Delfis senaste rimadyl-kur var den längsta hittills, och hade det inte funkat hade jag fått göra en ny utredning av hennes hälta – men vad jag inte ville ha var ännu en sommar där hon varken får gå med på (långa) promenader eller vara med och bada. Det ska va’ gött att leva, annars kan det kvitta!

Men för en vecka sedan tog jag bort rimadylen helt, naturligtvis inte helt utan vånda. Veckorna dessförinnan gick Delfi med på våra längsta promenader och var även med på lite apporteringsträning, och under den gångna veckan har jag stegrat promenadlängderna igen, med två hökögon på Delfis rörelsemönster och humör. Igår gick vi återigen vår längsta vardagsrunda ända hemifrån och runt Abborresjön och Kroksjön, inklusive bad och vattenapportering, och det gick ju bra, dvs. ingen hälta vare sig igår eftermiddag eller idag på morgonen.

Jag är fortfarande osäker på om jag kommer att våga köra Delfi ”normalt” med jaktträning på land, och det är ju synd i så fall, men absolut viktigast är att hon kan vara med, att jag slipper exkludera henne och att jag kan aktivera henne tillfredsställande med något alternativ.

Men nu ska Delfi få njuta av den här sommaren, med en massa bad – hon har en hel sommar att ta igen!

Nu kan jag också börja planera för lite utflykter i sommar. 2019 hade jag Piaf som inte kunde gå långt, och förra sommaren var det Delfi – men i år kan det faktiskt bli lite utflykter. Prins Bertils stig och Ramsvikslandet står högt upp på listan.

I stället för att veta allt, lär dig allt.

Jag läser Katarina Gospics bok Digital tsunami och just det här citatet, som hon säger kommer från ett ”stort företag”, det suger tag i mig. Som så ofta annars kan jag inte bara läsa en bok; utan jag måste avbryta för att googla: vilket företag? Microsoft. I vilket sammanhang? Från början barns lärande och utveckling; här som devis för Microsofts anställda/medarbetare. På engelska lyder citatet:

Don’t be a know-it-all; be a learn-it-all.

I en artikel (Inc.com), som i sin tur hänvisar till en annan artikel (Business Insider) – (det där med vad och ji vilken ordning träffarna kommer upp i Google tas upp i boken jag läste från början…) läser jag att Microsofts VD Satya Nadella läste Stanford-psykolog Carol Dwecks bok Mindset, där hon bl.a. skriver att barn som har inställningen att de ”vet allt” klarar sig sämre än barn som vill ”lära sig allt”, även om de förstnämnda kanske har en bättre medfödd förmåga.

Microsoft-VD:n förmodade att detta inte bara gäller barn, utan även toppchefer och hela företag:

Instead of considering yourself an expert, what if you think of yourself as a student? Now, you’ve switched your focus. Instead of limiting yourself or becoming overly concerned with how you are viewed by others, your primary concern is one of growth.

Mistakes are no longer ”failures”; rather, they’re learning opportunities.

Jag gillar verkligen, verkligen detta, jag tror att det gäller i så gott som alla sammanhang och tänker anamma det. Eller: det har jag förresten redan gjort, som hundägare/hundförare. Jag är amatören som aldrig vill sluta att utvecklas.

Hittade förresten en rolig illustration på temat fast ur ett annat perspektiv, på en helt annan sida. Detta kallas Dunning-Kruger-effekten:

Det behövdes några försök med olika skrivböcker och ambitionsnivåer… Men till slut verkar jag ha hittat ett upplägg som blir lite lagom strukturerat för mig. Jag beställde två 5-årsdagböcker – en för Femma och en för Delfi – och nu har jag faktiskt skrivit i dem så gott som dagligen sedan i början av oktober 2020.

Det blir bara högst några få rader per dag och bok; inga romaner behöver skrivas, och fortfarande är det ytterst sällan jag går tillbaka och läser vad jag skrivit… Men det känns rätt bra att sammanfatta dagens träning – eller andra aktiviteter – i slutet av dagen. Och från och med oktober i år kommer jag att varje dag kunna jämföra med vad vi tränade för precis ett år sedan.

Sommaren! Eller i alla fall för-sommaren. Den bästa tiden på året. Allt är ljust och grönt, knotten och myggen har inte blivit besvärande – än – och om man har tur får man se en liten djur-unge i markerna. Själv såg jag bara tre tomma gås-ägg på mossen igår, men en granne hade lyckan att få se två duniga tran-ungar, och lyckades dessutom fotografera dem riktigt fint. Nu får man bara hoppas att de klarar sig från hungriga rävar, leksugna katter m.m.

Hundarnas (ena) bia-bädd har fått flytta ut och tomatplantorna får träna sig på att stå ute några timmar om dagen – fördelen med att de fortfarande är (löjligt) små är att ut-och inflyttningen går så mycket lättare; det är bara att ställa allihop på en bricka… Undrar om det hinner bli några tomater innan det är höst igen…

Igår blev det pasta med årets första färska pesto. Pinjenötter ska det vara, och italiensk olivolja – men jag fuskar faktiskt och använder Västerbottensost i stället för parmesan eller grana padano. Förra året experimenterade jag lite med solroskärnor och andra nötter än pinje, men det gör jag inte om. Däremot blir peston minst lika god med det svenska ost-alternativet – igår tyckte jag att jag verkligen fick till det och tänkte att någon mat-mor, det blir jag aldrig, men göra god pesto, det kan jag i alla fall! (Man får ge sig en klapp på axeln ibland…)

Femma inleder årets badsäsong i sin egen takt, även hon behöver något som motiverar henne att gå i och simma. Delfi har inte heller varit någon spontan-simmare – hon har alltid inväntat en kastad apport i vattnet – eller en inkallning över en vik. (Piaf, däremot, simmade ju långt och länge på helt eget initiativ…)

Igår körde vi i alla fall markeringar/memories över en riktigt klafsig vik, varvat med korta plaskapporter i vattnet. Det syntes tydligt på attityden att det var helt okej för Femma; hon hade gärna hämtat fler – men då bröt vi och gick hem.

Häromdagen dök en blänkare upp på FB, om en mini-kurs med etolog Kerstin Malm, författare till bl.a. den eminenta boken Tänk om jag kunde lyssna. Den kursen var jag bara tvungen att hoppa på, och den inleddes igår. Vi är en brokig skara deltagare; allt från förstahundsägare till erfarna hundinstruktörer – med det gemensamt att vi vill gillar att filosofera kring hund(hållning). Kursen är tänkt att få oss att tänka till och ge oss nycklar till hur man kan bli bättre på att lyssna på hunden.

Vår första hemläxa blev att göra tre saker hunden gillar. Plätt-lätt, eller hur: ge den grisöra, glass och korv!? Men det är knappast syftet… Däremot gick jag ut och lade ett spår åt Femma – det blir hon allra gladast över, men det blir inte så mycket spår för henne när vi har så mycket annat att träna på. Delfi fick givetvis hämta vattenapporter, men fick även hämta in ett par apporter på ett sök och delta aktivt i hinkträningen på kvällen

.

Femma har haft lätt att lära sig att gå höger/vänster med nytt kommando, men Delfi ser det självklart som att jag försöker lura henne, precis som jag gjort med stadgan i skicket från sidan. Gå! Apport! sa jag då. Vänster! sa jag nu. Nähä du, matte – mig lurar du inte!

Jag gav dem förresten vattenmelon häromdagen… Femma glufsade i sig hela biten, med skal och allt – snabbt gick det! Medan Delfi åt mer metodiskt och lämnade kvar skalet – det kan man ju inte äta!? Nej, just det… Jag visade Femma hur det skulle se ut, och hon fick göra ett nytt försök – nu åt hon åtminstone fruktköttet först, men sedan räddade jag skalet, troligtvis hade hon ätit det igen, annars…

Idag har jag premiär för att dricka mitt morgon-te ute framför huset, och det är verkligen ett försommartecken… även om det var lite fusk idag, eftersom jag inte var uppe förrän vid 8-snåret så temperaturen hunnit stiga något. En liten sovmorgon som jag välkomnar efter någon vecka med lite för lite sömn.

PS. Nu fick även jag se de två nya tran-ungarna med sina föräldrar. Jag behövde i och för sig kikare, för de gick längst ner på fältet framför mitt hus… Men ändå: söta!!

Det var ett tag sedan sist! Senaste gången vi gick runt (en del av) Sävelången surade jag lite över hur söligt det var på vissa av gångvägarna runt sjön, och tänkte att vi kommer nog inte tillbaka förrän det antingen frusit eller torkat upp lite… Sedan kom Delfis hälta emellan, så vi har inte gått den 8 km långa promenaden – förrän igår.

Men allt finns ju kvar och väntar på oss. Det mysiga stationsområdet med krogarna, stigen mellan sjön och tågspåret, förbi badplatsen där man (inte) lärde sig simma, över spångarna i den lummiga viken, förbi gröna hagar vid Nääs, över den vackra bron som går över Sävelångens smala passage, via ännu fler hagar som sträcker sig ända till Hyltorna med de tjusiga villorna i sluttningen mot sjön och de otaliga små båtbryggorna längs strandpromenaden tillbaka till Floda centrum och över Sävespången som går över forsen till stationen igen.

Vad jag gillar den rundan! Och vad jag gillar Floda-borna! Och hundarna fick många fina och lyckade hundmöten, det är bra för lantis-hundarna…

Det var så härligt väder också, och tidsmässigt blev det helt perfekt med en paus på Nääs konsthantverkscafé för en liten, men naggande god lunchsmörgås, ett glas jordgubbssaft – och min absoluta favoritglass av alla, POP74… Bara det att jag kände mig tillräckligt trygg att sätta fast mina hundar i en buske och be en random människa vid ett bord att hålla koll på dem medan jag gick in och handlade. Bara det! Floda gör mig gott.

Vilken tur att jag trivs i mitt eget sällskap, ändå… Vilken tur att jag aldrig har svårt att sysselsätta mig och ytterst sällan har tråkigt. Vilken tur att jag – trots min pälsdjursallergi – kan ha mina hundar som ger mig så mycket, såsom sällskap, motion, sysselsättning, passion! Vilken tur att jag inte behöver fråga någon om lov – inte om hur jag vill leva mitt liv och inte när jag vill ändra min plan – i stort och i smått. När jag ville flytta hem till Sverige var det bara att känna efter riktigt noga själv och sedan flytta hem till Sverige – beslutet var inte lätt, men det var bara upp till mig, ingen annan.

Igår var jag just på väg till Remmene igen (det var faktiskt över två veckor sedan), men i sista stund kom jag på att det kunde vara kul att åka till Bråt i Borås istället. Sagt och gjort! Det var säkert två år sedan vi var där sist, och när vi kom dit visade det sig att det ändrats lite där, framför allt kan man inte åka lika nära ängarna med bilen längre. Vid den första parkeringen träffade jag en trevlig tant – när hon hörde att jag hade tikar ville hon släppa fram sin hanhund, men jag sa att det var nog ingen bra idé, eftersom båda tikarna löper… Jag kunde fråga henne lite om det verkligen är okej att skjuta på området och ja, det verkar vara något alla hundägare räknar med, både när det är militärövning och när folk tränar hund. Så bra! Precis vad jag behöver höra för att känna mig lugn och trygg att ingen kommer att komma och skälla på mig för att jag pangar med apportkastaren.

Vädret var tidvis väldigt soligt och fint – det ska ju bli riktigt sommarväder i helgen – så båda hundarna fick vara med ute hela tiden. Vi gick en promenad runt området, Delfi badade i ån, såklart, och sedan knatade vi tillbaks till bilen och hämtade träningspryttlar och så knatade vi ut på ängarna igen, där jag på tillbakavägen från promenaden redan hade smugit ut lite dummies och bollar.

Jag får fjärilar i magen av att träna blinds på detta sätt, men jag måste ju få till sådan träning själv också. Nu i dagarna missade jag två organiserade träningar på grund av Femmas löp, och under sommaren har vi knappt några kurser planerade, så jag får ju se till att få till de där utmaningarna själv, helt enkelt. Pusha och peppa mig själv, det kan jag ju behöva bli bättre på, kanske…

Men vilket träningspass det blev! Jag var salig, dels över Femmas linjer, markeringsarbete, följsamhet, men kanske allra mest över att Delfi var med oss ute och fick hämta in några få apporter, hon med. Min fina duktiga sportflatte, som man kan plocka ut efter långa pauser och bara köra. Och duktiga, präktiga lilla Femma, inga konstigheter med henne heller…

När vi kom hem fick hundarna välförtjänta tuggben i trädgården och jag satt i en stol och softade när jag noterade att fasantuppen skränade på ödetomten intill. Jag såg att gässen ute på fältet drog sig åt hans håll, och tranan kom flygande och trumpetade för fullt. Jag trodde det var något slags maktkamp som pågick därute, men när jag reste mig för att titta såg jag: räven! Den befann sig mellan fasantuppen och hans båda hönor – de har hängt ihop och hållit till utanför min trädgård i flera veckor – och det var helt klart det tranan också reagerade på. Inte vet jag varför fasanerna inte bara flyger iväg, men jag har ju sett fasanhönorna göra det förut. Jag rusade upp och tjoade för att skrämma iväg räven, men det mesta gjorde tranan som var på plats och tydligen inte var det minsta rädd: den slog med vingarna och trumpetade och jagade fysiskt bort räven över fältet och bort till skogskanten. Tänk att man får beskåda detta på första parkett!

Senare gick vi en kvällspromenad, och snacka om att vi stör vilt på våra promenader, skäms på oss!

Ibland kan jag tycka att jag kanske har dresserat mina hundar lite väl ”bra” till att hålla sig på, eller i alla fall nära vägen eller stigen vi går på. De får inte göra stora omvägar in i skogen, framför allt inte där jag inte kan se dem. Det beror dels på allt vilt vi har i markerna där vi går, inte minst vildsvin, men också på alla människor vi har i markerna där vi går… som lämnar diverse gott och potentiellt farligt, efter sig. Skulle de hitta något vill jag i alla fall kunna se att de gör det så att jag kan stoppa eller kalla in dem. Utan att jag direkt haft det som mål, har hundarna blivit allt mindre benägna att ge sig av från vägen eller stigen. För Femmas del gjorde det stor skillnad när vi började träna viltspår – då lärde hon sig att spåra efter vilt på kommando; det var då hon fick bäst utdelning, i form av viltklöven i slutet av spåret.

Lite synd är det ju, att jag sällan får tillfälle att blåsa stopp på hundar som flänger runt ute i markerna, och att mina hundar inte får den där extra motionen det skulle ge om de gjorde det. Jag får helt enkelt knata på, tillsammans med dem.

Jag har däremot mina hundar lösa med gott samvete. Vem som helst – inte minst markägare, jakträttsinnehavare, grannar – är hjärtligt välkommen att följa med oss ut på promenad. Flera av dem träffar jag på då och då under våra promenader.

Igår tog vi förmiddagspromenaden på en skogsväg som slingrar sig mellan fiskesjöarna här hemma. En ren bara-vara-promenad utan några dummies i västen. Som vanligt gick Femma några meter framför mig på vägen, medan Delfi gick runt mina fötter, mestadels på vänster sida. Men rätt vad det var drog Delfi sig in i den glesa skogen vi just passerade, och något tiotal meter från vägen blev hon stående och vädrade framåt, dvs. i den riktning vi skulle gå längs vägen. Jag såg inget i den riktningen, utan gick bara vidare. Medan Delfi gick runt en risig, omkullfallen gran blev även Femma nyfiken och gick till Delfi för att tillsammans undersöka vad det kunde vara som luktade så intressant. Då kom svaret.

Bakom den stora, risiga granen hade nämligen ett stort vildsvin stått och bökat i godan ro (jag såg böken efteråt) och den rörde sig nu mot hundarna. Mina hundar blev så paffa att de knappt visste vad de skulle göra – och jag var inte mycket bättre… Jag ropade lite gulli-gulligt på hundarna, men de var ju redan på väg mot mig… liksom grisen de hade efter sig…! Så jag fattade ett snabbt beslut att ändra taktik, och vrålade mot grisen så att den kom på andra tankar och tog till flykten istället – och den försvann längs vägen och över till andra sidan.

Hundarna såg mest snopna ut efteråt… (rött kryss = där vildsvinet stod, lila kryss = där hundarna var innan de blev jagade).

Och jag ska aldrig mer tycka att det är tråkigt att de inte rör sig längre ut i terrängen.

Vi har landat i soffan efter några aktiva timmar. Efter att hundarna fått vila på frukosten tog vi vår promenad runt Kroksjön. Jag njuter kopiöst av att Delfi följer med oss även på alla promenader nu, och idag var det alldeles särskilt bra att hon var med, eftersom vi träffade på grannen med hunden som inte har gjort Delfi något, men som Delfi fortfarande tror är grannens förra hund, den som nafsade Delfi i nosen genom staketet, vilket Delfi aldrig kunde förlåta. Jag har aldrig gett upp hoppet att lösa det, men vi har inte fått till så många tillfällen att ändra attityden, och det är verkligen knepigt att vända attityden hos en hund som säger ”JAG SKA DÖDA DIG!”. Men jag har märkt att Delfi sakta men säkert coolat ner sig, och just idag märktes det särskilt tydligt. Hon gick några meter framför mig, men vände direkt när hon träffade på grannen med hunden bakom en kurva. Sedan var hennes attityd så mycket bättre idag, att hon och Femma kunde sitta ner och få lite godis då och då medan jag pratade med grannen länge och väl. Jag hade redan tidigare berättat för honom att detta var min plan och att det vore toppen om han vid ett tillfälle när han har tid ville stanna och snacka lite, först på lite längre avstånd och sedan tänkte jag gå lite närmare med Delfi. Så det gjorde vi idag, och vi stod till sist på alldeles normalt prat-avstånd och alla hundarna var lugna och fina. Delfi till och med lade sig ner… men då blev jag så exalterad att hon satte sig upp igen… 🙄 Toppenträning var det, hur som helst, och det blir spännande att se hur det fortsätter.

Efter promenaden gick jag ut och preppade för dagens träning med Femma. Igår tog jag cykeln och lade ut några kända linjer – vissa med överraskningar – sedan gick Femma och jag från äng till äng och plockade in linjerna plus några markeringar. Det blev okej träning, men jag kände att de där linjerna är lite för kända för Femma nu, och trots överraskningarna balanserade vi nära tråkighets-gränsen. Den gränsen vill jag verkligen hålla mig långt borta från med Femma.

Så idag gick jag istället ut och lade/ställde ut dummies och tennisbollar som hon fick hämta in som blinds. Det är en grym känsla att hon faktiskt tar min riktningsanvisning och går dit jag pekar. Hon kan gärna bli säkrare, men vi har definitivt något riktigt bra på gång, och för varje gång hon går rakt ut och får utdelning så lär hon ju bli säkrare också. Rackarns, vad bra det känns! Och som grädde på moset – det som alltid varit hennes styrka – så kan jag lägga på ordentligt med störning också. Dubbelmarkering som störning, och Femma får hämta sin blind före dubbelmarkeringen. Rackarns-rackarns. Jag närmar mig något som jag aldrig har uppnått med mina tidigare hundar och det är så roligt!

Lite odlingspyssel hanns också med, med persilja och ringblommor som får flytta ut nu. Basilikan stannar däremot inomhus, även i år. Och mina stackars små tomatplantor får växa till sig lite till innan de får flytta ut. Nu kan jag ångra mig att jag inte sådde dem tidigare, men så ingick de inte heller i planen för årets odling. Det gjorde ju inte heller citronträden, dvs de tre citronkärnorna som jag satte och som renderat tre söta små citronblad som sticker upp ur jorden, det ska bli kul att se om de kommer att trivas här och faktiskt bli till små citronträd…

Men nu kan gärna det utlovade regnet få komma och vattna min trädgård och spola bort lite mer pollen…

På sistone har jag pratat länge och väl med en gammal god vän som jag kan prata med om allt, men i synnerhet allt som rör hund och jakt. Jag fick äntligen ur mig något som förbryllat mig ett bra tag (vi snackar om ett år och mer än så), men varit svårt att prata om med ”vem som helst”. Och när jag berättade kunde jag riktigt höra hur det lät…, och var glad att jag berättade just för någon som känner mig sedan länge och känner mig väl, annars hade det kunnat låta så konstigt. För det är konstigt. Märkvärdigt. Smått häpnadsväckande. Och icke desto mindre… Det där med professionalism och vad man kan förvänta sig – och inte… – av en yrkesutövare.

Från wikipedia:

Termen professionalism särskiljer dem som utövar något yrkesmässigt från dem som utövar samma sak som hobby, vilka benämns lekmän eller amatörer. Ordet härstammar från latinets professio, som betyder uppgift, yrke. Man kan härleda exempelvis professionellt förhållningssätt, ”… en ständig strävan att i yrkesutövandet styras av det som – på kort och lång sikt – gagnar den hjälpsökande, inte av de egna behoven, känslorna, och impulserna. Det innebär att visa respekt, intresse, värme, medmänsklighet, empati och ett personligt bemötande.

Vi pratade också om intressanta saker, som just hund och jakt. Ahhh, så mycket intressantare…! Till skillnad från min vän är jag en ”glad amatör” (inte ens så glad alltid, haha) som aldrig eller sällan använder sin(a) hund(ar) av jakthundsras till jakt, men som vill jaktträna dem ändå. Som älskar att se dem göra det de är avlade för – och om jag inte har möjlighet att ge dem the real thing, så vill jag åtminstone ge dem något som liknar detsamma. Utforska det de har i sig, stimulera det, utveckla det. Jag vill lära mig så mycket som möjligt för att bli bättre på det. Hitta träningar som utvecklar oss, och jaktliknande utmaningar som visar om vi är på rätt väg.

När man vet varför man gör saker och ting blir det så mycket lättare att skala bort allt det andra. Bruset. Det som inte har någon som helst betydelse. Jag vet inte om det var så Jenny Wibäck uttryckte sig i sin bok Starka tillsammans, men den boken hjälpte mig massor i den riktningen. Mer än tidigare kurser i mental träning, där man bland annat lärde sig andas i fyrkant och liknande. Nej, rätt tankar – och handlingar – is da shit! Skala bort bruset, fokusera på det som betyder något. Välj, välj bort…

Andas i fyrkant är i och för sig inte något jag tillämpar, men jag tänker gärna på andningen då och då, att andas djupt genom näsan och med magen. Det gör gott. Och i dessa knott-tider och snart insektstider är det dessutom klokt på fler sätt…

Igår var Femma och jag med ute vid havet igen och väntade på gäss – som inte kom alls denna gång. Ett stort gäng flög upp och ut över havet när vi kom, och sedan var det tyst. Vi satt bara och väntade, och njöt av utsikten.

Vet inte om jag nämnde det redan, men dagen efter att Femma gjort sin – korta – debut på Swedish Gundog Leagues workingtest i Laholm anmälde jag henne till nästa, som var nu i helgen. I Växjö! Det är ”bara” 3,5 timmars bilresa… Men jag bara måste få se var vi står i vår träning, jag vägrade tro att debuten speglade det särskilt väl. Envis, who me? Well, jag råkar tycka att just dessa walkups är det absolut bästa sättet att stämma i bäcken. Bara vi – tvåbenta och fyrbenta – har koll på nerverna, så att nervositeten inte förstör mer än nödvändigt för arbetet och upplevelsen… I övrigt tror jag bara det är bra att samla på sig erfarenhet från olika walkups, det känns som att det är riktigt utvecklande. Jag ser att Femma utvecklas av det, jag vet att jag utvecklas av det – och framför allt tycker vi båda att det är sååå kul!

Alltså lämnade vi Kollanda kvart i sex på lördagsmorgonen och skumpade iväg mot Växjö. Regnet öste ner, extra mycket under den första timmen, och jag undrade faktiskt om det här verkligen var en bra idé. Åka 3,5 timmar för att stå ute i ösregn och kanske åka ut på första apporten…? Men tvivlen överröstades av nyfikenheten, ambitionen och envisheten. Och snålheten… Jag hade ju ett hotellrum som väntade på mig i Växjö och dessutom hade jag lovat vara funkis på söndagen (senare fick jag veta att klubben har gott om funkisar, säkert myclet tack vare det fina bonussystemet de har för funktionärer). Så självklart åkte vi ändå till Växjö, och vidare söderut, och jag kom fram till provplatsen med knappa 10 minuter till godo. På med regnkläder, snabbrasta hundar och iväg till samlingen. Ready!

Vi var elva startande i Novice-klassen, och walkupen startade i skogsmark. Vi ställde upp på en enda lång linje – givetvis med covid-avstånd från varandra – och så var vi igång! Efter skogen kom vi ut på våtmark – som var rejält blöt. Man fick verkligen hålla tungan rätt i mun för att hålla sig på fötterna – samtidigt som man skulle hålla koll på skyttarna/kastarna. Det blev så väldigt tydligt hur smidigt det är med ett fungerande fotgående i det läget, för man hade inte tid att ha koll på hunden också…

Mitt mål för dagen var att Femma i alla fall skulle gå igenom de två första omgångarna, dvs hämta in tre apporter. När vi hade nått dit och fortfarande kvar i tävlingen, då var jag glad! Pepp! Vi hade dessutom redan fått hämta in en kort blind, och det gick kanonfint, så självförtroendet hade vuxit till sig och det var bara att spotta i nävarna när nästa blind blev vår att hämta – på mycket längre avstånd. Femma tog riktningen så bra, gick ut i så gott tempo det nu gick i den här marken – hon är ju så liten att hon verkligen fick kämpa sig fram. Men hon såg ut att göra det så gärna, och det var härligt att se henne – plus att hon verkligen tog mina signaler. Vi var ett team, det var hon och jag mot världen… Eller i alla fall mot övriga fyra ekipage som var kvar i tävlingen.

Eller mot och mot… Stämningen var så himla bra på linjen, så det var mest trevligt att gå där. Alla var glada när det gick bra för någon annan. Uppmuntrande ord och hejarop, vad det var skönt och roligt att få! Och så fnissade vi och stönade om vartannat där vi tog oss fram över grästuvor och vattengropar…

Till slut meddelades att provet var slut – och oavsett hur det hade gått för övriga tävlande var jag alldeles ofantligt nöjd med vad jag sett Femma göra. På vägen tillbaka fortsatte vi att gå på linje, och de som åkt ut fick några extra apporter att hämta. Väldigt schysst av klubben, domarna och funkisarna! Och ett bra tillfälle för Femma och mig att bara gå fot utan att arbeta.

När resultaten kom stod det klart att alla fyra hundar som var kvar tilldelats diplom, och Femma placerades fyra. Sååå nöjd! Och då nappade jag på erbjudandet/uppmaningen att efteranmäla till söndagens prov i Open-klassen. Jag trodde inte mina öron att domarna tyclte vi höll måttet för den klassen också, men vi skulle ju ändå vara kvar och de hade tillräckligt med funkisar, så… klart vi kunde prova! Jag gillar ju att samla erfarenhet…

Söndag morgon kom jag till platsen med ungefär samma smala marginal som på lördagen… På med regnkläder igen, snabbrasta – ready! Tolv ekipage startade denna dag, och walkupen gick idag på ängsmark, där man hade preppat med x antal ”kaniner”. Snart nog fick Femma och jag komma in på linjen och vi hämtade en kanin och en markering som Femma inte såg, och som alltså var blind för henne. Men båda gångerna sprang Femma ut med gott självförtroende, och tog mina tecken och signaler precis som dagen innan. Strax därpå skulle vi hämta en kanin som låg lite bökigt till, och tyvärr tog jag ett felaktigt beslut – åh, vad jag skulle vilja prova att göra om det skicket! – och Femma ”fastnade” i ett buskage och var inte längre så hörsam och lydig som hon varit tidigare… Efter att ytterligare två ekipage fått försöka blev vi alla tre eye-wipade av domarna. Därmed var bara två ekipage kvar i tävlingen och vi fick följa den rafflande spännande ”finalen” från åskådarplatsen den här gången.

Därefter bjöd klubben – domarna och funkisarna – än en gång på träning med markeringar och ”kaniner” om vartannat inne i skogen. Så lyxigt! Jag lät Femma hämta tre apporter, men avstod de två sista, då jag var så nöjd med hur det gått och hur hon hade hållit ihop två dagar i rad – men nu kände jag att vi började bli trötta i skallen, båda två, och jag ville avsluta med flaggan i topp.

Det hade varit två fantastiskt roliga dagar i härlig mark, och med suveräna domare och funktionärer.

Min duktiga lilla söta Femma, jag är så otroligt glad och stolt över vår resa tillsammans. Glad att jag valde – och valde bort – på vägen, tog de vägar som ledde oss framåt och inte bakåt.

Under helgen fick jag så mycket fina kommentarer om Femma från domare, funkisar m.fl. – inte bara att hon var näpen och söt, utan också att hon var så duktig och välbalanserad. Bra Field Trial-temperament, var det flera som sa.

Jag är också väldigt glad över att ha gått med i SGL, eftersom deras prov är roliga och utmanande på ett oförutsägbart sätt, vilket passar mig som hand i handske. Och framför allt passar det Femma. Som rejäl bonus har vi den goda stämningen och känslan av att alla närvarande verkligen uppskattar ett gott arbete oavsett vem som utför det – som det ska vara.