsongen, dvs. den där hela flocken badar tillsammans, har vi redan inlett, det är så ljuvligt! Det var några dagar sedan nu, men nu i kväll tog vi en promenad runt en av våra sjöar och så fick det bli ett långt härligt dopp för oss alla tre. Femma har aldrig så roligt i vattnet som när jag är med och badar… medan Delfi mycket hellre skulle se att jag stod på stranden och kastade apporter att hämta… Nå, det blev sådan aktivitet också, ”alla barn fick paket”.

Så visst, om Delfi inte kan jaktträna, så får det ju gå ändå, om Femma inte älskar barn så får det gå ändå, och om sommaren inte blir varm, så får det gå ändå. Men nog vet jag vad jag föredrar.

 “The fox and the grapes” is a popular story having a moral. The lesson that we can learn through this interesting story is that it is natural for us to dislike or scorn something that is not within our reach.”