Jag vaknar tidigt och sträcker mig genast efter läsplattan och slår på SvtPlay, konstaterar med lättnad att räkneverket står kvar på 40, samma som när jag gick och lade mig. Räkneverket visar antalet älgar som simmat över Ångermanälven på ett visst ställe under de senaste dagarna.

Den stora älgvandringen är en slow tv-satsning som SVT startade upp vid den här tiden förra året. De riggar upp ett antal filmkameror i detta område i Ångermanland, närmare bestämt vid Kullberg nära Junsele (i höjd med Umeå, om man som jag inte har/hade en aning om var Ångermanland ligger…), där älgar vandrat från öst till väst vid just den jär tiden på året sedan årtusenden tillbaka. Dessa kameror står på dygnet runt och när isen på Ångermanälven har smält tillräckligt kommer älgarna in i området och tar sig så småningom sig över älven – ibland ensamma, ibland i grupp, ibland med viss dramatik, ibland hur lätt som helst – och då får tv-tittarna lov att följa detta skådespel direkt via kamerorna. I ett kontrollrum i närheten sitter ett tv-team dygnets alla ljusa timmar och väljer vilken kameras bilder som ska kablas ut – från midnatt till kl 14 på Kunskapskanalen, och övriga timmar på SvtPlay. Detta pågår i 3-4 veckor.

Förra året blev sändningarna tydligen en succé, men knappast i närheten mot vad det är i år, med tanke på hur många som sitter i frivillig eller ofrivillig karantän. Vad jag förstått av kommentarerna i den FB-grupp som startats, så har många haft ett enormt utbyte av de vackra naturbilderna, även innan älgarna började komma in i bilden, men ännu mer när de kommit in i området och även simmar över älven.

Själv började jag titta ganska sent, för ett par dagar sedan, och redan då hade SVT förlängt sändningstiden med ett par dagar, eftersom våren kom sent i Norrland i år och väldigt få älgar hade hunnit ta sig över älven. Jag hade vaknat tidigt och slog på Kunskapskanalen och då stod precis några älgar redo att gå i vattnet. Strax därpå fick man se tre älgar simma över, medan en blev kvar på stranden, gjorde ett försök men simmade tillbaka. För kallt i vattnet, kanske? Det är ett fascinerande mysterium vad som får älgarna att stå länge och väl på stranden och tugga i sig gräs, för att helt plötsligt gå i vattnet och simma över. Eller låta bli.

Som igår kväll, då en ung älgko bestämde sig för att ta steget fullt ut och simma över, medan övriga stod kvar och såg henne simma iväg, samtidigt som ett jättestort isflak kom flytande med strömmen, och vi tv-tittare höll andan och tummarna för att hon skulle hinna över innan isflaket hann ikapp henne… Det gjorde hon!

Så jag är fast… I alla fall är det detta jag ser så fort jag sitter still inne nu, och jag förstår verkligen att folk som bor i stan eller som måste vara inomhus av olika skäl följer sändningarna ännu mer. Facebook-gruppen Vi som gillar den stora älgvandringen är dessutom en ovanligt trevlig och hjärtlig grupp – av naturälskare, får man förmoda – och när det stod klart att sändningarna skulle förlängas ytterligare ett par dagar drog någon igång en swish-insamling och såg till att en stor smörgåstårta + bakelser levererades från det lokala bageriet till tv-teamet i kontrollrummet. Sverige känns plötsligt lite mindre avlångt.

Förra året odlade jag upp några smultronplantor från frön – de fick gå igenom hela proceduren med att stå flera veckor i kylskåp, därefter växa till sig i vardagsrummet innan de flyttade ut till mina blomlådor, där de blommade, besöktes av de nödvändiga humlorna/bina och faktiskt gav några smultron också. När hösten kom var plantorna så fina att jag satte ut dem i trädgården, och de är riktigt fina nu efter vintern. Ett par blommor har kommit och en hel del nya blad – de verkar trivas! Men då vart jag plötsligt inte nöjd längre med att ha dem mitt i gräsmattan, de fina smultronplantorna måste ju skyddas från de stora stygga grästuvorna… Så nu har jag grävt upp runt dem så att de har fått en egen rabatt omgiven av kantsten (det kanske var dumt att jag hittade alla de där kantstenarna på tomten…) och ny, fräsch jord. Hoppas nu inte att jag förstört för dem, gjort det för lätt att leva – med tanke på att de uppenbarligen trivdes som det var innan också… Förhoppningen är att de ska börja skicka ut skott som kan bre ut sig i den lilla rabatten.

I den andra lilla nya rabatten visar sig nu 12 pyttesmå plocksallat-groddar. Det borde ju räcka gott och väl för det här hushållet. Ändå kunde jag inte låta bli att peta ner några extra frön… Går det bra får jag väl leva på sallad ett tag!

Ett par rejäla nävar basilikablad skördade jag igår för att försöka rädda nässelpeston från häromdagen – den blev nämligen inte särskilt god, och jag hade läst att det räcker med en ganska liten mängd basilika för att ge önskad smak. Men tyvärr hjälpte det inte, inte heller med extra nötter, olivolja och ost (tänkte dock inte offra parmesan på det här projektet). Så det fick bli så att all nässelpesto kasserades. Det kan inte hjälpas, men äcklig mat äter jag icke. Jag sätter upp nässelpeston på erfarenhets-kontot och håller mig förmodligen till säkrare kort imfortsättningen, både när det gäller pesto och nässlor. Ej i kombination.

Det har blivit många fina rundor runt Kroksjön de senaste dagarna, dock med endast Piaf och Femma som sällskap.

Knappt hade Femma blivit bra från sin magsjuka, så började Delfi halta… Samma gamla högra handled, så hon får vila några dagar med Rimadyl och koppelvila. Hennes handled är nog lite skör sedan tidigare skador – jag hade också alltför lätt att stuka min högra vrist under flera år – det är först under de senaste åren som jag kan vricka till foten utan att den viker sig så mycket att det blir en stukning, vilket är jätteskönt! Men det krävdes verkligen att jag såg mig för var jag satte fötterna under några år för att vristen skulle läka ordentligt. Men att säga åt en särskilt het-tempererad flatte i sina bästa år att ta det lugnt och inte studsa sig fram i tillvaron… är knappast lönt. Så jag är väl inte helt förvånad när den här skadan dyker upp på nytt. Men tråkigt är det, inte minst som jag just nu skulle vilja träna både Delfi och Femma tillsammans på ängarna.

Femma får sina träningspass, och jag fortsätter att fnula på skicken. Häromdagen körde vi markeringar med bollkastaren, och det blev så tydligt hur vinden påverkade hennes sätt att jobba i de olika riktningarna. I en riktning misslyckades hon, och det var i den medvind, så passet därpå jobbade vi upp den tekniken – med dummies och kortare avstånd. Egentligen är det väl inte optimalt att träna markeringar själv, men vad gör man, och vad jag kunnat se hittills har inte hennes markeiringsförmåga blivit lidande, så vi kör på.

Delfi får sina minimala koppelrundor, och under en sådan runda igår gick vi förbi en skogsglänta där ett domherrepar höll till! Det gör något speciellt med mig när jag får se dessa vackra fåglar, särskilt som det bara händer någon enstaka gång varje vinter att de förärar min fågelmatning med ett besök (som jag ser, åtminstone). Men om vi har ett häckande par här ”på min gata”, då skulle jag bli riktigt glad!

Strax utanför min egen trädgård har jag ett par svartvita flugsnappare, och de har alldeles bestämt ungar i sin holk, för det låter så där gulligt av gapande fågelungar varje gång mamma eller pappa Flugsnappare kommer flygande till holken. Naturens under.

Apropå mitt tidigare inlägg om uttrycket ”i dessa tider” (nog för att jag också har fallit i samma grop mången gång sedan dess)…, så var det ju lite kul att se den här krönikan i GP.

Nu har jag använt mina skosulor hallux stiff från Rehaboteket i drygt en månad, och jag är mer än nöjd. De ger verkligen det utlovade stödet för framfoten och jag har inte längre ont när jag går promenader och mycket lite däremellan också. Faktiskt väl värt pengarna – det är bara synd att priset gör att man inte kan köpa ett par till varje par skor. Å andra sidan har jag inte alls lika stort behov av att byta mellan olika skor nu när jag har dessa sulor.

Igår blev det två ordentliga rundor runt Kroksjön.

Jag blev stående att lyssna på ett par fåglar som verkade följa efter oss – kan det vara möjligt att de gör så? Eller är det önsketänkande, drömmen om att vara någon slags Snövit…?

Inte blev jag klok på vilken sorts fågel det var, heller. Jag skulle verkligen vilja bli bättre på att känna igen fågelläten, men det är ju svårt att veta var man ska söka. Jag gick hem och lyssnade på några olika läten utan att få träff.

Igår knipsade jag av en ansenlig mängd stjälkar på min basilikaodling här inne – bladen var redan enorma. Peston blev alldeles ljuvligt god och jag funderar över om jag ska våga flytta ut basilikaodlingen i år… Förra året gick det stuprätt utför med odlingen när den flyttades ut, så förmodligen får de bli kvar i sitt lagom ljusa fönster…

Fiskesäsongen har inletts vid våra sjöar, och med det vackra vädret har det varit en hel del fiskare och vandrare som kommit och njutit av naturen här. Och när man är ute i naturen ska det tydligen grillas. I förra veckan lyckades Femma sätta i sig något smarrigt som lämnats kvar vid en nytillkommen grillplats… Hon fick en stor burk med sparris när vi kom hem, och det brukar räcka med det. Men den här gången fick hon även problem med magen, så hon fick Canikur – det brukar också ge resultat väldigt snabbt, men när resultatet uteblev efter ett dygn satte jag henne också på fasta, med risavkok. Det gick förvånansvärt bra för henne att acceptera den uteblivna måltiderna ändå. Tänk om hunden nu kunde tänka att ”Aha, det är såhär tokigt det blir när man vräker i sig något som inte matte har serverat… Jag tror jag låter bli det i fortsättningen…”

I helgen har vi varit på rallylydnadsläger på Alingsås BK. Mycket pet med detaljer, vilket jag tycker är rätt kul – förvånansvärt kul, för man kan bli smått tokig på allt som ska sitta på plats: fötter, händer, axlar – och det innan ens hunden kommer in i bilden. Det kändes ovanligt lyxigt med en hel helgs hundträning ”i dessa tider”, och självklart var vi utomhus hela tiden, och vi var exakt 10 pers. inklusive tränaren. Det var vackert väder – men inte för varmt (ens för hundarna), utan helt enkelt perfekt.

Det är lugnt i baslägret

Så skönt också att inte ha någon löptik, utan att alla hundarna kunde få följa med ut och ligga parkerade vid sidan av planen hela dagarna. Eftersom Delfi löpte när jag gick samma kurs i höstas var det främst hon som fick träna den här gången. Inte henne emot! Allt är så himla kul i hennes värld, även att göra helomvändningar framför en aluminiumskylt 10-20 ggr på raken…

Jag smakade på en maskrosblomma igår – det ska gå utmärkt att ha dem i sallader, koka marmelad på dem, göra saft och te av dem. Men jag tror jag avstår – smakprovet gav inte mersmak.

Nässlor däremot… Jag blev riktigt sugen att prova redan efter Ola Salos vinterprat i december 2013, där han talar sig varm om att nässlor är både goda och nyttiga – och gratis. Googlar man hittar man också åtskilliga texter som uppmuntrar oss att äta nässlor.

Men det skulle dröja till nu, när jag läst åtskilliga inlägg på FB om nässelsoppor, nässelsallader och annat, som jag verkligen fick lust att prova. Och när jag igår såg att det precis börjat komma upp späda nässlor på min tomt gav jag mig ut och plockade, gjorde en mycket enkel tillagning denna första gång: smörstekte dem med lök och vitlök (utgick från det här receptet) och åt dem med hårdkokt ägg. Och wow! Det var verkligen gott! Det kommer absolut att ätas mer nässlor här framöver. Kanske skulle ta och lyssna på Ola en gång till, för lite extra inspiration.

Min bonuspappa Sigvard (som gick bort 2005, vila i frid Sigvard) var riktigt duktig på det mesta som rörde trädgård – hans egen pappa var nämligen trädgårdsmästare. Tyvärr var jag själv inte särskilt intresserad av trädgårdsskötsel under de år då jag bodde hemma annars hade jag kunnat lära mig massor av Sigvard. Han hade nog så stor betydelse för mig ändå, för det var helt och hållet tack vare honom – som var lärare – som jag uppmuntrades att satsa på skolan. Jag njuter idag frukterna av det och tänker inte så sällan på Sigvard.

Och på tal om frukt så skulle jag ta tag i att beskära ett äppleträd igår. Förra året gav trädet bara sjuk frukt, och om trädet överhuvudtaget går att rädda, så måste det beskäras. Det var nog inte igår, minst sagt. Säkert var inte tidpunkten på året optimal, men eftersom trädet är hos pappa så var det ändå perfekt att passa på nu, när vi ändå inte kan spela kort eller umgås överhuvudtaget. Och vädret… lämnade inget övrigt att önska, heller.

När det gäller att beskära äppleträd, då minns jag i alla fall vad Sigvard berättade att hans pappa hade sagt: Man ska gå ut och klippa tills man gråter, sedan går man in. Nästa dag går man ut och klipper lika mycket till.

Detta råd har satt sig ordentligt hos mig och jag har använt det många gånger – i samband med trimningen av mina flattar! Man tager en alltför lurvig flatte, klipper och klipper tills man tycker att det verkligen får räcka, väntar till nästa dag och vänjer sig vid att ha en flatte som ser någorlunda normal ut – och klipper lika mycket till, så får man en flatte som ser riktigt prydlig och välvårdad ut. Allt oftare gör jag dock bara det första steget, men så har jag inga utställningshundar, heller.

Men igår var det ett äppleträd som skulle beskäras och nu var ambitionen att i möjligaste mån ta båda stegen på en gång, så att jag slapp klättra fler gånger. För jo, tanten var uppe och klättrade i trädet, höll mig (hårt) fast med en hand och klippte med den andra. Det gick riktigt bra, fast jag kan säga att 1. vissa grenar längst ut förblev oklippta och 2. jag var glad över att en granne också var ute i sin trädgård och hade kunnat höra om jag hade ramlat ner…

Hundarna var med ute i trädgården och passade på att vila. Inte ens när den ena grannens hundar kom utflygandes och stod vid staketet och vrålskällde, så sprang mina hundar dit. Det var nytt för i år – förra säsongen sprang även mina hundar fram i gemensam trupp och svarade inte så vänligt på grannhundarnas svador… Samtidigt märkte jag att jag fick allt lättare att kalla in dem från staketet, vilket kändes rätt gôtt. Men det här nya, det var ju snäppet bättre – att de helt enkelt inte bryr sig om gaphalsarna längre.

Det kan vara så att de helt enkelt inte känner sig så hemma hos pappa längre. Piaf och Delfi bodde ju där i tre månader 2015 (och Femma gör helt enkelt som dem…) och jag har alltid anat att det var därför de hade sin vaktighet även där. Hemma hos mig är de absolut vaktiga – och det får de gärna vara. Herregud, jag bor ensam i ett hus på landet, klart att mina hundar ska vakta mig och huset! Men! Jag vill kunna avbryta dem så att förbipasserande inte ska behöva ha tre gapande hundar i öronen hela vägen förbi mitt hus, och det går allt bättre. Tre hundar som vrålskäller vid staketet, men kan avbrytas med en inkallning – där någonstans nöjer jag mig. Målet för den här sommaren är att vi ska kunna vara kvar utomhus och se ”inkräktarna” fortsätta förbi. Säsongen för den träningen har börjat, eftersom grannarna har börjat promenera ner till sjön – nu har vi några månader på oss.

Men igår, hos pappa, kunde jag njuta lite extra av utsikten när mina hundar bara låg och betraktade de två hundarna vid staketet…

Ett plommonträd fick också en dust med saxen – sedan oljade jag in pappas altan. Här var i alla fall tidpunkten mer än perfekt med det torra vädret vi haft och sägs få de kommande dagarna. Träolja fanns kvar sedan förra året, och den stenhårda penseln gick ju faktiskt att mjuka upp, det hade jag aldrig trott. Nu fick däremot hundarna vänta på ”mitt rum” inomhus…

Fasanen står och skränar utanför sovrumsfönstret, så jag låter bli att gå och stänga fönstret för att undvika att skrämma honom… Så mycket får han bestämma här redan, tänker jag lite surt. Bara han inte går och sprätter i min nya odlingsbädd!

Redan förra året lurade jag lite på att skapa en odling, i första hand med pallkragar, på den sidan av huset. Nackdelen är att jag har mindre kontroll över vad som händer på den sidan… Hundarna kan springa dit och gräva, och där finns spår av olika andra djur. Förra året hade jag ju besök av en liten vildsvinskulting innanför stängslet… och jag vill inte gärna locka in vilda djur i trädgården genom att presentera sallad och annat mitt framför ögonen på dem, och dessutom på den mer ostörda sidan av huset.

Men så fick jag plötsligt ett infall igår. Eller, idén har väl vuxit fram i ett par steg. Det började egentligen med att en del av förra årets uppsamlade löv – och det blir en hel del runt det här huset, kan jag säga… – lades i ett dike intill den lilla stugan som används som förråd, och dessutom tömde jag ut förra årets odlingslåda där. Sedan fick idén gro (…) över vintern. Egentligen är platsen som gjord (jord, höhö) för att bli odlingsbädd, och igår när jag bläddrade bland mina fröpåsar hittade jag den med plocksallat och den ska visst helst sås så fort jorden är brukbar. Hoppsan! Jag är sent ute där, men vi testar väl! Och vips hällde jag ut en påse jord i den där bädden, över alla löv och den gamla jorden, blandade med lite naturgödsel – och hittade dessutom några kantstenar som ligger och skräpar utanför stängslet. Det här huset har resurser…! Voilà, så hade jag fått en liten odlingsbädd, och med lite tur kan salladsfröna gro där, och med lite tur kommer inget djur och förstör. Varken tama, halvtama eller vilda. Det blir ett litet test, utan någon större insats mer än lite jord och frön.

Igår körde vi igång lite rallyträning – det har verkligen varit mycket lite av den varan de senaste månaderna, och i synnerhet de senaste veckorna då fokus lagts på jaktträningen – men i helgen ska vi drillas av Ida Lindgren, så vi får allt se till att ha fräschat upp rally-kunskaperna till dess. Till min glädje har vi ändå gjort lite framsteg med vissa klurigare moment, som backandet, och jag har själv fått in fotarbetet utan att behöva tänka så mycket på det. Lite mindre viftiga rörelser med armarna är också önskvärt, men vi har ju några dagar till på oss.