Igår var Femma och jag och tränade privat igen, och i par, och det skulle bli så kul! Vi fick markeringar och linjetag om vartannat, ett riktigt toppenupplägg, som vanligt. Men den här gången hade jag ännu svårare att få ut Femma på linjetagen – redan vid första skicket till ett (känt) område. Det var så illa att inget utom enkelmarkeringar verkade funka – förrän vi lade till skott, då fick hon tillräckligt sug ut på dubbla också. Vad är nu detta? Förhoppningsvis handlar det om hennes löp – hon har varit i löp under de senaste tre gångerna vi varit på organiserad träning – men när jag tänker till lite extra kommer det fram två teorier till, varav den ena går att åtgärda, medan den andra nog faktiskt inte går att åtgärda, för då handlar det mer om mig än om hunden. Vi får hoppas på löpet, eller den första av de två andra teorierna… Hur som helst kände jag mig lite misslyckad som hundförare igår. Misslyckad som uppenbarligen inte tar fram det bästa i min hund.

Då var det skönt att komma hem och ta ut hundarna och vara ”bäst” igen… Aldrig är väl man själv och hundarna så bra som när man saknar någon att jämföra sig med. Går man inte på träningar, prov eller tävlingar kan man i alla fall intala sig själv att den egna hunden är snabbast, smartast, bäst… och att man själv gör allt rätt, såklart.

Bäst i flocken just nu, det är Piaf, åtminstone på matskåls-/pinnträningen! Hon fick köra ett pass även igår, hon älskar det verkligen, och nu filmade jag henne igen för hon förtjänar att få glänsa, den goa flattetanten.

 

Igår tog jag fram cykeln, aka ”mitt bästa köp sedan jag flyttade ut på landet”. Först hade vi gått en ordentlig promenad, sedan fick Piaf gå in och vila medan Femma och Delfi fick trava bredvid cykeln. Det blev bara trav idag, och inte mer än ca 3 km, det fick räcka för säsongspremiären. Delfi har alltid älskat att springa bredvid cykeln, och även Femma föll förvånansvärt snabbt in i rutinen från förra året, dvs. att springa bredvid och i samma tempo som cykeln, både med och utan koppel. Det var bara ett par gånger under de första 100 metrarna som hon glömde bort sig och trodde att hon kunde ta sig tid att nosa lite längs vägen, men det är absolut förbjudet under cykelrundorna, eftersom vi kör på bilvägar. Och efter ett par påminnelser funkade det perfekt resten av rundan, även när vi körde/sprang förbi ett par barn på vägen. Jag tänker att vi kan göra så några månader framöver: Piaf får följa med på rundor som passar henne – och så kompletterar vi andra tre med cykeln och då funkar den första rundan som uppvärmning.

Vi hade ännu en så där fantastiskt vacker dag. Tänk om man hade behövt sitta inne i sträng karantän nu… Outhärdligt! Jag påtade ännu lite till med min hemodling, och planterade bl.a. om den förgrodda gräslöken till små krukor och persiljan som stått i små krukor ett tag fick flytta till större krukor. Jag satsar verkligen på kryddväxterna i år, och basilikan frodas i sina krukor i fönstren. I komposthögen hittade jag häromdagen förra årets kasserade gräslök som visade livskraft och fick flytta till en kruka igen med ny, fräsch jord.

Doftrankan är på väg att än en gång sprida väldoft i vardagsrummet med sina blommor, det gillar jag! Det är bara de allra tåligaste växterna som blommar om och om igen i min vård…

Vi tog ut pinnarna på ängen igår, och Piaf fick än en gång visa vad hon går för. Mamma Mia, vilka stopp den hunden har! Både på väg ut och på väg in är hennes stopp så bra att jag verkligen inte kan hitta något att klaga på – snabba är de, och utan minsta tillstymmelse till krok/dragning åt ena eller andra hållet. Hur var det nu jag tränade in stoppet med henne…???

Delfi utmanades i att gå dit jag pekar, inte dit hon tror att hon vet att hon ska… Femma utmanades i pinnträningen, men hon behöver bli säkrare på sina sid-dirrar innan jag kan skicka henne kors och tvärs. Hon utmanades också i att gå vidare, längre ut på en rak linje som hon redan hämtat på – det blev väldigt bra, och än en gång: Väldigt roligt!

 

Igår kväll tog jag fram det ena foto-albumet efter det andra och återupplivade minnen från olika resor jag gjort. Jag tycker mig känna känslorna igen, bara av att se bilderna. Som när jag var 22 år och tillbringade några månader i Lyon i Frankrike tillsammans med mina studiekamrater på internationella civilekonomprogrammet. Jag delade lägenhet med två tjejer jag inte umgåtts mycket med innan, och vi levde life den tiden.

Meningen var att vi skulle plugga, och absolut gick jag på alla föreläsningar, gjorde ett grupparbete och redovisade det – men tentorna tog jag hemma i Sverige några månader senare, för i Lyon hade jag alltför mycket annat roligt att göra. Som att ”bränna” hela mitt sparkonto, det som jag haft ända sedan jag var liten. Men aldrig någonsin ångrade jag det – jag levde verkligen ut den våren i Lyon, umgicks med helt fantastiska, spännande människor och trivdes så ofantligt bra med italienare, fransmän och amerikaner.

Självklart blev jag himlastormande kär också – i Paolo från Turin. Följande sommar visade han mig nästan alla ställen jag varit på på det italienska fastlandet: Turin, Rom, Pisa, Venedig, Rimini, Punta Marina. Eftersom han älskade att köra som en racerförare var det en nära-döden-upplevelse att åka bil med honom på Appenninernas smala och krokiga vägar… men han var skicklig.

Vi försökte sedan hålla igång ett distansförhållande, och han kom och hälsade på mig i Göteborg vid jul, innan det sprack. Det var i alla fall tack vare honom som jag började plugga italienska den hösten, till en början med hjälp av Utbildningsradions kurs för nybörjare. Paolos vrålgarv var spontant och hjärtligt när han i telefonen fick höra min första inlärda fras, Che cosa c’è dietro la chiesa? (Vad finns det bakom kyrkan? Vi hade lärt oss att fråga efter vägen och ge väganvisningar…)

Jag kommer aldrig att veta säkert, men det kan vara så att det faktum att jag pluggat lite italienska – vid det laget på universitetsnivå – bidrog till att jag erbjöds jobbet som översättare i Luxemburg – och ”resten är historia”…

Hur som helst! Jag har alltid betraktat de där vår-månaderna i Lyon som den bästa tiden i mitt liv – en del kanske tycker det låter sorgligt, men jag har mest varit glad att jag verkligen tog för mig just där och då.

Allt har sin tid och när jag återvände till Lyon tio år senare var självklart känslan en helt annan. Dessutom hade jag min första hund med mig, och jag gick mest och var rädd för allt farligt Ella kunde trampa på eller stoppa i sig från gatan. Sannerligen en helt annan känsla. Här hade jag kunnat lägga in en bild på Ella och mig vid samma utsiktspunkt som på en av bilderna ovan – om jag hade haft den kvar…

Jag gjorde nämligen en smått frustrerande upptäckt igår när jag ordnade upp mina album… För en tid sedan insåg jag att albumen jag hade från mina första två hundar var rätt enahanda. På den tiden (2001- ca 2008) tog jag enorma mängder bilder på mina hundar – allt de gjorde var fantastiskt… Dessutom höll jag på att lära mig fotografera med systemkamera, så… några bilder blev det. Och några album. Men för en tid sedan beslutade jag då att det kunde räcka att behålla ETT album med svarta flattar, jag tror det var det från Ellas valptid, eller kanske det andra albumet med något lite mer variation på bilderna (det med bilden från Lyon)… De övriga, säkert 3-4 album, rensade jag bort – och slängde. Det är okej, det är bra att rensa lite drastiskt ibland, och det finns dubbletter på några av de roligare bilderna. Alla gamla negativ har jag däremot gjort av med, de rök nog vid den senaste flytten. Men vad jag upptäckte igår var att jag inte har ett endaste av mina hund-album kvar, och det måste vara ett misstag, för ett så drastiskt beslut har jag väl ändå aldrig fattat med flit? Eller tänkte jag att det ändå fick vara någon måtta på nostalgin…?

När jag vaknade kände jag efter: Bakis? Nej, det klarade sig, även om det blev minst två, kanske tre glas vin igår kväll… Inte de stora glasen, i och för sig, men jag dricker nästan aldrig mer än ett av de små glasen med vin numera, så, dubbla mängden – eller mer – kanske känns ändå? Saken är den att jag hade lite ”party” igår. Man skulle kunna säga ”Coronaparty”, men det är helt enkelt mitt sätt att ”parta” sedan några år tillbaka. Sedan jag skaffade hund, typ.

Jag grundar med middag – och lite vin. Sedan tar jag fram en spellista med bästa dansmusiken, höjer volymen – och så röjer jag loss! JA, det blir fuldans. JA, det blir luftgitarr och lufttrummor. Det blir även flåshurtiga aerobics-steg och det blir banne mig även galet snygg dans (i mitt huvud – glöm inte vinet). Det är verkligen synd att ingen (människa) får se mig dansa… jättesynd!

Hundarna väljer lite olika strategier här. Piaf sover så gott, så hon lyfter knappt på ögonbrynet. Femma är fortfarande inte jättevan vid min dans, så hon lyfter på ögonbrynet men verkar tänka att den där aktiviteten inte inkluderar henne. Delfi, däremot, vill gärna vara med på ett hörn. Då och då kommer hon och vill vara med, och då får hon gå tunnel mellan mina ben – både fram och baklänges – och det verkar hon tycka är galet kul. Så kul att Femma kommer och vill prova, men bestämmer sig för att det nog var bättre på soffan ändå. Efter någon timme eller så är spellistan slut, och jag med.

Det blev ingen träning på ängarna igår, det grämde mig lite, men förmiddagsrundan hade å andra sidan tagit 3,5 timmar – istället för en timme – på grund av träning och svalkande bad som vi avverkade under promenaden, så det fick räcka.

Femma får gärna en och annan ”blind” längs skogsvägen – hon är tillräcklig upptagen med annat för att jag ska kunna smyga ut en boll eller mini-dummy i vägkanten utan att hon märker det. Det är däremot omöjligt med Delfi, som håller stenkoll på mig – hon går ”baklänges” för att hålla koll på mig så att hon inte ska missa ifall jag tar fram en dummyn eller boll… Vilket är synd! För då är det ju ingen mening med att lägga ut något åt henne… dumma arbetsnarkoman.

Femma verkade redo för årets premiärdopp och fick hämta en tennisboll på kort avstånd i vattnet, men ändå så att det blev något enstaka simtag, det verkade okej för henne. Både Piaf och Delfi badar sedan isen försvann, ungefär, men Femma är lite mer försiktig. Och jag tänker att hon är klok som gör så – hon fick ju en liten släng av vattensvans förra våren när hon stod och plaskade för länge i det kalla vattnet, och när hon just hade avslutat sin badsäsong i höstas hörde jag om andra labradorer som fortsatt bada, men fått vattensvans. Alltså får min lilla labradorflicka bestämma själv om hon vill bada – hon vet bäst.

Jag lekte lite med kamerans slowmotion-funktion (efter inspiration på #westerlundpeggy:s instagram)… Det blev de hör filmerna:

Delfi

Femma 1

Femma 2

Väl hemma blev det lite bakning – eftersom jag fortsatt kämpar med att avstå smågodis ”kräver” jag att få hembakad citronpaj istället, och då gör jag två stycken samtidigt, och fryser in 1,5 av dem. Igår gjorde jag en av den enklare sorten, och en lite finare med lemon curd och maräng ovanpå, ett recept jag fått av mamma, men den liknar den här. Den senare blev riktigt fin, färgen på marängen perfekt etc. Tyvärr fick jag idén att sprida ut en näve frysta röda vinbär på marängen – innan jag hann ta kort på underverket… Jättegott, men inte särskilt photogenique…

När Piaf och jag gick och lade oss igen efter att hon varit ute för en tidig kiss på gräsmattan kände jag att dagen lika gärna kunde få börja – jag kände mig pigg! Men så gick jag också och lade mig – efter att ha kämpat mot sömnen i soffan – vid halv nio igår…! Hmm. Nu börjar det snart lite väl ”bra” med de tidiga vanorna – eller? Vi snoozade i alla fall någon halvtimme till – och gick upp vid halv fem, hela flocken. Eftersom det är fredag laddades tvättmaskinen med sänglakan och innan vi går ut på promenad kan dessa hängas ut för torkning. Det ser ut att bli ännu en fantastiskt fin dag – och under den första minirastningen med hundarna lade jag märke till en välkommen förändring: det var alldeles stilla ute till skillnad från all den blåst vi haft de senaste dagarna.

Igår var Delfi och jag på Kopparhult för lite privatträning i par. Det blev oerhört bra träning med upplägg som utmanar både oss förare och hundarna. Delfi förvånade mig genom att 1. Inte stanna på stopp-signal (förrän på andra signalen) 2. Bjuda på alldeles ovanligt raka linjer, till och med snett över ett brett dike – och detta även på tillbakavägen, trots att det fanns en enklare väg att tillgå…! Mina ögonbryn åkte väl upp till hårfästet och mungiporna till öronen…

Jag fick också med mig så mycket tankar om tajming och alla de olika val man som förare har när man skickat sin hund och något går fel – eller blir annorlunda, som Katarina säger (det gillar jag). Och alla de där besluten man ska ta, det behöver man verkligen få träna på. Det är där jag oftast brister och efteråt vet jag så väl att ”jag borde ha” eller ”nu gjorde jag sådär igen…” – men jag antar/hoppas att det också leder framåt.

På eftermiddagen fick bilen på sig sommarskorna, och jag blev så glad att höra på verkstaden att inte bara sommardäcken håller minst en säsong till, utan dubbdäcken är ”i nyskick”! Det gillas av plånboken…

Sedan var det dags för ett träningspass för lilla Femma – och inspirationen flödade efter förmiddagens privatträning och de tidigare egna passen den här veckan. Under det här passet med Femma stannade jag upp och kände in känslan av att ha hittat rätt i vår träning. Vi har verkligen kul, så som jag vill att det ska vara i träningen. Seriöst, absolut, men att vi har roligt är viktigast! Hon är så seriös ändå, lilla Femman, men jag har börjat hitta knapparna för att få henne att rocka loss emellanåt. Att koppla av har hon mindre problem med…

Efter passet blev det en runda runt Kroksjön med alla tre, kanske det bästa jag vet.

Det finns de som låter hur säkra som helst på sin sak, oavsett hur lite de egentligen vet – och de som är noga med att framhålla att det finns tvivel och frågetecken, oavsett hur insatta de är. Det blir tydligt i diskussionerna om vad som är rätt och fel i Coronatider, och jag vet vilken kategori jag väljer att lyssna på. Det ”bästa” är de – totala amatörer – som tror sig veta vad som kommer att hända i ett visst avseende och dessutom förväntar sig att bli tagna på allvar. Som tycker sig kunna säga vilken strategi som är rätt och vilken som är fel – utan något som helst tvivel. Tillåt mig att tvivla! När jag tänker efter gäller detta även hundträning: det är inte de som säger att ”man måste göra si” eller ”man kan inte göra så” som är mest trovärdiga…- naturligtvis så länge det inte handlar om att systematiskt trycka ner eller aga en hund till lydnad – då tycker jag nog själv att det finns skäl att vara nog så kategorisk.

Vad gäller ”den svenska linjen” i Coronakrisen är i alla fall jag oerhört glad att vi får fortsätta att utöva vår hobby inom hunderiet! De stora hundklubbarna har beslutat att vi inte får vara mer än 10 personer ”på samma plats” och alla tävlingar och prov har ställts in under en tid framöver, men samtidigt uppmuntras vi att fortsätta vara aktiva med våra hundar – det är nog Sveriges hundpopulation väldigt glada för. Den mesta hundverksamheten sker ju hursomhelst utomhus. (Samtidigt får folk sitta på restauranger om antalet gäster är lägre än 50, så hundvärlden tar verkligen ansvar.)

Personligen har jag inget större problem att leva isolerat… Så länge jag slipper karantän och får gå ut i skogen med hundarna är jag rätt nöjd! Jag tycker det är synd att pappa inte får spela kort på ett tag och hoppas att han underhåller sig med patience istället. Men jag har fått ovanligt mycket tid över, och de senaste dagarna har det blivit flera träningspass på ängarna. Ängarna är ju helt perfekta nu – kort gräs och inte det minsta leriga eftersom det knappt regnat alls de senaste två-tre veckorna.

Jag har dammat av de vita pinnarna och kört lite sid-dirrar för Femma och raka dirrar varvat med stopp och sid-dirrar för Delfi. Och fotgående, då… Igår körde jag även ett pass med matskålsträning, det är ju så kul! Och jättebra sätt att få till stoppen på avstånd, det hade jag nästan glömt… Jag har inte glömt att jag för ett tag sedan dissade matskålsträningen för Femmas del, men jag tror vi kan ta in den igen. Piaf fick också köra lite matskålsträning. Visst är hon duktig, den söta flattetanten?

Ett annat träningspass skickade jag Delfi till vita dummies utställda på ängen, utan några särskilda referenspunkter i närheten. Jag känner att vi har teamat ihop oss under de senaste passen, Delfi och jag. Hon känns väl i hand och hon har börjat acceptera att en linje inte behöver gå i en bananböj, utan den kan vara rak också! (Åh 17…/Delfi)

Femma har fått fler pass av multipla skick till ett och samma område. Ett antal vita/vit-tejpade dummies uppställda mitt på ängen, och skick dit från olika håll. Femma tycker väl fortfarande inte det är världens roligaste övning, precis. Men störningsmarkeringarna som hon får innan skicken till mitten, dem gillar hon desto mer, så de hottar upp hela upplägget. Markering (hyfsat lång, med snörboll som i bästa fall också studsar lite på den torra marken) – vända ifrån och hämta i mitten – fokusera på markering – hämta markering. Ibland förflyttar vi oss också, men Femma är duktig på att hålla reda på sina markeringar.

Kvällsbion igår bestod av Mamma Mia – here we go again, klart bättre än den första Mamma Mia-filmen, kanske för att jag gillar låtarna i tvåan bättre, de har tagit med fler av de lite rockigare Abba-låtarna som jag gillar bäst. Och Dancing Queen-scenen – ahhh, den kan jag se många gånger om!

Jag älskar mina tv-kvällar i soffan, och möjligheten att själv välja exakt vad jag vill se och när jag vill se det. Det planlösa zappandet är ett minne blott, och dessutom ger den moderna tekniken möjlighet att avbryta ett avsnitt när som helst (när jag börjar nicka till i soffan…) och fortsätta nästa kväll.

Just nu avslutas kvällarna med ett par avsnitt av en brittisk krim-serie, Hidden, och jag har fått upptäcka ett språk jag tidigare bara hört talas om, kymriska/walesiska. Ett så märkligt språk! Något enstaka ord kan man snappa upp som liknar engelskan, och melodin kan man möjligen känna igen från vissa andra engelska dialekter (tänker främst på den skotska).

Bara för att ta några exempel från youtube:

Lyssna gärna på filmen för att höra uttalet också! Många ord uttalas absolut inte som man skulle frestas att tro när man som amatör läser orden… Men notera också att mjölk heter lait på franska, och un deg pedwar betyder rakt översatt: ett-tio-fyra.

Ett par fraser från en annan film:

Nej, det kan man ju förstå, att man inte förstår…!

Kymriska/walesiska ingår i gruppen keltiska språk och under de senaste 30 åren talas walesiska av runt 20% av invånarna i Wales, enligt de undersökningar som görs då och då. I Wales fick språket status som officiellt språk utöver engelskan 2011. Storbritannien, däremot, har, hör och häpna, inget officiellt språk alls, även om engelska fungerar som sådant, och de fem landsdelsspråken är kymriska, skotsk gäliska, lågskotska, iriska och korniska (i Cornwall).

Hm, korniska i Cornwall – det lät ju också spännande… Det får vi ta en annan gång.

 

 

Den där natten då jag trodde Piaf var sjuk och inte fattade att hon behövde ut har gjort underverk: den här gången  var jag i och för sig redan vaken (jag var kissnödig…!), men i natt räckte det med ETT flås i mitt öra, så flög jag upp och erbjöd Piaf att gå ut – och hon tackade inte nej. Snabbt och smidigt slank hon ut i trädgården, och lika snabbt och smidigt slank hon in igen. High five, tanten! sa vi till varandra…

Igår var det då dags att ta sig till Rammdalen.

Jag hittade ett tredje sätt att ta oss till Salsjön, nämligen… på en stig! Planen var att gå längs mossen nedanför berget i stället för rakt över berget och genom skogen, och där, mellan mossen och berget går stigen. Därmed har vi faktiskt en helt perfekt långrunda att variera med i vår hemmaskog. Jag behöver bara hitta lite bättre nerifrån stigen och upp till Salsjön.

Vi knatade uppför klipporna igen, jag letade lite efter Trollstenarna, men gav upp – eller: jag kan mycket väl ha stått rakt framför – eller på – dem utan att veta att det var just ”Trollstenar”. Det kan också vara så att stenarna som jag redan har sett och fotograferat är just dessa ”Trollstenar”… som den här:

Hur som helst skulle vi ändå vidare, till Rammdalen – på en stig. På vägen dit kom vi till en utsiktspunkt 188 möh, Store kulle.

Därefter gick det nedför en stig, ner till Rammdalen. Det var fint! Men än en gång: så sorgligt med alla träd som brutits av eller vält omkull… Det var rena hinderbanan på Risvedenspåret:

Då var det lättare att gå i slänterna ner till bäcken längst ner i dalen. Klippväggen på andra sidan påminner definitivt om Luxemburg.

En del träd har sannerligen klarat stormarna mot alla odds…

Hundarna och jag gick försiktigt fram nedanför den höga, dramatiska klippväggen, och jag tackade mig själv för att jag lade ett silvermynt på Salstenen igår, för här hade man alla chanser till benbrott.

Rammsjön:

Nu hade vi sett det vi skulle – och skulle bara ta oss till bilen igen, och den vägen gick över ännu en kulle med ännu en massa kullvälta eller knäckta träd, men det ingick i planen och där har jag åtminstone varit förut. Ja, några gånger har jag irrat omkring på den där klippiga kullen Göpås. Man hittar alltid upp, men man hittar aldrig rätt väg ner igen… Det blir nya vägar varje gång. Idag tackade jag ett jakttorn för hjälpen, och den snitslade vägen från tornet ut till vägen…

Enligt en gammal sägen ska man – när man nu hittar Salstenen… – lägga ett silvermynt på den, detta för att undvika benbrott eller andra olyckor under den fortsatta vandringen…

Jag var i alla fall väldigt sugen på att se hur denna Salsten ser ut, och gjorde ett nytt försök igår. Även denna gång gick vi rakt genom terrängen söderifrån, fast en annan väg än igår. Den här vägen var också ”brötig” men inte lika mycket som gårdagens. Vi gick till en början genom risig skog, men slapp mestadels klättra genom kullfallna träd.

De knäckta och kullfallna träden är förresten inte bara resultatet av de senaste stormarna, det insåg jag nu när jag bättre noterade att det även var gamla torra träd som låg på marken. (Det ser man ju även på gårdagens bilder, doh…)

För att komma till Salsjön (igen) söderifrån måste man förr eller senare klättra lite, men den vägen vi valde idag var hyfsat smidig. Hundarna – och i synnerhet Femma – är i sitt esse när de får klättra i klippor, men det blev inte lika mycket av det denna gång. Istället kunde man gå och mysa och titta på coola stenar som vi passerade på vägen upp…

Vi kom upp, och jag kände igen naturens karaktär från igår, även om vi inte var på precis samma ställe. Istället hamnade vi rakt på den stigen som vi skulle ha valt igår, och när vi följde den först fram till Salsjön och sedan tillbaks, då hittade jag Salstenen. Eller: jag antog att jag hittat Salstenen när jag såg det här:

Jag gissar att en hundägare varit här och tänkt att om jag lägger en Frolic, så slipper nog i alla fall hunden få några benbrott… Så här ser alltså Salstenen ut!

Själv hade jag tagit med mig ett silvermynt – vem är jag att våga trotsa en gammal sägen, och några benbrott vill jag då inte veta av…! Alltså:

Sedan tog vi den rätta stigen, och den var dessutom markerad ända ut till vägen, så det var bara att gå och njuta av den bitvis riktigt vackra skogen.

Sedan blev det lite knatande på vägen igen, innan vi tog samma väg tillbaka som dagen innan.

När vi gick fram och tillbaka på den där rätta stigen vi Salsjön såg jag förresten en skylt mot Rammdalen – jag tror vi får komma tillbaka och följa stigen åt det hållet nästa gång!

När vi kom hem fick hundarna varsitt märgben i trädgården, och senare på eftermiddagen drog vi ut på ”våra” ängar igen. Det blir ingen lydnads- eller spårträning nu, så länge vi kan vara ute och träna på ängarna…! Nu hade jag sett fram emot att få damma av en övning som jag gjort i vissa träningsgrupper förr, men glömt bort, fram till dess att Kopparhult-Katarina föreslog den som lösning på Femmas osäkerhet inför att gå ut flera gånger till samma område… Det lät väldigt bra – och så blev det!

Första gången jag skickade ut Femma i området blev hon bara stående mitt bland dummiesarna… Jaha, vad ska jag göra nu, tänkte du?? Men ett par närsökssignaler gav henne den ledtråd hon behövde. Vid ett av de påföljande skicken fick hon också för sig att byta dummy (big no-no), men det blev ingen upprepning på det, utan sedan var det som att hon förstod: EN i taget, precis som vanligt, och jag kommer att få ta de andra snart nog ändå… Och det märktes också tydligt att hon blev säkrare, hade bättre drag ut, för varje gång, inte tvärtom. SJU skick från olika håll in till samma område blev det innan jag tyckte att Femma klarat av övningen för den här gången. Så nöjd!

Delfi fick också hämta i mitten, men för henne blev det i vanlig ordning även en massa väntande och vankande fram och tillbaka mellan skicken… Piaf var med och ville såklart också hämta – och det fick hon, fast på kortare avstånd. Haha, första skicket visade att hon är lite – ähum – ringrostig på de raka skicken… Däremot satt ju stoppet och hon fick användning för sina fina sid-dirrar istället. Flattetant-style!

Grannens ”Gamla Bettan” var också ute och luftade sig i vårsolen:

Nu har jag snart frullat klart och hundarna har vilat efter sin frukost… Mot Rammdalen!