Ändå sedan jag hittade dit för första gången, förra försommaren, visste jag att jag måste dit igen, till Prins Bertils stig i Halmstad. Jag hade ju börjat på mitten och gått en stor del av sträcka söderut, men bara nafsat lite på sträckan norrut därifrån. Nu i år har jag inväntat varmt sommarväder m.m. för att åka dit igen, men nu var det i alla fall vackert väder och jag var ändå i krokarna, så efter tävlingen i Falkenberg åkte vi ännu längre söderut för den här utflykten. Och så fint det var!

Den här gången gick vi alltså norrut, förbi fina Tylösand. Det var faktiskt allra första gången jag såg denna fina strand, som är fyra kilometer lång och rikskänd, inte minst tack vare Per Gessle och Gyllene Tider.

Efter Tyludden gick vi längs stranden, men bakom sanddynerna (vilket var skönt eftersom det blåste rejält västerifrån, och vi hade annars fått rejält med sand i ögonen…), och därefter vek stigen av in genom lummig skog, längs en liten å/större bäck där hundarna drack och badade. Sedan kom vi förbi en stor golfbana, och jag förundrades över att man kan tycka det är kul att hänga på en kortklippt golfbana och slå på en liten boll. Det är ju så mycket lättare att förstå nöjet i att stå ute på stora fält – i högt gräs – och skicka (olydiga) hundar för att hämta tygpåsar… Absolut.

Vi gick inte till slutet av Prins Bertils stig åt det här hållet, heller, då jag valde att vända för Delfis skull. Vi skulle ju tillbaka också. På tillbakavägen mötte vi faktiskt, tro det eller ej, Per Gessle och hans fru Åsa. Honom kände jag ju igen, trots solglasögonen, och den sista osäkerheten försvann när jag googlade hans fru. Jag hade hälsat på dem ”hej-hej” som jag brukar med dem jag möter, och hon hade hälsat tillbaka. Per såg lite rädd ut, jag kan tänka mig att han tänkte ”åh nej, nu blir det till att ta selfie” eller nå’t. Men nej, jag var så snäll så, och tog inte ens ett kort bakifrån, även om jag var frestad…

Efter promenaden hämtade jag en flaska alkoholfritt vin, kylt tack vare kylväska i bilen, och så satt jag med mina hundar uppe på Tyluddens klippor och tittade ut över havet någon timme, innan vi åkte hemåt. Så nöjd med min planering och med dagen, hundarna och livet.

Jag har hittat mitt knep för att sänka bensinförbrukningen, och det är att välja vägar som är kortare men tar längre tid pga hastighetsbegränsningen, alternativt håller jag själv 90 oavsett om man får köra 100 eller mer. Det känns riktigt bra och ger verkligen effekt på förbrukningen, och tidsmässigt gjorde det exempelvis gårdagens resa hem från Halmstad, som skulle ha tagit 2:15, cirka 20 minuter längre. Det är det värt. Exakt hur mycket bensin det sparade vet jag ju inte, men uppoffringen är inte heller särskilt stor från min sida. Jag trivs med att ”puttra” fram i 90 och se alla stressade köra förbi. Och nej, jag utgör inget hinder på motorvägen, särskilt inte på en lördag.

Minska farten och bränsleförbrukningen.

Lite fler tips om sparsam körning.

Sedan är jag såklart också nöjd med att jag valde en mindre bil vid det senaste bilköpet. Självklart var det en ekonomisk fråga redan då, men det har blivit ännu mer ekonomiskt vettigt nu, med rådande bränslepriser.

Jag ångrade mig redan dagen före tävlingen. Ja, inte ångrade jag att vi skulle dit, men jag ångrade mitt senaste blogginlägg, det där om ”gåshud” och ”invänta vidare instruktioner”… Vi hade nämligen ett träningspass i högt gräs på fredagen som inte gav någon gåshud alls, faktiskt. Vissa saker funkade bra, men mycket strulade. Det sägs att man inte ska gå ut och träna dagen innan tävling/prov, men samtidigt var jag då i alla fall lite mentalt förberedd när vi kom till provmarken på lördagen och jag insåg att dagens tävling skulle gå i… högt gräs.

Tävlingen var ett mocktrial i novice-klass, antagligen det sista som SGL anordnar i västra distriktet i år, och detta hölls i Falkenberg. Från början skulle det hållas i Gråbo, så jag hade sett fram emot en helhelg med SGL, och antingen starta eller vara funkis på söndagen. Men nu blev det bara start på lördagen istället; bensinpriserna, ni vet… (Det får bli ett eget inlägg om bensinförbrukning.)

Som vanligt var det trevlig att komma till provplatsen och mingla lite med folk man bara träffar vid dessa tillfällen. Fantastiskt ställe var vi på också; Hjuleberg, jag har varit där förut.

Vi åkte ut till själva provmarken, och ställde upp på linjen i det halv-höga gräset. Nu skriver jag halv-höga, för jag har sett hur högt gräset var för dem som tävlade i Open på söndagen, och det gräset var högt! Allt är som bekant relativt… och våra hundar hade i alla fall chans att se och bli sedda i gräset.

Femma och jag hade ett ganska högt startnummer och fick börja gå i galleriet den här gången.

Femmas första apport var en markering hon hade sett (dock inte nedslagsplatsen pga ni-vet-vad), men på långt håll och från fel sida av linjen, så vi blev flyttade till annat ställe – närmare – innan jag fick skicka henne. Jag fick en anvisning som om den var blind, men hade också hyfsat bra koll själv. Femma tog min linje, mitt stopp och mitt tecken med söksignal åt höger, var dessutom rätt i vind, så hon fick snart apporten i näsan. Yes! Där funkade allt; min avståndsbedömning var rätt och Femma och jag arbetade ihop. Bra! Men…

Nästa apport var en markering som hunden före oss skulle ha hämtat, men den tog en blind som var utlagd inte så långt därifrån, och den bedömdes ha legat i samma område. Så när Femma skulle hämta in sin – som skulle ha varit den blinda – så var det istället markeringen. Detta visste jag, och jag tyckte jag hade koll på var den landat. Men när jag skickade ut Femma dit hamnade Femma i vittringen från den hämtade dummyn, och den låg tillräckligt långt ifrån den som var kvar för att inte få vind på den – på grund av, det höga gräset.

Och! Femma var olydig. Jag hörde mig själv upprepa många av mina visselsignaler, andra gången med lite mer tryck, sådär så att det nästan kommer ut luft på sidorna. Det är aldrig ett bra tecken, haha. Det var ändå något som var lite kul att se, och det var att Femma verkligen, verkligen ville hitta, det var inget lojt, hjälpsökande arbete, tvärtom blev hon faktiskt lite för självständig, och det, ja men det är väl något jag önskat se mer av hos henne, så: varsågod, nu har jag min självständiga, olydiga hund! Eller, som en kompis sa: Femma har tagit av sig den plisserade kjolen och dragit på sig den svarta skinnkjolen…

Femma hittade aldrig den där dummyn, och vi fick ändå hålla på ett tag. Och ska jag vara helt ärlig så hade jag med facit i hand inte riktig koll på var apporten låg ändå. Påföljande hund hittade den inte heller, men den tredje hunden eye-wipade oss genom att hitta den. Inte långt därifrån, men tydligen tillräckligt. Ute var vi!

I gallerian anslöt vi oss till ett gäng som också åkt ut, och stämningen var riktigt god, som det brukar. Det frågades och diskuterades om varandras apporter, särskilt den vi åkt ut på, och även de(n) vi ev. hunnit hämta in dessförinnan. Ofta har ju alla har sett allt, men från andra vinklar etc.

Provet höll inte på så hemskt mycket längre innan det bara var två hundar kvar, och en vinnare kunde koras, mycket välförtjänt! Så kul och så inspirerande det är att se hundar som är så väl genomarbetade att exempelvis lite högt gräs inte alls bekommer dem – nej, varför skulle det det? Hem och träna!

Ännu ett av de ”måsten” som man får till sig ibland är att man måste vara disciplinerad för att komma någonstans med sin hund. Träna varje dag. Planera, strukturera, analysera – helst på papper. Så kanske det är, det kanske är det som skiljer agnarna från vetet. Men samtidigt: Gäääsp! Nu har jag i och för sig börjat skriva träningsdagbok och hållit igång den i snart två år (till hösten). Men det är mer ett sätt att komma ihåg vad vi gjort, och så ser man också om man inte skrivit i den på ett tag… Då har vi antagligen inte heller tränat på ett tag, så det är läge för skärpning!

Jag skriver inga långa analyser, bara väldigt kortfattat vad vi gjorde och hur det gick eller kändes. Fyller i väder och temperatur ibland. Men det roligaste med träningsdagboken är att – eftersom jag använder en som sträcker sig över fem år, och varje sida täcker ett och samma datum för fem olika år – där kan jag se vad vi tränade på för ett år sedan, två år sedan etc. Jag påminns om träningar vi varit på, strategier vi provat. Delfi har sin dagbok, och Femma har sin.

Igår avslutade jag hundarnas dagboksanteckning med ”SUPER!” Och ”Duktig!” Vi tränade markeringar och blinds i hyfsat svår – väldigt slyig – terräng, och jag var verkligen nöjd med det jag fick se. Delfi har blivit så mycket bättre på att använda näsan och släppa störningar. Och Femma, som aldrig haft svårt för att släppa störningar eller använda näsan… hon har verkligen taggat till och har fattat att bästa sättet att hitta den underbara tennisbollen är att gå dit matte pekar och sedan följa vidare instruktioner. .. Lite gåshud på det, faktiskt. Det är nog bra att vi snart ska ut och tävla igen, så att jag kommer ner på jorden igen…

Jag fick förresten se Femmas duktiga kullbror Poppe in action på träning häromdagen, med sin duktiga förare Elisabeth. Poppe, som bara är en etta (numera excellent) ifrån att bli jaktchampion på b-prov. Grymt jobbat – och det var verkligen kul att se honom jobba. Fiiina långa linjer genom klurig terräng. Undrar om Femma också blev inspirerad, för hon skötte sig också väldigt bra på den träningen. Men som sagt, det är lätt att snacka om man inte ger sig ut och prövar hunden i skarpt (skarpare) läge – när nerver och störningar är på en helt annan nivå. Det är lätt att snacka om gåshud och fantastiska hundar när man tränar på sin egen kammare… Därför gillar jag att komma ut och tävla då och då.

Redan i vintras när jag knappt kommit igång med joggningen, så funderade jag på att gå med i någon av de löparskolor som finns – inte nära, men i alla fall inom någon halvtimmes bilfärd hemifrån. Av olika skäl avstod jag – äh, det är väl bara att springa, ska det vara så krångligt? Jag var också rädd att en massa tankar på teknik och annat skulle ta bort glädjen i att träna – så som det blivit för mig med lydnadsträningen och så som det nästan höll på att bli med jaktträningen också. En massa måsten och förbud och ramar för hur träningen måste vara och se ut, hur hunden måste vara och vad jag måste göra. Sådant som tar bort själen och känslan i det man gör. Jag var på en hundträning för ett litet tag sedan, där vi kom in på ett sådant måste/förbud som tagits upp i olika forum den här våren – det handlar om stoppsignal – och i dessa diskussioner är alla så rörande överens om hur det ska se ut, vad man måste göra. Alla verkade jätteöverens även när det kom upp nu senast. Men den här gången tog jag bladet från munnen och sa att jag inte tycker det sättet passar mig och min hund – och kunde ge några goda skäl till det (eftersom jag haft gott om tid att fundera på det under och efter tidigare diskussioner). Och si, då var det i alla fall en till i sällskapet som inte heller ville ha det på det sättet i träningen, vilket faktiskt kändes riktigt bra. Då var vi i alla fall två kärringar mot strömmen, och slutsatsen kunde dras att man känner sin hund bäst själv och får anpassa träningen efter det.

Nu satt jag i alla fall en kväll och surfade och fick upp reklam för en av dessa löparskolor, som skulle dra igång en ”Summer Camp” – en lite intensivare löparskola under bara en månad. Det lät helt perfekt, tyckte jag, och vips var jag anmäld. Lite teknik kan ju vara bra ändå, framför allt för att skona kroppen så gott det går. Än så länge har jag undvikit skador på grund av löpningen (TA I TRÄ!), men jag känner mig ju rätt sliten i kroppen efter mina pass, och så kanske det inte ska/behöver vara. Alltså fick det bli lite löparskola, och den startade bara två dagar senare.

Första gången fick vi lära oss lite nya tekniker, därefter tränade vi intervaller där vi praktiserade våra nya kunskaper. Jobbigt och kul! Sedan hade vi två online-pass att göra under den kommande veckan, och ett av dem bestod i att ge sig ut på småstigar och springa. Som jag skrivit här i bloggen hade jag planerat att göra trail-pass så småningom, men oroade mig för att snubbla över rötter och annat. Men… läxan måste ju göras, och en av de saker vi fått lära oss är just att lyfta på benen ordentligt när vi springer, och trailpasset måste ju vara perfekt för det ändamålet, så…

Jag gav mig ut på en löparrunda i skogen, och valde att springa runt min älskade Kroksjön. Inte alls så långt som jag sprungit tidigare, men jobbigt! Och kul! Det kommer definitivt att bli mer av den typen av löpning för min del, det var riktigt kul att parera över stock och sten i skogen, och kändes inte så farligt när man inte springer sig fullt så trött.

Andra passet i ”skolan” tränade vi också en typ av intervaller, fast med olika fartväxlar. Jobbigt och kul, igen!

Nu väntar jag bara på mina nya trail-löparskor – precis vad jag och min plånbok behövde: ännu en materialsport! 😅

Läste nyligen ännu en av de där självhjälpsböckerna som jag har förespråkat tidigare här i bloggen, och som jag tycker verkligen hjälper. Eftersom jag lånat boken på biblioteket skrev jag av klokheterna så pennan glödde; vilket tyder på att det var en bok helt i min smak. Bland annat säger den att om du exempelvis vill sluta röka eller äta godis, så är det – som många av oss vet…- inte så lätt att bara bestämma sig för att sluta. Boken förespråkar att man frågar sig vem man vill vara. Vill man vara en hälsosam person, ja då är det lättare att fatta beslut som leder en i den riktningen. När man står och väljer mellan en morot och en påse godis kan man då ställa sig frågan: Vad hade en hälsosam person gjort? Är inte det ett kanontips, så säg?

(Jag har dock inte hittat den rätta viljan att sluta äta godis – någon last måste man väl ändå få ha? Samtidigt som jag irriteras över att vara beroende av något över huvudtaget, och särskilt något som är så onyttigt, blä.)

Jag vill vara en som springer, alltså springer jag; joggingprojektet fortsätter! För några veckor sedan sprang jag mitt första lopp, ett digitalt sådant. Man anmälde sig för 40:-, jag valde distansen 5 km, vilket kanske var lite fegt, eftersom jag redan brukade springa 5,4 km, men hoppet till nästa distans 7,5 km hade blivit för stort. Sedan sprang man när man ville under en helg, med en app som heter RaceOne, och det roligaste var att när distansen var klar fick man höra folkets jubel! 🙂

Sedan dess har jag så sakteliga utökat löpsträckan, och är nu uppe i 6,6 km – självklart med siktet inställt på att springa 7,5 km i nästa lopp, i juli. Mitt sätt är att utöka sträckan med bara 100 meter 3-4 löptillfällen efter varandra, sedan springer jag den nya sträckan ett par-tre gånger i olika tempon, innan jag ökar igen.

Enligt ovan länkade bok ska en ny vana vara lätt att utföra, men sedan är det viktigt att avancera lite i taget, det håller intresset och motivationen uppe. Den säger även att utan variation blir vi uttråkade – därför är jag väldigt sugen på att börja springa mer i terräng också, jag är bara lite rädd för att ramla och bryta benen av mig, eftersom jag tenderar att pressa mig så att jag blir ordentligt trött och kanske slarvar med att lyfta på benen över stock och sten… Men någon gång under sommaren får det nog bli till att försöka.

Som jag redan nämnt blev det inte mycket med meditationsvanan, och jag har faktiskt fortfarande inte lyckats göra riktiga armhävningar. Nog tycker jag att jag borde ha styrkan nu, men jag börjar tro att jag är felkonstruerad, då jag fortfarande bara får till halvdana armhävningar; jag kommer inte upp från golvet om jag provar att komma ända ner (ner kommer man ju alltid…. ). Det var ett tag sedan jag försökte senast.

Situps – eller snarare crunches, som jag trivs bättre med – blir det däremot nästan dagligen – och Sofias hemmagympa brukar jag köra ett eller två avsnitt på raken efter löp-passen, då är man gott uppvärmd 🙂

Det har varit en helg full av hundaktiviteter, dvs en bra helg. Igår deltog Femma och jag på ett SSRK-workingtest igen. In i det sista valde jag mellan det och att delta i SGL:s mocktrial samma dag, men eftersom det inte gick så bra för oss på det senaste WT:t och det anordnas färre av dem, så valde jag SSRK i slutändan.

Vi som startade i öppen klass och elit fick lyxen att inte behöva vara på plats förrän på eftermiddagen, det är riktigt skönt när man har långt att åka. Jag gillar verkligen att kunna köra utan stress, särskilt när färden går genom för mig nya landskap och allt är så vackert som det är just nu, alldeles ljusgrönt och spirande överallt. Väl framme slutade det dessutom att regna.

Dagens stationer var 1. Dubbelmarkering på öppet fält med halvhögt gräs och blommor. 2. Markering + blind i gles skog 3. Dubbelmarkering i skog 4. Blind 5. Dubbelmarkering. Jag återkommer till hur det gick.

För några veckor sedan hittade jag ett sätt att träna som passar både mig och Femma (- och Delfi!). Och jag har hittat helt perfekt mark i närheten av en av våra promenader. Det ska väl erkännas att jag har snöat in på just den träningen på just den marken, men den har också utvecklat Femma på flera sätt på relativt kort tid.

Det visade sig på WT:t igår. Femmas attityd var kanon, det var det allra bästa. Hon tog en av sina blinds klockrent, den andra helt okej, och även om inte alla markeringarna var perfekta (de var kluriga), så löste hon dem antingen med sin suveräna näsa, eller med lite hjälp från mig. Mina signaler tog hon fint, så vi slapp alltför mycket avdrag för det.

Vad jag kanske är mest nöjd med, och varit genomgående när vi tävlat den här våren, är min egen känsla. Min egen inställning till att gå ut och tävla har förändrats. Jag gillar utmaningarna och tävlar inte mot någon annan än mig själv. Det har verkligen hjälpt mig att bli av med nervositet (som knappast hjälper!) och rädsla att misslyckas. Istället ser jag resultatet som information om var vi står; vad vi klarar och inte klarar, jag och min hund. På så sätt fokuserar jag mindre på andra – och vad skönt det är!

Sedan är det väl klart man blir glad när man får höra av en domare att vi var ”bäst hittills idag” på någon station. Samma sak när man börjar märka att vi tagit oss igenom ett workingtest som många upplevt som utmanande, och att vi gjort det med hyfsade poäng. Vi får ju numera med oss våra poäng från domarna på ett litet kort som vi tar med oss från station till station. Och ja, jag tittar _direkt_ på kortet för att se vad vi fick… 🙂

Med våra poäng 18-20-20-16-16 knep vi förstaplatsen i öppen klass! Femma, min lilla flicka! Så många som tvivlat på henne – på oss – vilken tur att vi inte låter oss definieras av andra. För det finns som bekant inte bara en väg till Rom. Nu tränar vi vidare mot elit-klass.

Dagens andra överraskning var att Femma och jag också kom på andra plats i SSRK Västras cup, där man ju räknar ihop sina två bästa resultat från vårens tre WT:n.

Idag söndag var jag funkis på SGL:s mocktrial ”Open stake” i Ulkeröd. Det blev en trevlig tävling, som det brukar, med mycket snyggt och inspirerande hundarbete.

På vägen hem stannade vi till i Munkedal, där vi hittade en fin promenadväg, Maltes stig.

Inte nog med att hon gnäller ut sig på tävling, Femma har även viftat ner min favorit-tekopp från soffbordet så att den gick ur tiden.

Den betydde lite extra för mig, den där tekoppen, eftersom jag dels köpte den på väg upp mot Grossglockner under en mycket efterlängtad sommarsemester i de österrikiska alperna, dels bara några timmar senare fick ett dödsbesked som tagit mig flera år att hantera.

Koppen var i alla fall väl använd: varje dag sedan jag började dricka te istället för kaffe för två år sedan.

Nu var det dags för både koppen och mig att gå vidare.

”Vem hade trott att den rubriken skulle kunna handla om min lilla coola Femma?” höll jag på att skriva, men sanningen är ju att hon har visat den sidan förr – när det blir lite för roligt har hon en turbo som hon slår på, och då kan allt möjligt hända som man lyfter på ögonbrynet över, när det gäller just henne.

Vi har varit på ett SGL-mocktrial (det de tidigare kallade workingtest, men för tydlighets skull numera kallar mocktrial) igen. I Växjö igen. Vi hade ju väldigt trevligt där förra året, så jag kunde inte låta bli att anmäla, inte minst när jag såg vilka duktiga deltagare som redan var anmälda. Jag såg detta som en studie- och inspirationsresa – och träning, såklart.

Tidigt på morgonen bar det av, och fyra timmar senare stod vi åter vid Lidhem (söder om Växjö), redo för walkup. Femma och jag hade startnummer 1… Två svenska och två brittiska domare stod redo att döma och tiotalet funkisar skulle skjuta/kasta/bära för vår skull. En sådan lyx!

Det sköts massor på linjen idag (”kassa skyttar” 🙂 ) och Femma taggade snart igång och gick inte sitt bästa fotgående, milt sagt… Hennes första apport blev en direktmarkering i högt gräs nere vid vattnet och den spikade hon jättefint och kom full kareta in till mig igen. Sedan sköts en salva igen, ett par apporter kastades, innan vi hade en lång väntan medan domarna konfererade (eller om de bara ville lägga in sådana pauser, för det blev många sådana idag – och det är helt rätt att både vi och hundarna ska klara att vänta). Efter pausen skulle ekipage nummer två hämta en av apporterna, och när de inte lyckades med det fick Femma ta den istället. Hon verkade inte ha markerat, men tog in den med lite dirigering, återigen i det höga gräset vid vattnet. Därmed eyewipade hon föregående hund, och vi hade klarat första rundan så vi fick koppla och gå i galleriet en stund.

Till skillnad från i Laholm var det ganska många hundar som rök redan i första rundan, och Femma och jag gick samma öde till mötes i andra rundan. Nu var Femmas fotgående mycket bättre, men hon gav ifrån sig ett par tydliga gnäll när hon tyckte att väntan blev för lång på linjen. Eller så frös hon, för det gjorde vi alla denna kyliga och blåsiga maj-dag. Och eftersom vi då stod under domarens bedömning så blev det då tack och hej för denna gång.

Syftet med resan nåddes i alla fall, då jag fick se mycket snyggt hund- och förararbete i de fina markerna. Jag fick se exempel på vad vi bör kunna för att ha en chans (utöver att gå fot och hålla käft, höhö), och det är det som är den bästa inspirationen för mig och vår fortsatta träning. En jätteduktig jaktlabbe vann och en jätteduktig flatte kom tvåa i detta utmanande mocktrial och det var allt som allt en supertrevlig tävling, som vanligt. Längtar redan till nästa gång… förhoppningsvis med lite mindre taggad hund.

Igår var Femma och jag iväg på årets första workingtest i SGL:s regi. Vi återvände till platsen där Femma gjorde debut i det sammanhanget, för ca ett år sedan, och pep ut sig. Det var då jag visste att det här var något vi älskade, båda två, och något vi måste prova igen. Vi provade igen, i Växjö två veckor senare, och det gick väldigt bra! Vi provade igen i Alingsås i höstas, och det gick mindre bra den gången…

Men vi har tränat vidare och jag har sett fram emot att få ge oss ut på SGL-banan igen, och nu skulle det bli riktigt kul att få pröva igen. SGL hade bjudit in två brittiska domare, som dömde i par med varsin svensk domare. Kul som tusan!

Alltså åkte vi iväg till Laholm denna lördagsmorgon och kl 10 var det samling inför provet. Lite nervigt, men mest bara kul! Femma och jag hade ett ganska högt startnummer, så vi fick börja i galleriet, dvs utanför linjen. Men det är ju mest markeringar i första rundan, så ganska snart var vi inne på linjen och därefter inne för bedömning hos det första domarparet. Femmas första två markeringar spikade hon, liksom den tredje – i andra rundan. Två av dem hade helt dolda nedslag för både mig och Femma, och jag kunde inte göra mer än skicka henne och låta henne sköta resten när hon försvann utför en sluttning och blev helt osynlig… tills hon kom mot mig med dummyn 🙂 På den tredje fick jag i och för sig springa fram till krönet för att kunna assistera henne vid behov, men just som jag kom fram så jag kunde se henne, så hittade hon dummyn. Min lilla markeringshjälte! Jag har ju sett det på träning, och rätt tidigt i hennes utbildning, att hon är grym på att markera och kompletterar med ”näsan” på bästa sätt. Så nöjd med detta! Ofta hör man hur tränare och andra proffs betonar hur värdefull en god markör är, och det är hon i alla fall: en jäkligt god markör, min lilla Femma.

Det roliga med det här provet var att när två rundor var klara hade knappt några hundar åkt ut. Bra hundar, som nästan alla hade markerat eller dirigerats till sina apporter och klarat det.

Men inför den tredje rundan började man dra ut på linjen, dvs utöka avstånden, och utnyttjade terrängen så att vi hade en ridå av träd plus ett dike rakt genom linjen. Nu var det dags att bli utmanad, och ja, jag svettades lite. Men fortfarande: så kul!

Femmas fjärde och femte apport var lite halvdiffusa minnesmarkeringar/halvblinds på andra sidan av trädridån; den första låg synlig ute på fältet framför linjen, .edan den andra var en av två som kastats från bortersta änden av linjen, med för oss helt osynlig nedslagsplats högst uppe på motsatta kulle.

Jag var riktigt, riktigt nöjd med hur Femma gick ut i anvisad riktning och även tog tog mina signaler och tecken. Om Femma visat sig kunna arbeta bra självständigt på de första tre apporterna, så fick vi nu visa att vi kunde samarbeta också.

Vår sista apport kom i vad som skulle bli allra sista rundan, jag tror vi var åtta hundar kvar då, och sex hundar behöll domarna och premierade med placering eller CoM, så vi klarade oss ändå _nästan_ in i slutet. Men den sista apporten blev för oss en ren blind bakom trädridån och en bra bit upp bakom den, och nu blev det svårt för Femma att bortse från alla vittringar som fanns i området från tidigare apporter, och hon tog inte längre mina signaler på ett bra sätt, så domaren bad mig kalla hem henne igen, vilket var helt rätt, såklart.

Jag är ändå så jätte-jättenöjd med Femma den här dagen, och är minst lika sugen att göra det här igen. Det spelar ingen roll om vi kan mäta oss med de bästa eller ej, men det här är i alla fall roligt och väldigt motiverande för den fortsatta träningen.